Att kommentera när tillfälle ges...
23 feb 2011, kl 21:30 | Lästips, Samhälle och politik Om jag inte hade jobbat så mycket just nu, hade jag kommenterat följande i större detalj, men några korta funderingar vill jag få ur mig:
1. S-ekonomernas procenträkning på DN-debatt.
S-ekonomernas användande av RUT i politiskt syfte figurerade senast i valrörelsen förra året. Kontentan var då att regeringen hävdade att alla - inklusive höginkomsttagare - tjänar på regeringens politik. Oppositionen hävdade att alla - utom höginkomsttagare - skulle tjäna på oppositionens politik.
2. Tim Jacksons tillväxtkritik och hans skiftesföreläsning på Malmö högskola.
Finns det något nytt i Tim Jacksons tillväxtkritik jämfört exempelvis med debatten för mindre än ett år sedan, när tyckare samlades i Stockholm under rubriken "Tillväxt - nej tack"?
Jag samlade mig då till ett svulstigt inlägg i OBS i P1, och inneboken på den tiden hette "Exit. Wohlstand ohne Wachstum" av Meinhard Miegel (Mer här). Tim Jacksons bok heter ju nästan samma sak: "Välfärd utan tillväxt". Finns det inga gränser för hur mycket tillväxtkritiska böcker vi behöver? ;-)
Mitt intryck av tillväxtkritiker att de vid närmare granskning egentligen inte är så extrema som de först verkar. De är inte alls emot all tillväxt, utan främst sådan de själva inte gillar. Jackson verkar exempelvis inte gilla lövblåsare, kan man ana av slutet på hans skiftesföreläsning. Jag har viss sympati för just den hållningen.
Det vore för övrigt intressant att jämföra dagens tillväxtkritik med vad som av många anses vara den första boken som populariserade tillväxtkritiken: The limits to growth från 1972.
3. Uppdrag granskning om mikrokrediter.
Här har jag inget tidigare inlägg att hänvisa till, men läste med intresse David Roodmans kritik av Milford Batemans bok "Why Doesn’t Microfinance Work? The Destructive Rise of Local Neoliberalism". En rejäl sågning, får man säga:
The book makes dramatic conspiracy claims, yet is loose in its reasoning; careless in its use of evidence; and heavy in its use of passive voice and weighty abstractions such as “neoliberalism” that obscure for the reader (and perhaps the writer) who is accused of doing what.
Reader Comments (8)
S-ekonomernas artikel är för övrigt så fruktansvärt dåligt underbyggd att den inte förtjänar att kommenteras i större detalj.
Däremot vore det intressant med en insiktsfull kommentar om hur socialdemokratin så snabbt och så fullständigt lyckats slarva bort det intellektuella övertag man haft typ sedan demokratins införande i vårt land.
De hade utan tvekan intellektuellt övertag fram till 1984, och det syns inte minst i det faktum att borgerliga 70-talsregeringar förde tämligen socialdemokratisk politik, regeringen Ullsten satt explicit på nåder av S, Fälldin 2 spräcktes på en skatte uppgörelse mellan mitten och S.
Men 1985 hände något: Ett borgerligt parti gick kraftigt framåt på en populär partiledare och en välfärdsfråga (Bengt Westerberg eget rum på långvården).
Samtidigt började Feldt och andra inom kanslithushögern tala om valfrihetsreformer inom den offentliga sektorn. Sedan kom valet 1988 då s sågade framförallt folkpartiets idéer om sänkta marginalskatter, för att efter valet göra upp med folkpartiet om en mycket långtgående skattereform. Jag tror att någonstans här blir en spricka inom s tydlig, och den har sedan dess bara växt sig tydligare. Att s vann några val i slutet av 90-talet och 2002 får nog mer ses som en effekt av borgerlighetens tafflighet.
När sedan Borg och Reinfeldt styr upp saker och ting på den borgerliga kanten blir sprickorna och den försummade idéutvecklingen inom socialdemokratin plötsligt uppenbar.
Det ser plötsligt ut som om socialdemokraterna _snabbt_ tappar greppet, men jag ser en tydlig linje mellan problemen i dagens socialdemokrati och vad Feldt beskriv i sin lysande bok "Alla dessa dagar..."
Eller?
Man skulle kunna se detta som en fördel som följer av att ha regeringsmakten över en längre tid, men det socialdemoratiska övertaget verkar ha överlevt de sex borgerliga regeringsåren 76-82 tämligen intakt.
Det är för övrigt intressant att det nästan uteslutande är vänsterfalangen som är kvar i partiet trots att det är den realpolitiska kanslihushögern som fått sin vilja igenom. Diskrepansen mellan ord och handling borde ju besvära karriäristerna som verkar utan att synas betydligt mindre än dem som går med i partiet av ideologisk övertygelse.
Jag tror att det socialdemoratiska övertaget överlevde de sex borgerliga regeringsåren 76-82 just för att s fortfarande satte agendan och snabbt väntades återta regeringmakten.
EN bit in på 80-talet uppstod en träta inom S, som kanslihushögern i någon bemärkelse. Analysen nu är därför att den vägen testats och misslyckats, varför s nu går åt vänster (medan kanslihushögern och dess efterföljare blir allt mindre aktiva i partiet)