tisdag
sep162008
Hur orolig ska man vara för lågkonjunkturen?
16 sep 2008, kl 22:00 | Samhälle och politik
Den bästa statistikproducerande myndigheten just nu är förmodligen Konjunkturinstitutet. Deras rapport Konjunkturläget i augusti varje år är bland det bästa man kan läsa om svensk ekonomi. På webben finns dessutom alla siffror tillgängliga i excel-format för den som vill göra egna diagram och bearbetningar.
Så vad säger statistiken om det stora samtalsämnet - den stundande lågkonjunkturen? Kika på följande indikatorer:
Efter 10 år av ständigt ökad real köpkraft, räknar KI med fortsatta inkomstökningar under 2009 och 2010. Orsak: Lönerna stiger, skatterna sänks och pensionerna ökar.
Förvånad över att pensionerna ökar? Notera följande:
Nästa år kommer antalet arbetade timmar att minska något. Men som synes i diagrammet nedan är minskningen marginell jämfört med minskningen 2001-2004. Den minskningen var i sin tur en västanfläkt jämfört med kraschen 91-93.
Relaterat: Sven-Arne Svensson på Erik Penser verkar hålla med.
i? Andra bloggar om: lågkonjunktur, ekonomi, kris
Så vad säger statistiken om det stora samtalsämnet - den stundande lågkonjunkturen? Kika på följande indikatorer:
- Notera hur lågkonjunktur numera betyder att BNP bara växer med en dryg procent 2009. Trist - men knappast katastrofalt: Under 90-talskrisen föll BNP tre år i rad: 1991-1993.
- Notera hur det offentliga sparandet kommer att vara positivt. Budgetöverskottet blir ännu större pga intäkter från aktieutförsäljningar. Staten kommer alltså att fortsätta gå med överskott. Under 90-tals krisen var budgetunderskottet över 10 procent av BNP.
Efter 10 år av ständigt ökad real köpkraft, räknar KI med fortsatta inkomstökningar under 2009 och 2010. Orsak: Lönerna stiger, skatterna sänks och pensionerna ökar.
Förvånad över att pensionerna ökar? Notera följande:
- Pensionerna är numera inkomstindexerade. Pensionärerna får därför del av den goda inkomstutvecklingen. I gamla ATP-systemet var pensionerna prisindexerade, och med de senaste 10 årens låga inflation hade det inneburit betydligt lägre pensioner för många. (se tidigare inlägg)
- Någon så kallad penisonärsskatt finns inte. Den är ett retoriskt påfund och syftar på att jobbskatteavdraget gäller förvärvsinkomster. Men om jobbskatteavdraget ökar tillväxten, kommer detta alltså pensionärerna till del genom inkomstindexeringen.
Nästa år kommer antalet arbetade timmar att minska något. Men som synes i diagrammet nedan är minskningen marginell jämfört med minskningen 2001-2004. Den minskningen var i sin tur en västanfläkt jämfört med kraschen 91-93.
Relaterat: Sven-Arne Svensson på Erik Penser verkar hålla med.
i? Andra bloggar om: lågkonjunktur, ekonomi, kris
Reader Comments (11)
Att vi har ett offentligt överskott pga aktieutförsäljningar är knappast i sig en anledning till optimism. Det hade ju varit lika möjligt att frisera sifforna under den senaste krisen genom att sälja tillgangar.
-----------------
SE-Bankens chefsekonom Klas Eklund har kommit hem från semestern och funnit en bunt med pressklipp på skrivbordet. Med ett roat småleende avslöjar han för Svenska Dagbladets läsekrets att han under sommaren blivit påhoppad av DN:s kultursida, Bibliotekstjänst och en kolumnist i Aftonbladet.
Det låter som någonting man skrämmer barnen med ute i Djursholm.
Bakgrunden är att Eklund har författat en liten pamflett mot den så kallade Tobinskatten. Eklund är starkt negativ. Han har inte kunnat finna ett enda argument varför skatten skulle vara bra, varför den skulle få några som helst goda konsekvenser eller ens varför den skulle gå att genomföra.
Orsaken är inte att Eklund känner mindre än någon annan för tredje världens fattiga massor som skulle bli mottagare av skatteintäkterna. Orsaken är självfallet inte heller att skatten skullen slå mot hans uppdragsgivare. Orsaken är helt enkelt, förklarar Eklund, att han är ekonom.
Och här blir Eklund rent programmatisk.
Som ekonom är det hans strävan att ”medvetet se bakom symbolfrågorna”, att ”undersöka den krassa verkligheten”. Ekonomer kännetecknas nämligen av att ”Vi hittar fel och vi påpekar orimligheter”. Förklaringen till hans avvisande hållning till Tobinskatten var att han betraktade den ”med kylig ekonomblick”.
En sådan hållning måste uppmuntras.
Jag kan på rak arm dra mig till minnes en rad uppskattade analyser från ekonomen Eklunds sida genom åren. Jag minns hans kyliga, för att inte säga iskalla, prognos året före den första räntechocken att en slopad valutareglering inte skulle leda till några större svängningar på de finansiella marknaderna. Eller, något senare, att Persson som finansminister skulle leda till budgetkaos. Eller, att den svenska räntan skulle stiga kraftigt om vi stod utanför EMU. Eller, 1998, att samarbetet mellan s, v och mp skulle spricka inom bara några månader.
Men det verkliga paradexemplet, som för övrigt bör ingå som obligatorisk läsning för våra ekonomstudenter, rörde den så kallade Nya ekonomin.
På toppen av dotcom-bubblan, i början av år 2000, fattade Eklund pennan.
Redan då fanns en diskussion om hur mycket realism det egentligen låg i teorierna om att företagen kunde se fram emot en kraftigt ökad intjäningsförmåga.
Nu skulle Eklund undersöka ”den krassa verkligheten” bakom Icon, Spray och de andra framtidsföretagen. Nu skulle han som ekonom ”hitta fel och påpeka orimligheter” i talet om den nya ekonomin. Han skulle ”se bakom symbolfrågorna”.
Nu kopplade Eklund på sin ”kyliga ekonomblick”.
Vad hände?
Det visade sig att Klas Eklund kunde tungomålstala.
Här fanns hela provkartan på en verkligt religiös personlighet som ställt sig upp för att vittna. Eklund såg en grundläggande förändring mellan arbete och kapital. Eklund såg en ny form av kapitalism. Eklund såg att de gamla ekonombegreppen hade blivit helt irrelevanta. Eklund såg en värld som kunde erövras ”via blott ett musklick”.
Eklunds visioner fick Jonas Birgersson att verka matt.
Några veckor senare kom tyvärr börsfallet och då visade det sig till läsarnas förvåning att det inte var de faktiskt existerande bolagen Eklund hade talat om. Hans analys gick djupare. Mycket djupare. Hans slutsats var nämligen rent principiell: ”Den tekniska utvecklingen rullar vidare med enorm kraft.”
Det gjorde även börsraset och därefter har Eklund inte avhörts mer i den frågan. SEB-ekonomens slutord innan han uppslukades av en kollapsande dröm, var ett kraftfullt pip:
–You ain’t seen nothin’ yet!
På marknaden lär det faktiskt finnas de som använder Klas Eklund som ”reverse indicator”. Det vill säga, när Eklund säger köp så säljer de. När Eklund skriver halleluja-artiklar om den nya ekonomin så säljer de Framfab och köper verkstadsaktier.
Man kan bli rik på det sättet.
Men jag skulle tro att SEB-ekonomen Eklund tar detta dystra facit med ett verkligt upphöjt lugn. Eller med en lätt travesti på vad de säger i det stora landet i väster: Han skrattar hela vägen till banken.
------------
Vill också påminna mig att Anders Åslund haft liknande sätt att resonera apropå chockterapin i Ryssland. "Jamen folk svälter, folk dör ju, det går ju inte att bara göra såhär!". "Äsch då, det går lite illa just nu för att det inte varit TILLRÄCKLIGT MYCKET chockterapi.
Gonzo, det råder inte "överskott pga aktieutförsäljningar" som du skriver, det råder överskott även exklusive sådana intäkter. Du kanske läste inlägget väl hastigt :-)
Herregud, vilka glädjekalkyler som ligger bakom tidsserieanalysen!
Pontus, samtliga makroekonomisk prognoser vi tar del av (från KI, FI-dep, SEB, Svenskt näringsliv, Swedbank, Nordea etc.) är "bedömningsprognoser" och inte alls ett resultat av endast tidsserieanalyser.
Bergh, KI mäter faktiskt inte sysselsättning som antalet arbetade timmar (det vore väldigt radikalt! :) utan använder standardmåttet antalet personer i sysselsättning. Däremot använder man, precis som Finansdepartementet, båda måtten i analysen. I relation till den allmänna ekonomsika utvecklingen kan antalet timmar vara ett mer intressant mått, medan sysselsättningsmåttet kanke är mer fördelningpolitiskt intressant
Men OK, jag ger mig: vad jag menar är att de har vett att använda sig av faktiskt arbetade timmar i sin analys, och det är jag som kallar detta ett sysselsättningsmått..
Ang huruvida sysselsättningskvoten är fördelningspolitiskt intressant: Vi har ju ett mått på arbetslöshet, som bygger på att man vill ha men inte får jobb.
Sysselsättningskvoten kan vara låg som en effekt av att folk inte vill skaffa sig jobb. Men visst: om man av fördelningspolitiska skäl tycker att 80% av de vuxna folk ska jobba oavsett om de vill det eller ej, och att det inte spelar någon roll hur mycket de arbetar, då är sysselsättningskvoten ett bra mått. (Är jag ironisk nu? jag kan inte ens avgöra det själv längre... :-)