Rostila svarar

Rostila svarar idag. Hälsoutvecklingen nämns inte med ett ord. Den minskade tilliten vill han styrka med SOM-data:

andelen ”höglitare” [har] minskat i den ekonomiska krisens kölvatten alltsedan 1996 (från 58 procent 1996 till 54 procent 2009)

Jag skulle inte dra några enorma växlar på detta, i synnerhet inte då 1996 var några år efter 90-talskrisen, och 2009 var mitt i finanskrisen. Och mycket riktigt:

Enligt SOM var andelen så kallade höglitare mycket riktigt 54 procent 2009, 4 procentenheter lägre än 1996. Men andelen höglitare 2010 var 57%. (Tack Daniel som kollade upp detta)

Möjligen kan jag ge Rostila lite hjälp: Om jag minns rätt har detaljerade analyser av SOM-data (?) gett vid handen att eventuella tendenser till minskad tillit i Sverige finns hos unga födda efter 1985, men eftersom tilliten tenderar öka med åldern vet vi fortfarande hur det slutar. (Vet någon var jag läst detta?)

I övrigt vill jag tipsa intresserade om några artiklar som hur orsakssambanden kan tänkas gå:

Tillsammans med Christian Bjørnskov har jag en artikel med den förhoppningsvis självförklarande rubriken “Historical Trust Levels Predict the Current Size of the Welfare State”.

Bjørnskov, C., & Svendsen, G. (2012) har därefter bekräftat sambandet med en annan typ av identifikationsmetod. Ur deras abstract:

… One missing link in explaining the long-run sustainability of such comprehensive welfare states could be the already-existing stock of trust. Indeed, our cross-country results suggest that trust determines the size of welfare states as well as three features that are arguably necessary for their preservation: high levels of political confidence, strong legal institutions protecting private property rights, and low levels of bureaucratic corruption.

Slutligen finns Yip et al (2007) som försöker separera effekten av tillit från effekten av socialt kapital (att ha vänner och vara med i olika organisationer):

We further find that trust affects health and well-being through pathways of social network and support. In contrast, there is little statistical association or consistent pattern between structural social capital (organizational membership) and the outcome variables.

Resultatet tyder således på att sambandet mellan organisationsmedlemskap och hälsa är spuriöst, dvs att båda drivs av den bakomliggande attityden tillit.

Avslutningsvis:

Som framgått är forskningen i högsta grad aktiv, och alla angreppssätt (teori, mikrodata, makrodata) har sina nackdelar. Jag rekommenderar alla att fundera kring vilka mekanismer som skulle kunna förklara olika samband, och beakta även sådan empiri som inte bekräftar ens förförståelse.

Och apropå förförståelse tycks många tro att om man jobbar på IFN är man köpt av svenskt näringsliv och därför vill smutskasta den svenska välfärdsstaten. I själva verket har jag blivit mer positiv till den svenska välfärdsstaten sedan jag disputerade 2003 )och jag var ganska positiv redan då). Jag har dock också blivit mer skeptisk till att rekommendera andra länder att göra likadant.

Referenser:

Bergh, A., & Bjørnskov, C. (2011). Historical trust levels predict the current size if the welfare state. Kyklos, 64, 1-19.

Bjørnskov, C., & Svendsen, G. (2012). Does social trust determine the size of the welfare state? Evidence using historical identification. Public Choice, 1-18.

Yip, W., Subramanian, S. V., Andrew, D. M., Dominic, T. S. L., Jian, W., & Ichiro, K. Does social capital enhance health and well-being? Evidence from rural China. 2007. Social Science & Medicine, 64, 35-49.

Avskaffa vetenskapliga tidskrifter!?

Gissur tipsar om ett papper med en intressant tes:

‘Therefore, we suggest that abandoning journals altogether, in favor of a library-based scholarly communication system, will ultimately be necessary. This new system will use modern information technology to vastly improve the filter, sort and discovery function of the current journal system.

Det låter ju bra. Men det nya systemet förefaller vara en kollektiv nyttighet. Vem ska ta på sig att tillhandahålla denna? Idag är det ju status att vara redaktör för en vetenskaplig tidskrift. Redaktören kan missbruka sin makt över vad som publiceras, men det brukar snabbt märkas i tidskriftens rykte – som sprids och formas av inflytelserika ekonomer – exempelvis Tyler Cowens funderingar kring ekonomitidskrifter:

The American Economic Review and Journal of Political Economy are the two most important journals.  The former will have more pieces with careful testing and design, but the latter has more conceptually important articles.  I find the JPE more enjoyable.  The Quarterly Journal of Economics has brilliant pieces which can tend toward the unsound or have imperfect execution.  Econometrica, while it remains a clear third or fourth in rank, is less important than it used to be, perhaps because pure theory has declined in influence.  For this same reason, the Rand Journal and Review of Economic Studies, while both still very good journals, have lost their previous luster.

Tre lästips

Veckan som gick: Konferens i New Orleans. Under en festligt produktiv dag hann jag irritera mig på Malmökommissionen och Mikael Rostilas artikel i Svenskan, men också presentera ett papper om att vara trevlig, åka runt på en propellerbåt bland alligatorer - och skriva klart en recension av Supersmurfen. Och då hade just den dagen en timme mindre än dagar i allmänhet.

Veckan som kommer: Hälsar på Harvard.

Några lästips:

FemaleScienceProfessor skriver om varför studenter ställer frågan "Jag var borta förra föreläsningen. Missade jag något?" (Jag brukar svara 'nej' men nu slår det mig att ironin kanske inte gått fram…)

Inslag.se börjar berätta om Borlänge. (Kastar fram en variant på regel 34: Är det en svensk kommun, finns det en skandal där - om man bara gräver djupt nog.)

Anders Sundell om varför man bör vara skeptisk mot oväntade forskningsresultat. (Inlägget handlar om så mycket mer än vad rubriken antyder.)

…samt Why Occupy Harvard failed.

Om Rostila i svenskan

I SvD driver Mikael Rostila en rad teser som förvånar mig. Budskapet är att den socialdemokratiska välfärdsstaten skapat social tillit som har goda hälsoeffekter, men att trenden brutis pga nedskärningar.

När välfärdsstaten mognade under 1970- och 1980-talet umgicks svenskarna mer och mer med sina släktingar och vänner. Och under samma period ökade medellivslängden samtidigt som de sociala relationerna mellan invånarna förbättrades. Men under 1990-talet när den ekonomiska krisen ledde till kraftiga nedskärningar i den offentliga sektorn – då bröts trenden, då ökade inte längre tilliten mellan svenskarna, den snarast minskade. Även deltagandet i föreningsliv minskade.

Det finns en hel del att diskutera rörande de orsakskedjor som resonemanget bygger på. Men det som främst förvånar mig är att jag inte känner igen den rent deskriptiva bilden av utvecklingen.

Så här har det sociala tilliten utvecklats i Sverige enligt standardkällan World Value Survey, en enkätundersökning som görs i vågor:

	1981-84	1989-93	1994-98	1999-04	2005-09
Sverige	57	66	60	66	68

Inga tecken på minskad tillit, således.

Medellivslängden har fortsatt att öka, trots att välfärdsstatsexpansionen avstannade. Inte bara det: Förväntad livslängd i Sverige ökade mer under 80-talet, 90-talet och 00-talet än den gjorde på 70-talet (som tidigare noterat)

Spädbarnsbördligheten föll intressant nog kraftigt under 1990-talet:

Så långt den rent deskriptiva statistiken. Till saken hör såklart att även om hälsa och tillit skulle ha utvecklats som beskrivs i artikeln, är det såklart inget bevis för att besparingar inom välfärdsstaten är orsaken.

Tesen att den socialdemokratiska välfärdsstaten leder till ökad tillit och ökat socialt kapital är spännande men omdiskuterad. Se inlägg från 2006 om en av Rothsteins artiklar som sägs visa detta. Själv har jag kommit fram till att det omvända orsakssambandet är minst lika troligt och dessutom har empiriskt stöd:

Bergh, A., & Bjørnskov, C. (2011). Historical trust levels predict the current size if the welfare state. Kyklos, 64, 1-19.

Vidare skriver Rostila:

Marknadsliberala länder som Storbritannien och Irland intar en mellanställning i Europa när det gäller tillit och sociala relationer … Där är alltså invånarna … mer misstänksamma mot varandra än i Sverige och övriga Norden. Det hänger samman med att inkomstklyftorna är större och att staten i mindre grad har lagt sig i vad som sker på marknaden.

Här är sista påståendet besynnerligt. Det är nämligen så att länder med hög tillit har färre statliga regleringar av ekonomin:

Aghion, P., Algan, Y., Cahuc, P., & Shleifer, A. (2010). Regulation and Distrust. Quarterly Journal of Economics, 125, 1015–1049.

När det gäller Putnams tes om det sociala kapitalet, får jag kanske återkomma (om inte någon klok statsvetare tar vid…)

Några förslag från Malmökommissionen

• ta fram ett handlingsprogram för att öka tillgången på bostäder av god kvalitet som
  barnfamiljer har råd med.
• Minska bostadsbristen. initiera ett utvecklingsarbete mellan olika förvaltningar,
  forskning och marknad om hur bostäder kan produceras till rimliga kostnader. inom
  tre år ska 300 lägenheter öronmärkta till bostadslösa tas fram
• etablera en ny funktion för uppdragsbaserat bostadsbyggande i syfte att säkra bostadsförsörjning till alla malmöbor. antingen kan MKb ges nya ägardirektiv eller kan
  ett nytt kommunalt bolag etableras.
• öka tillgången till datorer och internet i hemmet hos barnfamiljer i Malmö,
• höj det kommunala försörjningsstödet
• inför tillägg för barns fritids- och kulturaktiviteter för barnhushåll med långvarigt försörjningsstöd samt
• ge alla barn i Malmö tillgång till gratis kollektivtrafik inom staden.
• skapa fler lättillgängliga mötesplatser, speciellt i områden med stor trångboddhet.
• Minska barngruppernas storlek i Malmös förskolor
• Minska barngruppernas storlek i Malmös fritidshem
• vidareutveckla en infrastruktur för social innovation och urban integration genom
  att befintliga verksamheter och satsningar inom kommun, civilsamhälle, näringsliv,
  högskola, myndigheter och lärosäten inbjuds att delta.

Mer här.

Ökar klyftorna mer i Sverige än i andra länder?

Det är välkänt att Sverige runt 1980 hade västvärldens kanske mest sammanpressade inkomstfördelning. Det är också välkänt att inkomstspridningen sedan dess ökat i de flesta länder, så även i Sverige.

Däremot hör man lite olika bud om huruvida inkomstspridningen ökat mer i Sverige än i andra länder, eller om Sverige har behållit sin relativa position som det mest jämlika landet.

Detta reser två frågor: Varför hörs det olika bud om något som är ganska enkelt att kolla upp? Och varför har jag inte brytt mig om att kolla upp det förrän nu? Nåväl, bättre sent än aldrig.

Först, siffror från OECD, Gini för disponibel inkomst i hela befolkningen i mitten på 80-, 90- och 00-talet (detta är OECDs sätt att redovisa siffrorna) sorterade så att vi ser de fem länder med lägst ojämlikhet:

	mid-80s		mid-90s		mid-00s
Sweden	0,198	Sweden	0,211	Denmark	0,232
Finland	0,209	Denmark	0,215	Sweden	0,234
Denmark	0,221	Finland	0,218	Finland	0,254
Norway	0,222	Austria	0,238	Luxembourg	0,258
Austria	0,236	Norway	0,243	Austria	0,265

Ojämlikheten ökar, men jämfört med andra länder håller Sverige ställningen. Jag skulle inte dra några större växlar på att Danmark går om med hjälp av tredjedecimalen.

Men vad har hänt de senaste åren? OECD har inte årsdata, men det har Eurostat/SCB (excel-ark). Samma Gini-koefficient, men nu alltså topp-5 inom EU27 för åren 2008-2011:

	2008		2009		2010		2011
Slovenien	23,4	Slovenien	22,7	Slovenien	23,8	Slovenien	23,8
Slovakien	23,7	Ungern	24,7	Ungern	24,1	Sverige	24,4
Sverige	24	Slovakien	24,8	Sverige	24,1	Tjeckien	25,2
Tjeckien	24,7	Sverige	24,8	Tjeckien	24,9	Slovakien	25,7
Danmark	25,1	Tjeckien	25,1	Finland	25,4	Finland	25,8

Ingen direkt alarmerande utveckling där heller. Det är naturligtvis vanskligt att göra rangordningar mellan länder när skillnaderna mellan länderna är så små som de är – och just detta är poängen: Den som hävdar att klyftorna ökar snabbare i Sverige än i andra länder har i vart inget stöd i det vanligaste ojämlikhetsmåttet hos de vanligaste datakällorna och när Sverige jämförs med EU och OECD.

Kvalitetsjournalistik i Svenskan om Bitcoin.

Här.

Revansch för virtuell valuta

Minns ni Bitcoin, den virtuella valuta som var på tapeten för ett par år sedan? Efter den initiala hajpen kring de digitala pengarna har de haft en skakig resa.

Efter toppvärderingen på 32 dollar i juni 2011 rasade kursen till katastrofala 2 dollar i november samma år. Bye bye Bitcoin. Nu ser det dock ut som världens Bitcoin-investerare kan dra en suck av lättnad – de monetära anarkisternas favoritvaluta har tagit revansch och handlas idag på nivåer över 33 dollar.

Japp, det var hela artikeln.

Jämställdhetsbonusen

Från Försäkringskassan:

De dagarna som ni tar ut dubbeldagar ger inte rätt till jämställdhetsbonus.

Det är alltså inte jämställdhet när två föräldrar samtidigt hjälps åt att ta hand om sitt barn. Men det ger jämställdhetsbonus om den ena först är hemma ensam, och sedan den andre (också ensam).

Sedan hjälper FK såklart till med att att genomskåda systemet:

Det innebär att det för föräldrar som har tvillingar kan det vara mer fördelaktigt att ta ut föräldrapenning för varsitt barn istället för att ta ut dubbeldagar.

Den svenska arbetsmarknaden fångad i en forumtråd

Den här tråden på familjeliv.se säger en hel del om den svenska arbetsmarknadspolitikens misslyckande. Den inledande frågan lyder:

Min man är arbetslös för första gången och går just nu på a-kassa. Då han hatar att vara arbetslös sökte han alla jobb som var möjliga, oavsett om han ville ha dom eller ej. Var nu på intervju och fick ett jobb. Fick dock veta att lönen var på 100 kr/h. Vi fick en chock. Hans tidigare arbeten har alltid gett ca 16.000 efter skatt. Det här är inte en lön vi kan överleva på. Han får ut bra mycket mer än så på a-kassan, plus att han då är hemma med vår dotter vilket ger lägre dagistaxa, ingen bensinkostnad, lägre matkostnad och mycket lägre värmekostnad då han eldar i kaminen hela dagarna. När han nu börjar jobba kommer värmekostnaden stiga med flera tusenlappar per månad (vi har el-uppvärmning). Det här är definitivt inte hållbart. Hade vi vetat lönen tidigare hade han aldrig sökt jobbet. Dessutom gör den dåliga lönnen att jag inte kan gå ner i tid på mitt jobb, vilket gör att vår dotter på 1,5 år måste gå mer än heltid på dagis då vi har långa restider. Får man säga nej till ett jobb eller förlorar man a-kassan då?

Nyckelord: Incitament, marginaleffekter, topping-up, transparens, godtycke, informationsasymmetrier och, naturligtvis, arbetsutbudets korsinkomstelasticitet.

På slutet dyker även upp ett resonemang om normer:

Om han kör en fuling, d.v.s. säger till ams att det var arbetsgivaren som drog sig ur, och därmed fortsätter få ersättning, vad är det värsta som då kan hända?

Esping-Andersen om välfärdsstaten

Inledningen till The Welfare State and Redistribution av Gosta Esping-Andersen and John Myles:

Because it taxes and spends, the welfare state is by definition redistributive, but this does not automatically entail that it creates more equality. A quick historical glance at social reform will dispel of any notion that the welfare state was pursued for egalitarian reasons. Its foundations were typically laid by conservative reformers who, like Bismarck, sought primarily to reproduce, rather than to alter, prevailing social hierarchies.

Läs hela pappret här.

Löneandel och ekonomisk frihet: Ett väntat (?) samband

Google scholar har börjat ge mig personliga rekommendationer. Algoritmen menade att jag skulle finna detta nya working paper intressant, och det är svårt att protestera:

Young, Andrew T. and Lawson, Robert A., Capitalism and Labor Shares: A Cross-Country Panel Study, 1970 to 2010 (January 1, 2013).

Författarna börjar med att konstatera att löneandelen av BNP (y-axeln i diagrammet, i snitt 42% i deras data) samvarierar positivt med ekonomisk frihet  (Fraser-institutets mått, snitt: 6,1) på landnivå:

Sedan kör de fixed effect-regressioner, laggar och instrumenterar och har sig, med 90 länder under 40 år. Deras slutsats:

Större offentlig sektor tycks ge högre löneandel. Men det gör ökad frihandel (EFI4) och avregleringar (EFI5) också. Effekten är stor:

We report that a standard deviation increase in the economic freedom of the world (EFW) index is associated with about a 15 percent increase in a country’s labor share. 

De avslutar pappret som följer: 

Both inside and outside of academia, many continue to believe that capitalism favors capital; that economic freedom leads to the exploitation of labor. To our knowledge, we are the first serious empirical evaluation of this most fundamental aspect of classical political economy. Our results suggest that the institutions of economic freedom have a robust positive relationship to the share of a country’s income that gets paid out in the form of wages, salaries and benefits to labor. There is no evidence that, in terms of income shares, capitalism favors the capitalist.

Här känner jag mig nödgad att anmärka en smula på terminologin, då det per definition känns orimligt att kapitalism inte skulle gynna kapitalägare. Index för ekonomisk frihet är däremot ett bra mått på graden av konkurrens i en ekonomi (i synnerhet gäller det de dimensioner som författarna finner spelar roll: regulation of credit, business and labor samt freedom to trade internationally)

Ökad konkurrens tycks alltså leda till minskad vinst för kapitalägarna. Om någon nu trodde något annat.

Kimmo Eriksson och bristen på replikationsstudier

Kimmo Eriksson lyckas pricka in två av mina favoritkäpphästar i samma blogginlägg: att inte bli imponerad av en analys bara för att den är matematiskt formulerad och behovet av replikationsstudier:

Mitt intryck är att här finns områden där bara en liten minoritet av forskarna har tillräcklig matematisk kompetens för att formulera matematiska modeller, och – vad värre är – bristen på matematisk kompetens hos övriga forskare gör att de inte ens vågar ifrågasätta värdet av minoritetens matematiska modeller.

samt

Sensmoralen är att coola forskningsresultat från enstaka studier måste betraktas (minst) samma skepsis som mindre coola resultat från enstaka studier. Det är först när fenomen låter sig upprepas i oberoende studier som de egentligen är värda att litas på.

Rörande bristen på replikationsstudier tror jag förklaringen är enkel, i varje fall inom nationalekonomin. Om vi utgår från att de flesta resultat som publiceras faktiskt går att replikera, är risken stor att resultatet blir svårpublicerat: det där visste vi ju redan!

När replikationen misslyckas, riskerar man göra sig ovän med både författarna till ursprungsartikeln och tidskriftsredaktörerna där den publicerades.

Med dessa incitament är det inte konstigt att de flesta väljer helt nya forskningsfrågor. Det är heller inte konstigt att de försök till replikation som trots allt görs ofta tolkas som försök att vara jobbig eller att försök falsifiera resultat man inte gillar.

Jag har tänkt ut en (del)lösning också: Någon borde starta Journal of replication studies and robustness analysis inom nationalekonomin.

(med någon menar jag såklart någon annan ;-)