Skattereformen jag filat på...
28 feb 2011, kl 10:26 | Samhälle och politik I senaste Fokus beskrivs jag som något av en kuf som sitter på tåget och "filar på" skattereformer. Utan att kommentera detta närmare, känner jag att det är läge att presentera en skattereform jag filat lite på.
I DS2010:37 beskrivs hur inkomstskattesystemet såg ut före och efter jobbskatteavdragen:
Som framgår har jobbskatteavdragen sänkt inkomstskatten ganska mycket, och skattesystemet har blivit mer progressivt i den bemärkelsen att marginalskattesatsen numera entydigt stiger med bruttoinkomsten (så var det inte förr pga den så kallade LO-puckeln).
Med hjälp av en kalibrerad mikrosimuleringsmodell räknar utredningen på en rad tänkbara reformer av brytpun kter och nivåer, vilket framgår av följande figur:
Tumregeln här är att ju längre ned i inkomstskalan en skattesänkning görs, desto dyrare blir det: Framför allt för att många påverkas, dels för att man skapar inkomsteffekter som tenderar minska arbetsutbudet. Däremot tenderar sådana skattesänkningar att vara politiskt populärare.
Vad kan nu göras för att skapa ett effektivare skatteuttag?
Efter alla jobbskatteavdrag är dags att fundera på den statliga inkomstskatten: Hoppet i marginalskatt från 32 till 52 procent är stort. Det gör att många med högre utbildning får räkna bort drygt hälften av alla inkomstökningar på marginalen. Eftersom arbetsgivaravgifter tillkommer för den som betalar är det ganska kraftiga incitament att exempelvis skatteplanera genom att "sätta sig på bolag" eller starta en liten firma "vid sidan om".
Radikal lösning: Avskaffa hela den statliga inkomstskatten. Kompensera med enhetlig moms (dvs höjd konsumtionsskatt på exempelvis mat).
Mer realistisk lösning: Sänk den statliga inkomstskatten fem procentenheter, men behåll den så kallade värnskatten (vid 8 i figuren). Högsta marginalskatt blir då 52, steget efter kommunalskatt blir 47.
Min framfilade variant: Sänk skiktgränsen för statlig inkomstskatt, samtidigt som uttaget sänks rejält. På så sätt motverkas både inkomsteffekten och eventuellt problematiska fördelningseffekter. Medelklassen kan då sägas finansiera sin egen skattesänkning, som dessutom blir statsfinansiellt neutral.
En smidigare väg att uppnå ungefär samma sak är att låta skiktgränsen (6) vara nominellt oförändrad, så att real tillväxt gör att allt fler betalar statlig inkomstskatt.
En skiss på reformerna är inritad med en blå kurva i figuren.
Reader Comments (8)
Men det finns även ett uppenbart problem med att bli vald på ditt förslag, det skulle ju innebära höjd skatt för de med "lägre högre inkomster", dvs mellan din blå första flank och svart flank nummer 6. Här återfinns ändå ganska många inkomsttagare som inte nödvändigtvis känner klassolidaritet med de som har högre inkomster. Poängen med Alliansens inkomstskatteförändringar hittills har varit att alla inkomsttagare tjänat på dem.
Även om skattehöjningen inte skulle vara jättestor för den enskilde 400 000kr-inkomsttagaren (eller vart svart flank 6 nu ligger) i kronor räknat, så skulle Nuder, eller vem som nu blir ny S-ledare, kunna utnyttja det stenhårt mot medelklassen. --Ni har fått högre skatt för att de som tjänar 1 miljon kronor om året ska få sänkt skatt, vi vill satsa dom pengarna på skolan istället.
Att låsa skiktgränsen nominellt skulle innebära att fler skulle börja betala statlig skatt, vilket även det skulle poängteras av oppositionen med en liknande argumentation som i förra exemplet.
Hur mycket skulle ett jobbskatteavdrag som helt motverkade förlusten för "minuszonen" i ditt förslag kosta, exempelvis? Enligt min snabba beräkning tycks det handla om ca 5200kr/år för den som förlorar mest. Dvs ett jobbskatteavdrag i den ordningen skulle behövas. Ett ytterligare jobbskatteavdrag är ju ändå redan utlovat, utan självfinansiering.
Fast kanske ska din utsaga tolkas som "nationalekonomiskt bäst utifrån den sittande regeringens politiska värderingar". I så fall har du förmodligen rätt.
Apropå enhetlig moms är det något som socialdemokraten Veronica Palm nyligen föreslagit, om effekten av höjd matmoms för låginkomsttagare så sa hon att den har små fördelningseffekter och att höginkomsttagare tjänar mer på den. Den som ofta köper oxfile gynnas mer av låg matmoms än den som istället gör linssoppa, så att säga. Dock kan man inte anklaga Palm för att vilja använda momshöjningen till att sänka andra skatter, så att ha detta som underlag för en större skattereform kan bli svårt.
Naturligtvis råder delade meningar om hur höga skatterna totalt sett ska vara, men i snart 30 år har Sveriges totala skattekvot legat på 50 procent plus minus några procent, vilket torde vara en ganska god approximation av medianväljarens preferenser. Av Stefan Svallfors och andra attitydmätningar går dessutom att utläsa att att väldigt många tycks ha mycket snarlika preferenser.
jfr signatturens Johans kommentar i tråden här:
http://www.andreasbergh.se/blogg/2010/9/14/tills-vidare.html#comment9765439
Men på alla politikområden jag kan komma på -- a-kassan, skattesystemet, sjukförsäkringen... -- verkar Alliansens hållning vara att det inte är så farligt med lite ojämlikhet. Och det kan mycket väl vara riktigt i det enskilda fallet, men vad blir den sammantagna effekten?