Hur blev Sverige jämlikt?

Läser nu med stor behållning "Hur Sverige blev rikt" av Johan Myhrman. Det är en bra beskrivning av hur institutionella förändringar på 1800-talet lade grunden för Sveriges enastående tillväxt 1870 till 1970.

En relaterad fråga är hur Sverige blev jämlikt, i betydelsen fick låg inkomstspridning och fattigdom. Intressant nog verkar det vara under samma period, det vill säga för ganska länge sedan.

I Daniel Rauhuts avhandling hittar jag ett diagram över socialbidragstagande under 1900-talet. Sedan 30-talskrisen sjönk socialbidragstagandet oavbrutet till 1965. Men mellan 1965 och 1997 ökade ande-
len av befolkningen som erhöll socialbidrag med 193 procent. [Källa: Rauhut, Daniel. 2002. "Fattigvård, socialbidrag och synen på fattigdom i Sverige 1918-1997." LUND STUDIES IN ECONOMIC HISTORY 18.]

Ett annat intressant resultat finns i detta working paper [Roine, Jesper and Daniel Waldenström. 2006. "The Evolution of Top Incomes in an Egalitarian Society: Sweden, 1903–2004." Mimeo, 6 april 2006.] Ur abstract:

Starting from higher levels of inequality than in other Western countries, the income share of the Swedish top decile drops sharply over the first eighty years of the century. [...] Most of the
decrease takes place before the expansion of the welfare state, in fact, by 1950 Swedish top
income shares were already lower than in other countries.

Här verkar finns en intressant forskningsfråga: Om det är så att de mest säregna delarna av den svenska modellen kom efter 60-talet, och Sverige var jämlikt redan innan dess, vilka är orsakerna till att jämliketen minskade under 1900-talets första hälft?

Statsvetenskap eller nationalekonomi? Spelar det någon roll?

Eftersom det generellt sett råder höga murar mellan olika samhällsvetenskaper i Sverige, vill jag lyfta fram två trevliga undantag från detta (som Gissur uppmärksammat mig på). Denna vår disputerar två Uppsala-statvetare på avhandlingar som är minst lika mycket nationalekonomi:

Karl-Oskar Lindgren disputerade nyligen på avhandlingen "Roads from unemployment" och hade då ingen mindre än Lars Calmfors som opponent.

Kåre Vernby disputerar snart på sin avhandling "Essays in comparative political economy" (japp, en sammanläggningsavhandling) med Torsten Persson som opponent.

Något säger mig att det kommer att ta ett tag innan en nationalekonom disputerar med en statsvetare som opponent... 

Sambandet mellan skattetryck, offentliga utgifter och tillväxt

Det dräller av ekonometriska studier av sambandet mellan skattetryck eller utgiftskvot, och BNPs nivå eller tillväxttakt. Den samlade effekten är förvirring: Vissa hävdar att sambandet finns och är negativt, andra att det inte finns. Av någon anledning sammanfaller resultaten ofta med vad som ideologiskt kan förväntas av olika forskare.

Forskningsfältet illustrerar som jag ser det hur fel det blir när empirisk forskning överger teorianknytningen. Skattetryck är ingen policyvariabel som politiker bestämmer om. Politiker sätter skattesatser. Skatteintäkter och BNP bestäms sedan av människors agerande.

Antag exempelvis att ett visst år blir oväntat bra, pga någon extern världspolitisk faktor. När fler än väntat får oväntat höga löner, ökar skattetrycket - mer ju större progressiviteten är. I statistiken syns året som ett år med högt skattetryck och hög tillväxt - men det betyder inte att det ena orsakat det andra.

Omvänt gäller att om arbetslösheten blir högre än väntat, kommer utgifter för akassa automatiskt att öka. Höga offentliga utgifter ser då ut att vara korrelerade med låg tillväxt, utan att orsakssamband råder.

Självfallet finns ett samband mellan skatter och beteende, och mellan beteende och tillväxt. Således finns även ett samband mellan skatter och tillväxt. Men skattetrycket (dvs skatternas andel av BNP)  beror både på skattesatser och på beteende. Även om det skulle finnas ett samband, saknas intressanta policyimplikationer: Effekten av ett visst skattetryck beror på hur skatterna tas ut och vad de används till.

Således: Det som borde studeras är effekten av de regler som politiker direkt beslutar om, exempelvis skattesatser, skattekilar och ersättningsnivåer. På denna mikronivå kan man hitta tydliga beteendeeffekter, som i sin tur har makroekonomiska konsekvenser.

Argument av det här slaget, är alltså olämpliga att hänga upp sin argumentation på, alldeles oavsett var man står ideologiskt.

Att förklara välfärdsstaternas överlevnad

Ett nytt papper blev klart i en första version idag - kommentarer välkomna! (abstract och nedladdning på SSRN)

Pappret ligger inom ett litet och nytt forskningsfält, där målet är att hitta fiffiga svar på frågan varför de stora välfärdsstaterna inte gått under pga globalisering, 90-talskris och jättehöga skatter.

Bilden avslöjar vilken min hypotes är: De skandinaviska välfärdsstaterna har sedan 70-talet förbättrat sina institutioner mycket mer än andra länder, i synnerhet när det gäller rättväsende och äganderätter. Och det är just dessa faktorer som empiriskt visat sig fundamentala för ekonomisk tillväxt.

(Kurvorna visar skattetryck och komponent 2 i Economic Freedom Index för stora, mellanstora och små välfärdsstater 1970-2000. Översättning till Esping-Andersens välfärdsstatsetiketter sker på egen risk)

Downs kategorisering av akademiker

På min första akademiska konferens talade Anthony Downs, pionjär in om public choice med sin bok An economic theory of democracy. Han delade in akademiker i tre typer, och jag har sedan dess använt hans kategorier som om alla känner till dem. Det gör de inte, men å andra sidan är mina vänner ganska vana vid att jag är bitvis obegriplig.

Hursomhelst, här kommer kategorierna i hopp om att det ska bli mer standard att använda dem.

1. Popcorn
Detta är  den vanligaste typen. De kommer på mängder av nya små idéer, som likt popcorn hoppar ur dem or pryder meritförteckningen. Men alla dessa idéer är popcorn också såtillvida att "neither of which necessarily amounts to very much", some Downs uttryckte sig.

2. Strykjärn
Denna typ är sällsynt. Föga blygsamt tror jag Downs placerade sig själv här - fullt motiverat. Dessa gör ett, eller möjligen några enstaka, dunderbidrag som likt ett glödhett strykjärn bränner in sitt avtryck på hela forskningsfältet. När strykjärnet väl är avklarat och publicerat kan de luta sig tillbaka och turnera världen över som plenary speakers.

3. "Those who turn everything they touch into incomprehensible mush"
Kommentar överflödig.

Metod för ekonomer och mer om mänsklig altruismn (?)

När jag skulle förbereda en föreläsning om metod för nationalekonomistudenter som bara läst halvvägs genom sin första mikrokurs någonsin, insåg jag att det är svårt att få med allt de borde höra i en föreläsning på 2x45 minuter. Så jag började leta efter någon som skrivit kortfattat och lättbegripligt om kunskap, vad det är och hur vi får mer av den, och hittade en pärla:

Sverker Johansson (hemsidan måste ses) har författat följande essä/kompendium om hur vi vet att vi vet det vi vet. Han lyckas lättfattligt ta upp bra kritik av den mest naiva positivismen (sökandet efter Sanningen med stort S) utan att för den sakens skull landa i det relativistiska träsket där "allt ändå bara är retorik". På slutet pläderar han lite för "användbar kunskap". Detta är såpass bra att inte bara lärarstudenter i Jönköping borde läsa.

Vad som inte kom med i metodföreläsningen: Hade jag haft två timmar till, hade jag tagit upp "Den oekonomiska människan" av Robert Östling, som DN-kultur sammanfattar så här:

Nationalekonomin har alltid utgått från en självisk och rationell modell av människan. Ny forskning visar att den inte riktigt stämmer. Människan har också en alldeles obegriplig vilja att dela med sig.

 Östling redogör för de vanliga experimenten: diktatorspel, ultimatumspel och spel med straffande, och skriver sedan:

Dessa och otaliga liknande experiment tyder på att den mänskliga altruismen har två sidor. Dels har vi en tendens att osjälviskt belöna andra, dels bestraffar vi osjälviskt dem som vi tycker beter sig orättfärdigt. Denna typ av altruism kallar Ernst Fehr stark ömsesidighet och han hävdar att det är en egenskap som är unik för människan eftersom den inte verkar finnas i djurvärlden.

Jag är inte säker på att liknande beteende är unikt för människan, och jag är inte säker på att altruism är rätt benämning på beteendet. Det är till exempel inte svårt att tänka sig situationer där det är rationellt att dela med sig.

Att förstå sig på mänsklig prosocialitet/altruism är inte enkelt. Ett tips till den som vill ha en ände att börja nysta i: Jag tror det går att förstå varför folk ibland delar med sig väldigt generöst, och ibland är väldigt noga med att inte dela med sig, genom att ställa frågan: Under vilka omständigheter skulle det vara (individuellt eller kollektivt) rationellt att dela med sig av resp. behålla sina inkomster? (se även den här posten)

Hur mycket förklarar Inequity aversion?

Det är inne med "behavioral and experimental economics" just nu. Och bland de största inom fältet är Ernst Fehr.
Sedan jag för länge sedan bevistade en minikurs med honom har jag fascinerats av hans framfart, och det stora genomslag hans idé om ojämlikhetsaversion har fått.

Fehrs och Klaus Schmidts papper i QJE 1999, är grymt citerat: Bilden visar dess genomslag jämfört med några andra tunga artiklar. Samtliga berör frågan varför människor ibland beter sig altruistiskt.

Nu är jag äntligen färdig med en första version av ett papper som ifrågasätter hur stort bidrag det egentligen är att hitta på en nyttofunktion där folk antas ogilla ojämlikhet, vilket är vad Fehr & Schmidt gör.

Som tur är är jag inte helt ensam om att ge mig på dessa höjdare. Följande rekommenderas starkt för alla som fascineras av fältet behavioral economics:

Avner Shakeds angrepp på Fehr&Schmidt, The rethoric of  Inequity Aversion

Ariel Rubinsteins text om hela fältet behavioral economics, inklusive användandet av djurs beteende och neuroeconomics.

Nåväl, naturligtvis är det välkommet att ekonomer numera gör experiment och fokuserar på människors faktiska beteende. Men som alltid när det dyker upp nya verktyg, finns risken att dessa okritiskt används till allt, och att äldre metoder nedvärderas.

Som jag ser det är forskning inom behavioral economics väldigt bra på att producera spännande resultat kring hur underligt folk beter sig, men inte lika bra på att förklara och förstå beteendet. Det senare är naturligtvis mycket svårare - men det betyder inte att det är okej att inte ens försöka.

Tänkvärt från McCloskey

Efter en afton med Deidre McCloskey har man en del att fundera på. Denna sanningssägare har flera intressanta käpphästar:

• Mainstream nationalekonomi är lika samhällsrelevant som matematisk filosofi. De välrenommerade universiteten i USA har fastnat i viljan att publicera i topptidskrifter. Istället är det på George Mason den spännande forskningen bedrivs.
• "In social science, popular is what happened yesterday"
• Dessutom driver hon tesen att vid tillsättning av akademiska befattningar, ska man kika mindre på var den sökande publicerat, och istället faktiskt läsa personens arbete.
  

Läs också gärna hennes rethoric of economics. beklagar, den tycks inte finnas fritt tillgänglig på nätet.

Om sociala normer och paxade stolar på lunchställen

På lunchställen med matkö, finns två olika normer kring hur platserna ska fördelas. På vissa ställen markerar folk stolar med sina ytterkläder och ställer sig sedan i matkön. På andra ställen är detta socialt oacceptabelt. Det konstiga är att båda normerna tycks existera parallellt.

Om alla följer samma norm, blir utfallet att sittplatserna fördelas efter i vilken ordning folk dyker upp. Men om vissa ställer sig i kö med ytterkläder på, och senkomna inser att de riskerar bli utan plats, finns genast en frestelse att markera en plats - varpå någon som kommer från matkön blir stående med maten utan att ha någonstans att sitta.

Annorlunda uttryckt: Paxningsstrategin är riskdominant. Ändå har den inte tagit över fullständigt. Förmodligen är den aningen mindre effektiv - det blir en liten omväg och folk vill gärna ha uppsikt över sina kläder.

Man kan nu läsa lite här och var kan man läsa att en tysk jurist (Ralf Höcker) kommit fram till att det inte finns lagligt stöd för paxningsnormen, vare sig när det gäller pubstolar eller solstolar på stranden. Däremot påpekar Höcker att det faktiskt är olagligt att förstöra andras kläder och handdukar. Tydligen är Höcker på väg med en hel bok med titeln New Dictionary of Popular Legal Errors.

För folk som blir suckers i lunchserveringen och blir stående med mat men utan sittplats, kan det möjligen vara kul att veta att man inte begår något lagbrott om man helt sonika flyttar någon annans ytterjacka - så länge man tar någorlunda väl hand om densamma.

Men frågan är om man bidrar till upprätthållandet av en mer effektiv social norm?

Egen avdelning på s-fakulteten?

Margareta Hallberg, på Institutionen för idéhistoria och vetenskapsteori, Göteborgs universitet, och Jörgen Hermansson, Statsvetenskapliga institutionen, Uppsala universitet, har båda gjort ett mycket gediget arbete i sin granskning av Eva Lundgrens forskning. Den är saklig, korrekt, resonerande och lättläst. De båda har skrivit sig samman om hela rapporten, men gör på slutet några personliga kommentarer.

Hallberg sammanfattar så här:

Sammantaget har vår granskning identifierat flera allvarliga problem i Lundgrens forskning. Här finns empiriska påståenden som saknar empirisk grund, oklarheter vad gäller urval och antal intervjupersoner, avsaknad av alternativa tolkningar, påståenden som motsägs av egna data, generaliseringar utifrån ett litet underlag.

 Hermansson gör följande intressanta fundering i sin avslutning:

Vår genomgång av några centrala delar av Lundgrens forskning utmynnar i en reflektion från min sida över det faktum att Eva Lundgren sedan några år har blivit tilldelad en egen  vdelning inom den samhällsvetenskapliga fakulteten. Det handlar i praktiken om en egen  nstitution enbart för Eva Lundgren och hennes nära medarbetare. Detta är ett arrangemang  om rymmer faran för det vi har kunnat identifiera i Lundgrens forskning. Vetenskapliga miljöer som inte vårdar sig om pluralism och möjligheten att ständigt ifrågasätta riskerar att  li blinda för även de uppenbara invändningarna mot de egna slutsatserna. På denna punkt är det emellertid ledningen för Uppsala universitet och dess samhällsvetenskapliga fakultet snarare än Lundgren själv som bör klandras.

Lundgren försvarar sig mot bl a just detta i ett dokument på hennes hemsida:

De tre verk mina granskare har läst och kritiserar har alla producerats utanför den miljö man menar skulle vara farlig för forskningens pluralism på sagda sätt: vid Universitetet i Bergen och vid Teologiska respektive Sociologiska institutionen vid Uppsala universitet. Två av dem  är dessutom resultatet av mångvetenskapliga samarbeten. Försöken att etablera ett samband mellan vad man påstår är enögdhet i min forskning och att jag skulle ha en egen  orskningsenhet faller därmed, såvida man inte vill utpeka nämnda institutioner som ”vetenskapliga miljöer som inte vårdar sig om pluralism och möjligheten att ständigt ifrågasätta”.

Det finns för många samhällsvetenskaper

Deltog idag en en LUPEF-debatt, som blev betydligt intressantare än vad jag vågat hoppas. På frågan om forskningsresurserna i samhällsvetenskap är för utspridda i Sverige, svarade Fredrik Melander jakande, och lade sedan till att det dessutom finns för många samhällsvetenskapliga ämnen (här kan det hända att jag minns helt tokigt, så korrigera mig gärna).

Det slog mig då - igen - att vid Svenska universitet finns ganska besynnerliga murar mellan olika samhällsvetenskapliga ämnen. I Lund ska ekonomer verkligen inte traska ner till sociologen eller statsvetarna och ställa jobbiga frågor på seminarierna. Således var det väl bara logiskt att Ekonomihögskolan för en tid sedan lämnade den samhällsvetenskapliga fakulteten. Men även inom ekonomihögskolan är väggarna rejäla: Ekonomer förväntas exempelvis inte kunna någon ekonomisk historia.

Murarna finns även inom varje ämne, här resta mellan olika subdiscipliner. Om teoretiker går på empirikers seminarier och ställer jobbiga frågor om de teoretiska hypoteserna, blir det mest dålig stämning. För att inte tala om hur konstigt det skulle bli om empiriker ramlade in på ett teoretiskt seminarium och började ställa frågor om den empiriska relevansen hos de teoretiska modellerna.

Konsekvensen av den här kulturen är att de flesta forskare vänjer sig vid att aldrig behöva svara på jobbiga och "dumma" frågor. Det betyder i sin tur att när någon bryter mot den oskrivna regeln och likväl ställer just jobbiga och dumma frågor, är forskarna inte särskilt bra på att svara och vill ibland helst slippa debatten helt (länkarna går till valda delar av Wahl-Popova debatten om genusforskning, som får tjäna som exempel på fenomenet).

(På NEKen i Lund, fanns ett tag en viss kandidat Molin, som var skitjobbig och behövdes just därför, varför han nu (van)hedras genom att omnämnas här.)

Kan läkare inte forska?

Mikael har noterat att de läkare som funnit att anställda som går i pension sent i livet också lever längre, inte korrigerat för att dålig hälsa är en vanlig orsak till tidig pensionering. (Se artikel i Dagens Industri). Deras resultat kan således i själva verket vara tämligen trivialt - folk med god hälsa lever längre.

Mikaels tes är att läkare får sin doktorsexamen utan att vara tränade forskare och därför ofta drar slutsatser på basis av "råa korrelationer" som är "nerlusade av kausalitets- och endogenitetsproblem".

Kan detta rimligen stämma? DI berättar inte vad forskarna heter, men studien ifråga är uppenbarligen den här. Där finner vi att läkarna studerat "Hazard ratio of death adjusted for sex, year of entry to study, and socioeconomic status".

Således: De vet att man måste korrigera för andra förklarande variabler, men de korrigerar inte för den mest uppenbara, nämligen hälsostatus.