Godbitar i senaste Ekonomisk Debatt (ute nu!)

Artikel inströmningen till Ekonomisk Debatt har ökat kraftigt i år. Det börjar märkas på innehållet. Senaste numret innehåller en hel del:

Vår förstaartikel: Hans Grönqvist, Per Johansson och Susan Niknami presenterar den enda artikel jag hittills läst som på ett trovärdigt sätt tar sig an den kausala effekten av inkomstskillnader på objektivt mätbara hälsomått. Den svenska flyktingutplaceringspolitiken skapar exogen variation, och antalet individer är 65 000 (!)

Med detta veritabla supermikroskop, kan den som anstränger sig faktiskt se någon form av effekt, men den är inte statistiskt signifikant och hursomhelst pytteliten:

Våra beräkningar tyder på att en ökning av en standardavvikelse i något av våra mått på inkomstskillnader endast motsvarar mellan 1/250 och 1/20 av hälsogapet mellan individer med minst två års högskoleutbildning  jämfört med personer med endast grundskoleutbildning.

Sedan har vi Per Holmbäck som går igenom forskningen kring penningpolitik och bostadspriser, och hamnar i en högintressant slutsats:

Slutsatsen är att rådande inställning om att bostadspriser enbart ska beaktas i den mån de påverkar inflationsprognosen varit otillräcklig men att styrräntan samtidigt är fel verktyg för att hindra bostadsbubblor. I stället bör regleringar och skattelagstiftning utformas så att skuldsättningsbenägenheten och därmed risknivån successivt minskas, för svenskt vidkommande i första hand genom reformerade ränteavdrag.

Bland övriga artiklar märks Roger Svensson om patent och upphovsrätt, där slutsatsen är att många verk skyddas alldeles för länge än vad som är samhällsekonomiskt motiverat.

Sist men inte minst, bokanmälningar!

Emma von Essen och Johanna Rickne skriver om Katrine Kielos bok Det enda könet (här omskriven av Jenny Maria Nilsson i Svenskan). Min favoritmening:

[t]rots sakfelen, förenklingarna och den populistiska tonen är bokens bredare diskussion om ämnets grundantaganden väl värd att ta på allvar.

Därefter skriver Klas Eklund om Assar Lindbecks memoarer, och slutligen får vi vara med på ett möte med Riksbankens direktion. Inte dumt alls.

SPSS-akuten expanderar

På nationalekonomiska institutionen i Lund ger vi mängder av kurser i ekonometri. Ändå märker jag att studenter som ska skriva uppsats med kvantitativ analys inte fått lära sig hur man gör. Många gånger har då SPSS-akuten blivit studenternas (och min) räddning.

Nu ser jag att Anders Sundell fått sällskap av ytterligare tre kvantiga statsvetardoktorander i Göteborg. Det bådar mycket gott för fortsättningen!

En fundering: path-dependency tycks råda i valet av statistikprogram. Någon vetenskapsteoretiker i framtiden kan skriva en avhandling med titeln “Ekonomer använder stata, statsvetare SPSS”

En krönika och en video om tjänstepension och premiepension

Tar upp två problem med pensionssystemet i vid bemärkelse i senaste krönikan, i Norran, ST, m fl:

I det offentliga premiepensionssystemet betalar individen ingen avgift för att placera om sin pension, och antalet omplaceringar är i princip obegränsat. Bortsett från att detta skapat en marknad för oseriösa telefonförsäljningsföretag, är systemet problematiskt då omplaceringarna har en samhällsekonomisk kostnad även när de är avgiftsfria för den enskilde.

Inom tjänstepensionen, som de flesta svenskar har genom avtal mellan fack och arbetsgivaren, är problemet lustigt nog det omvända: Den som arbetat för flera olika arbetsgivare, och som skulle vilja samla sin tjänstepension på ett och samma ställe, är ofta förhindrad att göra denna omplacering någonsin under sin livstid.

Bakgrunden (som beskrivs i krönikan) är att en telefonförsäljare ringde upp mig och frågade om jag placerat om min premiepension senaste månaden, vilket jag givetvis inte hade. Ett pensionssparande är ett långsiktigt sparande, och inget man ska omplacera en gång i månaden.

En översyn en gång om året verkar rimligare. Och självfallet bör det då vara tillåtet att omplacera även tjänstepensionen till valfri förvaltare. Någon generell flytträtt finns inte idag, vilket jag funderade en del kring på uppdrag av SPP inför ett seminarium i Visby i somras.

Ser nu att det gjorts en kortfilm om detta seminarium, som sammanfattar situationen ganska bra:

Dålig argumentation från Riksbanksdirektionen

Slutklämmen i Per Janssons och Barbro Wickman-Paraks försvar av Riksbankens agerande i DN

Även det faktum att Sverige under senare år haft en bättre ekonomisk utveckling än de flesta jämförbara länder rimmar illa med en dåligt skött penningpolitik.

Detta är argumentation på partiledarnivå. Kritiken mot penningpolitiken har inte gått ut på att denna hindrat Sverige från att ha en god ekonomisk utveckling. Argumenten har varit att sysselsättningen skulle kunna vara aningen högre utan att riskera för hög inflation.

Det faktum att det gått bra rimmar inte på något sätt illa med ett påstående om att det kunde gått ännu bättre. Detta är alltså en retorisk släng snarare än ett seriöst argument, och det föräras dessutom rollen som slutkläm i hela debattartikeln (som inte övertygar i övrigt heller: de förklarar att det är svårt att träffa rätt, men inte varför man systematiskt missat målet på samma sida).

Av vice riksbankschefer bör vi vänta oss betydligt högre nivå.

Minskar hyresregleringen segregationen?

Tre forskare på Institutet för bostads- och urbanforskning vid Uppsala universitet (ironiskt nog utlokaliserat till Gävle) har jämfört vilka som bor i hyresrätter och bostadsrätter i Stockholm: 

 Hyresrättsmarknaden är mindre segregerad än bostadsrättsmarknaden med avseende på hushållsinkomst, allt annat lika. Men på hyresrättsmarknaden är segregationen efter ålder, utbildning och etnisk bakgrund tydligare jämfört med bostadsrättsmarknaden

Föga förvånande förvånande: När plånboken inte får bestämma blir kontakter och köer desto viktigare. Men då ökad segregation är ett mycket vanligt argument mot marknadshyror är det bra att detta belyses.

Dock: Jag lyckas inte hitta själva rapporten som debattartikeln hänvisar till. Nog borde den finnas här någonstans?

It's state capacity, stupid!

Per T Ohlson har läst Varför går det bra för Sverige? Vändpunkten för Sverige sätts till krisuppgörelserna 1992. Jag tror det är helt rätt, av skäl som är högaktuella i krisernas Europa. Varför?

På ytan kan det te sig underligt att illustrera vändpunkten i Sverige med krisuppgörelserna, av åtminstone tre skäl:

1. Uppgörelserna misslyckades med det påstådda syftet: att försvara den fasta växelkursen

2. Innehållet var föga spektakulärt. Snarlik politik hade redan förts av regeringen Bildt, och skulle senare komma att föras av regeringen Persson.

3. Vändpunkten för Sverige i tillväxtstatistiken kom egentligen först fr o m 1996. 1993 blev krisens värsta år.

Det är illustrativt att få minns idag vad uppgörelserna gick ut på, även i kretsar som kan redogöra för skattereformen eller pensionsreformen i imponerande detalj. Åtgärderna gick i allt väsentligt ut på att återställa balansen i de offentliga finanserna genom att göra välfärdsstaten lite mindre generös, men många förslag var luddigt formulerade.

Häri ligger lärdomen: Det viktiga med krisuppgörelserna var inte primärt innehållet. Det var förmågan att komma överens.

I efterhand har diskuterats om uppgörelserna borde kommit tidigare, om kronan borde släppts snabbare, om mixen av besparingar och skattehöjningar i budgetsaneringen borde varit en annan - och så vidare. Intressanta frågor, men endast under premissen att de valda lyckas enas kring och genomföra politiska åtgärder överhuvudtaget.

Vad har detta med EU-krisen att göra?

I diskussionen om vad dagens skuldtyngda EU-länder borde göra, finns två skolor: Spara eller stimulera. Ekonomer som dryftar vilken mix och utformning av denna politik som har störst chanser att lyckas, glömmer ibland bort att båda förutsätter en förmåga att enas kring och genomföra en politik överhuvudtaget, vad som stundom kallas state capacity.

Besley och Persson uttryckte saken så här i sitt NBER-wp 2007:

Economists generally assume the existence of sufficient institutions to sustain a market economy and tax the citizens. However, this starting point cannot easily be taken for granted in many states, neither in history nor in the developing world of today.

Således: Penning- eller finanspolitiska stimulanser kommer inte att lösa problemen i länder som saknar ett fungerande politiskt och byråkratiskt system. Men det kommer inte påtvingade besparingar heller.

Avancerad akademisk forskning

Det pressmeddelande som Göteborgs universitet nyligen lade ut, med rubriken

Skolans avreglering orsak till att alltfler unga kan tänka sig diktatur

har nu föranlett ett "förtydligande" vari går att läsa:

Man behöver inte avancerad akademisk forskning för att inse att grupper som upplever att ett system slår ut dem till slut tappar förtroende för och ”slår tillbaka” mot systemets skapare.

Vem är "Man" i detta uttryck? Rimligen innefattar det den som uttrycker sig så. Den betyder således "Jag behöver inte avancerad akademisk forskning för att inse…", vilket säkert stämmer för den som uttrycker sig så.

För att övertyga andra, däremot, är forskning ingen dum idé.

Andel av arbetslösheten som är långtidsarbetslöshet–nya siffror

En variabel som förekommer ganska lite i debatten är arbetslöshetens långvarighet. En given arbetslöshetsnivå är sannolikt mer problematisk om de arbetslösa varit arbetslösa länge.

Så här ser det ut i Sverige och några andra OECD-länder (OECD-statistik)

Andel av de arbetslösa som varit arbetslösa mer än ett år

Sverige klarar sig hyfsat (Mexiko, Nya Zeeland och Kanada är dock ännu bättre). Den låga långtidsarbetslösheten var länge USAs styrka, men något tycks ha gått åt skogen.

Men även USA har en bit kvar till normalläget i Frankrike…

Ny forskning från Göteborgs universitet

...å andra sidan, ibland verkar forskare inte alls intresserade av att nyansera debatten.

Sanna R har en fin rant, av vilken man kan utläsa ungefär hur forskarna hamnade i denna slutsats. Kort sammanfattning: Andelen som kan tänka sig diktatur förklaras i regressioner bäst av individens utbildning. Eftersom svensk utbildning blivit sämre, och detta beror på skolans avreglering, kan forskaren Staffan I. Lindberg landa i ovanstående slutsats.

Häpp.

Mer om löner och eventuellt slöseri i offentlig sektor

Det rapporteras fortfarande mycket om personalfester i offentlig sektor. Är de ett slöseri med skattemedel?

Personalfesterna, även de mest spektakulära, utgör alltjämt en bråkdel av de offentliga arbetsplatsernas budgetar. Det betyder att den som söker omfattande slöseri med skattemedel bör leta någon annanstans. Den faktiska verksamheten och lönerna till de anställda är de stora kostnaderna.

Här finns SCB-statistik över löner i offentlig respektive privat sektor. År 2004 var den genomsnittliga månadslönen i offentlig sektor 22 200 kr och i privat sektor 24 400 kr.

Ett utdrag:

yerkesgrupp                    lön offentlig sektor i procent av privat sektors

Chefer för mindre företag och enheter: 87
Chefer för särskilda funktioner: 82
Drift- och verksamhetschefer: 97

Så visst, dyra personalfester kan vara tecken på en slösaktig kultur i verksamheten - men fester kan också vara ett billigt sätt att uppmuntra de anställda som i snitt tjänar 10 procent mindre jämfört med privat sektor.

OBS:

• Genomsnittliga skillnader utesluter inte att enskilda myndigheter och verk avviker. Jag väntar spänt på att lönenivåerna på Säpo, Tillväxtverket och Näringsdepartementet granskas.
• Lägre löner betyder inte nödvändigtvis att skattebetalarna kommer billigt undan: Man bör idealiskt korrigera för produktivitet eller utbildning, kompetens med mera.
• Enligt Public Sector Motivation-litteraturen attraherar offentlig sektor individer som har andra drivkrafter än den privata (ett citat från signaturen Martin), vilket helt eller delvis kan mildra problemet att kompetens söker sig till den privata sektorn.

Skalmans vetenskapssyn

Det är inte mycket av det som surrar omkring på facebook som uppgraderas till bloggen. Ett undantag:

Veckan som kommer

I morgon: Lunchseminarium på Fores om Nystartzoner

I panelen:
Andreas Bergh, redaktör för antologin, docent i nationalekonomi Lunds Universitet och forskare vid IFN (Institutet för Näringslivsforskning)
Erik Ullenhag, integrationsminister
Anna Heide, fastighetschef MKB- Malmös största fastighetsbolag.
Jerker Söderlind, lärare och forskare vid KTH, arkitekt och medförfattare i antologin.
Samtalsledare: Tove Lifvendahl, Senior Fellow FORES och Karin Zelano, samordnare FORES migrationsprogram

På fredag i nästa vecka (31 augusti)

Konkurrenskraft och trygghet i den nordiska välfärdsstaten (pdf) (Nososko, Rosenbad)