Institutionell förändring: Fallet Degania

Kibbutzen Degania överger socialismen, berättar Arne Lapidus i Axess:

I början var alla måltider gratis. Efter hand började vi betala [...] Först betalade vi med kuponger, sen började vi skriva upp på kredit, till slut använde vi riktiga pengar

Enligt artikeln har en evig debatt bland kibbutznikarna varit huruvida det strider mot kollektivismens ideal att ha egen kaffekokare på rummet. Ännu intressantare är väl att denna institutionella förändring är ett samhällsvetenskapligt experiment: Vad händer med produktion, och välbefinnande nu när inkomstskillnader tillåts?

I Time magazine får vi veta lite mer om detta:

Elders learned a lesson in capitalism that any kid with a lemonade stand could have taught them: the individual works harder for himself than for the collective. Factory output has jumped.

Ökad output var dock inte orsaken till förändringen, som kommit gradvis:

The kibbutz's experiment failed for other reasons. Israeli youth felt stifled and left. "Kibbutz life is peaceful and rich," says Koperstein. "But it came at a high price. You gave up individual needs. The idea of having someone telling you what to think, what to study, what work to do--it's like having four walls closing you in."

En institutionell förändring som ökade produktionen drevs alltså fram av helt andra faktorer. Kanske är det dags för en forskningsresa till Israel, det går säkert att få data om både förändringen och dess konsekvenser...
i? Andra bloggar om: kibbutzer, degania, institutioner, politik, axess

Comments

[Avancerade Sara]

"Ökad output var dock inte orsaken till förändringen, som kommit gradvis ... En institutionell förändring som ökade produktionen drevs alltså fram av helt andra faktorer."

Det låter som sagan om marknadsekonomins uppkomst i ett nötskal. Smiths bagare drivs inte av omsorg om kundernas brödbehov. Och lika lite väljer han produktionsform för att värna om tillväxten. Han tycker helt enkelt väldigt illa om att bli bossad av andra.

Jag skulle gissa att man hittar samma grundtänkande hos de flesta som väljer exit-strategin i den Hirschmanska paletten. Makroeffekten blir att man uträttar nyttigt sprängarbete på institutionell nivå etc., men den individuella drivkraften är något så simpelt som att man helt enkelt inte står ut med den gamla skiten för egen del.

[Martin]

Andreas, skulle du inte kunna instifta en tävling om vem som har högst koncentration av namedropping i förhållande till substans i bloggkommentarerna?

[Hans]

Eller flest sarkasmer per ord? Martin skulle ligga grymt bra till.

[A sugarplum lunker]

"Aristoteles".

Jag förklarar mig härmed som vinnare av tävlingen då jag droppat ett namn utan att någon som helst substans adderats.

Ty: "Aristoteles" / "Substans" -> + oändligheten då "Substans" -> 0 (från höger)...

Notera: detta kräver att i) "Aristoteles" är positivt (och inte något negativt), men det tror jag nog vi kan enas om, samt att ii) "Substans" närmar sig noll från höger (och inte vänster)...

Vad vinner jag? ;-)

A sugarplum lunker

[Tom]

I så högtidliga sammanhang att antika filosofer invokeras kan man tänka sig att resonera om Aristoteles absoluta värde. Då kan substansen närma sig noll från båda ändar av det politiska spektrat och ändå vinna tävlingen. Och det är ju bra.