Att tolka skattningar med instrumentalvariabler: Exemplet biståndsdebatten

Åter till biståndsdebatten, och tidigare inlägg med lång kommentarstråd, vari signaturen Martin kritiserade existerande forskningsmetod:

Bistånd delas per definition ut till länder och regioner som är underutvecklade. Randomiserade projekt är oerhört sällsynta. Alltså baserar sig de aggregerade empiriska studierna på observationella data. Med samma ansats vore det inga problem alls att visa att sjukvård är direkt hälsovådlig och borde förbjudas.

Invändning är korrekt, men det är också svaret att existerande forskning såklart försöker korrigera för dylika selektionsproblem. Men hur?

För den som verkligen vill veta, rekommenderas Deatons papper Instruments of development:Randomization in the tropics, and the search for the elusive keys to economic development (pdf).

Standardmetoden i forskningen är att hitta någon exogen källa till variation i mängden bistånd som olika länder får: Ett så kallat instrument för bistånd.

Ett bra instrument ska helst skapa en slumpmässig variation i mängden bistånd som olika länder får, och får inte påverka tillväxten genom andra kanaler. Deaton skriver:

there is a standard set of instruments, originally proposed by Boone (1996), which include the log of population size and various country dummies, for example, a dummy for Egypt, or for francophone West Africa. One or both of these instruments are used in almost all the papers in a large subsequent literature, including Burnside and Dollar (2000), Hansen and Tarp (2000, 2001), Dalgaard and Hansen (2001), Guillamont and Chauvet (2001), [...]

Som torde framgå är instrumenten inte perfekta: Befolkningsstorlek används eftersom det råkar vara så att stora länder får mindre bistånd per capita. Egypten får mycket bistånd pga Camp David. Vissa länder får extra mycket bistånd för att de varit franska kolonier.

Deaton förklarar varför dessa instrument inte är perfekta:

neither the “Egypt” nor the population instrument are plausibly exogenous; both are external—Camp David is not part of the model, nor was it caused by Egypt’s economic growth, and similarly for population size—but exogeneity would require that neither “Egypt” nor population size have any influence on economic growth except through the effects on aid flows, which makes no sense at all.

Vad vi lärt oss av exempelvis studier med befolkningsstorlek som instrument för bistånd är följande:

it is surely useful to know that although large countries receive less per capita aid in relation to per capita income, they have grown just as fast as countries that have received more, once we take into account the amount that they invest, their levels of education, and their starting level of GDP. [...] But we would hardly conclude from this fact alone that aid does not increase growth. Perhaps aid works less well in small countries, or perhaps there is an offsetting positive effect of population size on economic growth

Så hur ska vi veta om bistånd leder till tillväxt?

Pja, vad sägs om att gå tillbaks till teori och fundera på vad som rimligen kan antas hända när fattiga länder år efter år får betydande summor från rikare länder. Som Deaton avslutar sitt papper:

technique is never a substitute for the business of doing economics.