Om Zarembas artikel och likheten mellan sjukhus och universitet

Zaremba har tagit till orda – mångorda skulle man kunna säga – om läget i vården. Det är befriande att läsa en text om New Public Management skriven av någon som insett att de absurditeter som beskrivs har mer med planekonomi att göra än med den gängse syndabocken nyliberalism.

Ett exempel:

Året 2011 besvarades de flesta samtal till vårdcentralerna inom ett par minuter [eftersom ett politiskt beslut fattats om att husläkarna med vite om de inte lyfter luren inom 1,5 minut] Detta bokfördes som ett stort framsteg för produktiviteten. Samma år fick 200 svenskar hos vilka man upptäckt prostatacancer med metastaser vänta över en månad från det att diagnosen ställdes tills de fick besked. Därefter fick några vänta i tre månader på behandling, andra i ett halvår.

Zaremba anspelar skickligt och raljant på den enkla insikten att man får vad man betalar för, och följaktligen spelar internpriserna stor roll för verksamheten:

Hembesök är produkt 29A08. Men för en nyopererad som biter personalen två korridorer härifrån har vi inte fått någon produktkod.

Det obehagliga som antyds mellan raderna inses genom att jämföra med motsvarande fenomen inom högskolan:

När lärosäten betalas utifrån antal studenter som antas och hur många som tar sina poäng, kommer många att antas och det blir lätt att ta sina poäng. Studenternas kunskaper mäts emellertid inte.

Naturligtvis står det inte så i något policydokument, och naturligtvis stretar många lärare emot. Men andra följer minsta motståndets lag, och någon slutar i protest (som Dennis Töllborg gjorde här.) Fenomenet har diskuterats tidigare (här och  och här).

Det obehagliga med Zarembas artikel, är parallellen mellan universitetet och sjukhuset:

Det enklaste sättet för ett lärosäte att bli av med en strulig och jobbig student, är att godkänna henom. Det enklaste sättet för ett sjukhus…

Norberg, Bergh och Mitelman om euron, 2012

McKay om EMU år 1999

1999 publicerades en artikel av statsvetaren David McKay, som (enkelt uttryckt) redogjorde för vad nationalekonomer ansåg krävas för att en gemensam valuta skulle fungera, och kopplade ihop detta med statsvetenskaplig forskning som sade att  det kommer inte att hända, med mindre än att det uppstår en enorm legitimitetskris.

Abstract:

This article synthesizes a large body of work in applied economics on the likely effects of European Monetary Union with an established literature in political science on the political sustainability of intervention by central or federal authorities in the economies of diverse nations, states or regions. Three possible economic scenarios resulting from EMU are identified - fiscal centralization, monetary discipline and loose money. The greatly enhanced central role implied by the first two would be difficult to legitimize in the context of the absence of a European citizen identity or party system. Historical precedent suggests that, in democracies, both central redistribution in social spending and retrenchment of established social programmes are facilitated by jurisdiction-wide political parties. The loose money scenario, while viable in most member states, would be unlikely to be acceptable in Germany. The article concludes, therefore, that all three scenarios most often predicted by the economics literature carry with them a risk that they will be difficult to sustain politically.

Det låter onekligen som en insiktsfull artikel. Kanske ångrar författaren att han lade in en typisk brasklapp på slutet:

But the purpose  of  this  article has  not been  to  demonstrate that EMU  is  politically doomed. It  has been, rather,  to show that  all of the scenarios most often predicted by  economists  hold with  them  serious risks that they will  not be  considered legitimate by  the mass publics  of  the European Union.

En annan möjlighet är dock att McKay om några år är ganska glad att brasklappen lades in. Vilket påminner mig om att våren blir spännande…

Källa: McKay, D. (1999). The Political Sustainability of European Monetary Union. British Journal of Political Science, 29, 463-485.

Om löne- och vinstandelen i ekonomin.

Tänkte lägga en liten del av söndagskvällen på att leta fram vad olika källor säger om löneandel vs vinstandel i den svenska ekonomi. Hittade snabbt detta utmärkta inlägg av Erik Bengtsson, doktorand i ekonomisk historia. Intressant nog skrevs det i augusti förra året, och uppdaterades nyligen med den här bilden (från 2002):

För att komplettera med vad som hänt sedan dess, kan man kika på den här excel-filen från konjunkturinstitutet och få följande uppgifter rörande “Justerad vinstandel exklusive små- och fritidshus”

1993: 34,4 procent

2003: 30,7 procent

2012: 31,6 procent

Studeras endast tillverkningsindustrin, finns den här serien från Edvinsson, R., 2005: Growth, Accumulation, Crisis: With New Macroeconomic Data for Sweden 1800-2000. Kurvan är intressant:

Vinstkvot (%), svensk tillverkningsindustri

Således: Kikar man bara på tillverkningsindustrin och börjar serien i mitten av 1970-talet, ser det onekligen ut som att vinstandelen ökat kraftigt.

Med tanke på hur det var ställt i svensk tillverkningsindustri på 1970-talet, kan man mycket väl argumentera för att detta är något både ägare och anställda kan glädjas över.

Update on 18 feb 2013, kl 21:45 by bergh

...och alla som läst makro för John Hassler har förmodligen sett denna bild (blir större vid klick):

Om skatters incidens

Här gör Mike Konczal en enkel men viktig poäng: Eftersom bördan av en skatt i slutändan inte nödvändigtvis drabbar den som formellt åläggs att betala skatten, finns det heller inget som säger att den gruppen gynnas av en skattesänkning:

Economists love to tell people that who pays a tax is independent of who Congress wants to pay it. The "Tax These Evil Corporations Act" might fall entirely on people buying stuff from those firms instead of their shareholders[…] But suddenly when the tax is a tax credit, specifically an earned income tax credit, that tax magically goes exactly where Congress wants it to go

Konczal hänvisar sedan till Jesse Rothstein och konstaterar:

Jesse Rothstein did an estimate finding that for every dollar of EITC, a worker's wage only goes up 73 cents. That's a big capture by employers.

Orden “big” och “capture” förefaller mindre väl valda: Det är ju alltså som huvudregel fallet att skatter och skattesänkningar i jämvikt bärs tillsammans av köpare och säljare. (Finns en motsvarande siffra för jobbskatteavdraget i Sverige?)

Krugman menar att resonemanget talar för att kombinationen av EITC och minimilön gör EITC mer träffsäkert som stöd till låginkomsttagare, eftersom en minimilön hindrar arbetsgivare från att reagera på EITC med att sänka lönen.

Intuitionen för resonemanget förklaras dock bäst en bit ned i kommentarstråden på marginalrevolution.com:

It has occurred to me that the EITC without a minimum wage would be problematic. What would eventually happen would be a de facto collusion between employers and employees. There would be ‘phoney baloney’ jobs that paid very little but where the working conditions were relaxed, pleasant and undemanding. Because of the job would qualify them for the EITC, the employees wouldn’t care that they were being paid peanuts (and, in fact, they would prefer it to a higher-paid, but more stressful position), and employers, in turn, wouldn’t care that their employees had low productivity because they cost so little.

Lönesänkarna?

I kväll sänder SVT programmet Lönesänkarna. Att döma av texten på hemsidan är det retoriskt på gränsen till vilseledande. Så här står det:

Under hundra år fick varje generation svenskar uppleva påtagligt högre reallöner och en allt högre levnadsstandard. Men sedan slutet av 1970-talet har allt mindre av det växande välståndet kommit vanliga löntagare till del.

Båda dessa meningar är korrekta, men den första rör nivån på lönerna, den andra rör lönernas andel i ekonomin. De flesta mått på levnadsstandard är högre idag än i slutet av 1970-talet.

Det är emellertid helt korrekt att reallönerna utvecklades mycket dåligt från 1970-talet fram till 1990-talskrisen. Det beror på att kronan devalverades upprepade gånger under denna period – men det är ingen vild gissning att programmet kommer att framställa det som om orsaken är att de rika blivit rikare.

Det kan dock noteras att de rikaste ökat sina andelar kraftigt även efter 1995, men sedan dess har även reallönerna ökat.

Veckorna som kommer

Fr o m nästa vecka är jag gästforskare i München på CESifo, och sedan blir det konferens med Public Choice Society i New Orleans.

Mer i The Economist om Sverige

Det är mycket intressant att läsa hur The Economist beskriver situationen i Sverige:

Rosengard was once one of the programme’s proudest achievements: a high-rise development that was close to the centre of Malmö, one of Sweden’s industrial powerhouses, but surrounded by open space. Today over 80% of its population of 24,000 are immigrants. The local shops have names such as Babylon and Lebanon. Women in hijabs and headscarves cart their shopping through the freezing rain. Men sit in cafés drinking strong coffee and keeping dry. A truck sells falafel sandwiches.

 Matz Dahlberg citeras:

High immigration is threatening the principle of redistribution that is at the heart of the welfare state. Income inequalities in the Nordic countries are generally lower than elsewhere (see chart), but Matz Dahlberg, of Uppsala University, reckons that immigration is making people less willing to support redistribution.

Här kan dock noteras att Per Pettersson-Lidbom gjort invändningar (länk)

Även följande är tämligen träffande:

The biggest battle is within the Nordic mind. Is it more progressive to open the door to refugees and risk overextending the welfare state, or to close the door and leave them to languish in danger zones? Is it more enlightened to impose secular values on devout Muslims or to dilute liberal values in the name of multiculturalism? Trying to reconcile these contradictions can lead to strange results. Alarmed by reports of female genital mutilation, Nyamko Sabuni, a Swedish cabinet minister, suggested compulsory gynaecological examinations for all young girls in Sweden.

Varför har nästan alla OECD-länder högre arbetslöshet bland utlandsfödda?

Jag länge utlovat ett konstruktivt inlägg i diskussionen om utlandsföddas arbetslöshet i rika välfärdsstater som Sverige. Här kommer en början, i form av ett försök att utröna vilka mönster som faktiskt finns i OECD-länderna.

Som mått på segregationsproblem används kvoten mellan utlandsföddas arbetslöshet och inföddas. Data är från 2009 och Sverige har en kvot på 2,2, vilket är högt jämfört med övriga OECD-länder. Kvoten har kommit att bli ett av de vanligaste måtten på arbetsmarknadssegregation, även om den naturligtvis missar en hel del.

Ett antal diagnoser förekommer i debatten. Låt oss se om olika mått på dessa överhuvudtaget samvarierar som väntat med arbetsmarknadssegregation.

A. Intolerans.

I World value survey finns frågan om vilka man inte skulle tänka sig som grannar. I Sverige är det mindre än 3 procent som svarar att de inte skulle kunna tänka sig att ha utlänningar som grannar. Lustigt nog har länder med hög intolerans enligt detta mått faktiskt lägre segregation:

B. Välfärdsstaten

Tesen att välfärdsstaten försvårar invandrares sysselsättning är vanlig, och en trolig förklaring till att välfärdsstatens vänner ofta ogillar tankar på ökad invandring.

Mäts välfärdsstatens storlek med de totala skatteintäkternas andel av BNP ser mönstret ut som väntat: högskatteländer lyckas i snitt sämre med arbetsmarknaden för utlandsfödda.

C. De utlandsföddas utbildning

Utbildning borde rimligen spela roll. Om de som kommer har redan högre utbildning, borde de kunna få jobb fort. Om de ges utbildning i det nya landet borde de kunna få jobb efter ett tag.

Något samband mellan andelen av de utlandsfödda som har högskoleutbildning och segregation är dock svårt att se (vilket figuren nedan visar). Används istället andelen som har låg utbildning (grundskola eller inte ens det), syns inte heller något samband.

D. Kollektivavtalen.

I linje med Lindbeck och Snowers teori om så kallade insiders och outsiders på arbetsmarknaden, kan tänkas att facket vill gynna sina medlemmar, och i kollektivavtalen driver sådant som gör det svårare för utlandsfödda att konkurrera om jobben (exempelvis höga ingångslöner och regler om vad det krävs för utbildning för att få utföra olika sysslor).

Om kollektivavtal gäller en stor del av arbetsmarknaden bör det i så fall vara svårare för invandrare att konkurrera om jobben. Det empiriska mönstret i OECD bekräftar bilden. I Sverige täckte kollektivavtal 94 procent av arbetsmarknaden år 2005.

Multivariat analys (OLS):

Med skatterplottar kan man således måla ut både kollektivavtalen och välfärdsstaten som en tänkbar bov i dramat. Men självklart kan det finnas flera faktorer som har betydelse samtidigt.

En multivariat analys ger ytterligare lite indikationer på vilka samband som verkar robusta. Den oväntade effekten av intolerans är inte längre signifikant när det kontrolleras för andra faktorer samtidigt. Det samma gäller skattekvoten, som tycks bli signifikant just för att många högskatteländer också har hög kollektivavtalstäckningsgrad.

Effekten av kollektivavtalen står sig dock bra även vid kontroll för övriga tre variabler. Variation i segregationskvoten förklaras bäst av variation i kollektivavtalens täckningsgrad, helt i linje med insider-outsider-hypotesen.

Till sist:

Det är naturligtvis vanskligt att göra regressioner på dryga 20 OECD-länder, många andra faktorer kan spela roll och kausaliteten kan inte fastställas med en tvärsnittsanalys på detta sätt. Jag har dock testat andra mått på tolerans utan att hitta någon effekt, liksom andra mått på socialbidragens generositet som proxy för välfärdsstaten (även detta blir insignifikant när kollektivavtalen tas med i analysen).

Den tentativa slutsatsen måste ändå bli att kollektivavtalen och sådant som hänger ihop med dessa på goda grunder kan misstänkas spela roll för utlandsföddas arbetslöshet.

Alla data finns i detta google-kalkylblad, tillsammans med info om var olika variabler är hämtade i OECD ilibrary. I analysen ovan är X-variablerna från 2005 och segregationskvoten från 2009.

Update on 4 feb 2013, kl 11:18 by bergh

För den som vill replikera och bygga vidare på analysen:

X-variablerna i sista regressionen heter

noforneigh
tax06
for_highedu_05
collcov05

y-variabeln skapas genom kvoten ue_for_09 / ue_nat_09.

OBS: noforneigh är andelen som inte vill ha utlänningar som grannar (från WVS). I data finns också ett bredare mått på tolerans, global tolerance index.

Regressionen skattas med robusta standardfel (lägg till ,r i stata)

The Economist om Sverige

Två bra texter om de nordiska ländernas framgångar i senaste The Economist: The next supermodel och The secret of their success, där jag faktiskt är citerad:

Government’s role in improving equality is also being questioned. Andreas Bergh, of Sweden’s Research Institute of Industrial Economics, argues that the compression of Swedish incomes took place before the arrival of the welfare state, which was a consequence rather than a cause of the region’s prosperity—and almost killed the goose that laid the golden eggs.

Dessutom – naturligtvis – humlan:

Goran Persson, a former Swedish prime minister, once compared Sweden’s economy with a bumblebee—“with its overly heavy body and little wings, supposedly it should not be able to fly—but it does.” Today it is fighting fit and flying better than it has done for decades.

Just nu i medelhavet

Intressant och bitvis skrämmande läsning: Intervju med EU-kommissionär Cecilia Malmström i Neo.

Ett utdrag:

Borde inte EU ägna mer resurser åt sjöräddning till havs? För att människor ska slippa drunkna?

– Men man har ju det!

– Vi har search and rescue-operationer, dels från medlemsstaterna men också gemensamma EU-operationer. EU:s grannländer har satellitövervakningssystem, men de är ofta nationella så man jobbar för att koppla ihop dem för att finkalibrera och hitta mindre båtar.

För att rädda liv?

– Ja, för att rädda liv.

Inte för att stoppa dem?

– Jo, men det är både och. Man får enligt lag inte putta tillbaka båtar utan att försäkra sig om det inte  är någon ombord som vill söka asyl. Men det är klart att det finns medlemsländer som bryter mot det.

Om debatten Norberg & Segerfeldt vs Sanandaji och vad Borjas artikel egentligen handlar om

Nu finns en lång slutreplik från Johan Norberg och Fredrik Segerfeldt på migro.se. Det är högst berömvärt att de fortsätter argumentera i sak, citerar och anger källa. Debatten är fortfarande en diskussion om vad olika auktoriteter tycker om invandring. Det är synd, men begripligt eftersom Tino Sanandajis DN-artikel byggde just på att hänvisa till tre auktoriteter: Borjas, Ekberg och Mankiw. Av dessa tre anses nog Borjas vara den mest migrationsskeptiska.

Borjas uppsats "The Economic Benefits from Immigration" finns här i sin helhet, och diskuterar invandring till USA. Precis som jag resonerade här, menar Borjas att det finns teoretiska skäl att vänta sig en vinst av invandring, men den är svår att beräkna och diverse stelheter gör vinsten mindre än vad den skulle kunna vara. Sålunda lyder det omdiskuterade citatet:

”Because the immigration surplus is only on the order of $6 billion, however, it is evident that [*] the net economic benefits from immigration are very small, and could even be negative.”

N & S påpekar att Sanandaji börjar citera vid asterisken, så att begreppet immigration surplus inte kommer med. Det är så klart viktigt för läsaren, men minst lika viktigt för att kunna värdera relevansen av Borjas i debatten är följande:

Borjas resonerar om invandringens konsekvenser utifrån en enstaka mekanism och hans kalkyl är avsedd att vara mycket ungefärlig. På sid 5 står att läsa:

This paper uses a simple economic framework to describe how natives benefit from immigration, provides a back-of-the-envelope calculation of these benefits, and suggests the parameters of an immigration policy that would maximize the economic benefits. The discussion indicates that natives do benefit from immigration mainly because of production complementarities between immigrant workers and other factors of production, and that these benefits are larger when immigrants are sufficiently "different" from the stock of native productive inputs.

I borjas modell skapar invandrare fördelar för natives just genom att de tillåts påverka lönefördelningen. Således konstaterar han (s. 10-11)

Ironically, even though the debate over immigration policy views the possibility that immigrants lower the wage of native workers as a harmful consequence of immigration, the economic benefits from immigration arise only when immigrants do lower the wage of native workers.

Således: Borjas artikel är inget försök att beräkna de samlade ekonomiska effekterna av invandring. Den pekar ut en av många effekter och säger att den sannolikt är positiv men liten i USA.

Avslutningsvis tycks N & S hålla med mig om att åberopandet av olika auktoriteter i debatten inte är bästa sättet att föra densamma framåt:

Hur vi får upp förvärvsfrekvensen [bland utlandsfödda i Sverige] är vad vi egentligen borde diskutera, och vad vi ägnar ett kapitel åt att diskutera i vår bok. I den diskussionen verkar Tino Sanandaji inte vilja bidra med något annat än påståendet att det inte går.