Österrikare eller tillväxtkritiker?

Här är ytterligare ett exempel på likheten mellan nationalekonomins österrikiska skola och den tillväxtkritiska vänstern: 

Så var det dags för en ny rond i eurokrisen. Med en regelbundenhet av var sjätte-sjunde månad uppstår en ny fas av ”europtioner” och toppolitisk panik. Strax följer nästa runda av ”räddningsinsatser” där de elektroniska sedelpressarna tillfälligt dämpar oron, ytterligare berikar bankerna, och får etablissemanget samfällt att proklamera att man nu ser ljuset i tunneln!

Citatet är från Björn Forsbergs blogg. Björn är författare till Omställningens tid, och (gissar jag) mer tillväxtkritiker än österrikare. Icke desto mindre skulle Peter Schiff kunna säga nästan exakt samma sak. Jakob Dalunde tipsade mig om denna sevärda Schiff-föreläsning, där konsumtionskritiken börjar ungefär vid 49 minuter (men även innan dess är den ekonomiska klarsyntheten bitvis befriande).

Ur The Idealist

In the small commercial center of the village, empty tins of vegetable oil from USAID were hammered flat and made into doors. […] ”Our people have refugee syndrome,” Ahmed said reflectively. ”There are so many handouts here. Free food, free medications, free water, free education. And now we come in and talk to them about empowerment. Are you seeing the problem? The concept is very hard” (s. 79)

Ur Nina Munks bok om Jeffrey Sachs.

Arena #5 2013

Arena fortsätter att vara läsvärd. Några funderingar med anledning av nr 5 2013 (som huvudsakligen endast finns i pappersform)

Vita kränkta borgare

Twitter har gjort att det har blivit lättare för vänstermedia att se hur högerdebattörer argumenterar och konverserar, och vice versa. (I det här fallet gör sig Arena lustig över kommentarer kring ett sk ”snyftreportage” och stängningen av Lundsberg). Denna ökade transparens förändrar den politiska debatten en smula.

Fixstjärnorna dominerar 

Mikael Feldbaum leverar ett antal spaningar som (tror jag) ska förmedla att Chris Andersons Long Tail-argument är ute och att det numera är superstars och stigande toppinkomster. Det haltar, ty trenderna är fullt kompatibla (och verkar pågå i hög grad): De stora filmbolagen gör färre filmer med större budgetar - men totalt sett görs det er film än någonsin, och den långa svansen rymmer hela skalan från Sagan om ringen till vad vilken tjomme som helst kan spela in och lägga upp på youtube. F ö skrev Sherwin Rosen sin artikel om superstars redan 1981. 

Siffertrix

Utmärkt idé att låta tre ekonomer redovisa intressanta forskningsresultat. Särskilt intressant: Johanna Rickne pekar på Donghoon Lees data om ökande studielån i USA. Rubriken ”Siffertrix” på denna sida är emellertid illa vald.

Klicktivismen växer upp 

Leonidas Aretakis skriver begåvat om kritiken mot nätaktivismen (med Morozov-koppling) och påpekar att petitioner som verktyg för politiska protester har hängt med lika länge som skriftspråket.

I kritik-sektionen skriver Lena Halldenius om En bit på väg, som jag själv varit inblandad i. Glädjande nog lyfter hon upp två bidrag som särskilt tankeväckande: Frida Johansson Metsos text om asylrätten och min text om välfärdsstaten (kan läsas här).

Slutligen analyserar Ulrika Milles böcker som En man som heter Ove och Hundraåringen som klev ut genom fönstret… och ser en röd tråd i den manliga frihetsromantiken, där kvinnan blir civilisation och mannen det naturliga djuret. Tesen verkar dock inte gälla dessa böckers uppföljare

Boverket om hyresregleringen

Boverket har släppt en rapport om bruksvärdessystemet (även omskriven i DN), som bl a försöker estimera hur marknadshyror förhåller sig till rådande genomsnittshyror:

Vidare konstateras att även om bruksvärdessystemet lett till att det  fattas 40 000 hyreslägenheter (varav ungefär 27 000 i  Stockholms kommun) är den stora välfärdsförlusten att systemet ger ett ineffektivt nyttjande av existerande bostadsbestånd.

Update on 13 nov 2013, kl 14:29 by bergh

Noterade nyss hyresgästföreningens reaktion:

– Varför ägnar sig verket åt något som aldrig kommer att genomföras och som ingen har efterfrågat? Ingen politiker är för marknadshyror och Boverket har inte haft regeringens utredningsuppdrag för sin rapport, säger Barbro Engman som är djupt kritisk till vad hon ser som politisk debatt från en myndighet.

Hon framhåller dagens bruksvärdessystem som välfungerande och robust eftersom det kunnat användas i flera decennier.

Om likheten mellan supply side economics och den konsumtionskritiska vänstern

Den här bilden av satirtecknaren Max Gustafson delas flitigt. Gissningsvis är den tänkt som en konsumtionskritisk kommentar till det förhärskande tillväxtparadigmet.

Själv ser jag i bilden en träffande kritik av den slentrianmässiga Keynesianska krisanalysen, enligt vilket rätt medicin är stimulanser för att “få hjulen att snurra”, som det brukar heta. Jag instämmer gärna i den kritiken: Det är svårt att hävda att bristande efterfrågan är ett stort problem i dagens Sverige exempelvis (se denna krönika).

Det finns alltså en likhet i argumentationen mellan å ena sidan icke-Keynesianska ekonomer (för enkelhets skulle kan vi ju kalla dessa supply-siders) och den konsumtionskritiska vänstern, och å andra sidan det etablissemang av FED, ECB, Paul Krugman och många fler (svenskt exempel), där någon mycket väl skulle kunna ha uttryckt sig exakt som snubben i satirteckningen (som dock tyvärr inte ser ut som Paul Krugman, vilket hade varit festligt).

Det finns emellertid en viktig skillnad.

Den konsumtionskritiska vänstern ser sannolikt inte fallande tillväxt som något problematiskt, medan supply-siders ser den som ett symptom på något problematiskt: Att strukturer i ekonomin (skatter, regelverk, korruption eller något annat) hindrar människor från att förverkliga sina idéer och på så sätt förbättra sin situation.

Tillväxt är alltså en konsekvens av mänsklig nyfikenhet snarare än ett mål i sig, vilket jag skrivit mer om här.

Krönika om mini-enkäter

I november-krönikan för LNB ältar jag en hang-up jag haft under lång tid: Journalister som gör mini-enkäter i tidningar och TV – som den här klassikern:

Ett utdrag:

Självfallet behöver inte all journalistik gå ut på fördjupning och expertanalys. Det är också viktigt att ge den vanlige mannen eller kvinnan på gatan en röst. Det är dock en villfarelse att tro att man ger allmänheten en röst genom att med en mening återge vad en handfull oförberedda intervjuobjekt säger när de avkrävs en åsikt om barnarbete eller halal-slaktat kött.

Allmänhetens åsikter varierar nämligen kraftigt från person till person, och den som bara frågar en handfull ska ha en väldig tur för att lyckas fånga något representativt för folkviljan.

Om 3:1 kvoten som kan förändra ditt liv

Här är en festlig sajt om en flygplatsbok med två tydliga varningstecken:

1. Den bygger på en skum matematisk konstant som ska förklara något beteende

2 Författaren skriver ut PH.D. i versaler på omslaget.

Mycket riktigt: Här är en synnerligen välskriven artikel om en student vid namn Nick Brown som fick höra om positivitetskvoten och tänkte att det måste vara bull-shit.

Ett utdrag:

“For me, the real question is not about Fredrickson or Losada or Seligman,” Sokal says. “It’s about the whole community. Why is it that no one before Nick—and I mean Nick was a first semester part-time Master’s student, at, let’s be honest, a fairly obscure university in London who has no particular training in mathematics—why is it that no one realized this stuff was bullshit? Where were all the supposed experts?”

“Is it really true that no one saw through this,” he asks, “in an article that was cited 350 times, in a field which touts itself as being so scientific?”

Jodå, studenten slog sig ihop med ingen mindre än Alan Sokal (och Harris Friedman) och skrev en artikel som hävdar att denna PH.D. Fredrickson använt differentialekvationer för att ge trovärdighet åt sin teori om att man mår bäst om kvoten mellan antalet positiva och negativa tankar ligger mellan 2.9013 och 11.6346 (wiki)

Ur abstract till Brown, Sokal & Friedman (2013):

We examine critically the claims made by Fredrickson and Losada (2005) concerning the construct known as the “positivity ratio.” We find no theoretical or empirical justification for the use of differential equations drawn from fluid dynamics, a subfield of physics, to describe changes in human emotions over time; furthermore, we demonstrate that the purported application of these equations contains numerous fundamental conceptual and mathematical errors.

Björklund m fl om den svenska skolan 2003

För 10 år sedan släppte SNS en rapport om den svenska skolan. Författare: Anders Björklund, Per-Anders Edin, Peter Fredriksson och Alan B. Krueger.

Ur sammanfattningen:

Svenska skolelever och vuxna har goda kunskaper och färdigheter internationellt sett. Men bristen på lärare hotar att bli ett problem. Besparingarna på 1990-talet har försämrat elevernas prestationer och ökat skillnaderna mellan starka och svaga elever. Konkurrensen från fristående skolor har troligen förbättrat prestationerna, men effekterna tycks vara relativt små.

Bland åtgärdspunkterna kan noteras följande tre förslag:

• Ett decentraliserat system kräver centrala utvärderingar.
• Obligatoriska tester och prov behöver komma tidigare.
• Tillförlitliga tester och prov kräver central rättning av nationella
  prov.

Frida Boisen om invandrares sysselsättning i Sverige

Ser hos Fredrik S att Frida Boisen skrivit i GT:

Nu har vi det svart på vitt. Sverige är ett rasistiskt land. Det är svårt att tolka siffrorna på annat sätt. Av 34 OECD-länder i världen är vi sämst på att ge invandrade medborgare ett jobb.

Visst finns det rasism i Sverige. Men det är knappast förklaringen till att Sverige är sämst bland OECD-länderna på att ge invandrare jobb – Boisen menar väl inte att Sverige är mest rasistiskt i OECD?

Som noterats tidigare finns det flera tänkbara förklaringar till varför OECD-länderna skiljer sig åt rörande hur bra det går för invandrare på arbetsmarknaden. Olika grad av främlingsfientlighet verkar inte förklara något alls, men kollektivavtalens täckningsgrad förklarar desto mer.

Mer om Aftonbladet och tesen om trötthet inför välfärdsstaten

När jag upptäckte felet i Aftonbladets rapportering om välfärdsstatströtthet i Sverige, mailade jag både journalisten Lisa Röstlund och den citerade forskaren Dennis Raphael.

Dennis svarade snabbt att han redan kände till felet, och förtydligade sedan i ytterligare ett mail att han även påpekade felet för Lisa Röstlund (före Aftonbladets publicering). Stödet för välfärdsstaten minskade 1996-2006, inte sedan 2006.

Lisa svarade inte, och har heller inte svarat mig.

Det är mycket i artikeln som ter sig helt bisarrt när man känner till att förändringen alltså skedde 1996-2006, inte sedan 2006. Ett exempel:

Raphael har konstaterat motsvarande politiska och attitydsmässiga utveckling de senaste 20 åren i hemlandet Kanada och sett hur det påverkat: den minsta minskningen [gissningsvis avses ökningen...] av livslängden bland alla OECD-länder och en galopperande ökning av barnadödlighet.

Sett till den snabba förändringen i Sverige förespås folkhälsan försämras drastiskt här inom fem år.

– Vi kommer att studera folkhälsan i Sverige nu. Det här är inte någon bra utveckling. Vi alla inom forskningsområdet förespråkar jämlikhet inom hälsa och har sett till er som föregångare. Nu undrar många hur ni kan vända er mot just det som gjort er så framgångsrika.

Sedan 2006 har stödet för välfärdsstaten om något ökat, enligt exempelvis Stefan Svallfors.

Noteras kan att Röstlunds artikel har 13 000 delningar på facebook.

Är detta Karlsstad universitets svar på Zarembas kritik?

Igår skrev Maciej Zaremba i DN om vad som verkar vara en svårmotiverad hedersdoktorutnämning vid Karlstad universitet. Bland det mest intressanta i artikeln är Zarembas beskrivning av tystnaden och oron:

”Så sanslöst, så omdömeslöst... Kollegerna från andra universitet gapskrattar när Karlstad kommer på tal. Hur mås det bland grantopparna, frågar de, hur många miljoner har ni fått för fjäsket? Då känns det inte så roligt att svara: ”inga ännu...”

Denne forskare är mest bedrövad å studenternas vägnar. De har rätt att kräva av sin rektor att hon upprätthåller skolans heder. Får jag citera detta? ”Ja, men utan namn.”

Jag har börjat vänja mig vid att vårdbiträden, lärare och läkare kräver anonymitet när de har synpunkter på verksamheten. Men hen är ingen doktorand i beroendeställning. Hen är professor, en av dem som vi satt att vakta den akademiska friheten.

På högskolans interna debattforum vittnar forskare om hur frispråkiga tillrättavisas eller skräms till tystnad.

Hittills inget svar från universitetet, men på websidan kommenteras frågan:

Inte helt oväntat låg mediernas fokus på den norske affärsmannen Olav Thon.
I vanliga fall brukar hedersdoktorer inte väcka något större medialt intresse, men att universitetet utnämnt Olav Thon har lett till starka reaktioner. Universitetet har fått kritik för att en person som stödjer Fremskrittspartiet utsetts. Andra har riktat kritik mot själva utnämningsprocessen.

-Jag hade inte väntat mig att det skulle bli så starka reaktioner. Men det är heller inget jag ligger sömnlös över, sa Olav Thon som poängterade att han främst sympatiserar med partiets önskan att sänka skatter och avgifter och minska den offentliga sektorn.
Han tror att man i Sverige har missförstått situationen och att man i Norge är mer insatt.

Per Eiritz, som tidigare också suttit i universitetets styrelse, talade om vikten av att ha högt till tak inom universitetet.
- Det är inte fel att diskutera sakligt, alla måste få komma till tals.

Update on 30 okt 2013, kl 15:01 by bergh

Rektor Åsa Bergenheim kommenterar nu saken här:

Varför utnämndes Olav Thon?

- Att utnämna någon till hedersdoktor är att visa sin uppskattning till personer som på olika sätt betyder mycket för lärosätets utveckling. Personen som utses kan vara en framstående akademiker eller en person som på annat sätt haft betydelse för universitetets strävan efter öppenhet och kontaktskapande utanför det traditionella utbildnings- och forskarsamhället. 

- Vi värdesätter samverkan med världen utanför akademin. Ett intresse för entreprenörskap och utveckling i glesbygden utanför de centra dit ekonomi och kunskap oftast dras är i linje med universitetets strategi. Olav Thon har visat engagemang för Karlstads universitet och kopplingen mellan entreprenörskap och besöksnäringens betydelse för regionens utveckling. Hans samarbete med värmländska företag och organisationer har skapat såväl jobb som möjligheter i länet. Han har även engagerat sig i, och bidragit till att utveckla samverkan mellan Värmland och Osloregionen, bland annat genom att skapa arbetstillfällen och en ökad gränshandel.

“welfare state fatigue” i Sverige?

Den här artikeln i Aftonbladet förbryllar mig en smula: En Dennis Raphael oroar sig för att svenskarna tröttnat på välfärdsstaten:

– Det görs genom att ideologiskt drivna politiska strategier och mediabudskap förändrar synen på välfärdsstaten, säger Dennis Raphael.
Sedan alliansens tillträde 2006 har svenskarnas stöd för välfärdsstaten rasat med 15 procent och låg i fjol på 58 procent, enligt OECD Social welfare statistics.
– Det är den lägsta nivån bland de nordiska länderna och den största minskningen i stöd för välfärdsstaten. Jag kallar det "welfare state fatigue" (trötthet inför välfärdsstaten, reds anm).

De siffror jag sett på detta från Stefan Svallfors tyder snarast på motsatsen – att stödet för välfärdsstaten ökat – och jag har ingen aning om vilka data som kallas “OECD social welfare statistics”

Någon som anar vad han syftar på?

Update on 25 okt 2013, kl 14:10 by bergh

Kommentarsfältet har hjälp till: I en intressant tabell från Raphaels artikel finns siffran, med hänvisning till

Jaegar. (2012). "Do we all (dis)like the same welfare state? Configurations of public support for the welfare state in a comparative perspective". I: Kvist, Fritzell, Hvinden, et al. (Red.). "Changing social inequality: The Nordic welfare state in the 21st century. Bristol: Policy press. 

Jakten fortsätter!

Här är tabellen (blir stor om man klickar på den)

Update on 25 okt 2013, kl 14:39 by bergh

Mysteriet löst. Data är från ISSP, inte OECD.

Killen har dessutom läst fel i sin källa. Stödet för 'unconditional welfare state' har inte fallit 15 procent sedan 2006, det föll 15 procent mellan 1996 och 2006. 

Den lilla detaljen har onekligen vissa konsekvenser för tesen att alliansen orsakat 'welfare state fatique' i Sverige.

Sid 58 ur ovan nämnd källa (kräver UB-inloggning/betalning och tillåter ej text-kopiering)