Vad ska vi göra när teknik X tar Vissas jobb?

Här kommer lite ytterligare tankar om teknologisk arbetslöshet (tidigare inlägg), som f ö även är giltiga för invandrings- och globaliseringsdebatten.

1. Utmaningen som orsakas av arbetsbesparande teknologi är på många sätt lik utmaningen som kommer av globalisering och outsourcing (se exempelvis Peter Santessons text om svenska callcenters som flyttar till Senegal). I ett läge med relativt fri invandring och flexibel lönebildning, finns även en likhet med utmaningen när billig utländsk arbetskraft konkurrerar ut dyrare inhemsk på hemmaplan.

Vi kan alltså tänka på utmaningen som orsakad av en teknik X, som innebär att maskiner, utlandsfödda i Sverige eller andra länder genom outsourcing konkurrerar ut välbetald arbetskraft.

2. Det positiva: Teknik X frigör resurser som kan användas till något annat än det som nu produceras billigare tack vare teknik X.

Detta gäller både för privat och offentlig sektor. Samtidigt som viss arbetskraft blir av med jobbet, uppstår nya jobb när de sparade resurserna används till något annat. Det är dock troligt att de nya jobben tar färre timmar i anspråk, eftersom vi människor tenderar vilja ta ut en del av de teknologiska framstegen i form av ökad fritid.

(Exempel: när offentlig sektor sparar pengar på att outsourca färdtjänstbokningen kan de lägga mer på något annat, förhoppningsvis angeläget område)

3. Kruxet: De nya jobben är ofta mer avancerade än de som försvinner, vilket gör att de i regel gynnar andra delar av arbetskraften än de som friställs.

4. Utmaningen som följer av teknik X är således fördelningsmässig. Det är nyttigt att tänka på den beväpnad med Kaldor-Hicks kompensationskriterium: Går det att hitta sätt att låta de som förlorar på teknik X få del av vinsterna så att även de får det bättre, eller åtminstone inte får stora försämringar?

5. Det begripligt att de som drabbas tenderar lägga skulden på teknik X. Det leder dock sällan till något konstruktivt. Bättre är att fundera på (och rösta på politiker som funderar på) på punkt 4 ovan.

Nina Björk om Kluvet Land, ungdomsarbetslöshet och teknologisk arbetslöshet

Nu sänder P1 kluvet land om ungdomsarbetslösheten IGEN. Jag hoppas innerligt att jag har fel, men åtminstone tre aspekter av detta program är anmärkningsvärda:

1. Ingenstans påpekas att en ungdomsarbetslöshet på 25 procent inte betyder att var fjärde ungdom går utan jobb: Arbetslösheten mäts som andel av arbetskraften, och Sveriges siffra motsvarar ungefär 11 procent av den unga befolkningen (se vidare SCB).
2. Ingenstans problematiseras uttrycket “att få ett jobb” och det uppenbara faktum att om alla väntar på att får ett jobb, skapas inga jobb alls.
3. Ingenstans ifrågasätts att Josefin i reportaget först efter tre år börjar överväga att flytta från Bromölla (trots att hon med hjälp av mängden till salu-skyltar helt korrekt konstaterat att detta inte är någon tillväxtregion).

Däremot har Nina Björk reagerat på programmet. Inte på något av ovanstående (även om det börjar lovande med en upprepning av siffran 25 procent…), utan på att programmet är alltför individualistiskt. Det missar att lägga skulden för arbetslösheten på maskinerna som tar våra jobb. [jo faktiskt].

Teknologisk arbetslöshet, alltså. Idén lär öka i popularitet så länge arbetslösheten biter sig fast.

Det är till att börja med en god idé att kolla upp det ludditiska misstaget, men frågan kräver sannolikt mer funderande än så. En intressant sammanfattning av argumenten finns på bloggen nedan, med det flygplatsboktitelliknande namnet:

THE DECLINE OF SCARCITY
How Technology is Creating Abundance, Destroying Jobs, and Reshaping the Economy

Om Argumenten för medborgarlön

Lennart Fernström har argumenterat för medborgarlön denna sommar, både i Svenskan och i Fria Tidningen. Argumentationen är festlig då den initialt låter som en Chicago-ekonomi som kritiserar meningslösa statliga ingrepp i ekonomin:

De tre öarna Trossö, Kalvö och Lindö i den bohusländska skärgården är sammanlänkade av en sex kilometer lång välbyggd bilväg. Vägen, som byggdes genom AK-jobb på 1930-talet, har dock inte körts av en enda bil eftersom det aldrig blev någon bro eller bilfärja dit. AK-jobben var sysselsättningsprogram utfärdade av statens arbetslöshetskommission.

Raskt glider dock argumentationen över till vänster:

Stressjukdomarna och det psykiska lidandet ökar. Allt fler som lönearbetar får svårt att få ihop sin tid. Och inte minst håller vi på att förbruka den enda jord vi har. Trots det ifrågasätts inte arbetslinjen i den politiska debatten.

Oavsett vad man tycker om de tre deskriptiva utsagorna som inleder stycket ovan, är det inte givet på vilket sätt de leder till att arbetslinjen (tolkad som att det ska löna sig att arbeta) borde ifrågasättas.

I grunden håller jag dock med om båda premisser: Visst – bland statliga sysselsättningsprojekt hittar vi en del besynnerliga exempel på resursslöseri som motiverats med det övergripande målet att hålla folk sysselsatta.

Och visst, det är beklagligt och oroväckande att så många känner sig stressade och utbrända när vi lever friskare och längre än någonsin.

Däremot tror jag det finns ett tankefel i argumentationen när Fernström skriver:

Att antalet arbeten minskar är en helt naturlig följd av automatiseringen av produktionen, av att maskiner och robotar tar över allt mer av det arbete som behöver utföras.

Det är helt riktigt att en naturlig följd av ökad produktivitet är vi i snitt vill ha mer fritid. Det förklarar varför vi arbetar en mindre andel av våra liv idag än förr.

Men detta betyder inte att “antalet arbeten” måste minska. Det beror på hur bra arbetsmarknaden fungerar när det gäller utbildning, omskolning, lönebildning, skatter och regelverk.

Ett bättre argument för medborgarlön skulle kunna vara att vi i praktiken nästan redan har det: den som är beredd att finna sig i myndigheters krav på jobbsökande och kursgående och programdeltagande, hålls på en ganska hög absolut nivå (även jämfört med andra västländer).

Anordnarbidraget i FAS3

Blev nyfiken på anordnarbidragets i Fas 3 storlek. Googlade. De två (!) första träffarna går till facebook (!!), där folk ställer motiverade frågor och arbetsförmedlingen svarar föga proffsigt:

Vi håller på att undersöka varför summan är 225 kr/dag och återkommer med svar när vi fått klarhet i det. […] Vi har tyvärr inget svar om hur dessa 225 kr/dag fastställts. De som kan svara för detta finns på Arbetsmarknadsdepartementet. I bifogad länk finns kontaktinformation till dem.

Ett nytt normativt kriterium

I följande artikel

Brown, A.J.G., Merkl, C., and Snower, D.J. (2011). Comparing the Effectiveness of Employment Subsidies. Labour Economics, 18, 168-179.

använder författarna ett (för mig) nytt normativt kriterium: approximate welfare efficiency (AWE). Definitionen är som följer:

A policy is approximately welfare efficient when it
1. improves aggregate employment and welfare (defined in terms of the utility functions of the households),
2. does not increase earnings inequality (measured in terms of the
Gini coefficient), and
3. is self-financing

De motiverar kriteriet så här:

We argue that approximate welfare efficiency is a useful concept for policy making, since policies that are approximately welfare efficient are not only desirable for Benthamite reasons (the greatest happiness of the greatest number of people), but are unlikely to be blocked through the political process

I en fotnot lägger de till:

The reason is that the fear of rising earnings equality is the most common reason for blocking efficiency-improving employment reforms.

Intressant. Det hemmasnickrade kriteriet är yvigt och eklektiskt, men ändå sympatiskt.

Laggad X är inte ett bra instrument för X

Stöter ofta på papper där identifikationen av den kausala effekten hänger på att X instrumenteras med värdet på X föregående period. Det visade sig att jag inte är ensam om att ogilla detta: Här är en matignyttig powerpoint från Robert Apel:

Han lägger senare till:

Most importantly, TELL A STORY about why a particular IV is a “good instrument” Something to consider when thinking about whether a particular IV is “good” Does the IV, for all intents and purposes, randomize the endogenous regressor?

Till skillnad från många andra, menar jag inte att dylika papper är dåliga eller ointressanta. Är frågan intressant nog, är korrelationen ofta också intressant.

Har USA hämtat sig tack vare eller trots den förda politiken?

I en artikel om Storbritanniens ekonomi i The Guardian (Som August tipsade mig om) dyker denna formulering upp:

Thanks to its avoidance of the worst form of austerity policy, the US economy has recovered from the 2008 crisis more strongly than the European countries.

Dylika formuleringar är vanliga, och anses förmodligen vara kontroversiella. Men av det faktum att USA undvek "värsta besparingarna" (fritt översatt) och återhämtar sig snabbare än Europa, följer naturligtvis inte att det senare skedde tack vare  det förra. Det vore precis lika rimligt - eller orimligt - att ersätta "thanks to" med "despite".

När det såg som mörkast ut för USA frågade jag många mer insiktsfulla bedömare än jag själv om USAs framtid. Väldigt få var oroliga. Analysen var att USA i grunden är en fungerande marknadsekonomi: Det finns företagsamhet, entreprenörsanda och rörlighet. Och trots att frågetecken måste sättas för en hel inom inom storfinans och politisk elit, är landet på gräsrotsnivå inte genomkorrupt. Entreprenörskapet är huvudsakligen av produktiv natur.

Oron för Grekland och Italien var betydligt större. Finans- eller penningpolitikens grad av expansivitet var ingen avgörande faktor i analysen.

OECD och Storesletten om invandringens fiskala kostnader

I juni kom OECDs International migration outlook, i vilken det bland annat räknats på invandringens kostnader för de offentliga finanserna. Slutsatsen, som också blev rubrik i DN och världen över:

Invandrare betalar mer till samhället än de får tillbaka

Budskapet spreds snabbt av många som gillar öppna gränser – dock inte av mig. Detta av två skäl:

1. Om studier som hävdar att effekten av invandring på de offentliga finanserna är negativ inte anses vara ett kraftfullt argument mot invandring, är studier som visar det motsatta inget kraftfullt argument för invandring.

Det är helt enkelt inte bra debattstil att ta till kostnadsargumentet endast när det verkar stödja de åsikter man hyser av andra skäl.

2. Mer problematiskt är dock att studien verkar skum: den bygger bara på tre år: 2007, 2008 och 2009. Då såg det ut så här:

Det är inte helt ointressant, men nästan. När man räknar på budgeteffekter av invandring till en välfärdsstat är det rimligt att räkna dynamiskt – välfärdsstaten är ju huvudsakligen livscykelomfördelande.

Just detta råkar den norska ekonomen Kjetil Storesletten ha gjort för Sverige i följande artikel:

Storesletten (2003) Fiscal Implications of Immigration - A Net Present Value Calculation, Scandinavian Journal of Economics., 2003, vol 105 (3), pp. 487-506.

Resultatet:

The analysis suggests that the potential gains from immigration are large, especially for immigrants who are 20-30 years old at the time of immigration to Sweden: on average more than 200,000 SEK per immigrant, or about $23,500 (using the SEK-USD exchange rate per February 2003). For immigrants older than 50 and younger than 10, the net cost is substantial; in some cases over 1.5 million SEK. An average new immigrant represents
a net government loss of 175,000 SEK ($20,500), given the baseline parameterization. The results depend crucially on how immigrants fare on the labor market and, in particular, on the expected labor participation rate for new immigrants.

Ett litet minus för de offentliga finanserna, men stor känslighet för sysselsättningsutfallen för nyanlända. Intuitivt och i linje med andra beräkningar som florerar.

Det är alltså sysselsättningen man bör fundera kring, som jag exempelvis gjorde här – och hoppas kunna utveckla inom kort.

Fler ämnestips för uppsatsstudenter

Mitt forum med tips på uppsatsämnen har nu fått en länk i högerspalten. Kanske ska jag lyfta fram det ytterligare.

Det droppar in ämnesförslag lite då och då, inte minst detta, från signaturen Noa:

Polisen berättade att de utför drogtester på ungdomar och de vanligaste man hittar är cannabis och spice. Spice är ett samlingsnamn för syntetiska cannabinoider som ännu inte hunnit bli narkotiaklassade, men som har ungefär samma broendeegenskaper och hälsoeffekter som cannabis.

Den som testar positivt för cannbis får normalt ett bötesstraff och hamnar i brottsregistret, vilket alltså inte är fallet för den som testar positivt för spice.

Det vore otroligt intressant att följa ett urval av personer som bevisligen brukar narkotika för belysa vilka ekonomiska och sociala effekter en ringa narkotikadom har på några års sikt.

Det lär inte vara helt enkelt att få tag i relevanta data anonyma (anonymiserade naturligtvis) men här sätts onekligen fingret på möjligheten att identifiera den kausala effekten på olika utfall av att hamna i brottsregistret i unga år. 

Effekten av politiskt motiverat bistånd

En säregen workshop i Pontresina avslutade min semester, och uppmärksammade mig på en hel del intressant forskning. Ett exempel:

När Yemen satt i FN:s säkerhetsråd och röstade nej till operation Desert storm, hördes en amerikansk delegat efteråt säga att detta var för Yemen

“the most expensive vote you ever cast”,

varpå USA drog in hela sitt bistånd (70 miljoner dollar, hela historien här).

Historien illustrerar ett mönster, nämligen att icke-permanenta medlämsländer i FNs säkerhetsråd får mer bistånd av politiska skäl, och mindre när de inte längre är medlemmar. Därmed skapas en tämligen exogen variation i politiskt motiverat bistånd, som kan användas för att skatta effekten av detta bistånd.

I pappret “Geopolitics, Aid and Growth” av Dreher, Eichenauer & Gehring görs just detta. Deras slutsats:

Our results show that aid committed while a recipient has been a member of the UNSC is less effective in terms of increased economic growth. This holds in particular in autocratically governed recipient countries.

Eftersom det fortfarande saknas ett bra instrument för den totala mängden bistånd går det inte att säga något om biståndets tillväxteffekter i allmänhet – men det som ges av politiska skäl tycks vara signifikant sämre för mottagarlandets ekonomiska utveckling.

På lite sikt kan alltså Yemen mycket väl ha gynnats av att få just detta bistånd indraget.

Erlander om valfrihet i välfärden

I Assar Lindbecks memoarer Ekonomi är att välja finns många intressanta passager, bl a följande om Tage Erlanders syn på valfrihet:

Erlander utvecklade, och modifierade, sin syn på vad han kallade den starka staten i en liten skrift, Valfrihetens samhälle, 1962. Ett intressant inslag i den skriften var att de tre sista kapitlen så starkt betonade fördelarna med individuell valfrihet: ”När samhället blir rikare skapas möjligheter att i större utsträckning än som tidigare var möjligt anpassa samhällsinsatserna efter individens särskilda förutsättningar och intressen, och därmed vidga de enskilda människornas valfrihet.” (s. 65)

Skickat via Blogsy

Hotet från Ensamätaren (Korrelation vs Kausalitet IGEN)

I dag publicerades en riktig godbit för alla som samlar på artiklar som blandar ihop korrelation och kausalitet. Ett utdrag:

måltidsvanorna påverkar attityderna … De som äter tillsammans känner inte bara större tilltro till sina medmänniskor utan också till politikerna och uppvisar även större tilltro till den egna förmågan att influera de förtroendevalda. Också toleransen ökar.

Det råder ingen tvekan om att författarna tror sig veta åt vilket håll orsakssambandet går:

Men hur uppstår i sin tur ett socialt kapital? Det är här måltiden kommer in. Måltiden erbjuder en mötesplats, där människor lär sig att umgås med varandra och utvecklar sympati för varandra.

Men även om ensamätarna med odemokratiska attityder är ganska få i vårt land utgör de naturligtvis ett stort problem. Den nya individualismen har en baksida. Det finns en isolationism i det moderna samhället, som gynnas av teknikutvecklingen i form av nätet, tv, mobilen.

Vilka skriver då detta? Jo, ingen mindre än statsvetarprofessorn Leif Lewin tillsammans med Evelina Stadin, som presenteras som “C-student i statskunskap vid Uppsala universitet” [heter det fortfarande C-nivå?]

En tänkbar förklaring till den besynnerliga texten återfinns i Lewins presentation:

Leif Lewin är professor emeritus vid Uppsala universitet och Måltidsakademiens förste preses.

Om måltidsakademien kan man läsa mer här, bland annat:

Måltidsakademien inrättades år 2000 i ambitionen att främja måltidskunskapen genom att föra samman företrädare för skilda discipliner till ett mångvetenskapligt möte.