Senaste poster
Populära
Google Scholar
« Ekonomer i debatten - en teori om tystnaden | Main | Billström om migrationspolitiken »
onsdag
nov152006

SOU 2000:86

Någon omtänksam har sett till att SOU 2006:86 hamnade i mitt postfack. Det är Anna Hedborgs socialförsäkringsutredning. Jag tror utredningen är synnerligen viktig: Om man lyckas sy ihop en blocköverskridande enighet kring socialförsäkringsreformer som är lika långtgående som pensionsreformen i att skärpa arbetsincitamenten, tror jag de som väntar på att den svenska välfärdsstaten ska kollapsa under sitt eget skattetryck, får vänta väldigt länge.

En sak jag snabbt kollade upp, var vad man gjorde av den underliga idén (som antytts i en av underlagsrapporterna) att bristande arbetsincitament inte är något problem eftersom svenskar är så arbetssamma ändå - tidigare omskriven här och här:

Inte alltför mycket, visar det sig. Dessutom förstår man att orsakssambandet inte går från höga ersättningar till hög arbetsmoral:

Att mäta och jämföra attityder till arbete i olika länder med olika utformning av sina välfärdssystem är ett nytt forskningsområde. Jämförande attitydforskning är ett komplicerat fält, inte minst därför att frågors innebörd och tolkning blir olika i olika miljöer. I studier som gjorts på nya jämförbara data har visat att inställningen till arbete är mest positiv i de västeuropeiska länder som har de mest utbyggda välfärdssystemen. Det kan vara så, att de nordiska länderna (med mest omfattande välfärd) till skillnad från andra länder har en stark nedärvd arbetsorientering som fortfarande slår igenom i jämförelserna.

Som vetenskaplig referens åberopas också ett papper av Assar Lindbeck med idén att en omfattande välfärdsstat urholkar arbetsmoralen fast med lång eftersläpning.

Nåväl, det kan vara som det vill med detta - det som kostar pengar är ju inte vad folk säger, utan hur de faktiskt beter sig. På den punkten verkar utredningen ha klart för sig - de har till och med letat fram data på bidragsberoende ända från 1970 (jfr den här bilden som börjar 1990):

365946-550784-thumbnail.jpg 

Som synes är det ökande utanförskapet inte något nytt fenomen sedan 90-tals krisen - trenden är mycket äldre än så. Återstår att se vilka slutsatser som dras av detta...

 

PrintView Printer Friendly Version

EmailEmail Article to Friend

Reader Comments (3)

Jag tror Assar har helt rätt.
15 nov | Unregistered Commenterpontus
Utvecklingen under 70-talet illustreras väl i Maciej Zarembas senaste bok där han bland annat skärskådar landstingen i Jämtland. Frågan är varför det finns en utplaning under 80-talet? Uppgången under 90-talet torde ju vara välkänd. Jag är lite förvånad över att andelen redan år 1970 är över tio procent.
16 nov | Unregistered CommenterKalle
Utan tvekan har Assar en poäng i sin modell, där multipla jämvikter drivs av det mycket enkla resonemanget att det är jobbigare att leva på bidrag ju färre andra som gör samma sak.

En djupare fråga är sedan varför sociala normer ofta fungerar just så.

Kalle, utplaningen på 80-talet torde drivas av högkonjunkturen, i Sverige rejält påeldad av två devalveringar om totalt 25% 1982.
16 nov | Unregistered Commenterbergh

PostPost a New Comment

Enter your information below to add a new comment.

My response is on my own website »
Author Email (optional):
Author URL (optional):
Post:
 
All HTML will be escaped. Hyperlinks will be created for URLs automatically.