Får kvinnor lägre lön för samma arbete?

I senaste Neo (ej på nätet), under rubriken ”Fråga doktoranden – Tino Sanandaji svarar om samhället” besvarar Tino frågan ”Får kvinnor lägre lön för samma arbete?” såhär:

”Tveksamt.”

Vad är det som är tveksamt? Inte ens med den källa Tino valt – Milgrom et al (2001) – kan svaret bli något annat än ja. Här är deras siffror

Kvinnors löner i procent av mäns (tjänstemän, 1990)
                                                        Tjänstemän         Arbetare

Totalt lönegap                             73                             87
Inom samma yrke                     93                             97
På samma arbetsplats              73                            96
Inom samma yrke
och på samma arbetsplats     95                             99

Rubrikfrågan rör om kvinnor får lägre lön för samma arbete. Svaret, på basis av denna studie, torde således vara: ”Ja, 7 procent lägre för tjänstemän och 3 procent lägre för arbetare”.

Om man vill kan man ju lägga till att för arbetare med samma yrke på samma arbetsplats är skillnaden bara 1,4 procent. Lustigt nog är det just den siffran Tino nämner. Men även den skillnaden är ju liten men befintlig, så frågan kvarstår: Vad är det som är tveksamt?

Källa: Milgrom, Eva M. Meyersson, Trond Petersen, och Vemund Snartland. 2001. "Equal Pay for Equal Work? Evidence from Sweden and a Comparison with Norway and the U.S." Scandinavian Journal of Economics 103:559-583.

Update on 13 jan 2006, kl 13:12 by bergh

Vill man läsa mer, och få referenser till ytterligare vetenskapliga studier i frågan, rekommenderas denna lilla bok av LO-ekonomen Anna Thoursie.

Vidare: Artikeln ifråga tycks vara en engelsk version av kapitel 4 i antologin Kvinnors och mäns löner – varför så olika, av Inga Persson och Eskil Wadensjö (red.)

Även kapitel 3, av Carl Le Grand, är relevant för frågan.
  

Neo - snygg, intressant och upprörande

Nu bloggas det flitigt om Neo. Den är snygg och ser ut som en blandning av Moderna Tider år 1994 och magasin2000. Och den är tillräckligt intressant för att jag ska läsa, beröras och uppröras - vilket redan skett. [här skulle varit en länk till nästa post, men den har jag inte skrivit än]

Det är produktiviteten, dumbom!

Pontus, en av de flitiga kommentatörerna här på bloggen, tipsar om följande artikel av Arnold Kling, om varför produktiviteten kanske är den viktigaste ekonomiska indikatorn.

Kommentar till Fölster & Lind om svensk ekonomi

Stefan Fölster (Svenskt Näringsliv) och Daniel Lind (TCO) har anklagat varandra för svart- resp. skönmålning av Sveriges ekonomi i tidskriften Entreprenör. Eftersom de båda hade lite rätt, var jag tvungen att lägga mig i (pdf). 

Förenklad antifrihandelsargumentation i The Guardian

Den oftast väldigt läsvärda The Guardian tokar ibland till det, exempelvis när en artikel argumenterar mot frihandel genom att jämföra tillväxt i Mexico och Vietnam:

Since Mexico signed the Nafta (North American Free Trade Agreement) deal with the US and Canada in 1992, its annual per capita growth rate has barely been above 1%. Vietnam has grown by around 5% a year for the past two decades.

Om Guardianartikeln var en besvikelse, är följande svar från Robert Murphy på Mises-institutet en positiv överraskning, bland annat eftersom han är solklar på vad teorin säger - och inte säger:

Lowering trade barriers will cause an immediate increase in real income, but it won’t necessarily lead to perpetual increases year after year. Per capita economic growth [...] is due to such factors as technological innovation, institutional reform, and net capital investment. Free trade will thus cause higher rates of growth in the long run only if it works through these other factors.

I övrigt påpekar Murphy det uppenbara: Det finns många andra skillnader mellan Vietnam och Mexico som påverkar båda länders tillväxt. Och Nafta-avtalet innebär - namnet till trots - inte fri handel.

Enstaka ruttna polisäpplen?

Justitiekansler Göran Lambertz har gjort sig ovän med polisfacket. Ungefär så här sade han i Ekots lördagsintervju:

...det finns i vissa kretsar bland poliserna en kultur som innebär att man ibland ljuger för att skydda varandra, och kanske ibland också för att få fast en person som man säkert tror är skyldig [...] och det tar emot för domstolarna att uttrycka att de tror att en polis ljuger...

Polisförbundets ordförande, Jan Karlsen, är kritisk, och i P1-morgon möttes de två. Karlsen kräver bevis och frågar retoriskt "Var finns de här subkulturerna?". Lambertz har naturligtvis inga bevis i juridisk bemärkelse, men han hade plockat med sig rejält med böcker, domar och artiklar till studion, som alla styrker hans tes.

Debatter som den här blir lätt lite konstiga, eftersom Lambertz med nödvändighet låter minst sagt vag när han anekdotiskt berättar vad han hört och läst att kriminella brukar säga till sina advokater. Å andra sidan ger Karlsen ett misstänkt naivt intryck när han inte vill erkänna existensen en speciell poliskultur utan istället talar om "ett och annat fall" av poliser som begått fel. Rikspolischefen tycker att Lambertz uttalande inte ens är värt en kommentar eftersom det är "för löst i konturerna."

Men visst finns det en speciell poliskultur - en snabb sökning på "police culture" i de vetenskapliga databaserna gav mig 48 publicerade artiklar, mestadels inom psykologi. Ur abstract på en av de första träffarna läser jag:

The unique nature of law enforcement has always fostered a distinct subculture that often pushes law enforcement officers (LEOs) to accept unique cultural tenets that are quite different from those held by average citizens
Källa: Woody (2005) The Police Culture: Research Implications for Psychological Services.

Naturligtvis vill dock polisfacket inte diskutera poliskultur alls. Istället används försvarslinjen att det finns enstaka ruttna äpplen inom poliskåren. Dessa ska dömas, och övriga ska slippa problemetiseras av sådana som Lambertz.

Enstaka ruttna äpplen var även USAs försvarslinje efter skandalen i Abu Ghraib, och den har till och med använts för att förklara förintelseläger. Den håller inte i något av fallen - se exempelvis detta läsvärda inlägg av Scott Horton.

Förklaringar som bygger på ruttna äpplen är förrädiskt tilltalande, eftersom problemets lösning ser ut att vara så enkel: Sparka eller fängsla de ruttna äpplena så är saken biff. Men problemet är mycket mer komplext än så, och jag kan inte se varför den svenska poliskåren skulle vara ett undantag.

Calmfors om tjänstehandel

Lars Calmfors hör till de ekonomer som är riktigt duktiga forskare, men som inte syns på debattsidorna riktigt lika ofta som vissa andra. Å andra sidan, när han ger sig in i debatten har han nästan alltid något viktigt att säga, och han är mycket nyanserad. På DN-debatt gör han idag följande poänger om byggfackets protektionism:

• Man kan inte rimligen anklaga facket för att vara omoraliskt. Facket agerar precis som vi förväntar oss att en intresseorganisation gör: slår vakt om sina privilegier.
• Samhällsekonomiskt är frihandel att föredra, och det är ologiskt att ha frihandel för indutriprodukter med inte för tjänster.
• Det finns oundvikliga omställningskostnader för dem som tidigare gynnats av att vara skyddade mot konkurrens.
• Lagstadgad minimilön skulle kunna vara en lösning, men det finns en risk att den sätts så högt att vissa enklare jobb försvinner.
  

Selektiv läsning av Newsweeks Sverigehyllning

Den här artikeln om Sverige i Newsweek lär eka ett tag i debatten. Den börjar som en hyllningsartikel, men blir mer nyanserad efter ett tag. Och naturligtvis läser LO-bloggare som Nicklas Eriksson artikeln ganska selektivt ("Men Anna, det som inte är så positivt är det ju Reinfeldt som säger. Och att borgare aldrig får nog, det är ett välkänt faktum.")

 Så låt oss för ögonblicket lägga den låga sysselsättningen åt sidan, och strunta i att svenskar är minst benägna att starta eget inom hela EU, som Klas Eklund påpekar i artikeln. Men någon inom vänstern kanske kan vara lite självkritisk och erkänna att Eklunds tredje kritiska punkt är allvarlig:

"[...] and the 'total inability to handle the integration of immigrants,' who face an unemployment rate one third higher than native Swedes. The disparity is among the widest in Europe."

Update on 7 jan 2006, kl 22:03 by bergh

Även The Guardian skriver om Sverige, och även i denna artikel tas den dåliga invandrarintegrationen (i Malmö!) upp som  medaljens baksida. Hyfsad artikel, men varför händer det så ofta att utländska tidningar stavar fel till Olof Palme?

Heja Johan Lönnroth!

För den som vill ha lite insikt i vänsterpartiet, rekommenderas Lönnroths öppna brev till Ohly. Långt och detaljerat, så det är nog bara partiforskare som orkar läsa allt.

Konsekvenserna av att kunna välja 100% ersättningsnivå

Johnny Munkhammar skrev i gårdagens SvD att man borde få välja vilken ersättningsnivå man vill ha i socialförsäkringarna, och premien man betalar ska vara sådan att den "följer med ersättningsnivån: låg ersättning, låg skatt." Enligt artikeln förhindrar detta att alla väljer 100 procents ersättningsnivå.

Vilka konsekvenser skulle detta förslag skulle få? Detta skulle kunna vara en tentamensfråga på en ganska avancerad kurs i offentlig ekonomi. Här kommer en början.

För det första måste slås fast vad som avses med att "premien följer med". Numera är det ju endast pensionssystemet som har en egenavgift, övriga socialförsäkringar finansieras på pappret främst av arbetsgivaravgifter. Ska den som väljer lägre ersättningsnivå få sänkt skatt eller ska dennes arbetsgivare få sänkt arbetsgivaravgift?

En större fråga är hur mycket man ska vinna på att minska sin ersättningsnivå: Ska premiesänkningen bygga på den individuella risken, risken hos någon grupp man tillhör (kön, yrke, allergiker), eller på genomsnittsrisken bland alla försäkrade?

Jag dryftade saken med Johnny, som inte hade någon bestämd uppfattning. Sannolikt är det dock endast det sista som är praktiskt genomförbart (och kanske även etiskt tänkbart). Då är det troligt att de som skulle välja 100% är de som har högre risk än genomsnittet, eftersom de ekonomiskt tjänar på detta. (Fotnot: Eftersom moral hazard-problemen lär förvärras när ersättningsnivån närmar sig 100%, får man nog tänka sig att premien stiger icke-linjärt när ersättningsnivån närmar sig 100%, annars blir det väldigt dyrt.)

Huruvida folk med risk under snittet skulle välja 0% är däremot inte uppenbart. Avgörande är om de kan köpa ett billigare skydd på en privat försäkringsmarknad. Då måste de trovärdigt kunna signalera att de är lågrisk-personer. Detta kan vara ganska svårt, kräva medicinska tester, undersökningar av sjukdomar i familjen och annat kostsamt.

I vissa fall kommer dessa riskdiskrimineringskostnader sannolikt att vara så höga att lågriskgrupperna trots allt väljer att stanna kvar i den offentliga försäkringen, där de väljer lägre ersättningsnivå. Konsekvensen av förslaget blir då att socialförsäkringen omfördelar mer till högriskgrupper.

I andra fall är det lätt att signalera att man tillhör en lågrisk-grupp, exempelvis för män som vill slippa betala pensionsavgifter för kvinnor som i snitt lever längre. Effekten av förslaget blir då att män skaffar sig förmånligare privata försäkringar, medan kvinnor blir kvar i det offentliga systemet, som ekonomiskt måste kompensera männens uttåg på något sätt. Troligen får kvinnor som vill ha lika hög pension som män arbeta lite längre (pensionssänkningar och skattehöjningar riktade enbart mot kvinnor ter sig osannolika). Detta skulle möjligen kunna ses som rättvist just eftersom kvinnor lever längre.

Hittills har risken betraktas som exogen. Så är det naturligtvis inte, och en god idé med konkurrens och valfrihet är att det kan skapas bättre incitament för att med exempelvis friskvård hålla nere riskerna i sjukförsäkringen.

Detta är bara en grov ansats till konsekvensanalys av förslaget, och det är fritt fram för hugade att fortsätta.

Till sist vill jag påminna om vad som kan vara ett underskattat förslag från Fölster, Gidehag och Norén, som (om jag minns rätt) skapar incitament till förebyggande åtgärder utan att skapa ovan beskrivna problem med att olika riskgrupper selekteras på ett olyckligt sätt.

Om vägavgifter och civilisationens oundvikliga kostnader

Johan Norbergs försvar av trängselavgifterna har tydligen ånyo fått hans läsare att sätta kaffet i tokstrupen, och plocka fram sina bästa motargument ("Hur mycket fick du betalt för att hoppa upp i knäet på de gröna och sossarna?).

Själv är jag inte så förvånad över att en libertarian förordar självreglering med hjälp av prismekanismen. Lite frågande noterade jag dock Johans släng om det dumma i att intäkterna inte går tillbaka till folket i form av skattesänkningar.

Ty hela systemet kostar 3,8 miljarder som skattefinansieras. En halv miljard väntas komma in i avgifter. Dessa tänker man faktiskt inte festa upp, så skattebetalarna kommer undan med 3,3 miljarder netto. Sveriges skattebetalare, inte Stockholms, nota bene.

Hursomhelst, för en nyliberal torde Paulas invändning vara den bästa: Det blir ju trots allt högre skatt.

Själv ser jag i denna diskussion en chans att veva ett av mina favoritargument mot just nyliberaler, nämligen att användandet av prismekanismen inte är gratis. Det finns kostnader för betalningssystemet som på något sätt måste delas av alla som gynnas av dess effektivitet, på samma sätt som upprätthållandet av äganderätten och avtalsrätten har en kostnad som på något sätt måste fördelas på ett kollektiv. Denna kostnad blir högre ju bråkigare folk är, och ju klumpigare upphandlingen sker.

Slutsats: Skatt är inte stöld - det är marknadspriset för att slippa leva i Hobbes world of warcraft (där det som bekant inte bara rådde trängsel utan också en del annat bus...)

(Vad sägs om det prettoinlägget från en som aldrig spelat WoW, inte läst Hobbes i original och nyss flyttat från Lund till Östermalm, och således bara sett de jämrans tullstationerna på bild???)

Socialbidrag för arbetssökande ska endast gälla nordbor?

Regeringen har utrett om EU-medborgare som söker jobb i Sverige ska kunna få socialbidrag. Bara om de kommer från Norden, blev svaret. Och de som kommer från Norden, behöver inte ens vara EU-medborgare. Läs mer om detta hos Dennis.

De nordiska gemenskapsbanden tycks vara betydligt starkare än EU-medlemskapets formella institutioner.