Fortsatt blandade resultat om ojämlikhet och hälsa

En ny studie på svenska data finner visst stöd för ett samband mellan ojämlikhet och hälsa: (Källa: Rostila, Kölegård & Fritzell, Social Science & Medicin, 2012))

The findings indicate a moderate effect by high and very high income inequality on self-rated poor health at the municipality-level. The association, however, ceases after adjustment for spending on social goods.

En annan studie (IFAU-working paper av Grönqvist, Johansson & Niknami), använder också svenska data, och finner ingen effekt:

I den nya IFAU-rapporten följer författarna nyanlända flyktingar som kom att bo i olika kommuner i Sverige genom 1980- och 1990-talets placeringspolitik. Kommunerna har olika stor inkomstspridning och genom att studera individernas hälsa i områden med stor respektive liten inkomstspridning kan författarna ta hänsyn till metodproblemet med att individer med en viss hälsa och inkomst tenderar att bo inom samma område

Man kan fundera kring vilka olikheter mellan studierna som förklarar de skilda resultaten – det finns många.

Min gissning är att hälsomåttet spelar en stor roll. Den första studien använder självskattad hälsa, den andra använder sannolikheten att bli inlagd på sjukhus.

Veckan som kommer – och nästa

Nästa vecka:

30 maj har jag fått äran att hålla Ohlininstitutets Wibbleföreläsning, med den mustiga rubriken

Från DDR-Sverige till den kapitalistiska välfärdsstaten 2030

Mer info här. Det blir lite som en samlingsskiva där låtarna är remixade och en hel del nyskrivet läggs in här och där. Varmt välkomna!

På morgonen samma dag: Ett skatteseminarium på almega, featuring Bo Lundgren och Erik Åsbrink.

Den här veckan:

Arbetarrörelsens forskarnätverk på onsdag.

På tisdag eftermiddag stundar detta SNS-evenemang, där jag får kommentera en rapport av om Sveriges socialförsäkringar i jämförande perspektiv, författad av Joakim Palme. Det ska bli skoj!

Christian Bjørnskov om tillit och välfärdsstaten (på danska).

Inbäddningen funkade inte så bra, men en intervju med Christian Bjørnskov om tillit och välfärdsstaten kan ses här.

Klippet är festligt, bl a då jag nästan aldrig hör Christian tala danska…

Såg svenska ekonomer 90-talskrisen komma?

Har roat mig med SNS konjunkturrådsrapport från 1989, skriven när Feldt var hyllad finansminister och arbetslösheten letade sig under 2 procent. Hur siade svenska ekonomer om framtiden i detta läge?

Vi konstaterar att aktningsvärda framsteg gjorts på flera områden då det gäller att återställa balansen i den svenska ekonomin. Framgångarna har dock huvudsakligen nåtts genom att man lyckats hålla tillbaka och i någon mån vrida om resursanvändningen i ekonomin [oklart vad man menar här…]. Att återställa balansen genom att skapa resurser sin svarar mot efterfrågan har det i mycket liten utsträckning varit fråga om. Tillväxttakten har hela tiden varit lägre än den internatinella.

Man måste också konstatera att de två krafter som utlöste 70-talskrisen – en överexpansion av de offentliga utgifterna och en alltför snabb pris- och kostnadsökning – inte varaktigt besegrats. Risken är stor för en ny utgiftsvåg i den offentliga sektorn om inte mer grundläggande systemförändringar genomförs. Vad kostnadsutvecklingen beträffar, tvingas man konstatera att något trendbrott överhuvud taget inte ägt rum: det svenska kostnadsläget försämras sedan flera år tillbaka i ungefär samma takt som under den period som ledde fram till kostnadskrisen under 70-talet. (s. 8-9, min markering)

Nog är detta är hyfsat insiktsfullt? De skriver i princip att framgångarna är temporära och att de underliggande strukturproblemen inte lösts. Mot denna bakgrund beskrevs i rapporten 90-talet som bekymmersamt, pga kostnadsutvecklingen, det låga sparandet, den låga produktivitetstillväxten och eftersatta offentliga investeringar. Till detta kom kärnkraftsavvecklingen och demografin som ytterligare påfrestningar. (s. 12).

Några varningar för bankkris och fastighetsbubbla hittar jag dock inte. Det närmaste jag hittat är följande:

Via börsen har också den vinstutveckling i näringslivet som devalveringen skapat bidragit till kraftiga förmögenhetsökningar i den privata sektorn, vilket drivit på såväl privat konsumtion som efterfrågan på fastigheter. Avregleringen på kreditmarknaden har också bidragit till den kreditexpansion som varit en viktig del av den allmänt expansiva utvecklingen i den privata sektorn. (s. 112)

Förklaringen torde vara att man inte tänkte på sådant som finansiell stabilitet. Innehållsförteckningen talar sitt tydliga språk:

Statskontoret sågar Sadev - OmVärlden - Tidningen om bistånd, utveckling och globala frågor

"Efter sex års arbete har Sadev ännu inte utvärderat några effekter av det svenska biståndet. "

http://www.sida.se/OmVarlden/Branschnytt/Statskontoret-sagar-Sadev/

(Source: http://twitter.com/richardohrvall/status/202725298482061313)

Skickat från mobilen / Sent on the run

Två poänger i tillväxtkritiken

En fråga jag får ofta rör behovet av ekonomisk tillväxt: Behövs det verkligen mer? Räcker det inte nu? Är evig tillväxt inte en oerhört naiv tanke? Är det inte andra saker än ekonomin som ska växa?

Mitt standardsvar är numera att hänvisa till barnen:

Det kommer … aldrig att hända att en ny generation växer upp och konstaterar att världen som deras föräldrar lämnat över duger bra och inte kan förbättras. De kommer att vilja leva längre, friskare och sundare än sina föräldrar, och de kommer att göra vad de kan för att riva de hinder som står i deras väg.

Samtidigt tycker jag att nationalekonomer ofta är dåliga på att tolka tillväxtkritiken vänligt. Det är lätt att göra sig lustig över evenemang med rubriken Tillväxt? Nej tack! men det främjar knappast debatten.

Åtminstone följande tre punkter är värda att diskutera:

1. Även om ökad produktivitetstillväxt gör det möjligt att ta ut en önskad kombination av mer fritid och ökat materiellt välstånd är det svårt att organisera ett samhälle där människor skiljer sig kraftigt åt i hur de vill använda tillväxten. Människor kan mycket väl önska arbeta mindre, men endast underförutsättning att de flesta arbetar mindre. Om många har den typen av preferenser, finns en risk att vi fastnar i en suboptimal situation, där många skulle ha det bättre om de arbetade mindre. Den teoretiska möjligheten att så är fallet förtjänar funderas på.

2. Många tillväxtkritiker missar att fritiden ökat kraftigt, vilket den har. Den tas dock ofta tas ut från pensionstillfälle fram till livets slut, samtidigt som många upplever livet som synnerligen stressigt under åren mellan 20 och 60. Kanske tyder detta på att vi inte använder möjligheten till ökad fritid på bästa möjliga sätt?

3. Det är ingen orimlig tanke att tillväxttakten i uppmätt BNP klingar av när länder blir rikare. Nedanstående bild (källa) som rangordnar länder efter tillväxttakt 2012 (bubblans storlek motsvarar befolkningen) visar att rika länder växer långsammare i procent.

Går det bra för Sverige enligt andra mått än BNP-tillväxt? Del 2: CO2-utsläpp per capita

Data från Världbanken över ton koldioxidutsläpp per capita och år visar att Sverige ligger bra till, vilket kanske inte är så förvånande med tanke på kärnkraften. Noterbart är dock att perioden 1995 och framåt, då svensk tillväxt åter tog fart jämfört med problemperioden 1970-1993, inte tycks ha skett till priset av ökade CO2-utsläpp.

Nya sedlar slutet för debatten om svenskt euromedlemskap

Ny krönika, i bl a Norran och Hela Gotland:

Vem tror att svenska folket skulle rösta ja till att ersätta porträtt av folkkära svenskar med eurosedlarnas pelare, broar och fönsterkarmar? …  om de nya sedlarna blir en framgång, är det ingen överdrift att stämpla frågan om euromedlemskap politiskt stendöd i Sverige. Få på Riksbanken lär sörja den utvecklingen. Ibland är det svårt att veta vilka konsekvenser av ett beslut som är oavsedda och vilka som är i högsta grad avsedda.

Går det bra för Sverige enligt andra mått än BNP-tillväxt? Del 1: Förväntad livslängd

En fråga som stundom dyker upp när man som jag skrivit en bok med titeln Därför går det bra för Sverige, i vilken tillväxt i real BNP per capita används som mått på ett lands framgångar, är om det går bra för Sverige även enligt andra mått.

Ibland, inte alltid, ställs frågan med en kritisk underton: Globalisering, ekonomisk frihet och reformer är säkert bra för den ekonomiska tillväxten, men hur går det med andra mått på välstånd?

Det är en bra fråga, oavsett underton. Jag hoppas kunna visa några andra mått på välstånd här, och börjar med förväntad livslängd vid födseln för Sverige och ett antal länder som jag tycker är intressanta. Data från världsbanken.

Som framgår verkar tillväxten i förväntad livslängd inte på något sätt avta ens i världens rikaste länder. Frankrike uppvisar en enastående utveckling, men trots ett betydligt bättre utgångsläge har Sverige klarat sig bättre än Danmark och USA.

Räknar vi ut tillväxttakt i förväntad livslängd per decennium syns skillnaderna tydligare:

	1960t	1970t	1980t	1990t	00talet
SWE	1,47%	1,17%	2,59%	2,43%	2,12%
GBR	0,83%	1,79%	2,56%	1,97%	2,93%
USA	1,05%	4,15%	1,83%	1,80%	1,88%
FRA	2,25%	3,01%	3,06%	2,59%	2,64%
DNK	1,44%	1,19%	0,94%	2,03%	2,58%

Mycket har skrivits om 1970-talets mindre lyckade ekonomiska utveckling i Sverige. Det tycks inte ha varit något bra decennium för folkhälsan heller.

Om spamfiltret, och om serotonin.

[Det automatiska filtret på blogtjänsten jag använder mot spam i kommentarsfältet, tenderar reagera på länkar. Om en kommentar inte dyker upp direkt, posta texten utan länkar!]

Spamfiltret dödade diskussionen om detta inlägg tidigare, men nu såg jag att forskningen om serotonin och rättvisa är livlig (källa):

Participants with depleted 5-HT levels rejected a greater proportion of unfair, but not fair offers [i ultimatumspelet], without showing changes in mood, fairness judgments, basic reward processing or response inhibition. Our results suggest that 5-HT plays a critical role in regulating emotion during social decision-making

Riksrevisionen har gjort DEA-analys på arbetsförmedlingen

Rapport här. Jag tycker personligen att DEA-metoden (wiki-länk) stundom används till sådant den inte är lämpad för. Metoden går ut på att identifiera mätbara inputs och outputs, skapa en hypotetisk effektivitetsfront genom kombinationer av de mest effektiva enheterna och sedan låta avståndet till fronten för de enheter som inte ligger på fronten vara ett mått på ineffektivitet.

I figuren nedan är Y1 och Y2 outputs, enheterna B och C effektiva och enhet A ineffektiv för att en linjär kombination av C och B skulle kunna producera mer än A av båda outputs med en samma mängd inputs.

I riksrevisionens rapport kallas det dock “förbättringspotential” snarare än ineffektivitet. Fint!

DEA är lämplig när det finns tydliga och mätbara outputs som produceras med tydliga och mätbara inputs. Om cement tillverkas med hjälp av el, cementmjöl och vatten, skulle DEA-analys vara en bra metod att hitta vilka som gör det effektivt och vilka som vimsar till det på olika sätt.

Att göra DEA-analys på hela den offentliga sektorn i 23 länder (som sker här) är mer vågat (milt uttryckt).

DEA-analys på arbetsförmedlingar faller väl någonstans mellan cementfallet och hela den offentliga sektorn, och riksrevisionen drar lagom stora växlar på sina resultat. Som inputs används sådant som lokalyta och helårsanställda, output är avaktualisering till arbete eller utbildning.

Huvudresultatet:

För [2004-2010] var det genomsnittliga effektivitetstalet 1,082. Detta innebär att förbättringspotentialen i genomsnitt var 8,2 procent. Förbättringspotentialen är således lägre än vad tidigare svensk forskning
visat. Den … har dock bara i ett fall tagit hänsyn till skillnader i sökandesammansättningen vid förmedlingskontoren. Resultaten … ligger i linje med, eller uppvisar något lägre förbättringspotential, än den internationella forskningslitteratur som studerat effektiviteten för arbetsförmedlingskontor

Sverige är alltså inte värre än andra länder enligt studien.

Värt att notera är dock att DEA-måttet inte är ett absolut mått på effektivitet, förbättringspotentialen mäts relativt de mest effektiva enheterna.

Om krisen på Island – och återhämtningen

Tim Cavanaugh i Reason i höstas:

Where the U.S. Federal Reserve’s promise to backstop financial institutions was merely implicit, the Central Bank of Iceland in 2001 gave an explicit guarantee to big banks, making it inevitable that they would become bloated with risky and ultimately toxic assets. … By mid-decade 90 percent of Icelandic households had government loans, and no-money-down home purchases were as common in Iceland as they were in Florida.

Om återhämtningens orsaker:

So what’s causing the recovery? The plain-sight answer is the one nobody will consider. Iceland is coming back specifically because its banks went out of business. That happened in spite of strenuous public efforts, but the removal of the tiny nation’s colossally bloated financial sector turns out not to have eliminated all that much value.

Reason är för övrigt the monthly print magazine of free minds and free market