Att få rätt saker gjorda

Att skjuta upp saker till morgondagen kan vara ett utmärkt sätt att få rätt saker gjorda, påpekar Paul Graham (Tack till Niclas för tipset):

In his famous essay You and Your Research (which I recommend to anyone ambitious, no matter what they're working on), Richard Hamming suggests that you ask yourself three questions:

   1. What are the most important problems in your field?

   2. Are you working on one of them?

   3. Why not?

Fair Trade och världsförbättring - igen

Tyler Cowen noterar ytterligare en faktor som komplicerar effekten av fair trade-produkter, där konsumenterna betalar mer för att arbetarna ska få bättre betalt:

How about a genre called "Exploitation Coffee"?  You pay less, and they promise to treat the workers especially poorly.  That wording is a less effective marketing ploy, but that is what quality differentiation and indeed "fair trade" boils down to. 

Argumentet är teoretiskt korrekt: När efterfrågan styrs över från vanligt kaffe till fair trade-kaffe, påverkas vinst, lön och pris uppåt i den senare kategorin, men neråt i den första kategorin:

It is well known that price discrimination can either raise or lower the average level of prices, but it does increase price dispersion.  We can expect it to increase wage dispersion as well.  It is harder to predict whether price discrimination will raise or lower wages at the bottom level of the scale. By increasing output, fair trade can bid up wages for coffee producers.  But fair trade also diverts some drinkers from Exploitation Coffee.  If the switching effect is large, wages for producers of Exploitation Coffee can fall.

Dessutom: Av det högre pris som fair trade-produkter betingar, är det en ganska liten del som faktiskt beror på högre löner till arbetarna, och desto mer som äts upp av mellanhänder som i allt väsentligt tjänar pengar på konsumenters dåliga samveten - se denna artikel i The Spectator (kräver kostnadsfri registrering).

Så vad ska då en världsförbättrare göra? Pja, varför inte räkna ut hur mycket man sparar på att köpa vanligt, mumsigt Zoegas kaffe under ett helt år jämfört med fair trade-kaffe, och sedan donera mellanskillnaden till något biståndsprojekt som man är helt säker på att man vill stödja?

Champagnen var ett symptom. Politiken är problemet.

Eftersom deras chefer inte gör det, får Migrationsverkets handläggare försvara sig själva i DN:

Arbetsbördan är mycket stor, att avvisa någon mot dennes vilja är inte enkelt, men icke desto mindre är det den uppgift vi har. 

Och eftersom ingen, ej heller de inblandade handläggarna, tycker att det var försvarligt att fira en avvisning med champagne, kanske det nu är dags att rikta kritiken mot politiken och de politiskt ansvariga. 

Smedjan topp-3 lista

Smedjan läggs ner. Ingen verkar förstå varför, alla verkar tycka det är synd. Många tar chansen att länka till sina egna artiklar i Smedjan, och visst - även jag har producerat en del konstigheter där.

Men poängen med detta inlägg, efter att ha botaniserat i tidningens utmärkta arkivfunktion, är att lansera min personliga Smedjan topp-3 lista. Vem vet, kanske följer någon efter och uppmärksammar mig på någon liten artikelpärla jag missat. Förhoppningsvis får arkivet ligga kvar även om det inte kommer fler nummer.

Ok, här går vi - i omvänd ordning såklart:

3. Ingemar Nordin tillämpar John Lockes tankar på den svenska välfärdsstaten: "Rätten att göra uppror - en betraktelse i John Lockes anda" 1999-10-26

2. 'Att ha sex är inte patentintrång' - Paula Röttorp diskuterar tänkbara problem med patent på gener. "Är du patenterad lilla vän?" 2001-12-06

1. Johan Norberg kommer ut som feminist: "Feminism är inte kollektivism" 2004-02-12.

Till sist: Missa inte diskussionen efter Johans artikel där förtvivlade nyliberaler undrar vad som är på tok: "Norberg socialist?" är bara en av många härliga rubriker.

Smått och gott i mellandagarna

Dibbuk har hittat en knattemiljard i Fredrik Reinfeldts jultal. I Smedjans sista nummer skriver Tino om bl a USAs budgetunderskott, vilket får Leif Sjökvist att likna honom vid ingen mindre än Sven Grassman. Den som vill läsa om migrationsverkets festligheter, kan vända sig till Krohnman eller Ingerö. Slutligen, missa inte leksaken som gör en Hitlerhälsning - upprörande (?) bild kan beskådas hos subjektiv.se

Var fortsätter debatten om Lundgren?

Lundgren-debatten kokar onekligen på ganska bra: 

Jenny Jewert skriver i DN. Granskarna Hallberg och Hermansson försvarar sig mot Eduards m fl i DN, på mycket begränsat utrymme. Ännu kortare är Eva Lundgrens svar till Nathan Shachar.  Stig Hadenius får gott om utrymme för att hävda att tillsättningen av Lundgren som professor var ett "politiskt spektakel". Bland bloggare märks Danne Nordling (som tidigare var på Skattebetalarnas förening) som konstaterar att "vetenskapen kan ha fel".

Länkarna ovan är bara ett urval. Med tanke på att detta ytterst handlar om en vetenskaplig metoddiskussion, är det anmärkningsvärt att debatten får sådant genomslag. Visst, feminism och ritualmord är kontroversiella ämnen. Men vad händer när Mats Bergstrand bedömer att DN-läsarna tröttnat på tjafsande akademiker? Sannolikt kommer "positivister" och "hermeneutiker" då att dra sig tillbaka till sina respektiva läger, för att forska i fred. Tills nästa mediastorm blåser upp.

En from förhoppning är att debatten fortsätter i andra forum. I brist på en övergripande svensk tidskrift för samhällsvetenskap, får vi hoppas på exempelvis Genus,  Statsvetenskaplig tidskrift, Socialvetenskaplig tidskrift (i vars redaktion jag noterar en viss Margareta Hallberg) och Ekonomisk debatt.

Update on 27 dec 2005, kl 13:14 by bergh

Förlåt Håkan - Hur kunde jag glömma UNT? Där skriver exempelvis Tore Frängsmyr, professor i vetenskapshistoria så här:

Granskningens slutsats är emellertid glasklar.  Eva Lundgren kan inte beslås med ohederlighet helt enkelt  därför att granskarna inte haft tillgång till hennes underliggande material. Redan detta är misstänkt nog.

Ny ekonomikrönika

Till alla som med spänning följer mina krönikor i exempelvis Eskilstunakuriren, här är det senaste alstret. Men bloggposten om samma ämne (social turism) är på sätt och vis bättre.

Köp en utsläppsrättighet till mormor i julklapp!

Jag har många gånger föreläst om miljöförstöring, externa effekter och hur marknadsmekanismer skulle kunna användas i miljöpolitiken. Det ekonomiska synsättet - att den oförstörda naturen får sitt värde av människor som värderar den i sitt handlande (och med sin plånbok) - uppfattas ofta som kontroversiellt. I diskussionen om utsläppsrättigheter kan det hända att någon frågar om man kan köpa en utsläppsrättighet och sedan inte släppa ut något, eftersom man värderar det alternativet högst.

"Ja, i princip" brukar jag svara, eftersom jag varit lite osäker på hur det förhåller sig i praktiken. [infoga något sarkastiskt om teoretiska nationalekonomer här].

Men numera är svaret: "Japp - exempelvis hos Svenska Naturskyddsföreningen". Så här skriver de:

För att underlätta för privatpersoner, kommuner och företag att köpa utsläppsrätter startar SNF nu denna webbtjänst. Om du köper ett ton koldioxid måste någon annan spara ett ton koldioxid. Tillgången på utsläppsrätter minskar på marknaden och priset går upp. Företagen måste då köpa eller investera i bra teknik för att minska sina utsläpp.

Nu är emellertid minskade koldioxidutsläpp en kollektiv nyttighet, såtillvida att jag gynnas oavsett om det är jag eller någon annan som betalar. Men SNF har tänkt även på detta. De som köper, kan skriva ut ett värdebrev att sätta upp på anslagstavlan, och därmed signallera sin allmänna godhet.

Det är helt rätt tänkt. Jag tror dock att ett värdebrev är lite för bräkig signal för att fungera optimalt, så jag spår att SNF snart kommer att lansera en lagom diskret pin i formen av en CO2 molekyl. Då kan köpare stolt kan bära utsläppsrätten till ett ton CO2 på kavajen, vilket om inte annat torde trigga en del skojiga samtalsämnen...

Tromb: Ungdomar stormar mot inkomstskillnader?

Köpte det nya samhällsmagasinet Tromb idag. En besvikelse. Poängen tycks vara att ställa unga mot 40-talister på ett synnerligen fördummande sätt. Massor av plats ägnas åt att berätta vad politiker tjänar: Riksdagsledamöternas grundlön är 46 500, står det. Därefter läser man följande:

"Medelsvensken tjänar 21 500 kronor i månaden. En stor del av befolkningen tjänar mindre än så."

Och visst är det upprörande att en grundlönen till en parlamentsledamot bara nätt och jämt överstiger dubbla snittinkomsten (obs: jag skämtar). Och att tidningen känner ett behov av att förtydliga att en stor del av befolkningen tjänar mindre än medelsvensken, säger en hel del om nivån på journalistiken (de hade ju kunnat göra en poäng av att de flesta faktiskt tjänar mindre än genomsnittet).

Nåväl: Eftersom detta är en ungdomstidning, antar jag att de på något sätt analyserat fram att ungdomar är vänster i den trista bemärkelsen att de tycker rabblandet av löneskillnader är ett politiskt argument som står på egna ben. Efter att ha läst Tromb, blev jag nyfiken på om ungdomar också är partipolitiskt vänster.

Några minuter på scb.se gav svaret: Förstagångsväljare ÄR mer vänster. Men sedan 2002 har det blåst högervindar. Då stod det i procent 66-32 i gruppen 18-24 år till det socialistiska blocket (inkl. mp). Efter tre års ganska stabil borgerlig upphämtning står det nu 55-42.

Så frågan är om Tromb har tajmat sin nylansering särskilt väl.

I övrigt: Erik har gnällt om det här för länge sedan. Men jag är ju lite sävlig ibland.

Egen avdelning på s-fakulteten?

Margareta Hallberg, på Institutionen för idéhistoria och vetenskapsteori, Göteborgs universitet, och Jörgen Hermansson, Statsvetenskapliga institutionen, Uppsala universitet, har båda gjort ett mycket gediget arbete i sin granskning av Eva Lundgrens forskning. Den är saklig, korrekt, resonerande och lättläst. De båda har skrivit sig samman om hela rapporten, men gör på slutet några personliga kommentarer.

Hallberg sammanfattar så här:

Sammantaget har vår granskning identifierat flera allvarliga problem i Lundgrens forskning. Här finns empiriska påståenden som saknar empirisk grund, oklarheter vad gäller urval och antal intervjupersoner, avsaknad av alternativa tolkningar, påståenden som motsägs av egna data, generaliseringar utifrån ett litet underlag.

 Hermansson gör följande intressanta fundering i sin avslutning:

Vår genomgång av några centrala delar av Lundgrens forskning utmynnar i en reflektion från min sida över det faktum att Eva Lundgren sedan några år har blivit tilldelad en egen  vdelning inom den samhällsvetenskapliga fakulteten. Det handlar i praktiken om en egen  nstitution enbart för Eva Lundgren och hennes nära medarbetare. Detta är ett arrangemang  om rymmer faran för det vi har kunnat identifiera i Lundgrens forskning. Vetenskapliga miljöer som inte vårdar sig om pluralism och möjligheten att ständigt ifrågasätta riskerar att  li blinda för även de uppenbara invändningarna mot de egna slutsatserna. På denna punkt är det emellertid ledningen för Uppsala universitet och dess samhällsvetenskapliga fakultet snarare än Lundgren själv som bör klandras.

Lundgren försvarar sig mot bl a just detta i ett dokument på hennes hemsida:

De tre verk mina granskare har läst och kritiserar har alla producerats utanför den miljö man menar skulle vara farlig för forskningens pluralism på sagda sätt: vid Universitetet i Bergen och vid Teologiska respektive Sociologiska institutionen vid Uppsala universitet. Två av dem  är dessutom resultatet av mångvetenskapliga samarbeten. Försöken att etablera ett samband mellan vad man påstår är enögdhet i min forskning och att jag skulle ha en egen  orskningsenhet faller därmed, såvida man inte vill utpeka nämnda institutioner som ”vetenskapliga miljöer som inte vårdar sig om pluralism och möjligheten att ständigt ifrågasätta”.

Hermeneutiker vill slippa bli granskade av positivister

Nu finns det nog fog att säga att vi fått en svensk version av Science Wars, som jag tidigare ältat här.

Maud Eduards m fl skrider till Eva Lundgrens försvar på DN-debatt. Deras budskap är att de akademiker som för Uppsala universitets räkning granskat Lundgrens forskning, inte begriper sig på den hermeneutiska forskningstraditionen. Därför skulle deras kritik mot att Lundgrens forskning saknar ambitionen att pröva de egna tesernas hållfasthet falla:

"I ett hermeneutiskt perspektiv har emellertid ett begrepp som falsifiering inte någon större mening " heter det i artikeln.

Detta märkliga debattinlägg slår mot själva grunden för det rationella akademiska samtalet. Budskapet är att granskarnas forskningstradition lägger för stor vikt vid hypotesprövning och entydiga fakta för att de ska förstå Lundgrens forskning. Lundgren är nämligen hermeneutiker. Tydligen är innebörden av detta att professorer i vetenskapsteori och statsvetenskap inte har kompetens nog att bedöma om det Lundgren skriver är vetenskapligt.

Självfallet ser världen annorlunda ut från olika perspektiv. Självfallet kan ingen forskare någonsin fullständigt frigöra sig från subjektiva värderingen. Just därför är det svårt att vara forskare, och på många sätt extra svårt att samhällsvetenskaplig forskare. Av detta skälv är också intersubjektiviteten - möjligheten att kontrollera andra forskares källor och tillvägagångssätt - synnerligen viktig.

Eduards m fl resonerar dock som om dessa svårigheter betyder att en forskare kan påstå att det förekommer ritualmord, för att sedan vifta bort jobbiga frågor om underliggande källdata och bevis, eftersom bara positivister pysslar med dylikt.

Underligt utfall mot feministisk forskning och kvalitativ metod

I artikelns sägs vidare att det är problematiskt att feministisk forskning och kvalitativa angreppssätt har låg akademisk status och inte ens förstås som egna kompetensområden. Med andra ord: Dylik forskning inte ska behöva utsättas för den sedvanliga vetenskapliga proceduren med hypotesprövning, ej heller ska forskare behöva lämna ut data till andra som är nyfikna på eller kritiska till resultaten.

Om Eduards med medförfattare är representativa för forskare inom dessa fält, är det inte så konstigt att just dessa fält har låg akademisk status. Det faktum att de nämner feministisk forskning som exempel innebär att många  som forskar kring kön får det betydligt svårare: Hur övertygar man skeptiker om exempelvis patriarkatets existans om man inte anser att påståenden om olika fenomens existens behöver verifieras och styrkas med observationer?

Lika underligt är utfallet mot kvalitativ metod: I många fall skulle jag exempelvis hävda att kvalitativ metod är att föredra framför kvantitativ just när det gäller att beskriva verkligheten och få användbar kunskap om densamma.

Mer diskussion:

Se Dennis och LouiseP samt dibbuk.
Granskarnas rapport.
Bo Rothstein och Anne-Marie Morhed i DN i somras.

Update on 16 dec 2005, kl 22:27 by bergh

Gummo tar ut svängarna i frågan här och här.

Johan har i en kommentar rekommenderat mig Shapiros nya bok, The  flight from reality in the human sciences som kan metaläsas med hjälp av detta symposium. Här finns mycket intressant, om än på en helt annan nivå än diskussionen kring Lundgrens forskning.

Update on 17 dec 2005, kl 15:28 by bergh

Även Lennart Regebro skriver intressant i frågan.

Rapport från utbildningsfabriken

Debatten om sänkta krav i den högre utbildningen rullar på. Förutom Sydsvenskans artikelserie, finns nu även en DN-debatt som bygger på en rapport från Högskoleverket, samt en färsk rapport från SFS.

SFS-rapporten är anekdotisk, men de flesta lärare torde känna igen sig i dess exempel: Kompletteringar som godkänns bara de lämnas in och tentor som blir multiple choice för att de ska vara lätträttade kanske inte är något att gå i taket över. Men vad sägs om följande:

I ett av fallen uppgav läraren att denne var tvungen att få in tillräckligt många godkända i en viss tid för att få tillgång till de pengar som delas ut i samband med att studenterna klarat sina kurser.

[...] Några av de tillfrågade kårerna nämner fall där gränsen för godkänt resultat har sänkts i efterhand. Detta då en stor del av studenterna har misslyckats. Ett specifikt ämne där en kår nämner att det har hänt är matematik.

Varför har det nu blivit på detta vis? De flesta skyller på resurstilldelningssystemet:  Lärosätena får i allt för stor utsträckning pengar när studenterna tar poäng. Men om pengarna mestadels beror på antagning istället, kan vi gissa att det skulle bli misstänkt lätt att bli just antagen.

SFS vill att en del av medelstilldelningen styrs av "lärosätenas kvalitetsarbete", vilket onekligen låter bra, men hur mäter vi kvalitet? Eller menar SFS faktiskt att det är "kvalitetsarbete" snarare än kvalitet som ska spela roll?

Varför ska varannan läsa vidare?
Låt oss vidga debatten. Regeringens mål är att minst varannan ungdom ska läsa vidare. Varför har detta ett egenvärde?

Sannolikt är det det hedervärda målet att minska den sociala snedrekryteringen som ligger bakom, möjligen i kombination med en tro på den akademiska utbildningen som nyckel till framgång på arbetsmarknaden.

Den massiva expansionen är dock ett dyrt och trubbigt sätt att minska den sociala snedrekryteringen. Och en fil kand idag är inte längre samma garant för trygga och välbetalda jobb som den var förr. Förmodligen beror detta inte främst på att resurserna krympt och att utbildningen försämrats. Den stora skillnaden mot förr är helt enkelt att många fler har en fil kand idag. Signalvärdet av högre utbildning har minskat på grund av expansionen.

Om jag och hr Fink har rätt i vår spaning, kommer detta snart att leda till en marknad för privata vinstdrivande elituniversitet i Sverige. Den som lever får se!