Använder regeringen svepskäl om jobbskatteavdraget?

Är det rätt att förutsätta att det uppskjutna jobbskatteavdraget orsakats av regeringens rädsla att förslaget skulle fällas av riksdagen – trots att det officiella skälet är omsorg om statsfinanserna i en oväntat svag internationell konjunktur?

Genomgången nedan visar åtminstone att de officiella argumenten har varierat på ett sätt som väcker vissa misstankar.

Före valet 2006: Löftet var att sänka skatten med  1000 kronor kronor i månaden. Motiven var dels ideologiska, dels att arbetsmarknaden skulle fungera bättre.

Efter finanskrisen 2008: Jobbskatteavdragen framställdes nu som stimulerande åtgärder, motiverade av den vikande konjunkturen (pm från finansdepartementet, 2009)

En förstärkning av jobbskatteavdraget är därför särskilt viktig i nuvarande konjunkturläge genom att det ökar hushållens inkomster. Detta stimulerar konsumtionen och därmed dämpas sysselsättningsfallet. [min fetning]]

Så till valmanifestet 2010: Nu är det åter strukturella effekter som betonas:

Ytterligare sänkta inkomstskatter inom ramen för jobbskatteavdraget och den statliga
inkomstskatten är effektiva åtgärder för att öka arbetsutbudet. När det lönar sig att
arbeta vill fler arbeta och därmed stiger arbetsutbudet och sysselsättningen, vilket
ökar svensk ekonomis möjligheter att växa långsiktigt

Men även ideologiska argument fanns:

Sänkta inkomstskatter … ökar också människors makt över den egna vardagen

I Augusti 2011 låter det dock åter annorlunda:

Med hänsyn till behovet av säkerhetsmarginaler skjuts jobbskatteavdraget, höjd brytpunkt för statlig skatt och sänkt skatt för pensionärer fram och kommer att genomföras senare under mandatperioden

I svenskan gör Reinfeldt ett intressant uttalande:

vi vill mer när det gäller jobben, men bara om det finns ett utrymme … Vi bedömer nu att det finns nu först i senare delen av mandatperioden, kanske först i budgeten för 2014.

Nu är alltså premissen att det måste finnas ett ekonomiskt utrymme som kan användas för skattesänkningar som skapar jobb. Men detta hindrade alltså inte regeringen från att genomföra jobbskatteavdrag när budgeten var underbalanserad under förra mandatperioden. Regeringens synen på jobbskatteavdragets interaktion med konjunkturen tycks alltså ha ändrats kraftigt, av något skäl.

Således: Utan att säga något om vilka argument som är bra eller dåliga, finns det en variation över tiden som antyder att de officiella skälen inte är hela sanningen om jobbskatteavdragen.

Comments

[Martin]

Mycket intressant. Men... kan de båda frågorna analyseras separat? En välvillig tolkning av Reinfeldt&Borgs trixande skulle ju kunna vara att man tagit intryck av exv. sänkningen av det amerikanska kreditbetyget, som explicit motiverades utifrån det skakiga parlamentariska läget. Och i så fall måste ju det parlamentariska läget vara en del av den substantiella ekonomiska bedömningen. Eller?

[Martin]

Alldeles bortsett från detta: fint att du gör det jobb som medier och opposition borde göra!

Dessutom skulle jag vilja ställa en fråga: har regeringen genom att fega ur stärkt eller försvagat sin position (jämfört med alternativet att köra på, alltså).

[JFE]

Du har väl tillräckligt mycket förflutet för att veta att politiker letar argument för sin (nuvarande) ståndpunkt istället för ståndpunkter som passar till argumenten, således kommer du alltid att få variationer över tid vilka argument som används för olika saker.

Håller med Martin om att det här borde vara något som opposition och medier borde göra, men inte klarar av. (Kanske ett argument för en ny och aggresivare F-tidning ;-)? )

Aporpå Martins fråga tror jag att regeringen stärker sin ställning. Reinfeldt och Borg har vunnit mycket på sitt spelande av kortet "förmåga att ta ansvar för landet" och de inställda skattesäkningarna går ju i samma spår.

[bergh]

Martin, intressant poäng. Men det parlamentariska läget har ju varit konstant sedan valet. En tolkning är att regeringen nu skyler över sitt förlorade chickenrace mot oppositionen, genom att låtsas som om man aldrig var med i något utan helatiden hade för avsikt att styra in på avtagsvägen som heter budgetbalans till varje pris. Underskatta inte hur trevligt det skulle kunna vara för regeringen att kunna säga att Sverige är enda land som har budgetöverskott detta eller nästa år (om det nu blir så).


Nåväl, min allmänna hållning är att det offentliga samtalet vinner på att man utgår från att folk menar vad de säger, och att officiella motiv också är de faktiska motiven. Det ska alltså ganska mycket till för att förutsätta att de egentliga skälen är andra än de officiella.

Om de vinner på det? Jo, i ett land där en ansvarsfull regering är en regering som tar in mer i skatt än vad de spenderar, är detta nog en vinnarstrategi.

[bergh]

Således: De har nog stärkt sin position i väljaropinionen, men parlamentariskt har regeringen försvagats.

Noterar f ö att signaturen Martin plötsligt är trevlig i kommentarsfältet. kul :-)

[pontus]

Bergh - Jag har svårt att tro att det är samme Martin ... ;)

[Michael]

Andreas inlägg illustrerar distinktionen mellan policies och politics.