Hans Lind kommenterar Niclas Berggren

Niclas Berggrens ledare i Ekonomisk debatt, “Dags för beteendepolitisk ekonomi?” kommenteras på Ekonomistas av KTH-professorn Hans Lind här.

Lind berör flera intressanta frågor, bland annat hur ekonomer ska till politikers irrationalitet: “Även om ett förslag är bra på pappret kan politikerna genomföra förslaget på ett sådant sätt att det slutliga resultatet blir sämre än om inget gjorts.” Bör ekonomer därför avstå från policyrekommendationer (dryftat tidigare här)?

Förutom att ämnet är intressant, är det trevligt att möjligheten att diskutera artiklarna i Ekonomisk debatt online börjar användas.

Att finansiera forskning

Bakgrund: SNS-rapport orsakar debatt med överord, Olof Petersson lämnar SNS i protest mot att SNS-ledningen agerat “på ett sätt som strider mot den akademiska friheten”, Laura Hartman som ledde projektet slutar på SNS (här intervjuad i Dagens Arena).

Det lär bli svårt för SNS att undvika bilden att av att ha kompromissat med den akademiska friheten när finansiärerna markerade missnöje med rubrikerna kring rapporten. Det är olyckligt av flera skäl:

1. Rapporten var betydligt mer nyanserad än rubrikerna. De häftiga reaktionerna signalerade snarare att SNS råkat trampa på en öm tå (läsvärd kommentar på det temat i dagens arena)

2. SNS lär tappa i trovärdighet, vilket i värsta fall går ut över all SNS-utgivning. SNS rykte har varit hyfsat både bland forskare och debattörer, bland annat för att förlagets utgivning stundom retat upp folk både till vänster (ex: konjunkturrådsrapporterna på 1990-talet) och till höger (ex: översättningen av Peter H Linderts Growing public). Nu blir svårt för den som tar över efter Laura att visa att hon/han inte är styrd, och allt hen gör lär tolkas i ljuset av vad som skett. Som Ulf Bjereld skriver: “SNS har nu en tuff resa att göra för att återskapa sitt förtroende”.

3. Forskningen och sakfrågan kommer i skymundan. Få förordar att Sverige går tillbaka till 1980 vad gäller organisering av den offentliga sektorn. SNS-rapporten var en utmärkt utgångspunkt för en diskussion om de svaga punkterna i dagens system och hur dessa kan åtgärdas.

Tumultet aktualiserar naturligtvis frågan om näringslivets forskningsfinansiering. Kanske är det bara naturligt om finansiärer ogärna finansierar vad som går emot deras intressen? Jag tycker faktiskt inte det. Den finansiär som betingar finansieringen på resultaten, minskar trovärdigheten även i de resultat som finansiären gillar. Om finansiären bara tillåter resultat A, kommer ingen att bli särskilt förvånad när resultat A dyker upp. Vad finansiären får för sina pengar, är forskare som ägnar sig åt en viss fråga, ett visst område eller ett ämne – inte ett visst resultat.

Historien om Assar och sockerbolaget

I jubileumsboken för Industrins utredningsinstitut (IUI, nuvarande IFN) 1939-2009 (hela boken kan laddas ned här) finns flera exempel på att näringslivsfinansierad forskning kan fungera även när resultaten inte gillas av finansiärerna. Det kanske bästa exemplet är när Assar Lindbeck kom fram till att det vore effektivare om Sverige importerade och lagrade socker istället för att subventionera inhemsk sockerodling. Samtidigt satt sockerbolagets chef satt i IUI:s styrelse:

Den här gången var det bönderna som blev arga. … min hustru var vänlig nog att ta samtalen och föra långa diskussioner med landets upprörda bönder. Det var särskilt en person som blev upprörd … nämligen Svenska Sockerfabriks AB:s (Sockerbolaget) chef Sven Hammarskiöld, som vid denna tid satt i IUI:s styrelse. Odd och jag hade visat att det var billigare att importera och lagra socker än att subventionera inhemsk betodling, där gränsskyddet var fl  era hundra, eller till och med tusen, procent.

En optimal beredskapspolitik skulle därmed leda till att hela sockerproduktionen i landet skulle slås ut. Det var därför Hammarskiöld blev så upprörd och ville stoppa boken. Historien berättar att IUI:s mångårige ordförande Marcus Wallenberg gjorde klart att styrelsen inte hade någon som helst rätt att intervenera på det sättet. Vad jag förstår ledde detta till att Hammarskiöld lämnade IUI:s styrelse i protest. Wallenbergs lakoniska kommentar till det hela lär ha varit: ”Hammarskiöld platsar inte i gänget.” (s 247-8)

Assar finns f ö fortfarande kvar på IFN.

Intressant om SNS och forskningen

SNS är en viktig institution i svensk samhällsvetenskaplig forskning. Den nära kopplingen till näringslivet borde göra det extra angeläget att säkerställa att den forskning man bedriver inte kan misstänkas för dold politisk eller ideologisk styrning. Trovärdigheten borde kräva att företrädare för SNS tar sitt ansvar som forskningsledare på mycket stort allvar. Gränsen mellan kvalitetsgranskning och otillbörlig styrning må vara svår att precisera i förväg, men det kan bli besvärande tydligt när man trampar över den.

Slutord i artikeln “Otillbörlig styrning – Turerna kring ett uppdrag för SNS” av statsvetaren Daniel Naurin i Politologen, Våren 2001. (via Patrik Öhberg).

Artikeln är högintressant läsning trots att den är 10 år gammal.

Filosoficirkeln denna höst

Talade på filosoficirkeln igår. Slides och video torde komma upp här. Under resten av hösten bjuds en hel del föredrag som ser lovande ut:

• 13 september: Henrik Berggren, Individen, gemenskap och oberoende
• 27 september: Nils Gustafsson, Viral politik. Politisk mobilisering i sociala medier.
• 22 november: Lena Halldenius “Among unequals there can be no society.” Moral och politik i Mary Wollstonecrafts filosofi
• 13 december: Mats Benner Universiteten – autonoma eller politisk styrda?

 ...och många fler. Palaestra, kl 19.30 är det som gäller.

 

Vita män allt mer sällsynta på billboardlistorna

Här en intressant artikel om hur populärmusiken förändrats:

Another change that’s swept through the charts since 1980 is the steady disappearance of white men. In 1980, more than half the artists at No. 1 were white men; in 2010, the only white guy in the top spot was Eminem. Today’s pop world is female, African-American, and Latino, dance-pop and hip-hop and R&B. The audiences it’s usually associated with are female, African-American, Latin, gay, and young.

Snittålder för artisterna på förstaplats 1980 var 34 år. 2010 var den 26 år.

Podcast-tips

Lyssnar allt oftare på podcasts i mobilen. De två jag återkommer mest till:

Econtalk. Easterlys tankar om tillväxt i demokratier och diktaturer var intressant: De flesta länder med riktigt hög tillväxt har på senaste tid varit odemokratiska. Men de flesta odemokratiska länder har inte hög tillväxt.

Ser nu att det kommit en ny: Barry Eichengreen om "China's currency policy, the state of U.S. monetary policy, the causes of the crisis, the risk of inflation in the United States, and the future of the Federal Reserve." Mumma.

slashat.se Två Göteborgare tuggar Internet, teknik och mjukvara. Det är mycket pladder i början och ordvitsarna får nog ingen att omvärdera sin syn på Göteborgare och ordvitsar - men när de varje vecka diskuterar sådant som huruvida nya iOS verkar vara något att ha, vilka nya funktioner som dykt upp i Google Labs och hur hårdvaran i nya netbooks ser ut, blir det lätt att veta vad som är värt att prova och vad man kan lämna därhän.

Utmärkt manifest för gladare statsvetenskap

I likhet med Gustav Holmberg (och många andra) gillar jag Johan Karlsson Schaffers och Anders Hellströms "Manifest för den glada statsvetenskapen" 

Med några enstaka modifikationer gäller det nationalekonomin också. Det är väldigt McCloskey-inspirerat, eller vad sägs om följande:

Ta dig an de stora, svåra frågorna. Nej, du kommer förmodligen inte att lösa dem (i alla fall inte på egen hand), men att misslyckas på ett spännande sätt med något stort är roligare än att lyckas med något obetydligt på ett tråkigt och förutsägbart sätt. Ha medlidande med dem som sysslar med de små, enkla frågorna, ty det går inte att ha roligt jämt

Lite annan klokskap:

Våga presentera din forskning i olika publika sammanhang, både i tal och i skrift. Utomakademisk kommunikation bär på ett embryo till ömsesidiga kickar. Dels tvingas du att formulera dig rakare, dels kan de mest begåvade kommentarerna komma från de mest oväntade håll. Upptäck att det finns andra än statsvetare som kan finna att just det som du sysslar med är viktigt, relevant och givande också för dem. Inte minst: njut av att vara egobooster.

Läs och videotips om världshistorien

Har letat historiska jättehistorier från tänkare som inte menar att institutioner förklarar allt. Följande två böcker verkar intressanta:

Ian Morris: Why the West Rules – For Now

Gregory Clark: A Farewell to Alms

Morris föreläser om sin bok här – och menar att geografi förklarar “allt”. NYT-recension här.

JEL-recension av Clarks bok här, och en mängd andra recensioner här.

Recensenten Robert C. Allen tycks anse att Clarks förklaring –middle class values – har tveksamt empiriskt stöd:

Information  and  anecdotes are assembled to show that the world exemplifies Clark’s  ideas. … has a clear story line that makes for an engaging read. But is it true?

Intressant öppning på denna kritiska recension – böcker av detta slag har ju alltid ett betydande inslag av storytelling. Clarks bok är väl annars mest känd som invänding mot North & Weingast (1989), efter som Clark menar att industriella revolutionen inte hade särskilt mycket med institutioner att göra.

Någon som läst någon av dessa redan? Är de något för hängmattan i sommar?

Borg-kritik och Borg-beröm

Lustigt: I Svenska Dagbladet citeras jag på ett sätt som får mig att framstå som kritiker av Anders Borg på ett sätt som gör flera s-bloggare glada, men i SSUs tidning Tvärdrag kallas jag "köpeliberal" och nämns i lång artikel som har drag av konspirationsteori och menar att Timbro lurat delar av Socialdemokratin att överdriva äldrechocken.

Jag kanske kommenterar dessa debatter en smula senare, men först ska det göras reseräkningar...

Att kommentera när tillfälle ges...

Om jag inte hade jobbat så mycket just nu, hade jag kommenterat följande i större detalj, men några korta funderingar vill jag få ur mig:

1. S-ekonomernas procenträkning på DN-debatt.

S-ekonomernas användande av RUT i politiskt syfte figurerade senast i valrörelsen förra året. Kontentan var då att regeringen hävdade att alla - inklusive höginkomsttagare - tjänar på regeringens politik. Oppositionen hävdade att alla - utom höginkomsttagare - skulle tjäna på oppositionens politik.

2. Tim Jacksons tillväxtkritik och hans skiftesföreläsning på Malmö högskola.

Finns det något nytt i Tim Jacksons tillväxtkritik jämfört exempelvis med debatten för mindre än ett år sedan, när tyckare samlades i Stockholm under rubriken "Tillväxt - nej tack"?

Jag samlade mig då till ett svulstigt inlägg i OBS i P1, och inneboken på den tiden hette "Exit. Wohlstand ohne Wachstum" av Meinhard Miegel (Mer här). Tim Jacksons bok heter ju nästan samma sak: "Välfärd utan tillväxt". Finns det inga gränser för hur mycket tillväxtkritiska böcker vi behöver? ;-)

Mitt intryck av tillväxtkritiker att de vid närmare granskning egentligen inte är så extrema som de först verkar. De är inte alls emot all tillväxt, utan främst sådan de själva inte gillar. Jackson verkar exempelvis inte gilla lövblåsare, kan man ana av slutet på hans skiftesföreläsning. Jag har viss sympati för just den hållningen.

Det vore för övrigt intressant att jämföra dagens tillväxtkritik med vad som av många anses vara den första boken som populariserade tillväxtkritiken: The limits to growth från 1972. 

3. Uppdrag granskning om mikrokrediter.

Här har jag inget tidigare inlägg att hänvisa till, men läste med intresse David Roodmans kritik av Milford Batemans bok "Why Doesn’t Microfinance Work? The Destructive Rise of Local Neoliberalism". En rejäl sågning, får man säga:

The book makes dramatic conspiracy claims, yet is loose in its reasoning; careless in its use of evidence; and heavy in its use of passive voice and weighty abstractions such as “neoliberalism” that obscure for the reader (and perhaps the writer) who is accused of doing what.

Jodå, revolutionen sänds på TV

... men vinklingen varierar. Den här funderingen var underhållande och en smula träffande:

The BBC interview Polly Toynbee, who asks "where are the women's voices?". Meanwhile sky is reporting from the airport where the main story is: not as you might imagine, the imminent freedom of 80m Egyptians from a dictatorial police state, but the ordeal of some white people with horrible accents, whose holidays have been ruined and are now (Oh. My. God. It's AWFUL) sleeping in the airport as they try to get home. Disgusted by the warped priorities on display, I turned back to Al Jazeera, where I saw hundreds of men & women, on the street chanting slogans. True, the women are not chucking rocks at the police in any great numbers, but they're there.

(The revolution will not be televised är f ö en sång.)

Vad är ett demokratisk underskott?

Har länge klurat lite på termen "demokratiskt underskott", som vissa institutioner sägs ha. Är det en väl vald metafor?

Johan K S funderar bättre än jag kring frågan:

Osökt tänker man på ekonomiska, finansiella termer: En institution som har ett underskott på demokrati eller legitimitet har levt över sina tillgångar, den har förbrukat mer medborgerligt förtroende än den har inkasserat. Men vad ska institutionen i så fall göra åt problemet? Hushålla med knappa resurser, reducera sina utgifter eller öka sina intäkter? Eller spendera sig ur krisen? Skulle institutioner kunna ha ett demokratiöverskott, som de kan spara för framtiden eller investera? Här börjar metaforen te sig långsökt.