Berghs betraktelser

Inget ont som inte har något gott med sig: Tack vare svenska journalisters heroiska insatser har vi nu ett ganska stort antal fall av politikerskandaler att analysera. Och det börjar bli svårt att ignorera könsaspekten i vem som kommer undan med vad.

Niklas Ekdal i DN ger en del exempel:

Sist och slutligen kommer man inte runt detta med könet. Mona Sahlin, Laila Freivalds (lägenheten), Maria Borelius och Cecilia Stegö Chilò har grillats hårdare än manliga politiker i motsvarande situation.

Notera hur snabbt Tobias Billström och Andreas Carlgren gled av kroken. Under Sahlin-affären hette den manliga spegelbilden Per Unckel, som åkte för mycket taxi, men vem kommer ihåg det?

För tydlighets skull: Tobias Billström har erkänt obetald TV-licens samt att han använt sitt riksdagskort för privata inköp. Jämför med ståhejet kring Cecilia Stegö och Maria Borelius - eller Mona Sahlin.

Naturligtvis finns det fler exempel:

Thomas Bodström: Rökt hasch, svart hemhjälp.

Anders Borg: Hans rökande verkar bara stärka hans redan coola image. Svart städhjälp har han också haft, i nivå verkar den vara jämförbar med med Gudrun Schymans dito.

Bo Ringholm: var ordförande i en skattefuskande idrottsklubb. Beaktat att Bo blev finansminister fick den skandalen minimala proportioner.

Lars Tobisson Anders Björck: Snodde en pistol han fått som försvarsminister till sin privata samling.

Fler exempel kan nog vaskas fram. Men samtliga ovan nämnda fyra herrar kom ganska lindrigt undan, jämfört med Mona, Cecilia och Maria. Vissa av herrarna var dessutom inkompetenta som ministrar, medan Maria och Cecilia aldrig fick chansen att visa vad de kunde.

OBS: Jag menar nu inte alla ovan borde avgått, eller att alla borde fått sitta kvar.

Däremot tror jag att vissa nu för första gången börjar fundera på om det finns en könsaspekt i vem som kommer undan med vad. Till dem hör nog Cecilia Stegö och Maria Borelius.

i?

I USA står boken The Female Brain just nu på skyltplats i boklådorna. Visst finns det sannolikt en rad biologiska förklaringar till hur män och kvinnor beter sig - men vissa typer av "fakta" verkar gå lite väl lätt att sälja:

Via Truckandbarter hittas denna artikel i Boston Globe som bland annat diskuterar bokens påstående att kvinnor använder 20 000 ord om dagen, män endast 7 000. Påståendet verkar vara en faktoid som förekommer i olika varianter - samtliga utan stöd i forskningen:

According to a 1993 review of the scientific literature by researchers Deborah James and Janice Drakich, most studies reported either that men talked more than women, either overall or in some circumstances, or that there was no difference between the genders in amount of talk."  

Siffrorna 20 000 och 7 000 verkar helt sakna vetenskaplig källa - däremot förkommer andra sifferuppgifter lite här och var, också helt utan källangivelse.

Något säger mig att även följande böcker skulle må bra av en rejäl faktagranskning: 

"Why Men Don't Listen and Women Can't Read Maps" (amazon)

"Why Men Don't Have a Clue and Women Always Need More Shoes: The Ultimate Guide to the Opposite Sex" (amazon)

"Why Men Can Only Do One Thing at a Time and Women Never Stop Talking" (amazon)

Då har Sverige - för första gången någonsin, skulle jag tro - en finansminister som är övertygad feminist, som till och med kritiserat H&Ms könstereotyper i Expressen. Häftigt.

I likhet med Isobel och Joel, förbryllas jag över att folk går i taket över Maud Olofssons utspel om att kommande regering bör ha ungefär lika många kvinnor som män. Reinfeldt borde rekrytera ministrar efter kompetens, heter det. (se länkarna för länkar till utspelet och alla upprörda)

Men: om män och kvinnor i snitt är lika kompetenta, då är kompetensrekrytering och jämn könsfördelning inte bara kompatibla: En väldigt ojämn könsfördelning signalerar då i själva verket att rekryteringen förmodligen inte skett efter kompetens.

Både kristdemokraternas och vänsterpartiets riksdagsgrupper ter sig misstänkt skeva enligt siffror i DN. (Det vore nördigt skoj om någon räknar ut sannolikheten att ett slumpmässigt urval ur en jämn fördelning ger 64% kvinnor hos vänstern resp 37.5% hos kd)

Kanske beror upprördheten beror på att de som upprörs tycker att kompetensrekrytering och jämn könsfördelning är oförenliga. Då borde de förklara varför.

i? Andra bloggar om: feminism, jämställdhet, könsfördelning, Maud Olofsson

Tidigare har jag bett bloggläsarna hjälpa min kollega Niclas Berggren genom att på Internet svara på frågor om folks utseende. Nu letar sig de första resultaten ut i massmedia.

Det rörde sig alltså om finska politiker, och föga förvånande visade det sig att politiker som anses vackra får fler personröster, samt att effekten är större för kvinnor. Snart startas en liknande studie för svenska politiker. Tills dess får nyfikna hålla till godo med denna DN-artikel.

Existensen av könsstrukturer är en av stötestenarna i feminismdebatten ( som lär få ny fart när folk hunnit läsa nya Neo)

Vissa tycks mena att utfallet av människors fria val alltid är oproblematiskt (Thomas Idergard i Expressen), andra menar att om man är feminist måste man också vara för rätt till heltidsarbete och förkortad arbetstid (Josefin Brink på samma debattsida).

Här kommer mitt naiva försök att nyansera debatten: Existensen av könsstrukturer som gynnar män mer än kvinnor borde inte vara särskilt kontroversiell (med struktur avses ett mönster av enskildheter).

Mitt favoritexempel är det koordinationsspel som redovisas i Holm (2000). Spelet består i att två personer (som inte ser varandra) får välja en av två strategier: hök eller duva. Om båda väljer hök, eller båda väljer duva, får ingen något. Annars får den som valt hök 300 kronor och den som valt duva 200 kronor.

Således: Det sig för spelarna att koordinera – men någon av dem kommer att vinna mer på koordinationen än den andra.

Resultaten av dessa koordinationsspel på svenska studenter är följande:

• När män möter män väljer ungefär 50% hök. Men när män möter kvinnor, väljer uppemot 80 procent av männen hök.
• När kvinnor möter kvinnor, verkar hök-beteendet dominera. Men när kvinnor möter män väljer bara en tredjedel hök.

Experimentet är naturligtvis konstgjort. Det finns dock en rad situationer då människor gynnas av att koordinera sitt beteende, samtidigt som koordinationsvinsterna inte fördelas jämnt. (Ex: ett par som fördelar hushålls- och marknadsarbete, två anställda som hjälpts åt med ett projekt som en av dem ska föredra för chefen eller ledningsgruppen).

I dylika situationer styrs vårt beteende av våra preferenser, samt av våra förväntningar på andra människors beteende, vilka i sin tur beror på vad vi tror att andra tror om vårt beteende – och så vidare.

Den laddade feministiska termen ’patriarkatet’ kan förstås som de faktorer som bidrar till att fokalpunkten i spelet blivit just man-hök, kvinna-duva. Därmed inte sagt att den andra jämvikten (matriarkatet?) skulle vara mer önskvärd.

Om man ogillar den nuvarande ordningen, kan den motverkas exempelvis genom att det görs lättare att dela jämnt på koordinationsvinsterna, eller genom att det görs svårare att koordinera på just könssignalen.

I ett av scenarierna i experimentet förmedlades könssignalen endast genom förnamnet på motspelaren – ett flicknamn fick 77 procent av de manliga studenterna att välja hök. Vad skulle hänt om motspelaren hetat Kim?

Källa: Holm, H.J. 2000. "Gender-Based Focal Points." Games and Economic Behavior 32:292-314.

Ur Expressen:

Indelning av människor efter kön börjar tidigt, med rosa för flickor och blått för pojkar, och fortsätter så genom hela livet. Den som avskyr rosa eller rött får problem på H&M. Barnböcker och tv översköljer våra barn med rollbeskrivningar som de inte bett om och som begränsar deras frihet.

Jepp, det är moderaternas Anders Borg igen. Timbro ordnar lunchdiskussion med bl a Popova och Petra Östergren. Intressant.

En relaterad fundering är hur det är ställt med feminismen på Timbro: Carolin Dahlmans och Johanna Möllerströms bok att Frihet och Feminism hade tidigare hade en liten supportsajt, www.frihetsfeminism.nu som dock ingen tar hand om längre - spåren syns dock tydligt på google.

Jag tillhör den ganska stora skara som moderaternas chefstänkare kring ekonomi & välfärd, Anders Borg, regelbundet skickar långa så kallade makromail till. Först innehöll de ränteprognoser, numera berättar han oftast om sin och därmed (?) moderaternas syn på ekonomisk politik.

Men det senaste mailet är inte den vanliga harangen av skattesatser och marginaleffekter. Nu har snubben skrivit en lång, feministisk essä: 

Den som har barn vet att samhällets normstrukturer tidigt försöker fösa in pojkar och flickor i olika fack (se t.ex. Björk 1996). Indelning av människor efter kön börjar tidigt, med rosa för flickor och blått för pojkar, och fortsätter så för de allra flesta genom hela livet. [...] Det kan vara så att flickor skulle välja rosa kläder även om alla socialt konstruerade könsskillnader var borta, men förmodligen skulle de göra det i mindre omfattning. Därmed skapar genussystemet en allvarlig ofrihet både för pojkar och flickor: genussystemet hindrar individer från att göra ett genomtänkt och fritt val av livsprojekt.

Det blir bättre: Via Simone de Beauvoir (!) tar sig Borg vidare till Berlins uppdelning mellan negativ och positiv frihet, och avfärdar sedan tanken att den negativa friheten är tillräcklig:

Min uppfattning är att friheten med en sådan tolkning givits en så small bas att det faller samman. Ett samhälle där individen inte har möjligheter att välja väg genom livet, livspartner, utbildning eller yrke, är inte fritt. Om inskränkningarna består i att en stark traditionell moral hindrar kvinnor och män att gifta sig utanför de ramar familjen ställer upp, eller om kvinnor inte har praktiska möjligheter att utbilda sig till ingenjörer eller där homosexuella inte har möjligheter att leva öppet som homosexuella är inte fritt även om staten begränsats till nattväktarfunktionerna.

Att Borg utvecklat en sådan svulstigt socialliberal prosa utan att någonsin vara medlem i LUF är remarkabelt. Naturligtvis innehåller essän också den sedvanliga djupdykningen i SCB-statistik, utvikningar om kvinnliga chefer, förmögenhetsbildningen och tjänstebeskattningen.

För några år sedan, när det faktiskt var inne att kalla sig feminist, hoppade nästan alla politiker på vågen (leijonborgs liberala feminism, någon?)

Nu, när feminismen besudlats rejält av det något sekteristiska feministiskt initiativ, släpper Borg denna överraskning.

Modigt, välnotat och läsvärt.

(Ingen länk, ty längst ner i brevet står att man ska skriva till anders borg at riksdagen.se om man vill ha ett eget brev.)