Är fri migration förenlig med generell välfärdsstat, och vad bör prioriteras om det finns en konflikt?

En fråga som ofta får folk att tänka, och där svaren inte följer den vanliga skiljelinjen mellan höger och vänster, är följande:

Givet att det finns en konflikt mellan fri in- och utvandring och generell välfärdsstat, vad bör prioriteras?

Folk som får frågan skiljer sig åt inte bara genom svaren, utan också i synen på den i frågan givna restriktionen: Vissa menar att det är självklart att det finns en konflikt mellan välfärdsstat och fri migration, men inte alla.

Vari består den eventuella konflikten? Om en välfärdsstat är konstruerad så att det är lätt att få ut mer i förmåner än vad man betalat i skatt, samtidigt som det är fritt fram för alla på hela jorden att flytta till landet med välfärdsstaten och erhålla förmåner, riskerar välfärdsstaten en ekonomisk kollaps. Den kan förhindras på tre sätt:

1. Att begränsa människors möjlighet att flytta till välfärdsstaten

2. Att tillåta människor att flytta till landet med välfärdsstaten, men begränsa deras rätt att erhålla förmåner. (Det kan då diskuteras om välfärdsstaten bör kallas generell).

3. Genom att konstruera välfärdsstaten så att den är förenlig med fri migration.

Alternativ 1 innebär att människor med våld hålls borta från välfärdsstaten. Ofta räcker det naturligtvis med hot om våld, men för att hoten ska vara trovärdiga måste våld stundom faktiskt utövas.

Alternativ 2 förespråkas av många liberalt sinnade: Låt folk komma så länge de kan försörja sig själva. I praktiken är alternativet svårt att implementera: Ska de som kommer inte få sjukvård vid behov? Ska deras barn inte få gå skola? Om man hade ett jobb men blir arbetslös, måste man åka tillbaks då?

Mitt svar är därför alternativ 3. Jag vill inte ha en välfärdsstat som bygger på att de som fötts någon annanstans med våld hålls borta från välfärdsstatens trygghetssystem.

Jag lutar dock också åt att välfärdsstat och fri migration är mer förenliga än vad debatten ofta utgår ifrån. För att vara ekonomiskt hållbar utan migration måste en välfärdsstat i Sverige gå ihop för alla som är födda och lever i Sverige. Om det är möjligt, vilket det tycks vara, finns det goda möjligheter att välfärdsstaten går ihop ekonomiskt även med öppna gränser: Det är naturligtvis inte bara svenskfödda som är tillräckligt benägna att i genomsnitt försörja sig genom eget arbete.

Den välfärdsstat - och den arbetsmarknad - som är förenlig med öppna gränser ser dock annorlunda ut jämfört med dagens Sverige. Frågan är hur dessa två måste förändras, och en ännu svårare fråga är om dessa förändringar kan genomföras, utan att stora grupper blir tydliga förlorare på förändringarna.

Återkommer (förhoppningsvis) i ämnet ;-)

Recension av Migrationens kraft på de Libris

de Libris är en nystartad blogg om facklitteratur där jag då och då kommer att recensera böcker. Idag publicerade jag en text om Migrationens kraft av Johan Norberg och  Fredrik Segerfeldt.

På drygt 100 sidor tas läsaren från människans utvandring från Afrika för 60 000 år sedan till diskussionen om varför utlandsfödda har svårigheter på den svenska arbetsmarknaden. Greppet att skriva om mycket på få sidor fungerar. Boken är hisnande och faktaspäckad, och levererar mängder av tänkvärdheter för den diskussionssugne.

Mer här!

Decemberkrönika om Lissabonstrategin

Decemberkrönikan (i bl a VK och ST) handlar om EU och Lissabonstrategin (som man inte hör så mycket om numera…)

Ett utdrag:

Tänk om EU-länderna bestämde sig för att satsa på en kunskapsbaserad, dynamisk ekonomi med fler och bättre jobb, med hållbar ekonomisk tillväxt och konkurrenskraft!… Låter det för bra för att vara sant? Det är det faktiskt inte.

Den goda nyheten är att EU redan har enats om allt detta. Den dåliga nyheten är att det var tolv år sedan, nämligen våren 2000. Planen kallades Lissabonstrategin, och den skulle göra EU till världens mest konkurrenskraftiga ekonomi redan 2010.

Mer om migration

Norberg och Segerfeldt hann skriva en hel bok innan jag hann skriva fem blogginlägg. Men mer är på väg!

Om nationalekonomin, vetenskapen och krisen

Det pågår väldigt mycket metadebatt om nationalekonomin och krisen nu. Tre tips:

• Systemfel som hotar världen av Megan Ashcroft, Jason Whitmore & Ross Ashcroft, vari görs en suggestiv liknelse mellan västvärlden/neo-klassisk ekonomi och Romarriket, med referens till John Glubbs teori om imperier (sammanfattad här), enligt vilken sådana varar 250 år, börjar med pionjärer och slutar med dekadens. Den är på det hela taget sevärd, hyfsat lärorik men något överdramatisk.
• Vetenskapens värld om ekonomivetenskapen från 19 november. Denna är sämre: Robert Lucas och Annika Winsth är uppenbart ofördelaktigt redigerade, och TV-drama skapas av att en spanjor som vägrar flytta ur sin lägenhet efter att han sålt den till banken, ett beslut tittaren uppenbart förväntas sympatisera med (och tänk, i TV-kamerornas närvaro bestämmer sig banken för att vänta med vräkningen!). Den holländske ekonomen Dirk Bezemer fungerar som hjälten som påpekar att Kejsaren är naken. Bezemer ger onekligen ett vettigt intryck (vilket även verkar gälla hans forskning, här är ett intressant papper om skulder) 
• Kampen om den ekonomiska vetenskapen i p1, en debatt mellan humanekologen och socialantropologen Alf Hornborg och nationalekonomen Olof Johansson-Stenman om huruvida nationalekonomi är en vetenskap. Hornborgs tes är att nationalekonomin genom sina förenklande antaganden bidrar till att forma ett samhälle där alla försöker maximera sin vinst. Efter programmet fortsatte diskussionen via mail, och fler blandade sig i - allt finns utlagt på nätet. Debatten är inte olik den jag tidigare kommenterat här i P1.

Vad kan sägas om allt detta? 

För det första: Det fanns flera ekonomer som såg obalanserna komma och som påpekade detta. I detta wp av ovan nämnde Dirk Bezemer finns en lista över ekonomer som varnade:

“There is significant risk of a very bad period, with rising default and foreclosures, serious trouble in financial markets, and a possible recession sooner than most of us expected.” Schiller (2006)

“Real home prices are likely to fall at least 30% over the next 3 years“(2005). “By itself this house price slump is enough to trigger a US recession.” Roubini (2006)

Även dansken Jens Kjaer Sørensen finns med, bl a med detta papper om husprisbubblan.

De flesta ekonomer varnade emellertid inte för obalanserna. Det betyder dock inte att de förnekade problem. De flesta ekonomer håller nämligen på med något helt annat än att förutspå ekonomin på några års sikt.

En intressant fråga är således varför makthavare och placerare inte lyssnade på de varningar som fanns. Ett svar är naturligtvis människans benägenhet till grupptänkande. Många hakade på expansionen och belånade sina positioner många gånger om trots varningstecknen. För de flesta var detta sannolikt fullt rationellt: Både ekonomiskt och socialt fanns mer att förlora på att hoppa av uppgången än på att följa med och göra som alla andra.

I flera av de böcker som skrivits om finanskrisen - eller möjligen bara i too big to fail - berättas om när ekonomen Raguram Rajan höll ett varnande tal för placerar och möttes av ren förnekelse (december 2007, februari 2008). Det fanns helt enkelt väldigt lite att vinna på att vara glädjedödaren i detta läge.

Gruppdynamik är emellertid inte hela förklaringen. När en marknad fungerar finns nämligen incitament för den som tror sig ha bättre information att avvika från gruppbeteendet. Den som drog sig ur i tid hade ju kunnat undvika förluster? Det borde väl vara incitament nog att stå ut med att inte längre vara en i gruppen? Saken är emellertid den att även många som fick stå ut med rejäla förluster kom igenom krisen "rich beyond their wildest dreams" (citatet är från Econtalk med Eugene White, ett mycket hörvärt avsnitt). Det fanns helt enkelt inte tillräckliga incitament att undvika risk.

I övrigt:

Stundom beskrivs det faktum att de privata affärsbankerna "skapar pengar" som rent hokus pokus. Men alla som läst en termin ekonomi har fått lära sig hur penningmultiplikatorn fungerar. Om inte räcker två minuter på youtube ganska långt - eller detta inlägg på ekonomistas.

Bezemer har emellertid rätt i att det är problematiskt att makroekonomi lärs ut nästan utan banker. Den nationalekonomi som har mest intressant att säga om finanskrisen är ofta institutionell ekonomi, public choice och ekonomisk historia.

Etzel Cardena argumenterar i LUM

Det blev visst ståhej när LUM (Lunds universitets magasin) skrev om Etzel Cardeña och hans forskning om parapsykologi (Svenskan, LUM:s kommentar).

I LUM 8-2012 (s. 37) svarar Cardeña:

Skribenterna hävdar att studier bl.a. “i den amerikanska vetenskapsakademins regi” fastställt att det inte finns något stöd för psi-fenomen. I själva verket har Parapsychological Association varit medlem i American Association for the Advancement of Science (AAAS) i över 40 år. Psi undersöks också bl. a. i Cornell University …

Argumentationen följer alltså formen:

Skribenterna hävdar A. I själva verket gäller B. Samt C.

Formuleringen “i själva verket” antyder att B står i motsats till A, men en kritisk läsare inser att A och B mycket väl kan vara sanna samtidigt. Om frågan gäller A:s sanningshalt, är C tämligen irrelevant. Cardeña väljer att återge argument A, men bemöter det inte.

En professor borde kunna argumentera bättre.

Och så till något helt annat...

Det kommer fler seriösa inlägg snart. Men tills dess, två roliga hundar.

Veckan som gick och som kommer

Veckan som gick

Nyss hemkommen från Southern Economics Associations konferens. Bra plenarietal av Tyler Cowen (som höll en variant på detta TED-talk) och Bruce Caldwell som talade om behovet av att lära ekonomer ekonomisk idéhistoria.

På gång:

Onsdag: Till Umeå för att presentera “Blir vi sjuka av inkomstskillnader?” på sociologiska institutionen (länk). Kl 10, Beteendevetarhuset, C304.

Torsdag: Debatt på AF i Lund kl 20.00 Länk. Rubriken är “Vem tjänar på krisen?” och panelen beskrivs så här:

Agneta Stark, företagsekonom, författare och feminist med eget program i P1

Kenneth Hermele, humanekolog och ekonom, syns ofta i debatten om hållbar utveckling

Andreas Bergh, nationalekonom och liberal debattör som forskar om välfärd och kapitalism

Anne-Marie Pålsson, nationalekonom och fd moderatpolitiker. Kritisk till hur den ekonomiska krisen hanteras inom EU. Hjärnan bakom RUT-avdraget

Är flykting- och invandrarpolitiken tillräckligt liberal i Sverige nu?

Det är dags att fundera kring ytterligare en av de fyra kärnfrågorna kring migration (jag sparar meta-debatten ett tag…).

Borde vi ta emot fler flyktingar och/eller invandrare, eller är reglerna tillräckligt liberala nu?

Frågan är naturligtvis normativ, och det finns ingen vetenskap som ger "rätt" svar. Mitt svar bygger på mina egna liberala, humanistiska värderingar. Ett sätt att ta ställning är att kika på några fall där personer avvisats och ställa sig frågan om jag tycker att de borde fått stanna. Jag kan då inte komma på något fall där jag inte tyckts att personen borde fått stanna.

Jag tycks inte heller vara ensam om denna åsikt och bedömning: LUF och CUF, som sannolikt hör till de mer liberala krafterna inom borgerligheten, är inte alls är nöjda med politiken: (ur debattartikel i svenskan):

Det är vår fasta åsikt att Tobias Billström under sina fem inte bevisat sig stå för en human flyktingpolitik; han har helt enkelt inte fört en politik värdig en liberal regering.

De pekar bl a på  tvångsavvisningar av kristna irakier trots protester från Amnesty och UNHCR.

Kritik kommer även från Flyktinggruppernas Riksråd (som känns mer vänster än LUF & CUF, men jag kan ha fel). På deras intressanta sida diskuteras risken att asylrätten blir en “gullighetstävling”, dvs styrs av mediala hänsyn, när det gäller exempelvis familjesplittringar.

De uppmärksammar också en ny rapport från statskontoret i vilken konstateras att

Migrationsverkets arbete med att utse offentligt biträde till asylsökande har allvarliga brister

“Migrationsverkets skandaler” är f ö en sökning som ger en rad träffar, bl a på Sveriges Radio:

En handläggare på Migrationsverket i Malmö har struntat i att registrera viktiga originalhandlingar och i stället gömt undan dem i sitt tjänsterum. Flera sökande kan på felaktiga grunder ha nekats svenskt medborgarskap.

Det finns betydligt mer att anmärka på vad gäller Migrationsverket (SR-Ekot).

Det finns således en hel del att anmärka på både rörande reglernas innehåll och deras tillämpning i praktiken.

Vad gäller arbetskraftsinvandring är det numera fri rörlighet inom EU och ganska goda möjligheter för arbetskraftsinvandring även utanför EU (bra sammanfattning hos ekonomifakta). Men visst skulle även arbetskraftsinvandringen kunna bli bättre:

Gemenskapsrätt gäller dock, det vill säga, arbetet ska först erbjudas medborgare inom EU/EES. Personer utanför EU/EES måste dessutom ansöka om arbets- och uppehållstillstånd.

Arbets- och uppehållstillstånden beviljas på högst två år, med möjlighet till förlängning. Först efter fyra år kan tillstånden övergå i permanent uppehållstillstånd. Tillstånd om arbets- och uppehållstillstånd första gången ska i regel sökas innan personen kommer till Sverige. Förlängning av tillstånden kan sökas inifrån Sverige. Det är Migrationsverket som ansvarar för detta.

Således: Man behöver inte leta länge för att hitta problem med rådande migrationspolitik från liberala utgångspunkter. Det kan förvisso vara så att politiken numera är bättre än den varit tidigare i Sverige, men det betyder inte att den är tillräckligt bra idag.

Vilka är problemen med friare andrahandsuthyrning?

S och mp vill inte medverka till friare andrahandsuthyrning. Argumenten, som de återges av DN:

S och MP har motsatt sig förslaget främst för att det öppnar för friare hyressättning och varnar för att det leder till kraftigt höjda hyror för dem som redan i dag hyr i andra hand.

 Blir det hyreshöjningar för dem som redan idag hyr i andra hand? Inte under tiden som deras kontrakt gäller. Men om det finns en stor efterfrågan på att få hyra till marknadsmässiga hyror, och dessa ligger betydligt över de hyror som idag betalas, blir det sannolikt rejäla hyreshöjningar framöver. Men i så fall är de som idag hyr till långt under marknadspris en privilegierad grupp, och de potentiella vinsterna för de som skulle kunna hyra - och hyra ut - under friare regler är i så fall stora.

Annorlunda uttryckt: Om reformen inte gör någon större nytta, ligger rådande andrahandshyror nära en marknadsmässig nivå, och det skulle inte bli några större höjningar. Om argumentet att det leder till kraftiga hyreshöjningar är korrekt, skulle reformen göra stor nytta och gruppen som idag hyr i andra hand har varit gynnad under lång tid.

Andrahandsuthyrning är en smart, decentraliserad lösning som gör det möjligt för oss att använda resurser effektivare och som sannolikt skulle bidra till ett rörligare samhälle. Miljöpartiets motstånd är svårbegripligt. 

Är 72 procent sysselsättningsgrad bland utlandsfödda omöjligt?

Jan Ekbergs ESO-rapport Invandringen och de offentliga finanserna är intressant läsning. Den visar att effekten av invandringen i Sverige på de svenska offentliga finanserna ungefär 1990 övergick från att vara positiv till att vara negativ. Orsaken är det försämrade sysselsättningsläget för utlandsfödda.

Ekberg gör ett antal ungefärliga beräkningar som alla lander runt 50 Gkr (år 2006) i utgifter som inte vägs upp av skatteinbetalningar.

På sin knastertorra kanslisvenska påpekar Ekberg emellertid något minst lika intressant:

En fråga som kan ställas är vid vilken sysselsättningsgrad det föreligger en balanspunkt där invandrarbefolkningens andel av den offentliga sektorns intäkter i form av skatter och socialförsäkrings- avgifter är lika stor som dess andel av den offentliga sektorns utgifter.

Med andra ord: Hur hög sysselsättning behövs för att Ekbergs kalkyl ska visa på offentliga överskott av invandringen? Efter lite bollande med elasticiteten svarar han:

Enligt RAMS 2006 var sysselsättningsgraden i ålder 20 till 64 år 57 procent för utrikes födda. Den skulle behöva höjas till 72 procent. Den nivån ligger klart under vad som gäller för infödda med båda föräldrar födda i Sverige. För de sistnämnda var sysselsättningsgraden 80 procent.

Således: På grund av att utlandsfödda har annan åldersstruktur, kan de ha lägre sysselsättningsgrad än infödda och ändå bidra positivt till den offentliga ekonomin. Det är dock en bra bit kvar upp till break-even.

I en annan ESO-rapport (2011:5) hittade jag nedanstående bild av utvecklingen:

Under perioden 1997-2007 var utvecklingen god, och utrikesfödda män nådde över 70 procent. Notera även hur utlandsföddas sysselsättning tog stryk under 1990-talskrisen, samt hur betydelsefull skillnaden mellan män och kvinnor tycks vara.

Diagrammet ger många ledtrådar till vari problemen består, och det frammanar knappast bilden av att det skulle vara omöjligt att (åter) nå 72 procents sysselsättning bland utrikesfödda.

Trust, inequality and the welfare state – mini course

As a part of the course Topics in public economics, I start teaching tomorrow. The topic of my lectures: Trust, inequality and the welfare state.

The reading list with links to online-versions

• Barr, N. (1992). "Economic Theory and the Welfare State: A Survey and Interpretation." Journal of Economic Literature 30(2): 741-803. Free version.
• Creedy, J. (1996). "Measuring Income Inequality." Australian Economic Review 29(2): 236-246. Free version.
• Creedy, J. (1999). "Taxation, Redistribution and Progressivity: An Introduction." Australian Economic Review 32(4): 410-422. Free version.
• Bergh, A. (2005). "On the counterfactual problem of welfare state research: How can we measure redistribution?" European Sociological Review 21(4): 345-357. Free version.
• Glaeser, E. L., D. I. Laibson, et al. (2000). "Measuring Trust." The Quarterly Journal of Economics 115(3): 811-846. Free version.
• Kumlin, S. and B. Rothstein (2005). "Making and Breaking Social Capital: The Impact of Welfare-State Institutions." Comparative Political Studies 38(4): 339-365. Free version.
• Bergh, A. and C. Bjørnskov (2011). "Historical trust levels predict the current size of the welfare state." Kyklos 64(1): 1-19. Free version.