Vem vilseför: Calmfors eller Spånt?
22 nov 2006, kl 13:20 | Lite väl akademiskt, Samhälle och politik Lars Calmfors artikel om akassan (omskriven här) får kritik i Svenskan idag, av David R. Howell, [Econ prof, som nyligen utkommit med boken "Fighting unemployment - The Limits of Free Market Orthodoxy"], Roland Spånt [fil dr, nationalekonom], samt Roger Mörtvik [samhällspolitisk chef TCO].
Inga mainstream-namn, men låt oss kika på argumenten:
1. "Calmfors vilseför om a-kassan", påstår rubriken. Ordet vilseför återfinns inte i artikeln. Debattredaktörerna förnekar sig inte.
2. Det görs en poäng av att Calmfors stött sig på "en så kallad regressionsanalys av 20 OECD-länder över data från 1982–2003. Effekten gäller alltså för ett tänkt genomsnittsland". De med hyfsade kunskaper om forskning blir knappast chockade av detta. För andra kanske det låter som om Calmfors gjort något helskumt.
3. Därefter kommer deras huvudpoäng: Sverige är inget genomsnittsland, erfarenheter från andra länder gäller inte nödvändigtvis här. Som stöd citeras en studie av Bertil Holmlund:
Professor Bertil Holmlund analyserade i en viktig studie förändringarna av a-kassan som gjordes 2001–2002 och fann inget stöd för en sådan effekt. För män verkar det förvisso finnas en viss fördröjd effekt, för kvinnor blev effekten snarare den omvända, även om det resultatet inte var statistiskt signifikant.
Ingen knockout av Calmfors direkt. Referensen till Holmlunds studie är dessutom ganska vilseledande: Den rör även tidsgränsen för akassan i början av 90-talet, samt den sänkta ersättningsnivån 1996. Den fann väntade beteendeeffekter. Hans tredje fall - det som refereras av författarna - gällde höjningen av ersättningstaket runt 2001, som alltså inte gav omedelbar effekt på beteendet.
4. Slutligen refererar författarna nya insikter inom OECD om att det finns två modeller som funkar hyfsat: den skandinaviska och den anglosaxiska, medan länderna i syd- och centraleuropa dras med de största problemen.
Visst finns det mönstret, men det betyder inte att incitamenten som skapas av akassan är betydelselösa i skandinavien.
Calmfors svar borde kunna bli ganska kort.
i? Andra bloggar om: Calmfors, akassan, bidrag, arbetslöshet, ekonomer
bergh
Calmfors artikel uppskattades av många vänsterbloggare pga dess resonerande tonläge - ett exempel. Ska bli intressant att se vilka som låter sig lugnas av Spånt och c:o.
Reader Comments (32)
Särskilt kul blir deras artikel när de ifrågasätter inte bara regressionsanalys som metod utan också beräkning av medelvärden (regressioner är inget annat än betingade medelvärden.) med argumentet att Sverige inte är ngt "teoretiskt genomsnittsland". Well, nog för att det finns många nackdelar och fallgropar med regressionsanalys men med deras argument skulle man ju faktiskt aldrig kunna applicera metoden.
Ibland är det verkligen för många "ekonomer" i debatten.
Visst finns det en hel del att göra när det gäller arbetslösheten i Sverige men kollar man i OECD Employment Outlook ser vi att arbetslösheten i Sverige varit 5.3 procent 2000-03; samma period i USA 5.1, Kanada 7.3. Samtidigt är sysselsättningen betydligt högre i Sverige. Det är i alla fall inte självklart att "liberalare" arbetsmarknader leder till betydligt lägre arbetslöshet.
(naturligtvis finns det white noise osv, men det är inte det jag pratar om)
När det gäller paneldata fångar ju de fixa effekterna upp skillnader mellan länderna i interceptet men resten av outputen är ju gemensam för länderna. Jag tycker väl kanske inte att det är det stora problemet, problemet är ju att sitta med 20 observationer över en inte särskilt lång tidsperiod. Ni kan ju testa att generera data och köra regressioner med så få observationer så får ni se hur fel ni förutspår.
det var länge sedan jag pysslade med sådant här men som jag minns det är det ungefär såhär: Paneldata kan kontrollera för individs/landspecifika grejer som är konstanta över tiden. Men slutsatserna måste ju fortfarande dras utifrån en genomsnittlig tidsperiod. Detta är ju lika hypotetiskt, eller "teoretiskt" som Spånt m.fl kallar det, som det genomsnittliga landet. Förhållanden har ju en tendens att skilja sig åt inte bara mellan länder utan också över tid. Man kommer ju liksom aldrig ifrån att modeller är generaliseringar..
Niklas,
Jag tror du har helt rätt i känsligheten av den där datan. Men ändå.. stödjer inte nästan all arbetsmarknadsteori resultatet samtidigt som det finns få empiriska bevis för motsatsen..
Sen ska man nog vara försiktig med slutsatser från teori utan empiriskt stöd...
Hur ser siffrorna ut om ungdomsarbetslösheten jämförs? Eller arbetslösheten för utrikes födda? Det kanske inte är så att vi har ett generallt arbetslöshetsproblem relativt andra OECD-länder men att våra särskilda arbetsmarknadsinstitutioner tenderar att försvåra relativt mycket för lågproduktiva att komma in på arbetsmarknaden. Skulle inte de kunna gynnas (om man anser sysselsättning gynnsamt) av en mer liberal arbetsmarknadsmodell?
Långtidsarbetslösheten (över sex månader) är 2,1 procent i Sverige och 1,3 procent i USA. (Norge har 0,9 procent trots en mindre liberal arbetsmarknad än USA).
Utomnordiska medborgare har en arbetslöshet på 13 procent och sysselsättning på 54 procent (AKU 2001) i Sverige. Vet inte hur det ser ut för andra länder.
Jämför man dock med exempelvis USA och Kanada så tror jag att det är väldigt olika människor som invandrar i de olika länderna. I Kanada är exempelvis en urvalsgrund "kompetens" eller "anställningsbarhet" även för flyktingar. Många av de Mexikaner som finns i USA är där "för att jobba". Största delen av utomnordiska invandrare i Sverige är här av flyktingskäl och en stor del är traumatiserade och har därför en längre väg till arbetsmarknaden. Men visst har vi en hel del att göra här, tror att en stor del av problemet handlar om rasism och inte institutioner i sig men det är förstås en spekulation.
Det finns således stora problem men det kanske inte alltid är "liberaliseringar" som löser problemen? Vi kanske har mer att lära av Danmark och Norge än av USA i denna fråga? I vilket fall som helst är det ett problem som vi måste lösa!
Mitt uttalande om kartor och verklighet fälldes för övrigt med avseende på ideologiskt färgade forskares benägenhet att säga "Ja, men..." så fort fakta presenteras som inte passar in i deras ideologi. Fast tydligen passade det lika bra in i diskussionen om paneldata. Economies of scope...
När det gäller sysselsättningen, vill jag problematisera tesen att den skandinaviska och den anglosaxiska modellen är ungefär lika bra. Risken är annars att vi i plötligt samförstånd med USA lutar oss tilbaka och suckar åt resten av EU.
Sysselsättningskvoten som mått bör man se upp med av två skäl:
1. Den anger nästan alltid sysselsatta som andel av *arbetskraften*. Förtidspensionerade ingår inte i arbetskraften.
I åldern 20-64 hade Sverige 3% förtidspensionerade 1970, och 9% förra året, efter en kontinuerligt ökande trend. (Källa: sou 2006:86)
2. Den säger inget om faktiskt arbetade timmar, som i regel är betydligt högre i de Anglosaxiska länderna.
(Det kan och bör diskuteras om detta speglar en faktisk preferens för fritid eller beror på skatter&bidrag, men det har oavsett vilket konsekvenser för materiell levnadsstandard.)
Vidare: Sverige har haft ungdomsarbetslöshet som stigit trendmässigt mer än bland äldre sedan 1965 (Björklund 1982 samt SCB).
När det gäller utlandsfödda är Sverige också ganska dåligt, se
http://berghsbetraktelser.squarespace.com/blogg/2006/4/20/r-sverige-hux-flux-jttebra-p-integration.html
Summa summarum: Nivån på den svenska sysselsättningen är sådär, och beror till viss del vilket mått man använder. Rimligare mått enligt min mening - faktiskt arbetade timmar i relation till den vuxna befolkningen - ser inte särskilt bra ut.
Vidare tycker jag man kan se ganska tydliga insider-outsiderproblem för utlandsfödda och för ungdomar.
En kollega påpekade nyss att Spånt och C:o får stöd av en annan känd handelsekonom:
http://esbati.blogspot.com/2006/11/bakom-kassan.html
Ur artikeln:
"Ingenstans i OECD-rapporten står något om att en sänkning av den svenska arbetslöshetsersättningen med tio procentenheter kommer att leda till en minskad arbetslöshet med över en procentenhet. I stället kommer uppgiften från en så kallad regressionsanalys av 20 OECD-länder över data från 1982–2003. Effekten gäller alltså för ett tänkt genomsnittsland."
Och samma skriver Esbati:
Att utifrån regressionsanalyser komma med policyrekommendationer av det slag som Calmfors och hans mainstream-kollegor ägnar sig åt är samhällsvetenskapligt farsartat.
(Apropå ideologisk karta vs verklighet. Men jag ser att Pontus är där och debatterar, så nu kan man lugnt ta fikapaus.)
Finns det ideologiskt ofärgade forskare? Jag drar mig till minnes professor Myrdals tes om motsatsen.
Jag är inte emot regression, jag sysslar själv med det dagligen. MEN jag vet också att resultaten inte är några sanningar. Men det vet såklart ni andra här också. Var försiktig med slutsatserna.
Något måste göras när det gäller utanförskapet i Sverige. Jag är "bara" försiktigt skeptisk till den politik som nu ska genomföras. Men hallå, det lär ju inte bli några problem att utvärdera resultatet! Ett är vi iaf överens om; något måste göras.
Det jag sedan skriver i mitt blogginlägg är att det finns ännu djupare, metodologiska problem med nationalekonomisk ortodoxi över huvudtaget.
Som icke ekonom kan jag inte förstå varför man inte skall kunna använda sig av regression... ibland måste man använda den minst sämsta metoden också.
Det är ju inte så att en oljereserv stipulerar en välfungerande arbetsmarknad. Även andra länder har ekonomier och resurser som inte vi har så då kanske det är lite väl bakvänt att snegla på dem också? Självklart inte! Och när man använder sig av "den minst sämsta metoden" gäller det att vara tydlig med det.
Om jag antar att du inte är sarkastiskt, så hävdar du alltså att Lucaskritiken är "uppåt väggarna".
Om du är sarkastisk så säger du alltså att Ali har rätt.
Jag tycker att Ali naturligtvis har rätt i att man måste förstå olika samband. Det är ju därför vi har teorin. Och i det här fallet har vi en entydig teori, och en relativt entydig empiri. Klarar än så här blir det nog inte.
är att ett samband som vaskats fram med ekonometri inte nödvändigtvis kan användas för policy. Hans exempel är phillipskurvan, som ser böjd ut när man tittar på den, men blir rak när man försöker utnyttja den systematiskt i politiken.
Ett raffinerat och bra exempel.
-->vad jag inte tror martin menar...
är att sambandet mellan akassekonstruktion och sysselsättning är ett skensamband på det sätt som phillipskurvan visade sig vara. (Eller?)
--> vad jag tycker:
Skillnaden mellan de två fallen finns i den teoretiska förankringen. Teoretiskt finns det goda skäl till varför sämre akassa orsakar bl a lägre reservationslöner och högre sökintensitet, vilket i sin tur orsakar högre sysselsättning.
På motsvarande sätt har friedman & phelps teorier för att förklara varför phillipskurvan är så lurig (det har med förväntningar att göra)
-->vad jag tror att ali skulle invända om han fortfarande läste denna tråd:
nationalekonomisk teori är bara ett annat namn på nyliberal ideologi
Hur som helst, även om empirin och teorin entydigt säger detsamma räcker det inte för policyrekommendationer. För det behöver vi även värderingar. Och jag gissar att många till vänster gillar eller accepterar ökad sökintensitet och rörlighet men ogillar sänkta reservationslöner.
Calmfors argumenterar att man för att nå målet om ökad sysselsättning måste acceptera en ökad lönespridning. Men istället för att förklara varför denna åtgärd är bättre än åtgärder som enbart tar sig an rörlighet och sökintensitet, refererar han till forskningsresultat. Jag gissar att detta val i Calmfors framställning beror på hans egna värderingar. Helt okej, det är ju en debattsida det handlar om, men då bör man vara tydlig med sina värderingar och inte gömma dem bakom akademiska meriter.
Detta är förvisso inte vad Spånt och grabbarna yrar om. Men om man ska undvika beskyllningar om att "nationalekonomisk teori är bara ett annat namn på nyliberal ideologi" kanske man skulle sluta hymla med sina personliga värderingar när man gör politiska uttalanden?
"Ekonomisk forskning har förstås inget att säga om hur man ska väga ett sämre försäkringsskydd vid arbetslöshet mot högre sysselsättning. Detta är en ren värdering. Självklart skulle det bästa vara om det gick att öka sysselsättningen kraftigt utan att minska förmånerna i arbetslöshetsförsäkringen. Men det är vad socialdemokratiska regeringar försökt göra i ett drygt decennium utan att lyckas. I det läget är min personliga värdering att vi tvingas ge lägre prioritet åt önskemålet om ett högt försäkringsskydd."
Samtidigt bevisar de inte att sänkt a-kassa leder till lägre arbetslöshet. De visar att sänkt a-kassa leder till att de arbetslösa anstränger sig mer för att skaffa jobb. Men de kan inte bevisa att sänkningen inte samtidigt får som resultat att ansträngningen som krävs för att hitta jobb går upp, så att en sänkt arbetslöshet uteblir. (Kanske via någon effekt på den aggregerade efterfrågan.) Själv ser jag emellertid ingen trolig sådan mekanism.
nationalekonomisk teori är bara ett annat namn på nyliberal ideologi"
Mer korrekt vore att säga att det är ett annat namn på socialliberal ideologi. Att perfekta marknader är effektiva men att det kan behövas statsingripande på verkliga marknader för att undanröja problem med ofullständig konkurrens, externaliteter mm, är närmare vad socialliberaler anser än vad nyliberaler gör. Många(de flesta?) nyliberaler ligger väl närmare den österikiska skolan än den neoklassiska.
Förresten, när ska Dr Bergh komma till Liberala Studenter?