Senaste poster
Populära
Google Scholar
« Veckan som gick/kommer #3: Nationell konferens mm. | Main | Intressant om SNS och forskningen »
onsdag
sep212011

Att finansiera forskning

Bakgrund: SNS-rapport orsakar debatt med överord, Olof Petersson lämnar SNS i protest mot att SNS-ledningen agerat “på ett sätt som strider mot den akademiska friheten”, Laura Hartman som ledde projektet slutar på SNS (här intervjuad i Dagens Arena).

Det lär bli svårt för SNS att undvika bilden att av att ha kompromissat med den akademiska friheten när finansiärerna markerade missnöje med rubrikerna kring rapporten. Det är olyckligt av flera skäl:

1. Rapporten var betydligt mer nyanserad än rubrikerna. De häftiga reaktionerna signalerade snarare att SNS råkat trampa på en öm tå (läsvärd kommentar på det temat i dagens arena)

2. SNS lär tappa i trovärdighet, vilket i värsta fall går ut över all SNS-utgivning. SNS rykte har varit hyfsat både bland forskare och debattörer, bland annat för att förlagets utgivning stundom retat upp folk både till vänster (ex: konjunkturrådsrapporterna på 1990-talet) och till höger (ex: översättningen av Peter H Linderts Growing public). Nu blir svårt för den som tar över efter Laura att visa att hon/han inte är styrd, och allt hen gör lär tolkas i ljuset av vad som skett. Som Ulf Bjereld skriver: “SNS har nu en tuff resa att göra för att återskapa sitt förtroende”.

3. Forskningen och sakfrågan kommer i skymundan. Få förordar att Sverige går tillbaka till 1980 vad gäller organisering av den offentliga sektorn. SNS-rapporten var en utmärkt utgångspunkt för en diskussion om de svaga punkterna i dagens system och hur dessa kan åtgärdas.

Tumultet aktualiserar naturligtvis frågan om näringslivets forskningsfinansiering. Kanske är det bara naturligt om finansiärer ogärna finansierar vad som går emot deras intressen? Jag tycker faktiskt inte det. Den finansiär som betingar finansieringen på resultaten, minskar trovärdigheten även i de resultat som finansiären gillar. Om finansiären bara tillåter resultat A, kommer ingen att bli särskilt förvånad när resultat A dyker upp. Vad finansiären får för sina pengar, är forskare som ägnar sig åt en viss fråga, ett visst område eller ett ämne – inte ett visst resultat.

Historien om Assar och sockerbolaget

I jubileumsboken för Industrins utredningsinstitut (IUI, nuvarande IFN) 1939-2009 (hela boken kan laddas ned här) finns flera exempel på att näringslivsfinansierad forskning kan fungera även när resultaten inte gillas av finansiärerna. Det kanske bästa exemplet är när Assar Lindbeck kom fram till att det vore effektivare om Sverige importerade och lagrade socker istället för att subventionera inhemsk sockerodling. Samtidigt satt sockerbolagets chef satt i IUI:s styrelse:

Den här gången var det bönderna som blev arga. … min hustru var vänlig nog att ta samtalen och föra långa diskussioner med landets upprörda bönder. Det var särskilt en person som blev upprörd … nämligen Svenska Sockerfabriks AB:s (Sockerbolaget) chef Sven Hammarskiöld, som vid denna tid satt i IUI:s styrelse. Odd och jag hade visat att det var billigare att importera och lagra socker än att subventionera inhemsk betodling, där gränsskyddet var fl  era hundra, eller till och med tusen, procent.

En optimal beredskapspolitik skulle därmed leda till att hela sockerproduktionen i landet skulle slås ut. Det var därför Hammarskiöld blev så upprörd och ville stoppa boken. Historien berättar att IUI:s mångårige ordförande Marcus Wallenberg gjorde klart att styrelsen inte hade någon som helst rätt att intervenera på det sättet. Vad jag förstår ledde detta till att Hammarskiöld lämnade IUI:s styrelse i protest. Wallenbergs lakoniska kommentar till det hela lär ha varit: ”Hammarskiöld platsar inte i gänget.” (s 247-8)

Assar finns f ö fortfarande kvar på IFN.

PrintView Printer Friendly Version

EmailEmail Article to Friend

Reader Comments (4)

"Få förordar att Sverige går tillbaka till 1980 vad gäller organisering av den offentliga sektorn."

Jag maste nog anda fa lov att framhalla att denna missuppfattning delvis var forskarnas eget fel. De ma privat ha tankt pa detta vis men jag har inte sett nagon av de inblandade forskarna gora denna premiss klart i nagot blogginlagg eller pressmeddelande som har skrivits. Det ar mojligt att det var, i forskarnas egna huvuden, alldeles sjalvklart men jag tror att mycket av kritiken hade kunnat omdimensioneras om man hade gjort denna punkten valdigt tydligt och klart. (Det ar ocksa mojligt att du har fel i ditt antagande men du ar bra mycket mer inblandad i svensk forskning och debatt an jag ar sa formodligen vet du battre an mig)

Having said this, sa ar det onekligen enklare att klargora ovanstaende om man far prata med media an om man inte far gora det. Ergo ar det inte otankbart att SNS (och formodligen i forlangningen Svenskt Naringsliv) har skjutit sig sjalva i foten genom att inte tillata sina medarbetare att uttala sig.
21 sep | Unregistered CommenterEmil
...och vem kommer att efterträda Laura Hartman? Mitt förslag: Sten Tolgfors. Han har iofs inga vetenskapliga meriter, men han har ju gedigen erfarenhet av att utföra denna typ av uppdrag.
21 sep | Unregistered CommenterMartin
Jag tyckte jag såg ett namn på efterträdare i min twitter-feed, men jag hittar det inte nu...
21 sep | Unregistered Commenterbergh
Forskningen ska tydligen bli 'lydigare'.
SCB utreds nu, hur deras statistik ska kunna undanhållas public.

PostPost a New Comment

Enter your information below to add a new comment.

My response is on my own website »
Author Email (optional):
Author URL (optional):
Post:
 
All HTML will be escaped. Hyperlinks will be created for URLs automatically.