Om Varför går det bra för Sverige i Flamman

När andan faller på ska jag fundera på vilken förförståelse som krävs för att man ska landa i den slutkläm Erik Hegelund gör när han skriver om min och Magnus Henreksons bok Varför går det bra för Sverige:

Bergh, Henrekson och många andra högerekonomer antar att så länge skatterna sjunker är det bra, oavsett hur detta genomförs. Ett alternativt och för vissa möjligen revolutionerande synsätt skulle vara att anta följande: Om offentlig konsumtion används till något bra så är det bra. Används den till något dåligt så är det dåligt

Om nystartzoner i Smålandsposten

Med anledning av ny bok om nystartzoner skriver Smålandsposten:

Det finns en längtan inom politiken efter det stora samhällsomdanande reformerna. Nu knyts förhoppningarna till nystartszoner. Men resultatet kan bli att vi förstärker den negativa bilden av invandrare som en grupp i behov av stöd för att klara sig. Något som ytterligare försvårar för invandrare att ta sig in på arbetsmarknaden. Och är det verkligen ett problem att invandrare som får jobb flyttar från de så kallade utanförskapsområdena, som man gör i dag? Om vi med ekonomiska styrmedel strävar efter att hålla kvar invandrare i samma område motverkas knappast segregationen.

Välfärdsforskaren Andreas Bergh, som medverkar i antologin, sammanfattar problematiken: Om målet är en arbetsmarknad med hög rörlighet, fri från diskriminering och utan strukturella problem för outsiders såsom utlandsfödda och ungdomar, är det svårt att se geografiska särregler som de första stegen i rätt riktning.

Ur North, Understanding the Process of Economic Change

The process of learning is unique to each individual but a common institutional/educational structure … will result in shared beliefs and perceptions. A common cultural heritage, therefore, provides a means of reducing the divergent mental models that people in a society possess and constitutes the means for the intergenerational transfer of unifying perceptions. (s.27)

Lite senare:

Informal norms develop that blend the moral inference of genetic origin with the intentional aims of humans, which together provide the backbone of what we should mean by the term culture. The power flu influence of myths, superstition, and religions in shaping early societies came from their role in establishing order … and conformity (s. 42)

Hur ser biståndsarbetare på näringslivet?

Ibland säger en bild ganska mycket. På en bild från detta seminarium syns Charlotte Petri Gornitzka, GD, Sida samt Anneli Rogeman, VD, Kooperation utan Gränser med viss skepsis lyssna på Stina Billinger (ej i bild), hållbarhetschef, SPP, som talar om näringslivets utvecklingsfrämjande roll.

Killen som ser mer fundersam ut är Erik Helmerson, ledarskribent, DN.

Sidas GD berättade på detta seminarium att Sida garanterar förlusterna när kvinnor vill ta lån för att ägna sig åt småskaligt jordbruk. Intressant.

(bild: Therese!)

Fungerar ett samhälle som inte kräver tillväxt?

Framme i Almedalen. I morgon:

Fungerar ett samhälle som inte kräver tillväxt?

samt

Arbetstidsförkortning – begränsningar och möjligheter

Arrangörer för båda dessa är 

Högskolan på Gotland avd SWEDESD (Swedish International Centre of Education for Sustainable Development), Gruppen De gröna i EU-parlarmentet, Steg 3

och båda leds av Birger Schlaug.

Min huvudpoäng:

Dagens samhälle _kräver_ inte tillväxt. Tillväxt uppstår när människor strävar efter att förändra sin situation så att de själva uppfattar den som bättre. Det är föga troligt att människor nu eller någonsin skulle upphöra att se problem i sin omvärld.

Problematisering: Varför är så många kritiska till dagens fokus på ekonomisk tillväxt?

Risken finns att verksamheter som många uppfattar ger förbättringar på kort sikt (säg 5-10 år) visar sig ge försämringar på längre sikt. Överdriven fokus på exempelvis årliga tillväxttal riskerar då att försämra de långsiktiga tillväxtförutsättningarna.

Torskfisket i Östersjön är ett enkelt och konkret exempel.

Vad man inte bör göra: Det är varken möjligt eller önskvärt att försöka förhindra människor att sträva efter tillväxt. Införandet av en grön BNP kommer med säkerhet att skapa ett väldigt trätande kring hur detta ska definieras och mätas. Det är inte helt enkelt att mäta BNP och produktivitet på ett rättvisande sätt, och jag har svårt att se på vilket sätt ett ännu mer svårmätt begrepp som grön BNP skulle lösa några problem.

Vad man bör göra: Identifiera de verksamheter där det finns stora vinster på kortsikt som riskerar ge stora problem på lång sikt. Enbart kunskapen om att det med stor säkerhet föreligger problem av typen allmänningens tragedi skapar sociala normer som minskat de kortsiktiga vinsterna.

Exempel: Ju fler som vet att noshörningen är utrotningshotad och att dess horn inte botar cancer (se denna DN-artikel), desto mindre lönsam blir tjuvjakt.

Därutöver bör man komplettera med politiska åtgärder som gör det mindre lönsamt att bedriva de verksamheter som skapar problem på längre sikt.

Forskning, information och ekonomiska styrmedel, med andra ord. Satsar miljörörelsen på detta, tror jag man kommer långt.

Om man däremot prioriterar att opinionsbilda mot tillväxt i allmänhet eller fastnar i diskussioner om hur grön BNP ska mätas, ser det mörkare ut. För både miljörörelsen och för miljön.

Vilka faktorer förklarar den ökade inkomstspridningen i Sverige?

Förmiddagens konferens med Finanspolitiska rådet rörande fördelningspolitik var intressant. Det slog mig att vi är ganska nära att veta ungefär vilka faktorer som förklarar den ökade årsinkomstspridningen i Sverige och hur viktiga de är.

Daniel Waldenström konstaterade att trots 23 fördelningspolitiska bilagor till budget eller vår budget, som nästan samtliga redovisat utvecklingen av Gini för disponibla årsinkomster, har ingen delat upp ökningen i olika förklaringsfaktorer på ett begripligt sätt.

Hur mycket av den ökade Gini-koefficieneten beror på…

• ökad andel utlandsfödda?
• fler studenter?
• fler ensamhushåll och ändrade äktenskapsmönster?
• liberaliseringar som avregleringar, sänkta marginalskatter och frihandel?

Svaren på dessa frågor tycks inte vara så långt borta. På seminariet svarade Anders Björklund direkt att kanske 15-20 procent av ökningen sedan 1980 kan förklaras av att inkomstspridningen bland utlandsfödda är större (OBS: preliminära resultat i pågående forskning).

I Daniels rapport visar han enkla beräkningar över hur studenter spelar in (OBS: Måttet är relativ fattigdom):

Hur mycket som beror på ändrad hushållssammansättning är möjligen den fråga vi vet minst om, trots att det borde vara ganska lätt utrett. I USA tycks ändrade äktenskapsmönster och färre hemmafruar ha lett till ökad spridning (se denna artikel) men jag känner inte till någon systematisk analys av liknande faktorer för svensk del.

Slutligen finns en forskningslitteratur, där bl a jag själv och Therese Nilsson funnit att avregleringar och liberaliseringar förklarar ungefär en fjärdedel av ökad Gini sedan 1980 i Sverige.

Återstår så toppinkomster och kapitalvinster som ju spelar en betydande roll (se tidigare inlägg).

Att fundera på:

Om man tycker ökad invandring är bra (ökad spridning inom Sverige är ju då en effekt av minskade klyftor globalt), fler studenter är bra, färre hemmafruar och fler ensamhushåll är bra, och tycker att Sverige 1980 hade lite väl många regleringar och monopol, måste man då gilla de ökade klyftorna som detta resulterat i?

Lokal medfinansiering av infrastruktur inte så smart i praktiken?

I Dagens Samhälle nr 20-2012 skrivs kritiskt om den kommunala medfinansieringen av infrastruktur. Tanken med medfinansiering är att kommuner och regioner får förhandla med staten om att medfinansiera satsningar, så att de vinster som uppstår på lokal nivå internaliseras i beslutet. Effekten har dock blivit att det genomförs samhällsekonomiskt olönsamma projekt, enligt forskning som gjorts på VTI åt Riksrevisionen.

Kommentar: Uppenbarligen har kommuners vilja att medfinansiera olika projekt styrts av andra faktorer än samhällsekonomisk lönsamhet. Inte helt oväntat. (Projekt kring Göteborg och Helsingborg nämns som exempel på hög medfinansiering men negativ samhällsnytta).

Vad som inte framkommer i artikeln är att metoden för beräkning av samhällsekonomisk nettovinst – nettonuvärdeskvoten – är skakig (i likhet med alla metoder för detta ändamål). Man måste uppskatta hur många personminuter ett projekt sparar och sedan värdera denna. Färgandet av vissa projekt som röda och andra som gröna är således att överdriva skillnaderna rejält.

Trots detta vore det fel att vifta bort all forskning som gör dylik cost-benefit-analys. När en given metod tillämpas konsekvent är rangordningen av olika projekt ändå intressant. Jag blir exempelvis nyfiken på E22 Trafikplats Ideon och Södertunnels Helsingborg, som är de mest och minst lönsamma av de listade projekten.

Kommande trafikplats Ideon i Lund.

Veckorna som kommer: Tre seminarietips

18 juni blir en mustig dag för välfärdsforskare i Stockholm:

Kl 9 har finanspolitiska rådet seminarium om fördelningspolitik. (Inbjudan och program). På programmet bland annat Jesper Roines skrift “Varför ska vi bry oss om fördelningsfrågor?” (som jag förväntas säga något klokt om), samt Daniel Waldenströms granskning av regeringens fördelningspolitiska redogörelser (som Anders Björklund kommer att säga något klokt om).

Kl 1730, Lansering av Bengt Westerbergs bok om Välfärd, vinst och valfrihet, med kommentarer av Maria Ludvigsson och Hanna Hallin. (Injudan och program).

Redan på onsdag (13 juni) blir det ett kul lunch-seminarium om Grekland (arr: Ohlininstitutet)

Författaren och idéhistorikern Johan Norberg och dokumentärfilmaren Martin Borgs har nyligen varit i Grekland och har träffat reformatorer, populister, studenter och vanliga väljare. Under lunchseminariet kommer de att visa klipp från sina intervjuer och berätta om människorna de har mött. Kom och delta i diskussionen!

Pengar, Grekland och Lars E O Svensson – några lästips

För ett bra tag sedan tipsade jag om denna målande beskrivning av Grekland, i Vanity Fair av alla ställen. Nu har Johan Norberg skrivit något minst lika bra, och dessutom kortare (så strikt sett bättre per tidsenhet) – i Metro:

Man hade kunnat tro att en … sanningssägare, som utmanar skattesmitare och korrupta byråkrater skulle få hjältestatus. Då skulle man ha fel. Uppbackningen från regeringen har varit svag. Skatteindrivarnas fackförening har lovat att slå tillbaka med full kraft och har stämt Spinellis för att ha förtalat deras yrke

Nu tyder allt mer på att EU kommer att fortsätta att på olika sätt skapa nya pengar för att rädda banker och få fart på ekonomin i största allmänhet (exempel). Några av problemen med att sätta fart på sedelpressen försöker jag förklara här:

Antag nu att någon plötsligt börjar skapa mängder av nya pengar och lånar ut dessa till nästan ingen ränta alls. Inte heller i detta fall händer något med verkliga resurser. Däremot blir alla pengar som redan är i omlopp mindre värda, eftersom det nu finns mer pengar totalt. Alla som inte har en egen sedelpress, eller kan få tillgång till centralbankens nyskapade pengar, blir därför lite fattigare.

Lars E O Svensson menar att Sverige snarast gjort det omvända misstag: Under 15 års tid (!) har riksbanken släppt ut för lite pengar i ekonomin, så att den faktiska inflationen hamnat långt under förväntningarna. Det betyder att vi kunde haft högre tillväxt och fler jobb utan att inflationen hade varit något problem:

Det är dessutom sannolikt att den genomsnittliga arbetslösheten blivit högre under de senaste 15 åren till följd av att inflationen under samma period har skjutit under målet. Därför är det viktigt att i fortsättningen hålla genomsnittlig inflation på målet under en längre period

NB: Ovanstående resonemang är förenklat. Man trycker sällan pengar numera, men släpper inte ut dem i ekonomin hur som helst, man löser inte ut banker och stater helt utan ger förmånliga lån med diverse villkor, och många menar att Lars E O Svenssons linje riskerar skapa överdriven skuldsättning.

Men ibland är det värt att bortse från det finstilta för att se den större bilden…

Andel av livets timmar i lönearbete (ur SOU 2012:28)

Ett exempel jag använt många gånger är en enkel överslagsberäkning av hur stor andel av livet vi lönearbetar: Halva livet arbetar vi en tredjedel av dygnet, 5 dygn av 7 i veckan: 1/2*1/3*5/7, vilket är knappt 12 procent.

(Senast jag gjorde detta i en föreläsningssal, blev studenterna mycket oroliga – inte måste man kunna bråkräkning för att bli samhällslärare?)

De 12 procenten ska minskas ytterligare, pga semester, helgdagar, arbetslöshet och föräldraledighet med mera, så strax under 10 procent brukar överslagsberäkningen hamna.

Nu har Sveriges flinka utredare tagit sig an samma fråga, och dessutom visat på utvecklingen över tid:

Ur SOU 2012:28

Livsarbetstiden minskar således år från år, på grund av längre
utbildningstider, senare inträde i arbetslivet fram till 1990-talet,
reformer som ger längre ledigheter, tidigare utträde och inte minst
ökad medellivslängd. Med rimliga antaganden om en fortsatt ökad
livslängd och sysselsättningsandelar kan man vänta sig att denna
relativa livsarbetstid kommer att fortsätta att minska, om dagens
pensionsbeteenden inte ändras.

De nämner inte den ökade arbetslösheten, men av figuren framgår att denna spelar betydande roll (syns på det tydliga fallet kring 90-talskrisen)

Hade skolan varit bättre om skolpengen utretts ordentligt?

När jag och Gissur Erlingsson för några år sedan beskrev de offentliga utredningarnas roll i den svenska liberaliseringsprocessen, menade vi att det fanns ett tydligt mönster: Reformerna var välutredda. Först kom ett beslut om att utreda, sedan kom en utredning, remissbehandling och så småningom en proposition om att införa. Utredningsprocessen bidrag till att många reformer kunde genomföras i politisk enighet.

Nåväl, vi hittade också något som vi då mest tyckte var ett lustigt kuriosum: En reform passade inte in i mönstret, nämligen skolpengen.

(utdrag ur en tabell över reformer och motsvarande SOU, tagen från Bergh & Erlingsson 2009)

Källa: Bergh, A., and Erlingsson, G.Ó. (2009). Liberalization without Retrenchment: Understanding the Consensus on Swedish Welfare State Reforms. Scandinavian Political Studies, 32, 71-94.

Sanna Rayman om SNS-seminariet och Joakim Palme

Åtminstone en person – Sanna Rayman på SvD – förstod vad jag försökte säga på SNS-seminariet om trygghetssystemen:

Inte heller har det varit bra att den svenska sjukförsäkringens varaktighet har legat högt över andra OECD-länder i decennier. Det betyder bara att våra system har fungerat illa. Därmed inte sagt att alla uppstramningar som gjorts har genomförts på bästa sätt. Gudarna ska veta att Alliansen hanterat förändringarna i sjukförsäkringen illa...

”Det är ju avvägningen som gör det här svårt”, säger Andreas Bergh. Ja, visst är det så. Generositet kontra incitament. Finansieringsmodeller. Allt det som inte diskuteras i Palmes rapport.