Mer om arbetslöshetens natur

I går kom en nyhet från Arbetsförmedlingen som relaterar till diskussionen om behovet av okvalificerade jobb:

De senaste tio åren har arbetsmarknaden förändrats i grunden. De arbetslösa har blivit 106.000 personer fler. Nästan hela ökningen – 103.000 personer – kommer från de grupper som har allra svårast att få ett jobb. … Till de mest utsatta räknar Arbetsmedlingen de som är över 55 år, har låg utbildning, inte är födda i Europa eller har en funktionsnedsättning.

Budskapet i min Svd-krönika var alltså att vi inte kommer åt dessa problem genom vare sig finanspolitiska eller penningpolitiska stimulanser.

Däremot borde man kunna lösa delar av problemet med olika utbildningssatsningar, och till stor del har det också varit Sveriges strategi, åtminstone sedan kunskapslyftet på 90-talet (oväntat nog ett ord som fanns i NE men inte i wikipedia).

Kanske har Sverige hittills gjort för lite eller på fel sätt när det gäller utbildningssatsningar. Utvecklingen i den svenska skolan talar i detta perspektiv för ökade problem på arbetsmarknaden framöver.

Jag har dock svårt att se hur utbildningssatsningar skulle vara tillräckliga för att hantera situationen. På marginalen torde Sverige ha mycket att vinna på att tillåta fler okvalificerade jobb på arbetsmarknaden.

Comments

[Ante Johansson]

Om vi skulle göra följande experiment. Alla som har för hög utbildning för det jobb dom har måste sluta sitt jobb och söka ett jobb som motsvarar deras utbildning. Vi skulle då få stor brist på arbetskraft med enbart grundskola. Att svensk arbetskraft har för låg utbildning är en myt.

Bergh har du läst "Vid arbetslivets gränser" som handlar om just detta? Rapporten ingår i socialförsäkringsutredningen.

[Martin]

Spännande. Det känns som att diskussionen skulle vinna på att styras upp lite. Här några spridda reflexioner...

1. Sysselsättningsgraden -- vilket är den variabel som betyder någonting -- är hög i Sverige jämfört med andra länder. Detta gäller för *samtliga* utbildningskategorier.

2. De egenskaper som Arbetsförmedlingen nämner är övervägande sådana som man som person inte har kontroll över. Således är det ur ett rättviseperspektiv ytterst tveksamt att förespråka att dessa grupper ska diskrimineras och arbeta på en parallel låglönemarknad.

3. Vad gäller utbildning och arbetsmarknad är de empiriska beläggen så överväldigande att bevisbördan ligger på den som påstår att utbildningssatsningar inte kan lösa problemen (vilka alltså enligt punkt 1 är förhållandevis små). Den som argumenterar för att det plötsligt inte går att göra ytterligare framsteg med utbildning bör också förklara på vilket sätt 2013 är väsensskilt från exempelvis 1842, 1882, 1936 och 1972 -- alternativt förklara varför dessa tidigare reformer inte varit önskvärda.

4. Dessutom torde man ha bevisbördan för att en låglönemarknad inte måste skapa en permanent underklass.

5. Att som Ante här ovan påstå att hög utbildningsnivå i arbetskraften är ett problem, är fullständigt befängt. Humankapital är en av de viktigaste produktionsfaktorerna på vilket vårt välstånd bygger.

[Ante Johansson]

Till Martin: Du missuppfattar mig. Om man skulle genomföra mitt ovanstående experiment skulle det visa sig att det redan på dagens arbetsmarknad finns tillräckligt med enkla jobb till oss lågutbildade. Problemet är att många med högre utbildning tar dom enkla jobben. Jar är för att arbetskraften utbildas. Jag vill bara visa att det inte bara behövs enkla jobb utan det behövs fler av alla typer av jobb.

Martin läs rapporten "Vid arbetslivets gränser"

[bergh]

Ante: Ja, jag känner väl till den. Tycker att det står mycket klokt där.

Martin: vem tusan har föreslagit att vissa grupper ska "diskrimineras och arbeta på en parallel låglönemarknad"?

Som jag skrev i inlägget tror jag att utbildning kan hjälpa, och jag menar att Sverige redan idag satsar väldigt mycket på olika typer av utbildning som sannolikt gör att problemet är mindre än det eljest skulle vara.

Trots att jag alltså INTE argumenterar för att "det plötsligt inte går att göra ytterligare framsteg med utbildning" har jag inga problem att hitta faktorer som skiljer Sverige 2013 från Sverige 1842, 1882, 1936, nämligen fackens makt, kollektivavtalens täckningsgrad, graden av insider-outsider problem på arbetsmarknaden, inkomstspridningen i samhället och de arbetsmarknadsregleringar som infördes på 1970-talet.

Det sista årtalet du nämner är ett gränsfall. Minns att Anders Björklund redan 1982 i sin artikel om Rehn-Meidner-modellen varnade för tendenser till insider-outsider problem på arbetsmarknaden och hur detta ffa syntes i ökande ungdomsarbetslöshet.