Ännu mer om bubblor, reformer Europa och USA

Läste nyligen Johan Norbergs artikel om bubblor i the Spectator. Han sammanfattar den lite självironiskt (?) på sin blogg:

In my article I explain why the Eurozone is a bubble, why the US is a bubble and why China, India and Brazil are bubbles. I only omit Japan because I ran out of space.

Som jag varit inne på tidigare tror jag han kan ha rätt om USA men jag är mer optimistisk om euroländerna. (Jag utelämnar Japan och Kina för att jag inte begriper mig på dem).

I Newsweek har jag nyligen funnit artiklar som är inne på samma spår: Stefan Theil liknar dagens Grekland med Kina 1978 (!), kört i botten av vanstyre men fast beslutet att genom reformer få ordning på ekonomin:

Call it Greece’s China moment. Like an economy run into the ground by decades of socialism, as China’s was before the country began reforms in 1978, Greece’s political and economic order had failed ... Ranked on the World Economic Forum’s Competitiveness Index as one of the most inhospitable places to do business in the Western world, Greece now has a fast-track law to push through investment projects, and is setting up one-stop offices for starting a business. An education reform modeled after that of Sweden, where Papandreou once lived, will cede central control over universities and force them to compete for students. A radical new transparency law—aimed at rooting out corruption and the Soviet-style statistical fakery that obscured the true extent of the country’s debt—could soon make Greece’s the most open government in Europe. Once the Diavgeia (“clarity”) law is fully in force in 2011, no government contract, expenditure, or administrative decision will be legally binding unless it has been made public on the Web.

Theil har vevat liknande teser det senaste året i Newsweek här: 

The likely turn of events is that all this pressure on government spending will boost the cause of economic reform in Europe

och här: 

viewed from 2020, this crisis could well have been the catalyst Europe needed to solve a number of problems—overspending governments, inflexible labor markets, and otherwise overregulated economies

NB: Jag kollade naturligt om den här Stefan Theil, vad jag förstår ekonomiredaktör på den europeiska Newsweek, verkar vara galen. Vissa skulle onekligen svara ja, eftersom han anklagats för att vara s k klimatförnekare och dessutom citerar Johnny Munkhammar.

Oh well...

Comments

[pontus]

Jag finner Nordbergs resonemang konstigt. En hel varld kan inte vara en bubbla, endast relativpriser kan. Att vi producerar mer bilar, hus, tjanster, datorer, mobiltelefoner, samt standigt okar varornas kvalitet, kan liksom inte vara en bubbla - det ar reellt valstand. Det ar som om Johan sager att just nu sa flyger vi for att vi drar hart i vara stovlar. Men det bygger pa ett missforstand att vi faktiskt kan flyga genom att dra i vara stovlar. Det kan vi inte.

[bergh]

Korrekt. En snäll och tänkbar tolkning av Johan är att han talar om nivån på den offentliga, och ofta lånefinansierade, konsumtionen. Men då är ju bubbla onekligen fel ord, ty man lånar ju av den privata sektorn.

[pontus]

Andreas - Exakt. Och om man lanar ifran utlandet sa ar varenda krona pa C-kontot (i BNP) en motsvarande negativ krona i IM-kontot -- det finns alltsa ingen "debt-fueled consumer binge", i alla fall inte som dyker upp i BNP-siffrorna. Och lanas pengar istallet inom landet, ja da ar givetvis varje lanad krona en sparad krona, sa argumentet faller fortfarande. Sist men inte minst stor jag mig pa hans initiala pastaende att "Bank bailouts and massive stimulus efforts have indeed encouraged us to borrow, spend and speculate again.", trots att all data pekar oerhort tydligt pa att alla hushall just nu forsoker reparera sina balanskonton, dvs. spara. USA:s current account, "global imbalances", krymper stadigt.

[pontus]

Nu har jag precis last Norbergs senaste alster i Metro, och ar nog beredd att havda att han ar totalt inkompetent nar det kommer till nationalekonomi (se http://www.metro.se/2011/01/12/36856/den-ekonomiska-motorn-kina-kan-vara-e/). En parla:

"Penningmängden är nu större i Kina än i USA, trots att ekonomin bara är en tredjedel så stor. Med så mycket pengar har man råd med vad som helst – nya fabriker, vägar, broar och bostadskomplex överallt."

Jag vet inte vilken penningmangd Norberg pratar om (ar det M0, sa ar jag inte forvanad), om denna ar oversatt till dollar eller inte (vilket skulle spegla att Kinas yuan ar extremt overvarderad ... ), men oavsett sa kan inte penningutbud gora att man har "råd med vad som helst – nya fabriker, vägar, broar och bostadskomplex överallt". Fraga t.ex. Zimbabwe. Kina har uppenbarligen arbetskraften och kunnandet att bygga fabriker, vagar, broar, och bostader i en rasande fart. Om detta inte ar en enorm relativ missallokering av (nota bene) reella resurser (vilket Norberg inte havdar), och att en omallokering darfor inte ar trolig, sa har Norberg inga argument alls.

[bergh]

Det är intressant!

Pontus, man skulle väl kunna hävda att det är en extrem allokering i Kina, när en stor del av en mycket stor arbetskraft får väldigt dåligt betalt i reell konsumtion för sitt arbete, samtidigt som Kinas sparkvot är mycket hög (nyligen var den över 50% av BNP, stämmer det än?)

På vad sätt det är en bubbla har jag dock inte förstått.

Fungerande länk till Johans krönika: http://www.metro.se/2011/01/12/36856/den-ekonomiska-motorn-kina-kan-vara-e/

[bergh]

Krönikan läst. Nyckelmening:

"Den dag staten inte kan pumpa in mer pengar i industrierna och byggandet riskerar bubblan att kollapsa"

Även i demokratiska marknadsekonomier har statsmakten monopol på att skapa pengar. I Kinas "Socialist market economy Chinese Style" är det knappast svårare för staten att bestämma i vilka projekt det ska pumpas in pengar.

Frågan är väl hur länge den staten kan fortsätta vara så mäktig.

Slutligen angående formuleringen: "Med så mycket pengar har man råd med vad som helst – nya fabriker, vägar, broar och bostadskomplex överall"

den skulle (snällt) kunna tolkas som "Med så mycket pengar _tror man sig_ ha råd med vad som helst".

[pontus]

Sjalvklart ar det sa att en stat som Kina kan med hjalp av penningutbud felallokera resurser. Investeringar pa fel stalle skulle ge dalig avkastning och Kinas tillvaxt borde darfor vara underskattad och inte overskattad. Eventuellt kan man tanka sig en beteendeekonomisk forklaring att statliga (fel-) allokeringar ger en signal till marknaden som forstarker dessa felallokeringar, och saledes skapar en bubbla inom en viss sektor. Det kanns, initialt, far-fetched.

Sen vet jag inte vem som tror sig ha rad med vad som helst? Staten eller privata aktorer? Och racker det med att tro for att skapa reell tillvaxt?

Sen sa kan man tanka sig att Kina inte ar pa en sk. balanced growth path. Och att en omallokering ar oundviklig. Men en sadan omallokering (med mer jamt fordelade resurser och mindre sparande) ar val knappast 100% sakert till att leda till lagre tillvaxt!?

[Andreas H]

Själv känner jag som ekonomireporter igen Johans övergripande resonemang från andra ekonomiska debattörer/bedömare under tidigare perioder. Och problemet Johan har när han nu pekar ut hela världen som en enda stor bubbla är att han naturligtvis kommer få rätt, någon gång och någonstans. Men inte över allt och hela tiden. Därmed blir också hans varningar mer eller oanvändbara och i praktiken värdelösa.

Låt oss även ta en specifik bubbla för att exemplifiera ett annat problem i hans resonemang. Under dot.com-hajpens era i början av 2000-talet fanns det flera ekonomireportrar, dock långtifrån alla, som fattade att det var en bubbla långt innan den kraschade. T ex fanns det börskrönikörer på Dagens Industri som gång på gång skrev ned kraftigt övervärderade aktier i webbkonsultföretag typ Framfab med flera. Utan att det gav någon som helst reaktion på aktiekursen i bolaget i fråga. Till slut tröttnade dessa skribenter på att varna för bubblan eftersom ändå ingen lyssnade. Jag diskuterade det här problemet en gång med Mattias Sundling, tidigare makrochef på DI, och sedermera chefsekonom på HQ-bank. Han förklarade då att utmaningen för en analytiker på marknaden, som självklart också ser att det är en bubbla på gång i en viss typ av tillgångar eller värdepapper, inte är att berätta att det är en bubbla, utan att försöka bedöma och prognosticera när kraschen/nedgången kommer. När spricker bubblan? Det är det som är det intressanta för denna marknadsanalytikers kunder att få klart för sig.

[bergh]

Andreas, det är en mycket bra poäng: Självklart kommer det fler kriser då olyckskorpar kan säga: Var var det jag sade?

Timing är helt riktigt en svårare fråga: Jag har träffat handlare som stolt berättat att de gick ur börsen helt för att den var övervärderad - och missade två års uppgång innan kraschen mycket riktigt kom....

[troll2]

detta är minst andra gången du (bergh) försöker att "snällt tolka" vad johan norberg egentligen menar, när det är helt uppenbart att han inte förstår vad han pratar om. är ni buddies? ;)

[bergh]

Jag försöker tolka alla snällt, både till höger och vänster, och oavsett om jag känner dem eller inte :-)

(jfr: http://berghsbetraktelser.squarespace.com/blogg/2010/3/29/galningar-varda-att-tas-pa-allvar.html )

[bergh]

Men, om det inte framgått, jag menar att Pontus har rätt och att Johan gör det för lätt för sig när han pekar ut "bubblor" både här och där.

[Jan-Olof Nordenstam]

En bubbla spricker när ett tillgångsslag blivit kraftigt övervärderad och tillräckligt många inser att det är så. Många bubblor har kunnat undvikas genom att tillräckligt många på ett tidigt stadium har insett att tillgångslaget är övervärderat. Då har man i stället fått en normal korrigering av prisnivån.

Det går inte att förutse med någon precision när en bubbla skall spricka. Skulle man med någon vetenskaplig metod kunna avgöra när en bubbla spricker skulle många spekulanter utnyttja det för att hoppa av vid en tidigare tidpunkt. Det skulle innebära att bubblan sprack tidigare.

Vad man kan göra är att försöka bestämma hur övervärderad ett tillgångsslag är.