Calmfors om låglönekonkurrens

Lars Calmfors i DN 18 dec:

Utländsk personal som tillfälligt utför uppdrag i ­Sverige ökar välfärden på ­samma sätt som tradi­tionell handel med varor.

Lars redogör också för en intressant vetenskaplig artikel:

Människors attityder till låglönekonkurrens med hjälp av utplacerad arbetskraft är uppenbarligen mer negativa än till låglönekonkurrens i varuhandeln. Detta bestyrks i en studie som gjorts tillsammans av psykologer och ekonomer (Girts Dimdins, Marie Gustafsson Sendén, Henry Montgomery, Ulrika Stavlöt och mig själv) och som just publicerats i Journal of Socio-Economics. En trolig förklaring är den utländska arbetskraftens större synlighet när arbetsuppgifterna utförs här.

Om Göran Zettergrens kommentar på ECIPE-rapporten

Göran Zettergren på utredarna.nu har skrivit en kommentar till min ECIPE-rapport. Inlägget är långt, innehåller många självklarheter men inget som visar att resultaten är fel. Däremot antyds att jag är oärlig och trixar:

Det är istället två andra faktorer som ligger bakom, nämligen omfattningen av ”välfärdsstatens generositet” och ”fackets makt”. Surprise, surprise. […] Med detta angreppssätt har en normalbegåvad ekonometriker mycket stora frihetsgrader att själv välja de resultat han vill ha fram.

och på twitter:

Statistiskt trixande på låg nivå!

För att undvika att bli anklagad för trixande har jag varit tydlig med vilka variabler jag använder och lagt ut data så att alla kan testa andra variabler. Zettergren nöjer sig dock med att antyda att jag gjort val som gett mig de resultat jag ville ha, utan att visa några egna beräkningar som säger att jag har fel.

Jag kan omöjligen bevisa mina avsikter, men jag kan kommentera Zettergrens kritik i sak:

1. Urvalet av länder

Bergh exkluderar av okänd anledning fyra av OECD-länderna: Japan, Sydkorea, Chile och Luxemburg. Möjligen beror detta på brist på data. Detta kan dock ha mycket stor betydelse för resultaten

Jag tog aktivt bort Luxemburg just för att inte kunna anklagas för att mina resultat drivs av Luxemburg. För Japan, Sydkorea och Chile är det ont om data. Men Zettergren menar knappast att det är dessa länders frånvaro som driver resultaten. 

2. Måttet på fackets makt 

Därefter kommer ett långt stycke om att kollektivavtalens täckningsgrad och antalet fackmedlemmar inte är samma sak. Resonemanget mynnar ut i följande:

Facklig anslutningsgrad vore troligen en mer lämpad definition på fackligt inflytande.

Det kan väl diskuteras: många medlemmar betyder inte automatiskt mer inflytande. Hursomhelst är jag tydlig både i rapport och debattartikel med att det är just kollektivavtalen som spelar roll.

Eftersom Zettergren själv verkar inte testat det kan jag bekräfta att facklig anslutningsgrad inte förklarar segregationsmåtten.

3. Måttet på välfärdsstatens generositet

…hur detta hemsnickrade mått har definierats är höljt i dunkel … Samvariationen mellan Berghs mått och socialutgifternas andel av BNP förfaller också vara när noll

Höljt i dunkel? I rapporten står tydligt att måttet är “the level of the disposable income of households with no labour-market income relative to the average wage.” Därefter förklaras vilka hushållstyper som använts, hänvisning ges till OECDs Taxes and Wages, och allt finns online.

Måttet är valt för att det är rimligt att det är just länders socialbidrag/försörjningsstöd och motsvarande som spelar roll, snarare än totala offentliga utgifter eller socialutgifter. Resultatet säger således bara att generösa socialbidrag kan vara ett problem, inte att en stor välfärdsstat i sig måste vara det.

Jag tycker själv inte att OECDs sociala utgifter är mer lämpligt, och jag tror inte det skulle ändra resultatet om kollektivavtalen. Om Zettergren eller någon annan tror det: Testa det och visa resultaten!

4. Slutligen menar Zettergren att den flykting- och anhöriginvandring vi har i Sverige kan ha helt andra implikationer än exempelvis arbetskraftsinvandring. Det stämmer.

Jag valde att förklara sysselsättningsgapet mellan natives och utlandsfödda då detta mått använts mycket i debatten, är lätt att hitta data för OECD-länderna och dessutom teoretiskt rimligt: På en fungerande arbetsmarknad kan även anhöriginvandrare och flyktingar få jobb.

Självklart kan det vara intressant att göra skillnad på olika typer av utlandsfödda, givet att det finns bra data och ett rimligt sätt att dra gränsen mellan olika invandrargrupper. Zettergren skriver dock inte hur det borde beaktats, och visar inte heller att det ändrar resultaten om kollektivavtal.

Bygger besparingspolitiken på ett räknefel?

Idag släpptes en rapport jag skrivit åt Timbro, med titeln “Bygger besparingspolitiken på ett räknefel?”, och på ett seminarium diskuterades denna av LO-ekonomen Agneta Berge, Stefan Fölster under moderering av Timbros Karin Svanborg-Sjövall.

En huvudpoäng i rapporten är att det omdiskuterade excelmisstaget INTE drev resultaten, i motsats till vad många hävdar – och Reinhart & Rogoffs forskning är inte den enda som talar för att hög skuldsättning kan vara problematisk. Däremot kan man diskutera viktning, kausalitet med mera.

Rapport liksom video från seminariet finns här. Någon på Timbro har gjort ett bra jobb, ty länken har bra ljud, flera kameravinklar och klipp så att man ser både talaren och powerpointbilder.

Samtalet blev trevligt. Om man tar sig en starkglögg framför datorn kan det tänkas att upplevelsen slår att vara på plats.

Folkhälsoinstitutet och forskningens frihet

Ekot har idag en historia som är oroväckande. Tydligen har Folkhälsoinstitutet anlitat forskare vid Karolinska Institutet för att göra en översikt av effekten av varningsbilder på cigarettpaket. Gott så. Men när forskarna utöver rapporten till Folkhälsoinstitutet vill publicera resultaten vetenskapligt uppstod konflikt:

I mejlkonversation som Ekot har tagit del av mellan forskarna på Karolinska Institutet och Folkhälsoinstitutet framgår att myndigheten den 18 november krävde att forskarna skulle dra tillbaka den artikel som de planerade att publicera i en vetenskaplig tidskrift. När forskarna inte gick med på kravet hävde Folkhälsoinstitutet avtalet i början av december.

Att häva avtalet innebär vad jag förstått att FHI inte betalar enligt överenskommelse. Detta är anmärkningsvärt: En vetenskaplig publicering ger ju en kvalitetsstämpel och ökad trovärdighet för översikten. Varför skulle Folkhälsoinstitutet ha något emot detta?

Ett tänkbart svar har att göra med resultaten av forskningsöversikten:

De [forskarna] konstaterade under hösten att de inte kunde säga att varningsbilder på cigarettpaket har någon avskräckande effekt på rökare. Det fanns helt enkelt inte underlag för ett sådant påstående eftersom de studier som tidigare gjorts var för [sic!] bristfälliga.

Förhoppningsvis är skälet något annat. Icke desto mindre är detta något att tänka på för alla som tror att skattefinansierad forskning är fri medan privatfinansierad forskning är styrd.

Update on 17 dec 2013, kl 18:31 by bergh

Nu även i Svenskan:

– Själva innehållet i rapporten har jag inga synpunkter på och det vill jag inte uttala mig om, säger Annika Fahlvik.

Frågan kvarstår dock vad FHI är missnöjt med, ty det tycks inte råda någon tvekan om att FHI anlitade forskare för att få frågan utredd, och nu varken vill ha en vetenskaplig artikel eller en rapport, och tänker inte ens betala enligt avtal.

Invandring och kollektivavtal – några kommentarer till debatten

Min ECIPE-rapport om sysselsättningsgapet i OECD-länderna fick god uppmärksamhet (bl a en artikel i Metro).  Här är min DI-debattartikel på rapporten, och här är LOs svar. Det finns också en mängd twitter-kommentarer av varierande slag.

Några kommentarer med anledning av kommentarerna:

1. LO har tre invändningar, samtliga anknyter till faktorer jag försökt korrigera för i rapporten, nämligen diskriminering, utbildning och mängden invandrare:

”Om det [kollektivavtalen] är problemet så skulle jag dra slutsatsen att arbetsgivare i Sverige inte är beredda att anställa människor som kommer från andra länder till samma lön. Det tycker jag är oroande”, säger han. […]

Thomas Carlén har också andra invändningar mot rapporten. Framför allt handlar det om att invandrare precis som Sverigefödda kan se väldigt olika ut när det kommer till utbildningsnivå och hur etablerad man är i Sverige.

”Sverige tar emot mycket fler flyktingar än våra grannländer. Om de inte kommer i jobb kanske det inte är ett misslyckande för svensk arbetsmarknad och svenska kollektivavtal”, säger han.

Utbildning korrigerar jag för i rapporten, andel utlandsfödda i befolkningen lika så. Det sista citatet är anmärkningsvärt nära att LO skyller bristande integration på det höga flyktingmottagandet – vilket inte hindrar att detta kan ha förklaringsvärde, se nästa punkt:

2. Peter Santesson har tidigare hittat en hög korrelation mellan asylinvandringen och sysselsättningsgapet (här och här), ffa för antalet positiva asylbeslut per år 1999–2011 dividerat med folkmängden. Han testar även ett mått på arbetskraftsregleringar (Labor Freedom från Heritage Foundation) som inte verkar förklara något. Däremot ställer Peter inte många olika förklaringar mot varandra som jag gör.

Asylmottagandet finns för mycket få länder (jag räknar till 18 i Santessons skatterplot), vilket inte räcker för multivariat analys. Dessutom är dessa 18 alla EU-länder, vilket utelämnar info från exempelvis USA och Kanada.

Resultatet i sig är dock inte orimligt: När länder under viss tid tar emot många asylsökande tar det rimligen tid innan arbetsmarknaden anpassar sig. Resultaten i rapporten antyder väl att kollektivavtalen är en trolig förklaring till att denna anpassning går långsammare (och kanske inte alls) i vissa länder.

3. Många drar slutsatsen att om segregation beror på kollektivavtalen är det lönenivåerna som spelar roll, och avkräver mig åsikter om vilka löner som ska sänkas och hur mycket. Det senare har jag ingen åsikt om. Rapporten pekar på ett mönster när länder jämförs, påpekar att detta mönster talar för att facken funderar kring sin roll och att politikerna funderar över fackens makt.

Noteras bör dock att kollektivavtalen inte bara rör lönenivåer utan även arbetstider, arbetsuppgifter och andra villkor. Kollektivavtal kan också tänkas påverka vilka företag som uppstår och etablerar sig på en marknad (minns debatten om Toys R Us, Espresso House m fl). Dock är det mycket troligt att ett minskat sysselsättningsgap genom minskad fackföreningsmakt kommer till priset av ökade inkomstskillnader.

4. Slutligen – på förekommen anledning: Jag har inte fått betalt från någon för denna rapport, som kom ur ett blogginlägg som i sin tur kom till för att jag var nyfiken, och till min förvåning såg att en enkel cross-country analys av detta slag inte hade gjorts.

Jag är anställd som lektor vid Ekonomihögskolan i Lund och vid Institutet för näringslivsforskning (IFN), och min forskning de senaste åren (liksom de kommande fyra) är till stora delar finansierad av medel från Vetenskapsrådet. Det är således inte på något sätt näringslivet som trummat fram min studie.

Data har inte valts för att bekräfta eller falsifiera en viss hypotes, och jag uppmuntrar alla nyfikna att bygga vidare på analysen. Hela datamängden är tillgänglig som ett google spread-sheet så det är bara att sätta igång. Till exempel kan alla som menar att anti-diskrimineringspolitik och liknande borde spela stor roll testa detta med hjälp av MIPEX-data.

Är skatteintäkterna högre nu än 2006?

Jag fick en läsarfråga om påståendet att skatteintäkterna är högre idag än 2006 trots skattesänkningar. Referensen var till detta inlägg på politikfakta.se, och påståendet dyker upp då och då från alliansens politiker.

Påståendet stämmer endast för de nominella skatteintäkterna, vilket inte säger mycket. Korrigeras för inflation ligger de still. Korrigeras för befolkningstillväxt har de fallit en smula. Däremot har de reala skatteintäkterna per capita inte fallit lika mycket som skattekvoten har fallit (från ungefär 48 till 44 procent av BNP).

I mina ögon är det helt oseriöst att prata om hur skatteintäkterna utvecklats nominellt. Alliansens företrädare borde stå för de skattesänkningar som genomförts.

ECIPE Occasional paper om invandrares problem på arbetsmarknaden i OECD-länderna

Förra hösten började jag skriva ett antal inlägg om migration och integration, på grund av den allt hetare debatten i ämnet. I första inlägget satte jag ribban genom att lista 5 frågor jag ville ta mig an:

1. Är migration ett samhällsekonomiskt problem (generellt resp i Sverige?)
2. Har det skett en glidning (mot ökad problematisering av migration eller rent av ökad främlingsfientlighet) i debatten (till vänster resp till höger?)
3. Borde Sverige ta emot fler eller färre invandrare/flyktingar än idag?
4. Är fri migration förenligt med generell välfärdsstat, och vad bör prioriteras om det finns en konflikt?
5. Policyimplikationer: Vad bör göras? 

Jag återvände aldrig till fråga 2, och överlämnar metadebatten åt andra. Alla inlägg finns i kategorin migration.

I detta inlägg gjorde jag en enkel kvantitativ analys av vilka faktorer som samvarierar med arbetsmarknadssegregation inom OECD (mätt som arbetslöshet bland utlandsfödda relativt arbetslöshet bland natives). Jag fick ett antal bra kommentarer i kommentarsfältet, och har nu utvecklat blogginlägget till ett Occasional paper på ECIPE.

Skillnader gentemot blogginlägget:

* Förutom arbetslöshet använder jag nu också sysselsättningsskillnad mellan utlandsfödda och natives. Som Kirk Scott påpekade fångar dessa mått lite olika typer av segregation.

* Som flera föreslog testar jag om andelen invandrare i ett land spelar roll (det gör det inte)

* Jag har konstruerat ett mer specifikt mått på välfärdsstatens generositet, nämligen den av transfereringar (socialbidrag och motsvarande) garanterade miniminivån relativt snittlönen (beräknad som ett snitt för två hushållstyper: ensamhushåll utan inkomst och hushåll med två vuxna utan inkomst och två barn)

Resultat: Länder där kollektivavtal täcker större del av arbetsmarknaden har signifikant högre skillnad både i arbetslöshet och sysselsättning mellan invandrare och natives. Länder med generösa välfärdsstater har också större skillnad i sysselsättningsgrad. Faktorer som inte tycks ha samband med integration mätt på detta sätt: Tolerans, invandrares utbildning, employment protection laws, andel invandrare i befolkningen.

Enkelt uttryckt: När OECD-länder jämförs syns inget stöd för de vanliga förklaringarna att invandrares bristande integration på arbetsmarknaden beror på rasism eller på att vissa länder tagit emot väldigt många invandrare. Däremot stämmer de mönster vi ser med tanken att kollektivavtal gör det svårt för invandrare att konkurrera om jobben, och att generösa socialbidrag försämrar invandrares arbetskraftsdeltagande.

Inte “Uppenbart” att boven är skolvalet

Svenska elevers kunskaper fortsätter att försämras. I denna DN-artikel slår ett antal pedagogik-forskare fast orsaken på ett sätt som verkar på tok för tvärsäkert. Några formuleringar ur artikeln:

Kunskapsraset sammanfaller med att det fria skolvalet slog igenom på allvar i början på 2000-talet.

– Det är uppenbart att det fria skolvalet är boven. Skillnaderna mellan skolor har ökat väsentligt, det är det avgörande.

Det sker en sortering av eleverna där de studiemotiverade hamnar på en skola och de omotiverade på en annan

Tyvärr är det inte alls “uppenbart” att det finns en enda bov, och att denna bov är konkurrensen mellan skolor.

För det första: Artikeln glider mellan resultat i genomsnitt och resultatspridning på skol- eller elevnivå (dvs segregation). Det är både troligt och belagt (Öst m fl, 2013) att skolval leder till ökade skillnader mellan skolor, men det är inte självklart att detta leder till sämre resultat i genomsnitt.

I själva verket tyder både tidig och nygjord forskning på att konkurrensen som sådan har positiva effekter på resultat i genomsnitt, både mätta som betyg och som prov, och både i kommunala skolor och friskolor (Ahlin 2003; Bergström & Sandström 2005; Böhlmark & Lindahl 2012).

När det gäller just skolvalet finns alltså viss samsyn i forskningen: Ökad segregation men också positiva kunskapseffekter. Observera att positiva kunskapseffekter i detta sammanhang ska tolkas som att resultaten skulle ha försämrats ännu mer utan skolval.

Skälet till att det alls går att säga något om effekterna av konkurrens är att denna varierar mellan kommuner (vilket möjliggör sk. difference-in-difference-skattningar [not1]). En rad andra reformer och förändringar har emellertid införts på ett sätt som gör effekten mycket svår att utvärdera:

• Kommunaliseringen
• Förändringen från relativa till målrelaterade betyg
• Förändringar av lärarutbildningen
• Förändringar av sättet att undervisa

Tänker man aningen bredare har ju resultatförsämringen dessutom sammanfallit med teknologiska förändringar (sociala medier, (online-)dataspel, streamingtjänster med mera) som gör det svårare att få lugn i klasserna och ökar den kortsiktiga upplevda alternativkostnaden för skolarbete. Jag är inte pedagog själv, men nog är detta en tänkbar förklaring till ett av de fenomen som påtalas i DN-artikeln:

– Vi får klasser där ingen läser på fritiden och ingen pratar om läsning. Ingen kommer ens på tanken att jämnåriga skulle kunna läsa böcker.

På det hela taget finns således en lång rad av misstänkta orsaker till de fallande resultaten, men eftersom så många förändringar genomförts under samma tid, utan tanke på utvärderbarhet, är det svårt att isolera orsakseffekter av en enskild förändring. Därmed blir det fritt fram för mindre nogräknade debattörer (pedagogikdocenter borde inte höra dit) att skylla på sin favoritsyndabock.

Till sist: Det är ett beklagligt faktum att skolpengsreformen, till skillnad från de flesta genomgripande reformer Sverige införde på 1980- och 1990-talet, inte föregicks av en grundlig utredningsprocess (se Bergh & Erlingsson 2009). En sådan hade kunnat identifiera kombinationen av kommunalisering, skolpeng, vinstintresse, målrelaterat betygsystem och minskad katederundervisning som olämplig – även om varje idé var för sig kan verka rimlig.

Min personliga reflexion är att utvecklingen skulle kunna förklaras av just detta: oavsedda kombinationseffekter av ett antal förändringar som var och en hade varit harmlösa eller t o m välgörande. 

---

Not1: Inte heller difference-in-difference-metoden är vattentät, se Vlachos kommentarer på Böhlmark & Lindahl på ekonomistas.

---

Referenser:

Ahlin, Å. (2003). Does school competition matter? Effects of a large-scale school choice reform on student performance. Working Paper 2003:2, Department of Economics, Uppsala University.

Bergh, A., and Erlingsson, G.Ó. (2009). Liberalization without Retrenchment: Understanding the Consensus on Swedish Welfare State Reforms. Scandinavian Political Studies, 32, 71-94.

Bergström, F., and Sandström, M. (2005). School vouchers in practice: Competition will not hurt you. Journal of Public Economics, 10, 351−380.

Böhlmark, A., and Lindahl, M. (2012). Independent Schools and Long-Run Educational Outcomes – Evidence from Sweden’s Large Scale Voucher Reform. CESIfo Working Paper 3866.

Östh, J., Andersson, E., and Malmberg, B. (2013). School Choice and Increasing Performance Difference: A Counterfactual Approach. Urban Studies, 50, 407-425.

Pressklipp 2013

I en idealisk värld lägger jag upp alla krönikor och pressklipp på bloggen, men det var länge sedan jag lyckades med det. I slutet av året ska det dock rapporteras till diverse avnämare, så även i år fick jag söka upp mig i efterhand.

I en publik evernote-bok finns nu mina pressklipp 2013.

Om Virtanen, Tillväxten och Råsaftcentrifugen

Så här skrev Aftonbladets Fredrik Virtanen för en dryg vecka sedan:

Julhandeln slog inget rekord förra året, för första gången på 17 år. Sådant får liberala ekonomer att göra i byxan av rädsla. Konsumtion måste ständigt upp, upp, upp. Tillväxten för tusan, tillväxten! Det räcker inte att vi shoppade för 64,8 miljarder kronor förra december. Det måste vara mer än tidigare, alltid mer.

Spridning: 3800 fb-delningar & 193 tweets (nästan bara positiva).

Artikeln innehåller flera konstigheter. Citatet ovan gör en del påpekanden motiverade:

1. På grund av ekonomisk tillväxt slår det mesta rekord år efter år. Det gäller inte bara julhandeln, det gäller även välfärdsutgifter. Att göra en poäng av julhandelns omfattning i antal miljarder är lika meningsfullt som när alliansen försökte göra en poäng av att “välfärdens kärna” får fler miljarder i år än 2006: Inte särskilt meningsfullt alls.

2. Som andel av BNP har julhandeln legat konstant kring 2 procent i 20 år. Däremot har den offentliga sektorns andel minskat under denna period. På grund av ökande BNP kan dock även en mindre andel betyda mer pengar.

3. Ovanstående resonemang gäller även med inflationen borträknad: När ekonomer talar om tillväxt är det oftast real tillväxt som åsyftas.

4. Minskad julhandel gör inga ekonomer (oavsett ideologi) särskilt oroliga. Möjligen blir ägare och anställda inom detaljhandeln oroliga för egen del, men det finns inget som säger att julhandeln måste vara mer än tidigare.

Virtanens text fortsätter med ett yvigt resonemang om årets julklapp råsaftcentrifugen, enligt honom en “kall termometer i samtidens röv”.

Med sin oreflekterade tillväxtkritik är emellertid Virtanens artikel ett samtidstecken i minst lika stor utsträckning som den råsaftcentrifug han avser att kåsera kring.

Kravet på att stå till arbetsmarknadens förfogande (8 år senare)

Här är ett snart åtta (!) år gammalt blogginlägg om det ineffektiva kravet på att stå till arbetsmarknadens förfogande. Intressant att det är minst lika aktuellt idag. Dock kan noteras att OECD numera mäter ersättningsnivåer relativt AW (average wage) snarare än APW (avererage production worker wage).

En annan skillnad är att tröskeleffekterna vid övergång från akassa till jobb har fallit kraftigt. Dock tror jag inte mycket hänt vid övergången från försörjningsstöd.

M-avhopp pga inskränkt offentlighetsprincip

Mattias Lundbäck lämnar moderaterna. Det är en stark signal, och det är inte värnskatten som får honom att ta steget:

Har arbetat tillräckligt länge i offentlig förvaltning för att inse att varje uppluckring av offentlighetsprincipen kommer att missbrukas och leda till att verksamheten blir mindre öppen. Att oprovocerat förändra regelverket i mer restriktiv riktning är därför inte acceptabelt. När Sverige 1994 gick med i EU lovade makthavarna dyrt och heligt att den svenska offentlighetsprincipen skulle försvaras. Nu upptäcker vi att makthavarna inte ens försöker försvara offentlighetsprincipen. Kanske tycker dom till och med att det skulle vara skönt om handlingarna blev lite mindre offentliga?