Zaremba har tagit till orda – mångorda skulle man kunna säga – om läget i vården. Det är befriande att läsa en text om New Public Management skriven av någon som insett att de absurditeter som beskrivs har mer med planekonomi att göra än med den gängse syndabocken nyliberalism.
Ett exempel:
Året 2011 besvarades de flesta samtal till vårdcentralerna inom ett par minuter [eftersom ett politiskt beslut fattats om att husläkarna med vite om de inte lyfter luren inom 1,5 minut] Detta bokfördes som ett stort framsteg för produktiviteten. Samma år fick 200 svenskar hos vilka man upptäckt prostatacancer med metastaser vänta över en månad från det att diagnosen ställdes tills de fick besked. Därefter fick några vänta i tre månader på behandling, andra i ett halvår.
Zaremba anspelar skickligt och raljant på den enkla insikten att man får vad man betalar för, och följaktligen spelar internpriserna stor roll för verksamheten:
Hembesök är produkt 29A08. Men för en nyopererad som biter personalen två korridorer härifrån har vi inte fått någon produktkod.
Det obehagliga som antyds mellan raderna inses genom att jämföra med motsvarande fenomen inom högskolan:
När lärosäten betalas utifrån antal studenter som antas och hur många som tar sina poäng, kommer många att antas och det blir lätt att ta sina poäng. Studenternas kunskaper mäts emellertid inte.
Naturligtvis står det inte så i något policydokument, och naturligtvis stretar många lärare emot. Men andra följer minsta motståndets lag, och någon slutar i protest (som Dennis Töllborg gjorde här.) Fenomenet har diskuterats tidigare (här och och här).
Det obehagliga med Zarembas artikel, är parallellen mellan universitetet och sjukhuset:
Det enklaste sättet för ett lärosäte att bli av med en strulig och jobbig student, är att godkänna henom. Det enklaste sättet för ett sjukhus…
27 feb 2013, kl 10:58 | 
