Två poänger i tillväxtkritiken
7 maj 2012, kl 13:52 | Samhälle och politik En fråga jag får ofta rör behovet av ekonomisk tillväxt: Behövs det verkligen mer? Räcker det inte nu? Är evig tillväxt inte en oerhört naiv tanke? Är det inte andra saker än ekonomin som ska växa?
Mitt standardsvar är numera att hänvisa till barnen:
Det kommer … aldrig att hända att en ny generation växer upp och konstaterar att världen som deras föräldrar lämnat över duger bra och inte kan förbättras. De kommer att vilja leva längre, friskare och sundare än sina föräldrar, och de kommer att göra vad de kan för att riva de hinder som står i deras väg.
Samtidigt tycker jag att nationalekonomer ofta är dåliga på att tolka tillväxtkritiken vänligt. Det är lätt att göra sig lustig över evenemang med rubriken Tillväxt? Nej tack! men det främjar knappast debatten.
Åtminstone följande tre punkter är värda att diskutera:
1. Även om ökad produktivitetstillväxt gör det möjligt att ta ut en önskad kombination av mer fritid och ökat materiellt välstånd är det svårt att organisera ett samhälle där människor skiljer sig kraftigt åt i hur de vill använda tillväxten. Människor kan mycket väl önska arbeta mindre, men endast underförutsättning att de flesta arbetar mindre. Om många har den typen av preferenser, finns en risk att vi fastnar i en suboptimal situation, där många skulle ha det bättre om de arbetade mindre. Den teoretiska möjligheten att så är fallet förtjänar funderas på.
2. Många tillväxtkritiker missar att fritiden ökat kraftigt, vilket den har. Den tas dock ofta tas ut från pensionstillfälle fram till livets slut, samtidigt som många upplever livet som synnerligen stressigt under åren mellan 20 och 60. Kanske tyder detta på att vi inte använder möjligheten till ökad fritid på bästa möjliga sätt?
3. Det är ingen orimlig tanke att tillväxttakten i uppmätt BNP klingar av när länder blir rikare. Nedanstående bild (källa) som rangordnar länder efter tillväxttakt 2012 (bubblans storlek motsvarar befolkningen) visar att rika länder växer långsammare i procent.
Reader Comments (21)
Låt oss anta att alla länder som inte är rikast i världen har lite lättare att växa pga catching up. Vad har då hänt med tillväxttakten hos det land som vid varje givet tillfälle är rikast?
Har tillväxten för exempelvis de tre rikaste länderna varit konstant under lång tid?
@Fredrik: Du har helt rätt, men om man tittar över längre tidsperioder tenderar sådant att jämna ut sig. Om vi igen tar USA som exemple så jämnar det kassa 1970-talet ut sig mot det fantastiska 1990-talet, vilket då ger en långsiktig takt på ca 2-3 %
Fast om fler länder ligger på fronten kanske det blir mer än 3%?
Fast om vi tittar pa en annu langre tidsperiod (typ ett par tusen ar) sa ligger de val narmare 0%?
Las inte detta som nagon Malthusisk poang om att vi inte har rad att vaxa mer utan snarare som en forsiktig paminnelse att vi kanske inte kan lara oss sa dar varst mycket av historien.
Ett sådant problem kan man ju se utan att tycka att tillväxt är dåligt.
Borde man kanske se tillväxt som en, i och för sig välkommen, bonus snarare än som något självklart och nödvändigt?
Att göra tillväxt till en normativ fråga om bra eller dåligt, missar hela poängen. Frågan är vad vi gör med vår tillväxt. Köper ytterligare en billig platt-tv från Kina som vi slänger när den går sönder, eller betalar vi för tjänsten att laga den. Båda valen innebär tillväxt, men det senare är oerhört mycket bättre om vi vill skapa ett samhälle som tar ansvar för kommande generationer. Men hur många stora företag bygger produkter för att de ska hålla länge nuförtiden, eller ens vara möjliga att laga.
Det effektivaste sättet att skapa tillväxt är att tillverka billigt och bygga upp ett beroende av ständig förnyelse. IKEA och HM är sådana svenska framgångssagor och de har hittat den optimala vägen till företagstillväxt. Den typen av tillväxt är skit för framtida generationer. IKEA-möbler åldras inte direkt med patina.
Jag öskar att jag hade svaret på hur vi skapade en tillväxt i högre grad inriktad på kvalitet och verkliga behov, inte på konstruerade modenycker, men det har jag inte. Kanske skulle man förbjuda reklam och införa en massiv konsumentupplysning. Det vore bra för barnen.
Jattebra... staten bestammer vad vi skall tycka. Losningen pa allt.
Inte helt säkert. Jones (1995) påpekade att trots att det idag är oerhört många flera som sysslar med FoU (vilket enligt våra fina modeller ju driver tillväxten) jämfört med 50 år sedan, så ligger vi fortfarande på ungefär samma tillväxttakter. En tanke är att den ökade mängden forskare är precis så stor att den kontrar effekten av att det blir svårare att komma på nya saker ju mera vi vet. Jag vet inte om det stämmer, men tror i alla fall att vi ska vara försiktiga när det gäller allt för höga förhoppningar om tillväxten. Lyssnade förövrigt idag på föreläsning om globala skuldnivåer, och givet vilken konsolidering som väntar de närmaste 20-30 åren bör vi vara tacksamma för allt över noll ;) http://www.jstor.org/discover/10.2307/2138581?uid=3737968&uid=2&uid=4&sid=56156247933
@ Emil: Ja, du har helt rätt om vi tittar på så långa serier. Men tittar vi på tiden från säg 1870 i Sverige, eller 1800 i UK, ser du ett helt annat mönster. Min tolkning av den datan är att vi runt den tiden lämnade ett institutionellt system som förhindrade tillväxt mot ett som tillåter. Givetvis kan vi åter hamna i en sådan sitution, men det tror jag (som tur är) inte att det är så stor risk för.
@mikael: Oftast när vi i dagligt tal pratar om tillväxt så pratar man om länder, inte BNP per capita (som ju är viktigast). Om inte landet växer med sådär 1-2 % per år, så sjunker landet per capita givet att de flesta länder faktiskt få fler invånare (det finns några som får färre, typ Ryssland). Värt att ha i åtanke.
En tillväxtkritiker kan ju instämma i att människor förvisso vill leva längre, rikare och med bättre hälsa men att det intressanta och viktiga till sist är om dessa saker ökar människors välbefinnande. Vi kan ju exempelvis missta oss när det gäller betydelsen av den materiella välfärden och den fysiska hälsas roll för välbefinnandet. Vår strävan efter materiell rikedom och social status skulle med en (kanske illvillig) tolkning kunna ses som en defekt i vår psykologi. Om vi kunde göra oss av med dessa preferenser skulle vi kanske kunna leva mer harmoniskt och kännas oss nöjdare. Strävan efter social status är dessutom en starkt bidragande orsak till mellanmänskliga konflikter.
Låt säga att vi i framtiden kommer fram till att delar av vår psykologi är problematisk (ur ett välbefinnandeperspektiv)och därför på ett individ eller samhällsplan bestämmer oss för att förändra vår psykologi med hjälp av genteknik och avancerad psykofarmaka, vad skulle hända med vårt samhälle och tillväxten då?
På individnivå finns det ju en hel del variation i psykiska egenskaper, för vissa individer är ekonomisk utveckling och välfärdsökningar viktigare än för andra. Vissa är nöjda med vad de har andra vill hela tiden ha mer. Det är inte givet att dessa egenskaper för all framtid kommer att vara statiska och möjligheten att manipulera psykiska egenskaper ganska dramtiskt är förmodligen inte alltför långt borta.
Det som började som en anekdot slutade i galet svammel. Ber om ursäkt för det.
Men kontentan är iaf att jag inte tycker att det finns någon anledning att tro att de rikaste ländernas tillväxt måste ligga på just 2-3 procent bara för att de gjort det de senaste 30-50-whatever åren.. Vilket teoretiskt fundament skulle man basera det på isf?
Tror/hoppas också (med tanke på Västvärldens ekonomiers dagsform) att ny teknologi upptäcks/lyckas implementeras i ekonomin i vågor eller skov eller vad man nu vill kalla det. Det är ju faktiskt inte alls otänkbart! (Jmfr. Kuznets vågor, Lennart Schöns forskning etc...) Tror att detta är en pusselbit i det hela.
Tillväxt är snarare en konsekvens av människors tendens att ständigt vilja förbättra tillvaron.
Vad som är en förbättring varierar på individnivå. Vissa gillar skogspromenader, men nästan alla vill leva längre och friskare.
Filip: om vi modifierar människans natur så att förbättringsviljan försvinner, upphör sannolikt tillväxten. Svårt att avgöra om det är önskvärt.
Torkel: Skalan på y-axeln är bara en rangordning av länderna från lägst till högst ekonomisk tillväxt.
Friskare ja. Men längre? Det måste variera väldigt från individ till individ hur länge man vill leva här på denna jord.
Att leva långt och lyckligt tror jag är det betydligt mer viktigt och universiellt än att vilja leva rikt och friskt. Materiell rikedom och god fysisk hälsa är ju primärt medel för lycka och livslängd.
Om vi "tar ut" en ökad produktivitet i mer fritid så får vi väll inte tillväxt? Det skulle i teorin kunna stanna vid just ökad produktivitet (fler producerade varor och tjänster per arbetad timma) men en stagnerad total produktion?
Och en fundering.
Är inte anledningen till att tillväxt slår så högt idag att det förväntas sänka arbetslösheten? Jag tycker att det är märkligt att vi ska använda tillväxt för att kringå ett problem med en strukturellt trasig arbetsmarknad.
tillväxt av total produktion bestäms av produktivitetstillväxten och arbetstiden.
När politiker och andra debattörer talar om tillväxt och syftar på tillväxt av total produktion, glömmer de att vi mycket väl kan vilja använda en del av produktivitetstillväxten till ökad fritid.
När jag, och de flesta ekonomer, diskuterar (och försvarar) tillväxt, är det produktivitetstillväxt som åsyftas.
Din andra fundering tror jag också beror på att tillväxt ofta framställs som en orsak eller ett verktyg. Detta är nonsens. Tillväxt är ett utfall, ett resultat. Produktivitetstillväxt är ett utfall orsakat av uppfinnningar och tekniska framsteg i vid bemärkelse, total tillväxt orsakas också av ökad sysselsättning.