Kan läkare inte forska?

Mikael har noterat att de läkare som funnit att anställda som går i pension sent i livet också lever längre, inte korrigerat för att dålig hälsa är en vanlig orsak till tidig pensionering. (Se artikel i Dagens Industri). Deras resultat kan således i själva verket vara tämligen trivialt - folk med god hälsa lever längre.

Mikaels tes är att läkare får sin doktorsexamen utan att vara tränade forskare och därför ofta drar slutsatser på basis av "råa korrelationer" som är "nerlusade av kausalitets- och endogenitetsproblem".

Kan detta rimligen stämma? DI berättar inte vad forskarna heter, men studien ifråga är uppenbarligen den här. Där finner vi att läkarna studerat "Hazard ratio of death adjusted for sex, year of entry to study, and socioeconomic status".

Således: De vet att man måste korrigera för andra förklarande variabler, men de korrigerar inte för den mest uppenbara, nämligen hälsostatus.

Vänsterkommentarer till Vaxholmskonflikten och Zaremba

Många bloggar länkar till Zarembas kulturartiklar i DN nu. Och visst är de briljanta, så jag blir nyfiken på vilka tankar de väcker hos vänstern och fackföreningarna, som i Sverige inte alltid lyckas leva upp till parollen om internationell solidaritet. Men jag hittar inte ett skvatt om exempelvis varför det är okej att svensk vårdpersonal konkurrerar framgångsrikt i Norge, medan Lettiska byggjobbare inte ska få konkurrera i Sverige.

Förmodligen letar jag på fel ställe: Ali Esbati verkar vara fullt upptagen med fp-bashing, och det kan man knappast kritisera honom för. Ej heller de andra vänsterbloggarna, eller de unga LO-bloggarna verkar diskutera frågan. Men, som sagt, jag letar säkert på fel ställen.

Vapenvilan slut i Science Wars?

Jag har länge haft på känn att vapenvilan i science wars är på väg att ta slut. (Vapenvilan har dock inneburit att många länkar på sidan jag nyss länkade är döda, men scrolla ner så hittar du bl a Sokals bluff-artikel i Social Text, och mängder av debatt kring temat.)

För att underbygga denna spaning länkar jag Dawkins i the Guardian och Bauhn i senaste Axess.

Johan Norberg, hans kritiker och en miljard kineser

Johan Norberg har låtit demoskop fråga folk om de tror att det går åt skogen med fattigdom och miljöförstöring i världen. Det tror de flesta att det gör. Men de har fel, åtminstone på de områden som det frågas om i undersökningen.

 

3 av 4 tror att undernäringen i uländer har ökat sedan 1980, men det är tvärt om. 70 procent tror att Europas floder blir allt smutsigare, men i snitt blir de faktiskt renare - och så vidare.

 

När Johan gör utspel, är det skoj att studera hur hans meningsmotståndare reagerar. Vissa blir ursinniga och dömer ut frågorna som ställts i undersökningen som "helt störda". Informellt nätverk för en alternativ vänster tycker att Norberg pysslar med "finter" och tar på sig att sprida lite "verklig kunskap" istället. Erik på måsvägen i Lund håller håller sig däremot sansad och funderar vidare på egen hand - läsvärt!

 

Följande invändningar mot Johans rapport har jag stött på hittills:

• Miljöförbättringar har skett i den rika västvärlden, inte i fattiga länder.
• Resultatet att undernäringen minskar i uländerna är känsligt för valet av tidsperiod - under andra halvan av 90-talet ökade undernäringen.
• Framgångar när det gäller fattigdom och undernäring beror inte på kapitalism och liberaliseringar, utan på statliga antifattigdomsprogram.
• Den globala minskningen av fattigdomen drivs drivs helt av Kina, som är en diktatur.

Den första punkten är vad jag förstår egentligen ingen invändning - Norbergs poäng är ju Indira Gandhis: "Poverty is the worst polluter". Den andra punkten säger oss att det förekommer variationer kring den långsiktiga fallande trenden.

 

Den tredje punkten är lustig: Kritikerna förutsätter att Johan vill driva hem en enkel poäng om att marknaden fixar allt. Så är det kanske, men det står det inget om i rapporten. Statliga antifattigdomsprogram lär hur som helst knappast funka om ekonomin krymper. Det krävs således både varaktig ekonomisk tillväxt och fungerande institutioner som gör att även de fattiga får del av tillväxten.

 

Så till den sista invändningen. Många resultat om att världen är på rätt väg drivs av vad som händer i Kina, och till viss del även Indien. I Indien har tydliga förbättringar kommit efter demokratiseringen. I Kina ökar det materiella välståndet, men diktaturen består.

 

Det är intressant - men få skulle nog hävda att bristen på demokrati och mänskliga rättigheter i Kina är orsaken till landets tillväxt. En troligare förklaring är att den ekonomiska friheten i Kina ökat kraftigt sedan 1980.

 

Vill man nödvändigtvis kritisera Norberg på någon punkt, skulle jag rekommendera fattigdomsmåttet: Världsbankens beräkningar har kritiserats på temat att beräkningar av hur många människor i hela världen som lever på mindre än en köpkraftsjusterad dollar om dagen är så svåra och osäkra att de kanske inte borde göras alls. Världsbanksekonomen Martin Ravallion är dock ganska övertygande om att den absoluta fattigdom har minskat, även om det råder stor osäkerhet kring hur mycket - se även denna artikel i the Economist.

 

Uppdatering: Johan kommenterar och påpekar att han skrivit en understreckare om bland annat världsbankens fattigdomsmått - läsvärd!

Bara 18 procents omfördelning?

Dags att plocka upp en passning från Dennis, som noterat att nya beräkningar från SCB visar att 82 procent av omfördelningen genom skatter och bidrag i Sverige är livscykelomfördelning. Det betyder att "bara" 18 procent är omfördelning mellan individer. Dennis tycker 18 procent låter lite.

 

Jag känner till två tidigare beräkningar för Sverige: I DS1994:135 återfinns siffran 24 procent, och i min avhandling höftar jag med hjälp av en sanslöst enkel modell till intervallet 10-40 procent.

Siffrorna är inte fullständigt jämförbara pga metodskillnaden, men vi kan ändå slå fast att välfärdsstatens direkta omfördelning av pengar från rik till fattig är inte så stor som många tror.

Vid en ytlig betraktelse är detta lite lustigt eftersom den politiska vänstern typiskt gillar välfärdsstaten för att den är kraftigt omfördelande från rik till fattig, medan högern ogillar välfärdsstaten av precis samma skäl - och båda har fel.

 

Frågan är dock hur intressant det är att räkna på penningströmmar på detta sätt. För att förstå vem som gynnas av välfärdsstatens omfördelning måste vi fråga oss hur olika grupper skulle klara sig utan välfärdsstaten. Om välfärdsstaten inte omfördelade inkomster över livscykeln, skulle folk göra det själva, med varierande framgång beroende på bland annat hur välfungerande kapitalmarknader man har tillgång till.

 

Slutligen ska vi inte glömma de politiska aspekterna, som kan hjälpa oss att förstå varför systemet ser ut som det gör:

Det faktum att 4 av 5 skattekronor kommer tillbaka någon gång under livet, bidrar till att det höga skattetrycket kan få stöd av en majoritet av väljarkåren. Om den breda medelklassen bara är en smula riskavert kan de mycket väl uppleva sig ha ett egenintresse av att rösta för ett system med höga skatter och bidrag även om de med stor sannolikhet kommer att vara nettobetalare till systemet vid livets slut.

 

TCO vs Svenskt Näringsliv

TCO-ekonomen Kjell Rautio kritiserar i Svenska dagbladet Svenskt Näringsliv för svartmålning av Sverige. Förutom att han åberopar Linderts bok lite väl onyanserat - det var ju bara en tidsfråga innan den skulle bli ett tillhygge i den politiska debatten - tycker jag att han har en poäng: Trots att dagens Sverige har utsatts för ganska rejäla - och nyttiga - doser av ekonomisk liberalisering jämfört med Sverige i slutet av 80-talet, är klagolåten från SN ganska oförändrad.

 

Borde fler liberaliseringar genomföras? Tveklöst. Men det som har hänt är ganska rejäla grejor: Istället för att älta allt här, har jag dammat av min gamla Brännpunkt-artikel "90-talet gjorde Sverige borgerligt" från 12 augusti 2000.

Fattifdom i Sverige och i USA

Björn Halleröd skriver i Expressen om fattigdom i Sverige och USA, i polemik med både Sveriges regering och Svenskt Näringsliv. Artikeln är inte så pjåkig, även om den reser en del frågetecken - varav många föredömligt rätas ut av Dennis Josefsson. Till detta myller av köpkraftspariteter och fattigdomsstreck, kan tillfogas följande:

 

För det första: Oavsett var fattigdomsstrecket dras, kommer de fattiga i USA att vara en mer heterogen grupp än i Sverige - eftersom inkomstspridningen är större.

 

Det är således troligt att USA-kritikerna har rätt i att de fattigaste av de fattiga - folk som sover hungriga utomhus medan tänderna ruttnar i munnen - är ett större problem i USA än i Sverige. Samtidigt har USA-vännerna rätt i att en genomsnittsfattig i USA även med svenska mått mätt har det helt okej, och typiskt har egen bostad med färgtv och bil.

 

För det andra: Köpkraftsjämförelser har den trevliga egenskapen att de inte bara beaktar inkomster utan även vad inkomsterna räcker till givet landets allmänna prisnivå. Men att beräkna den allmänna prisnivån på ett rättvisande sätt, är skitsvårt eftersom konsumtionskorgens sammansättning är endogent bestämd av bland annat relativpriserna.

 

I klartext: I USA är exempelvis snabbmat och tjänster som biltvätt billiga, på grund av de låga minimilönerna och de låga skatterna på dessa löner. I Sverige är detta betydligt dyrare, på grund av högre skatter och högre lägstalöner. I gengäld går det i Sverige att bo stort och billigt även centralt i de större städerna (om man har de rätta kontakterna), och i det offentliga välfärdspaketet ingår en hel del som i USA kostar extra.

 

En amerikan som är fattig skulle med bibehållet konsumtionsmönster i Sverige vara ännu fattigare, eftersom de många av de saker hon vant sig vid som billiga, är dyra här. Och vice versa.

 

För det tredje: En fattig i USA är ofta en person som jobbar och bidrar till sin egen försörjning. Systemet med Earned Income Tax Credit innebär att fattiga får stöd genom att deras arbete subventioneras.

 

En fattig i Sverige är ofta en person som inte arbetar. Systemet med socialbidrag innebär att fattiga får stöd genom att deras fritid subventioneras (medan deras arbete beskattas hårt, samtidigt som socialbidraget trappas av helt mot varje intjänad krona).

 

Vilket system man föredrar är såklart en fråga om hur viktigt man tror att det är för människor att arbeta för sin egen försörjning. Min egen helt ovetenskapliga fundering kring detta är präglad av Barbra Ehrenreichs bok Nickel and Dimed, i vilken författarinnan "på riktigt" försöker överleva på amerikanska hamburgarvändarjobb och beskriver vilka människor hon möter på dessa arbetsplatser.

 

Det bisarra är att denna bok, som anklagats för att vara snedvriden vänsterpropaganda och som går in för att beskriva nackdelarna med den amerikanska modellen, snarare gör mig mer kritisk mot den svenska modellen. Ty nästan alla Ehrenreich möter är glada och optimistiska och bär på något slags yrkesstolthet, även om de tjänar uselt och bor i en husvagn.

 

Men om det finns forskning som tyder på att en typisk svensk fattig med socialbidrag, söka jobb-kurser, aktivitetsgaranti och som bor i en lägenhet betald av kommunen, har högre subjektivt välbefinnande än en fattig som steker hamburgare på Wendys och bor i en husvagn som han äger själv, då ändrar jag mig gärna.

Forskningsläget om ekologisk odling

Carolin Dahlman skriver i smedjan.com om ekologisk mat. Intressant artikel med många poänger, men i likhet med flera av kommentarerna på artikeln, förvånades jag över att Dahlman i grunden är så positiv till ekologisk mat.

När jag för några år sedan gjorde lite efterforskningar kring forskningsläget, fann jag ingen vetenskaplig enighet kring den ekologiska odlingens positiva effekter. Tvärtom verkar det finnas ganska många bra invändningar:

Nyligen skrev Holger Kirchmann och Lars Bergström, båda professorer i markvetenskap och växtnäringslära vid SLU, i Aftonbladet att den ekologiska odlingen saknar vetenskaplig grund. Artikeln är tämligen faktaspäckad för att vara en debattartikel i kvällspressen.

Den som vill ha något lite längre och tyngre, kan kika på denna artikel i tidskriften Analys & Kritik.

Det finns även internationell forskning om uppfattningen att tillsatser, föroreningar och besprutningsmedel orsakar cancer: I artikeln Environmental pollution, pesticides, and the prevention of cancer: misconceptions av molekylärbiologerna Bruce Ames och Lois Swirsky Gold lär vi oss bland annat att dödligheten i cancer har minskat 16 procent sedan 1950, lungcancer undantaget - vilket drivs helt av rökning.

Forskningen tycks enig kring att de största cancerorsakerna är rökning följt av obalanserad kost. Därefter kommer kroniska infektioner, en vanlig orsak i fattiga länder. 

Bruce Ames argument finns samlade i en intressant intervju i Reason. Men eftersom Reason skulle kunna avfärdas som libertariansk propaganda, sökte jag vidare och hittade följande citat ur ett abstract till en av hans vetenskapliga artiklar:

"The vast bulk of chemicals ingested by humans is natural. For example, 99.99% of the pesticides we eat are naturally present in plants to ward off insects and other predators. Half of these natural pesticides tested at the MTD are rodent carcinogens. Reducing exposure to the 0.01% that are synthetic will not reduce cancer rates. On the contrary, although fruits and vegetables contain a wide variety of naturally-occurring chemicals that are rodent carcinogens, inadequate consumption of fruits and vegetables doubles the human cancer risk for most types of cancer. Making them more expensive by reducing synthetic pesticide use will increase cancer."

Ames & Gold, (1998.) The Causes and Prevention of Cancer: The Role of Environment Biotherapy 11 (2-3), sid. 205-220

Således: Om vi fördyrar produktionen genom regleringar och förbud av kemiska besprutningsmedel, kommer folk att äta än mer obalanserat och cancerfallen kommer att öka. Intressant tanke.

Nu är frågan: Är denne Ames en enstaka galning eller en seriös forskare? Hans hemsida tyder på det senare, han verkar vara en gedigen, aktiv forskare som publicerar sig flitigt. Han har också flera olika medförfattare till sina vetenskapliga alster som för 10-15 år sedan handlade mycket om olika slags gifter och deras cancerogena effekter. Numera verkar han pyssla med proteiner och DNA, vilket om jag förstått saken rätt, är bland det hetaste inom molekylärbiologi just nu. Ames kan hursomhelst knappast viftas bort som en lättviktare.

Åter till den ekologiska odlingen: Kirchmann och Bergström påpekar att ekologisk odling är mindre effektiv, bland annat eftersom den ger lägre skördar per area-enhet. Den kan därför knappast bidra till att lösa världssvälten, menar de.

I en artikel i Lantbruk beskrivs hur Kirschmann retar upp miljörörelsen. Lena Söderberg, VD för Krav, menar att Kirchmann och Bergström är relativt ensamma om sin ståndpunkt, medan Maria Wivstad, forskare SLU, menar att Kirschmann "slår in öppna dörrar".

I ovan nämnda tidskrift Analys & Kritik dras resonemanget om effektivitet vidare: De menar att den Europeiska jordbrukspolitiken bör bevaras eftersom den uppmuntrar ett högproduktivt jordbruk. (Det är såklart stolligt; Om europeiskt jordbruk verkligen är så effektivt ska det väl klara rättvis konkurrens från resten av världen?)

Jag har även sökt vilka argument som finns för ekologisk odling. Det tas ofta för givet att det som är "naturligt" och "utan tillsatser" är bättre, men så behöver det alltså inte vara.

Mikael Robertsson, miljöchef på Coop Norden är tyvärr ganska representativ för miljörörelsens argumentation när han uttalar sig i artikeln i Lantbruk. Han använder sitt begränsade utrymme till följande floskel:

"På något sätt måste man ta ställning för ekologin i grund och botten. Det finns inte utrymme för att exploatera vårt klot med kemiska bekämpningsmedel. Men tycker man att det är okej kan man ha rätt utifrån sin utgångspunkt och på det sättet respekterar jag honom [Kirschmann]"

 
Ett bättre argument synes mig den biologiska mångfalden vara, se exempelvis Naturskyddsföreningens policy för ett hållbart jordbruk. Tanken är här att den storskaliga produktionen går ut över artrikedomen. I vilken utsträckning artrikedom fyller ett egenvärde eller är instrumentellt viktigt för något, kan jag däremot inte bedöma.

Slutligen känns det som om man borde göra skillnad på produktion av spannmål och djur i den här debatten (jag har dock inte hittat någon källa rörande detta). Jag kan spontant tänka mig att det är betydligt enklare, både etiskt och vetenskapligt, att argumentera för småskalighet när det gäller animalieproduktion än när det gäller vetemjöl.

Summa summarum: Efter några timmars rotande i både forskning och populärvetenskap är jag fortfarande inte övertygad om att det ekologiskt odlade är entydigt bättre, vare sig för min hälsa eller för tillståndet i världen.

Å andra sidan är det inte heller så fasligt mycket dyrare, så ibland köper jag det ändå. Just nu sitter jag och funderar på varför, men det får bli en senare fråga.

Uppdatering: I Smedjan skriver också Tomas Brandberg, om varför det KRAV-märkta inte är bättre. Det saknas dock källor och referenser, men artikeln stämmer i stora drag med den bild jag fick när jag letade i artkelarkiven. Hans roligaste poäng är kanske den om djurgödsel vs konstgödsel: Båda skapar övergödning om man använder för mycket, men

 [d]äremot kan man reflektera över att bönder som använder djurgödsel med viss automatik samarbetar med köttindustrin, för den som eventuellt hade föreställt sig något annat.

Mer om fairtrade

En misstanke jag haft länge om fairtrade produkter bekräftas av en intressant artikel i the Spectator (kräver registrering, men det är värt det):

 

Fairtrade-produkter är rejält mycket dyrare, men väldigt lite av prisskillnaden beror på att fattiga länders producenter får bättre betalt - och desto mer beror på att mellanhänder tjänar pengar på västvärldens dåliga samvete.

 

Således: en medveten konsument kan med gott samvete handla billigt, och varför inte aktivt försöka handla från producenter utanför EU:s tullmurar och subventionssystem?

 

 

Kritiken av nationalekonomin

Nästan oavsett vilket samhällsvetenskapligt ämne en student börjar läsa idag, kommer hon att möta ett batteri av vetenskaplig metod-diskussion. Så är dock inte fallet om hon läser nationalekonomi.

 

Varje gång jag undervisat de första poängen mikroekonomi på anivån, har det funnits åtminstone någon student som varit kritisk till ämnet (förutom när jag haft ekonomprogrammet, de sväljer allt). Det är lätt för studenter att hitta artiklar eller föreläsningar som kritiserar nationalekonomin för att vara världsfrånvänd, omoralisk, överdrivet matematiserad eller något ditåt.

 

Vid ett tillfälle (!) hände det dock att en student frågade var hon kunde hitta en artikel skriven av nationalekonomer som bemöter kritiken. Och eftersom jag inte hade något bra tips, fick jag skriva den själv.

Härmed tackas Lisa Edman för uppslaget till artikeln. Lisa, David Emtestam och den mytomspunne Martin Karlsson gav även massor av synpunkter på halvfärdiga versioner. Förhoppningsvis kan artikeln fungera som diskussionsunderlag för ett inslag om metod på anivån i nationalekonomi.

 

Artikeln finns i Ekonomisk Debatt 6-2005, och här är en länk till den okorrade versionen i väntan på tidskriftens moving wall.

 

Uppdatering: Nils har noterat artikeln, och nämner även den envisa hörsägen att det på statsvet A i Lund ingår 5p "hata nationalekonomi". Eftersom det var 11 år sedan jag själv läste där, överlåter jag gärna kommenterandet av detta till dem med mer aktuella erfarenheter.

Vem är mest trovärdig i globilseringsdebatten?

Det finns ett mönster i globaliseringsdebatten, oavsett om det rör sig om globala bestsellers eller insändare i landsortspressen.

• Antikapitalister vill teckna bilden av att den globala kapitalismen mestadels innebär elände för folk. De använder sig huvudsakligen av sanna historier om skeenden som faktiskt inträffat och berört existerande människor.
  
• Prokapitalisterna vill teckna bilden av att den globala kapiptalismen leder till att folk får det bättre. De använder sig framför allt av statistik.

(För anekdoter om kapitalismens avigsidor, se Klein eller Zavalas. För statistik, se Norberg eller Bhagwati.)

Som jag ser det, talar skillnaden till prokapitalisternas fördel. Med hjälp av anekdoter kan man argumentera effektivt för nästan vad som helst genom att antyda att anekdoterna är representativa, även när de inte är det.

Ett exempel: Den som vill skapa bilden av kris i Sveriges kommunala äldreomsorg kan hitta mängder av hjärtskärande historier om hur människor hamnat i kläm. Detsamma gäller äldreomsorg i privat regi, om man av politiska skäl hellre vill ha den vinklingen.

Men dessa historier är inte representativa: Risken för en genomsnittlig svensk åldring som vaknar på ett äldreboende att råka ut för vanvård är pytteliten, oavsett om hemmet är kommunalt eller privat.

För att få en rättvisande bild av äldreomsorgen som helhet, går det inte att förlita sig på enskilda anekdoter. Av samma skäl, kan man inte visa att global kapitalism är skräp genom att berätta historier om storföretag som betett sig grisigt.

För varje skräckhistoria om storföretagens grisighet skulle någon kunna hitta en solskenshistoria om en företagsetablisering som gett människor jobb med fast lön som gjort det möjligt för folk att låta barnen gå i skolan.

Frågan om det oftast blir på det ena eller det andra sättet, kan bara besvaras om vi vågar använda oss av aggregerad statistik. Enskilda anekdoter kan däremot vara bra för att få kunskap om hur man kan öka sannolikheten att det blir bra.

Slutligen: Inget mönster utan massor av undantag: Det finns optimister som berättar anekdoter om hur kapitalismen faktiskt leder till att folk får det bättre – och det är såklart extra skoj att Lasse Berg är utgiven av Ordfront.

Och självklart: All statistik är inte bra statistik - om någon till äventyrs trodde det. Mer om detta senare.

(Posten bygger på ett samtal med Martin - men det faktum att jag nämner det betyder såklart inte att han åläggs att försvara resonemanget)

Svensk sysselsättning lika låg som 1993

Diagram

Detta diagram visar antalet arbetade timmar för en vuxen svensk i genomsnitt sedan 1997 1987, och borde varit illustration till denna artikel i sydsvenskan. Se vidare den gamla bloggen.