Birger Schlaug om behovet av tillväxt

Birger Schlaug har tagit till orda i syfte att ta kål på vad han anser vara en myt:

Genom fortsatt ekonomisk tillväxt kan vi satsa mer på bättre skola, omsorg och äldrevård. … Men detta är en myt.

Eftersom den första meningen är ganska försiktigt formulerad, blev jag nyfiken på hur Schlaug visar att det är en myt. Inlägget fortsätter:

BNP har de senaste 30 åren fördubblats. Under samma tid har nedskärningarna inom skola och omsorg pågått. Om myten vore mer än myt hade detta naturligtvis inte varit fallet.

Antag att Schlaug har rätt om nedskärningarna de senaste 30 åren. Det visar fortfarande inte att första meningen är en myt. Utsagan ‘genom ekonomisk tillväxt kan vi satsa mer på skolan’ handlar om vad ekonomisk tillväxt möjliggör. Den motbevisas inte av påståendet att nedskärningar pågått samtidigt som BNP växt.

Nästa fel är just påståendet att vi haft nedskärningar de senaste 30 åren, dvs sedan 1983. Just eftersom vi haft tillväxt, får vård, skola och omsorg mer pengar nu än för 30 år sedan (även när inflationen beaktats).

Men i ärlighetens namn menar Schlaug med nedskärningar nog att välfärdsstjänsternas andel av BNP minskat. Det stämmer inte heller. De offentliga utgifternas andel har minskat sedan toppen 1993, men det är transfereringar (socialförsäkringar och bidrag) som minskat och skurits ned (och räntor på statsskulden som minskat).

Den offentliga konsumtionen har varit anmärkningsvärt konstant strax under 30 procent av BNP de senaste 30 åren. (Just nu hittar jag bara SCB-data sedan 1993)

Än så länge har jag bara kommenterat ingressen i Schlaugs blogginlägg. Det fortsätter i samma anda.

Signaturen Eva gör dock en stark insats i kommentarsfältet och förklarar missförstånden om vad Schlaug kallar tjänstedilemmat, vilket gissningsvis syftar på Baumols sjuka.

Update on 13 maj 2013, kl 9:24 by bergh

Mönstret stämde även denna gång: Den som argumenterar emot tillväxt/tillväxtsamhället är egentligen inte emot tillväxt, men har däremot synpunkter på vad som ska växa och hur tillväxten ska användas.

Så här skrev Birger Schalug en bra bit ned i kommentarstråden:

Jag är inte emot all tillväxt. Det finna massor med saker som bör och måste växa. Men det är inte samma sak som jakt på ökad BNP. Gärna mer solceller, mer ekologisk odling, mer järnväg, mer kultur, mer skola... Men det är något helt annat än att, som sker i varenda statsbudgetförhandling, jaga ekonomisk tillväxt som medel för att nå målet ekonomisk tillväxt...

Här håller jag med Birger om solceller, järnväg, och skola, medan jag är mer avvaktande rörande ekologisk odling (frågan är föremål för debatt). Kultur - det beror väl på vilken och hur den finansieras.

Men nu diskuterar vi inte om tillväxt är bra eller dåligt. Nu diskuterar vi politik. Gott så.

Veckan som gick

Skiftesföreläsning på Malmö högskola om korruption. Trevlig diskussion med Sydsvenskans Jens Mikkelsen.

Här finns videolänk till hela grejen.

Ekonomiklubben på Axess TV finns numera – äntligen – fritt tillgänglig på youtube. Här är avsnitt fem, i vilket vi diskuterar Korruption, Kina och Bitcoin. Här är avsnitt fyra, i vilket jag avslöjar mitt favoritord inom nationalekonomi (strukturomavndling).

Om JobbMalmö och korruptionsrisker i den kommunala arbetsmarknadspolitiken

I Sverige är den politiska samsynen att arbetslöshet inte ska bekämpas genom att låta löner falla, vare sig generellt eller när det gäller ungdomar/ingångslöner. Istället ska de arbetslösas produktivitet höjas genom en rad olika satsningar och åtgärder.

Man kan tycka att ansvaret för dessa borde ligga på staten/arbetsförmedlingen, men eftersom det är kommunerna som så småningom får kostnaden i form av försörjningsstöd händer det ofta att kommunen blandar sig i. Runt om i landet finns en rad olika konstruktioner för ändamålet. Ibland är kommunala bolag inblandade.

Ett problem är att denna typ av beslutsfattande - individuell bedömning från fall till fall - ställer stora krav på kompetens och opartiskhet i beslutsfattandet. Verksamheten skapar helt enkelt tillfällen då det är möjligt för kommunala makthavare att gynna sig själva eller sina närmast på skattebetalarnas bekostnad.

Även om det i 99 fall av 100 går fullständigt rätt till är det troligt att besluten i åtminstone något fall kan ifrågasättas. Det är problematiskt.

Idag publicerar Sydsvenskan ännu en artikel om JobbMalmö. Jens Mikkelsen och Olof Westerberg tycks onekligen ha hittat ett antal fall där opartiskheten kan ifrågasättas. Ett utdrag ur den senaste artikeln:

• Kvinnan som inte bodde i Malmö belastar enligt utredningen inte längre "arbetsmarknadsmedel". Men hon jobbar kvar i Malmö stad. Hennes lön är högre än normalt – och betalas av Malmös skattebetalare. Hon är granne med Jobb Malmös näst högsta chef, Saida Sokolovic. De har varit på handbollsresor, bland annat i Montenegro.
• Saida Sokolovics syster anställdes i Servicepatrullen februari 2012, utan stöd från Arbetsförmedlingen. Malmös skattebetalare fick stå för hela hennes lön.
• Saida Sokolovics svåger, systerns man, fick den 11 juni förra året en motsvarande anställning i Servicepatrullen.
• Saida Sokolovic är nära vän med den politiska sekreteraren Nihad Pasalic och hans fru. De har bland annat varit på skidsemester tillsammans. Pasalics fru fick ett jobb som inte var utannonserat.

Kan en verksamhet som JobbMalmös utformas så att den blir immun mot anklagelser om nepotism och vänskapskorruption? Det är svårt. Regelstyrning och transparens om vilka regler som gäller är en god början - men förmodligen inte tillräckligt.

Se även Lina Maria Ellegårds gästinlägg i frågan.

Skriva uppsats i nationalekonomi eller statsvetenskap?

Det händer ofta att man som forskare tänker 'det där borde någon skriva uppsats om' och ungefär lika ofta dyker det upp studenter som inte vet vad de ska skriva uppsats om. Mitt diskussionsforum för uppsatsämnen har varit lite styvmoderligt behandlat, men nu ligger där tre färska ämnesförslag, och fler är på väg!

Lägg upp egna ämnesförslag! Fyll gärna på med frågor som skulle kunna analyseras i diskussionstrådarna.

www.andreasbergh.se/skrivtips

(jag kan inte handleda mer den här våren, men till hösten går det bra!)

Gästinlägg om JobbMalmö

För första gången någonsin: Ett gästskrivet inlägg här på Berghs betraktelser.

Författare: Lina Maria Ellegård

Bakgrund: Sydsvenskans granskning av JobbMalmö

---

Läser i Sydsvenskan (19/4) att sambon till en högt uppsatt Malmöpolitiker genom ett telefonsamtal till högste chefen för kommunens program för arbetssökande, JobbMalmö, lyckats få praktik och senare anställning inom kommunen. Att kontakter är viktiga i arbetslivet är inget nytt. Icke desto mindre är händelsen stötande.

Initialt tänker jag att det som skaver i sammanhanget är att sambon genom sin kontakt har prioriterats över andra med samma behov, men utan kontakter. Det torde inte behöva påpekas att kommunens förvaltningar skall behandla alla invånare lika. Men det räcker inte att ange brist på likabehandling i serviceutövningen som motivering till varför händelsen ifråga är problematisk.

Låt oss säga att serviceutövningen var klanderfri, men att det vid en kartläggning av Malmös tjänstemän framgick att merparten kom från samma tre familjer. Exemplet synliggör att korruption kan frodas även om kommunens förvaltningar (t.ex. JobbMalmö) behandlar alla invånare lika i sin serviceutövning.  Kanske hade sambon till följd av sitt förhållande med en inflytelserik person förr eller senare anställts inom kommunen ändå. Detta alternativ tycks minst lika stötande som att JobbMalmö ger sambon företräde i kön. Samtidigt tycks det absurt att kräva att kommunen ska behandla alla invånare lika även vid anställningsförfaranden - självklart måste kompetens, något som skiljer sig mellan invånarna, vara avgörande.

Som ekonom kan jag dessutom inte låta bli att fundera på effektiv användning av skattekronorna; att anställningsprocessen inte drar ut i det oändliga har ur den synvinkeln också ett värde. Att använda sig av kontakter är som bekant ett effektivt sätt att korta anställningsprocessen, förvisso till priset av att vissa kvalificerade kandidater aldrig får chansen att visa vad de går för.

Även här bjuder Sydsvenskans granskning av JobbMalmö på ett illustrerande fall. Partnern till en annan politiker har nämligen anställts som arbetsmarknadssekreterare, utan att anställningen varit formellt utlyst och med fel högskoleutbildning. Sannolikt är arbetet av den karaktären att partnern (liksom sambon ovan) kan göra ett bra jobb utan exakt "rätt" utbildning. Icke desto mindre är det problematiskt att hon rekryterats vid sidan av en vanlig anställningsprocedur.

Jag drar mig till minnes hur jag själv via kontakter en gång rekryterades som handläggare till en numera statlig myndighet. Extra intressant i sammanhanget är hur jag senare, då en kort arbetstopp uppstod, tipsade arbetsgivaren om ett antal bekanta som för närvarande sökte arbete.

Alla anställdes, vilket ur ett korruptionsperspektiv måste anses lika problematiskt som fallet ovan. Samtidigt gällde det ett antal månadslånga anställningar, med en arbetsuppgift som i princip hade kunnat utföras av en dator; ur ett effektivitetsperspektiv hade det varit huvudlöst att dra igång en omständlig rekryteringsprocess för att tillsätta tjänsterna.

Slutsatsen av det hela är dock inte att jag (och min f.d. arbetsgivare) gjorde rätt, utan att offentliga organisationer bör ha ramavtal med bemanningsföretag för att med kort varsel kunna klara arbetstoppar inom områden med låga till medelhöga kvalifikationskrav. Förekomsten av t.ex. vikariepooler inom förskolan och skolan är ett liknande sätt att lösa problemet på. Givet de nu avslöjade fallen tycks det dock finnas fler verksamheter som är i behov av pooler.

För arbeten med höga kvalifikationskrav bör istället längre anställningsprocesser accepteras, för att sökandet efter rätt person ska kunna ske på ett rättssäkert vis. (Ja, skillnaden är att mer komplicerade arbetsuppgifter betingar ett högre värde. En längre rekryteringsprocess kan därför vara motiverad ur ett effektivitetsperspektiv.)  Undviker ändå kommunen/myndigheten att utlysa tjänsten, som fallet med JobbMalmös arbetsmarknadssekreterare, återstår kanske bara att vi medborgare tackar och uppmuntrar journalister som Jens Mikkelsen och Olof Westerberg, vars arbete gör det mer obekvämt för kommunala aktörer att utnyttja sina positioner.

Lina Maria Ellegård

Vad vi lär av Reinhart&Rogoff-misstagen

I korthet: Reinharts och Rogoffs (2010) kända resultat, att länder med offentlig skuld över 90 procent av BNP har markant lägre ekonomisk tillväxt, har visat sig bero på beräkningsfel, varav åtminstone ett – utelämnandet av fem länder i början av alfabetet – anses tämligen pinsamt.

För mer bakgrund, se WSJ, CEPR, The Monkey Cage – och Ekonomistas.

Vad vi inte lär av detta:

1. Hur viktigt det är med peer review.

Många har pekat på att studien kom i maj-numret av American Economic Review, dvs numret där papper från den största nationalekonomiska konferensen publiceras utan den vanliga granskningen. Det stämmer, men sanningen är att liknande fel mycket väl skulle kunna finnas i de bästa tidskrifterna.

2. Att man inte ska använda excel

Det har fnissats en del åt att R&R använde Excel för sina beräkningar. Ett program som stata skulle förvisso inte glömt bort fem länder i början på alfabetet, men det kan bli minst lika tokigt när forskare inte riktigt vet exakt vad ett stata-kommande gör. Excel är ett utmärkt program – använt på rätt sätt.

3. Att det vetenskapliga stödet för besparingar i högt skuldsatta länder har fallit

Oavsett hur man tolkar forskningsläget i frågan torde just R&Rs spela ganska liten roll på marginalen, i synnerhet då det är troligt att kausaliteten går från ekonomiska problem till hög skuldsättning, snarare än omvänt. Tillväxteffekten av skuldsättning torde bero på vad skulden finansierar.

Så vad lär vi oss?

Jag tycker mig ha fått vatten på tre av mina favoritkvarnar…

1. Var skeptisk till ateoretisk, datadriven makroekonomi.

Förenklingar och tumregler har förvisso ett värde genom att skapa struktur och begriplighet även för sådant vi inte fullt ut förstår. Om det vore en slående robust regularitet att skuldsättning över just 90% skapar tillväxtproblem vore det självfallet suggestivt. Men så tycks inte vara fallet den här gången

2. Uppmuntra – och genomför – replikationsstudier!

Felet upptäcktes för att studenter fick i uppgift att replikera ett känt forskningsresultat i utbildningssyfte. Det är en utmärkt undervisningsmetod som med betydande sannolikhet kan göra studenterna berömda.

3. Lämna ut data så att andra kan granska resultaten.

Som Victoria Stodden konstaterar:

… if Reinhold and Rogoff had been in the habit of making their data and code available so that their results were reproducible, they would have caught such errors themselves before publication.

Korruption i Sverige

Idag presenterades den ESO-rapport om korruption i Sverige som jag och tre kollegor arbetat med ett bra tag.

 

Det finns oerhört mycket att säga om korruption i Sverige, men ämnet är inte helt upplyftande och nu finns alltså en ESO-rapport att läsa för den nyfikne.

På IFNs websida finns en sammanfattning och länk till webbsändning. Vi fick också (helt utan konsulthjälp) in en artikel på DN-debatt.

Dessutom vill jag få sagt följande: Korruptionsforskning resulterar i många mail från upprörda medborgare. Jag försöker svara på de flesta men jag kan omöjligen agera i alla enskilda fall som jag uppmärksammas på.

Som illustration lägger jag här ut ett mail som kom i morse, anonymiserat och med tillåtelse från avsändaren. Det är tämligen illustrativt.

Hörde på radion i morse om att 6 av 10 människor tror att kommunpolitiker och anställda inom kommun och landsting är korrupta.  Jag inte bara tror utan är helt övertygad…

För rätt många år sedan […] skulle vi få hjälp med att ta bort trösklarna i vår villa. Då kom en kille från byggnadsnämnden här i Kalmar för att inspektera vad som behövde göras.  Det var fyra trösklar som behövde tas bort för att lättare kunna använda rullator.

Trösklarna togs bort av ett byggnadsföretag söder om Kalmar. Den 27/12 (eller däromkring) kom killen tillbaka och ville ha ett kvitto påskrivet in blanco. Jag var mycket tveksam till detta, men han sa att räkningen måste in på det gamla året och därför var det nödvändigt. Jag skrev på.

Tre månader senare – i mars – travade jag upp på byggnadsnämnden och bad att få se räkningen. Killen började svettas och rafsa i sina papper. Till slut upptäckte han att de ännu inte fått räkningen. Han erbjöd sig att skicka mig en kopia, när han mottagit räkningen. Jag avböjde och sa att jag kommer tillbaka, när han har räkningen. Tre dagar senare ringde han och talade om att räkningen hade kommit, så jag åkte dit och kontrollerade den. Den var på strax under 2000: –.

Därefter ringde jag till kommunrevisionen, då jag förstod att de kunde ha skrivit vilket belopp som helst på mitt in blanco kvitto. Jag kopplades istället till byggnadsnämndens chef, så jag lade på luren.

Ringde återigen till kommun revisionen och det visade sig att ”revisorn” arbetade på skatteverket här i Kalmar. Jag berättade om mitt ärende och efter ett par månader fick jag ett långt brev från Ernest & Youngs Revisionsfirma, där man klargjorde hur liknande ärende handlades. Slutklämmen var att kommunalnämnden godkände varje ärende på sina månadsmöten. God dag yxskaft!!!!

Jag blev så trött att jag inte orkade bråka vidare!  Detta gick absolut inte rätt till och eftersom vi också hade blivit erbjudna en modul innehållande handikappstoalett och dusch som skulle dockas till huset om vi lät ta upp en dörr till bottenvåningen. Kostnad ca 25000: -, så misstänker jag att någon fick ett garage eller liknande byggt på vår bekostnad.

Som privatperson undrar jag ju först och främst varför kommunen kostar på en extern revisor för att svara mig. Vad gör då kommunrevisionen? Dessutom kan väl inte kommunalpolitikerna ha en aning om vad jag har fått gjort i mitt hem.  […]

Detta har retat mig i så många år så det känns väldigt bra med dina förslag, som man berättade om på radion idag!
Med vänlig hälsning,

Krönika om konsulter som säljer till offentlig sektor

Skrev en krönika i mars kring ett intressant ämne: Konsulter som säljer till offentlig sektor. Här i DT. Slutet:

När konsulter säljer tjänster till det privata näringslivet, vet de att betalningen ytterst kommer från företagets intäkter. Onödigt dyra och ineffektiva konsulttjänster drar ned företagets lönsamhet.
Den offentliga sektorn betalar däremot med skattemedel. Konkursrisken är i praktiken noll.
Dessutom hanterar den offentliga sektorn miljardbelopp årligen, vilket gör att även betydande konsultarvoden ter sig jämförelsevis små. En debattartikel för 150 000 är väl inte mycket jämfört med Arbetsförmedlingens totala budget på 37 miljarder kronor? Förvisso inte. Men är det inte ganska mycket för en debattartikel?
Det visar sig vara en svårbesvarad fråga. Konsultföretagens webbsidor hyser hisnande formuleringar och snygga bilder på de anställda, men de saknar en liten detalj som är nog så viktig för att konkurrensen ska fungera: priser.

Byråerna menar såklart att de säljer komplexa produkter som skräddarsys efter varje kunds unika situation och behov.
Men som alla erfarna konsumenter vet är det just när det är misstänkt svårt att göra prisjämförelser som det gäller att vara vaksam mot risken att betala överpris.
Det borde alla som köper konsulttjänster för skattemedel också veta.

I Eskilstunakuriren fick krönikan mothugg av Patrik Svensson, presschef på Arbetsförmedlingen. I sin helhet:

Arbetsförmedlingen skriver i princip alltid sina egna debattartiklar.
Vi har den kompetensen på kommunikationsavdelningen.
Ibland får vi dock större uppdrag, där det tillfälligt blir nödvändigt att komplettera med upphandlade tjänster.
Det Andreas Bergh syftade på (i Gästkrönika 15/3) var just en del sådana insatser som upphandlades i samband med en kampanj där Arbetsförmedlingen lyfte fram problematiken med generationsväxlingen och behovet av arbetskraft kommande år.
Det vi betalade för var inte bara en debattartikel, utan ett koncept bestående av budskap och argumentation.
Debattartikelns delar användes som underlag till olika aktiviteter kopplade till kampanjen.

Svaret illustrerar min poäng: Eftersom firmorna tar betalt för skräddarsydda koncept, blir det svårt att göra prisjämförelser och lätt för firmorna att ta bra betalt.

Om Malmökommissionen – del 1

Malmökommissionen har alltså lämnat slutrapport. Här rapporterar Sydsvenskan om förslagen. Ska något positivt lyftas fram tycks förslagen åtminstone vara mer konkreta än framtidskommissionens.

Så här beskriver Sydsvenskan förutsättningarna:

Utgångsläget var att Malmö redan är bra på både ekologisk och ekonomisk hållbarhet, men saknar motsvarande framgångar när det gäller social hållbarhet.

Varningsklockor ringer. Kan verkligen ekologisk, social och ekonomisk hållbarhet separeras på detta sätt? Min erfarenhet är tyvärr att de som gör denna uppdelning ofta vill kunna föreslå åtgärder och reformer inom det sociala (eller ekologiska) utan att hämmas av funderingar kring vad dessa reformer kostar. Det lugnar inte heller att kommissionen arbetat under förutsättningen att Malmö redan “är bra på … ekonomisk hållbarhet”.

En annan varningsklocka ringde när kommissionen bjöd in Sir Michael Marmot, med väntad effekt på nyhetsrapporteringen:

Världsledande forskare som visat att ens plats i den sociala hierarkin hänger ihop med hur länge man lever. Till exempel lever Oscarsvinnare i genomsnitt fyra år längre än någon som bara nominerats.

Påståendet om Oscarsvinnare är orimligt och har visat sig vara felaktigt (forskningsartikel, förklaring). Marmots bok Statussyndromet är förvisso betydligt bättre än Jämlikhetsanden.

Kommissionens sammansättning signallerar inte någon större bredd, varken ideologiskt eller ämnesmässigt:

Ordförande: Sven-Olof Isacsson, professor emeritus i socialmedicin, Lunds universitet och Skånes universitetssjukhus.

Kommissionärer

Nihad Bunar, professor i barn- och ungdomsvetenskap, Stockholms universitet och Polishögskolan i Stockholm.

Eva Engqvist, vice rektor Malmö högskola.

Ulf Gerdtham, professor i hälsoekonomi, Lunds Universitet och Skånes universitetssjukhus.

Marie Köhler, barnhälsovårdsöverläkare i Malmö, verksamhetschef för kunskapscentrum för barnhälsovård i Region Skåne.

Annelie Larsson, chef för sociala resursförvaltningen Malmö stad.

Christer Larsson, stadsbyggnadsdirektör Malmö stad.

Kerstin Larsson, chef för forskning och utveckling inom skola och utbildning, Malmö stad.

Katarina Pelin, miljödirektör Malmö stad.

Sven Persson, professor i pedagogik, lärarutbildningen Malmö högskola.

Maria Rosvall, docent och överläkare i socialmedicin, Lunds universitet.

Tapio Salonen, professor i socialt arbete, Malmö högskola.

Mikael Stigendal, lektor i sociologi, Malmö högskola.

Denny Vågerö, professor i medicinsk sociologi, verksam vid Chess (Centre for Health Equity Studies), Karolinska institutet och Stockholms universitet.

Per-Olof Östergren, professor och överläkare i socialmedicin och global hälsa, Lunds universitet.

Ämnesmässigt är det socialmedicin, sociologi och socialt arbete som dominerar. När förslagen kom, var de väl ungefär som väntat.

Här kan hela rapporten läsas. Hittills har jag bara läst sammanfattningen. Återkommer!

Privata vinster, socialiserade förluster.

Eurogruppens ordförande Jeroen Dijsselbloem i DI ang Cypern-krisen:

Om du tar på dig risker, då måste du hantera dem, och om du inte kan hantera dem, då borde du inte ha tagit dem från början … processen där regeringar och skattebetalarna tar kostnaderna måste få ett slut

Ett rimligt uttalande, kan tyckas. Men han fick backa från tanken att detta skulle vara en generell princip, då uttalandet enligt DI skapade “rabalder på marknaderna“

Cypern är ett specifikt fall med exceptionella utmaningar som krävde de åtgärder som vi kom överens om i går … han sa inte att det var en mall eller att det skulle komma att bli en mall

Den generella princip som gäller istället är väl den numera vanliga: privata vinster, socialiserade förluster.

(Även i Affärsvärlden)

Some problems with the “Building a Better America” paper by Norton & Ariely

[På engelska för att det kan hända att någon som inte kan svenska är intresserad av just denna post…]

The paper “Building a Better America—One Wealth Quintile at a Time” by Michael Norton and Dan Ariely has been cited a lot – here’s an example:

Wealth in America is heavily – extremely – concentrated among people in the top quintile. It’s not that wealthy people have a bit more than the middle class and a lot more than the lowest quintile. No. Wealthy Americans own almost 85% of assets in America. That should be surprising to you because when Ariely and Norton surveyed people to find out how much wealth folks *think* the top quintile owns, they estimate about 58%. Even that inequality is too much, the respondents think.

Here is the full paper, published in Perspectives on Psychological Science. It contains the picture shown below:

The paper is typically said to show the following: When asked, americans would like US inequality to be lower than they think it is. And when asked what they think it is, it is lower than the actual level of inequality. The level of inequality where that americans actually prefer is more like the level in Sweden.

But what distribution are we talking about, income or wealth? The claim below the pie charts says: “Pie charts depict the percentage of wealth possessed by each quintile”. This was confusing to me: I thought wealth inequality in Sweden was rather high. So I looked ut up.

Actually, the distribution of total assets in Sweden (in 2004, table 4 in this report from Statistics Sweden) looks like this (assuming that i converted from deciles to quintiles correctly):

The net wealth distribution looks like this:

It is hard to say if A&N use net wealth (assets minus debt) or assets for US, but it is obvious that they are not using wealth data for Sweden at all. The Swedish circle looks more like the Swedish income distribution to me.

At journalistresources.org, both distributions are actually said to be income distributions:

When given the choice between the income distributions of Sweden and the United States, 92% of respondents preferred that of Sweden

So... This post was originally intended to be about this paper by Kimmo Eriksson & Brent Simpson, titled

“What do Americans know about inequality? It depends on how you ask them”

It shows that the way A&N ask questions about distribution is biased towards underestimating inequality, because people are not very good at doing math involving percentages (as I read their paper, at least). They show that people make the same mistake for the distribution of web page popularity and school teacher salaries.

Furthermore, E&S note that the math-problem seems to drive the results in N&A:

when made aware of the logical connection between the Percent measure and the Average measure, many people do not stand by the low inequality responses elicited by the Percent measure.

I guess the argument in Eriksson & Simpson hold for both income distributions and wealth distributions, but it it still worth noting that the often cited stylized fact that americans prefer to live in Sweden inequality wise, comes from comparing the US wealth distribution with the Swedish income distribution…

Tillit i Sverige över tid

Så här skrev alltså Rostila i svenskan:

[A]ndelen ”höglitare” [har] minskat i den ekonomiska krisens kölvatten alltsedan 1996 (från 58 procent 1996 till 54 procent 2009)

Här är de SOM-data som Rostila vill använda. Siffrorna stämmer. De verkar t o m vara noga utvalda…

SOM har fler tillitsmått som skulle kunna ge stöd åt Rostilas tes, men det gör de inte. Här är exempelvis andelen som har tillit till svenska politiker:

Här är andelen som är nöjda eller ganska nöjda med demokratin på olika nivåer:

Som tidigare nämnts utvecklas hälsan också ganska bra i Sverige.

Det kan naturligtvis vara så att data är fel och att orsakskedjan faktiskt är den här:

Nedskärningar –> minskad tillit –> ohälsa

Men en alternativ hypotes värd att beakta är faktiskt följande:

Reformer –> god ekonomisk utveckling –> välfärd