fredag
maj232008
Göran Persson hade rätt: Klyftorna minskar.
23 maj 2008, kl 23:11 | Samhälle och politik Dags för en liten nyhet: Klyftorna i Sverige minskar. Förvånad? Det borde du inte vara: Göran Persson påpekade detta redan i valrörelsen 2006 (men uppdrag granskning hade bestämt sig för att han hade fel).
Ett kanske bättre skäl att inte vara förvånad: När en välfärdsstat som den svenska har USA-nivå på den ekonomiska tillväxten i 10 år, märks det i inkomstfördelningen. Medan svenska debattörer ojat sig över att den rikaste procenten blivit rikare, har fattigdomen fallit till 1981 års nivå.
Fakta i målet: På Luxembourg Income Study standardiserar man hushållens disponibla inkomster och gör dem någorlunda jämförbara mellan länder och över tiden. Nyligen släpptes data för Sverige 2005, och dessa är fullständigt jämförbara med de data från förra vågen, 2000.
Nedan visas Ginikoefficienten, percentilkvoter p90/p50 samt p80/p20, samt två mått på relativ fattigdom (andel hushåll under 50 resp 40 procent av medianinkomsten). Samtliga mått föll mellan 2000 och 2005.
(För den nyfikne: Jag tog även ut två Atkinson-koefficienter (e=1, e=0,5) med utveckling snarlik Gini, och fattigdom beräknad som 60 procent av medianen. Även dessa mått föll.)
Tillåter vi oss att göra jämförelser över tiden (och med LIS-data kan man faktiskt även som forskare komma undan med detta, dock bör man inte väga tungt på data från 1967 och 1975 i Sveriges fall) ser vi att framförallt trenden i relativ fattigdom är tydligt minskande.
Med ett fattigdomsstreck på 40% är fattigdomen 2005 den lägsta någonsin. Vanligt är att sätta fattigdomsgränsen vid 50% av medianen, och då har Sverige haft en tydligt nedåtgående trend sedan slutet av 80-talet.
Jaha. Men nu när Sverige har högerregering lär väl den här trenden brytas? Säg inte det. Om Finansdepartementet gissar rätt angående jobbskatteavdragets effekter på inkomstfördelningen, är det troliga snarast att den relativa fattigdomen fortsätter minska.
Ett kanske bättre skäl att inte vara förvånad: När en välfärdsstat som den svenska har USA-nivå på den ekonomiska tillväxten i 10 år, märks det i inkomstfördelningen. Medan svenska debattörer ojat sig över att den rikaste procenten blivit rikare, har fattigdomen fallit till 1981 års nivå.
Fakta i målet: På Luxembourg Income Study standardiserar man hushållens disponibla inkomster och gör dem någorlunda jämförbara mellan länder och över tiden. Nyligen släpptes data för Sverige 2005, och dessa är fullständigt jämförbara med de data från förra vågen, 2000.
Nedan visas Ginikoefficienten, percentilkvoter p90/p50 samt p80/p20, samt två mått på relativ fattigdom (andel hushåll under 50 resp 40 procent av medianinkomsten). Samtliga mått föll mellan 2000 och 2005.
(För den nyfikne: Jag tog även ut två Atkinson-koefficienter (e=1, e=0,5) med utveckling snarlik Gini, och fattigdom beräknad som 60 procent av medianen. Även dessa mått föll.)
Tillåter vi oss att göra jämförelser över tiden (och med LIS-data kan man faktiskt även som forskare komma undan med detta, dock bör man inte väga tungt på data från 1967 och 1975 i Sveriges fall) ser vi att framförallt trenden i relativ fattigdom är tydligt minskande.
Med ett fattigdomsstreck på 40% är fattigdomen 2005 den lägsta någonsin. Vanligt är att sätta fattigdomsgränsen vid 50% av medianen, och då har Sverige haft en tydligt nedåtgående trend sedan slutet av 80-talet.
Jaha. Men nu när Sverige har högerregering lär väl den här trenden brytas? Säg inte det. Om Finansdepartementet gissar rätt angående jobbskatteavdragets effekter på inkomstfördelningen, är det troliga snarast att den relativa fattigdomen fortsätter minska.
Reader Comments (6)
Jag har sett en uppgift att Sverige är det land i Europa som har de näst snabbast växande inkomstskillnaderna. En närmast självklar följd av vår stora invandring.
Vår gynnsamma ekonomiska utveckling anser jag externt given. Vi råkar ligga i en gynnad region. Den ena eller den andra regeringen spelar ingen större roll. Då är det inte svårt att få Paretooptimum.
Det ekonomiska framtidsperspektivet ser emellertid utomordentligt dystert ut till följd av sinande oljetillgångar. Vi befinner oss ännu bara i början av denna branta utförsbacke utan slut.
I ett läge av långsiktig ekonomisk tillbakagång kommer våra hastigt växande inkomstklyftor att bli ett stort problem, som i förlängningen hotar vår sociala och politiska stabilitet.
Framtiden är praktiskt intressant. Det förflutna är det inte.
Men det är farligt att dra slutsatser från LIS eftersom året 2000 var ett extremår i Sverige liksom i övriga länder (pga mkt höga reavinster i toppen av fördelningen). Om man istället tittar på SCB:s årliga inkomstfördelningsundersökning (HEK) ser man hur Gini sjunker dramatiskt mellan 2000 och 2001 för att fr o m 2003 stiga stadigt:
År Gini
2000 0.313
2001 0.282
2002 0.280
2003 0.276
2004 0.281
2005 0.296
2006 0.310
GP alltså fel.
Länk:
http://www.scb.se/templates/tableOrChart____163550.asp
om man nu ska vara petig: siffrorna för 2006 och 2005 fanns knappast tillgängliga när GP gjorde sitt uttalande 2006.
http://www.sr.se/Ekot/artikel.asp?artikel=842715
Det kan kanske tänkas att utvecklingen vänt på allra sista tiden?
Men jag tvivlar på att han skulle brytt sig om dessa även om han haft dem. Hans sista tid vid makten utmärkte sig väl knappast för faktagranskning och ödmjukhet? Jag vill minnas en massa konstiga uttalanden om konjunkturer och anant som gick på tvärs mot vad Konj:s siffror visade.