Vad är fel med "behavioral economics"?

På konferens med American Economic Association. Efter första dagens sessioner, kan konstateras att fältet 'behavioral economics' (b.e.) tycks fortsätta växa och väcka intresse. Bland annat hölls en session kallad 'behavioral welfare economics' som syftade till att modifiera den vanliga välfärdsteorin med insikter från b.e.

Mot b.e. kan dock en rad invändningar göras:

• För det första är namnet bisarrt. 'Behavioral economics' antyder att "vanlig nationalekonomi" inte handlar om hur människor beter sig. Men konsekvenser av, motiv för och modeller av mänskligt beteende är vad ekonomer pysslat med långt innan detta nya fält blev poppis.
• För det andra är fältet nästan helt ateoretiskt. Det experimenteras hej vilt, människors beteende dokumenteras i detalj, och i slutet av pappret spekuleras ofta synnerligen friskt i tänkbara förklaringar till att folk inte beter sig exakt som standardmodellerna säger.
• För det tredje: Efter som fältet är nästan helt ateoretiskt, är det ont om entydiga insikter som kan tillämpas på andra subdiscipliner. Var och en har såklart sin egen idé om hur den traditionella välfärdsekonomin måste förändras pga b.e.
  

Trots dessa invändningar, råder det ingen tvekan om att b.e. är framtiden för nationalekonomin, oavsett vad man tycker om det. Punkterna ovan är sannolikt bara barnsjukdomar som väntar på att bli åtgärdade.

Genuina insikter inom samhällsvetenskapen

 "Name 5 findings or results in economics that are interesting, non-trivial and actually true" - den uppmaningen fick publiken på en konferens jag bevistade för länge sedan. Jag har grunnat på frågan sedan dess. För en tid sedan, tog John Bubber upp nästan samma fråga, dock för all samhällsvetenskap och inte längre begränsat till resultat.

Hans tre i topp:

• Teorin om komparativa fördelar
• Fångarnas dilemma
• Arrows omöjlighetsteorem

Jag hakar glatt på denna diskussion, men höjer ribban till genuina insikter som faktiskt stämmer, vilket diskvalificerar fångarnas dilemma (som strikt sett bara är en modell, om än enormt användbar). Sålunda omformuleras de övriga två, som jag dock till fullo håller med om:

1. Insikten om att handel mellan två parter är ömsesidigt gynnsamt även om ena parten har absoluta fördelar i allt.

2. Insikten att det inte går att fatta kollektiva beslut som uppfyller de var för sig rimliga kriterierna i Arrows teorem (och den parallella insikten att så fort man ruckar på något av kriterierna finns det många olika sätt att aggregera individuella preferenser till en kollektiv rangordning).

Vad kan läggas till? Några tänkbara kandidater:

• Duvergers lag, enligt vilken majoritetsvalsystem leder till två-partisystem, medan proportionella val leder till flerpartisystem.
• Insikten om att incidensen av en skatt i jämvikt är elasticitetsbestämd, och således oberoende av vem som formellt sett åläggs betala skatten. (Detta är en favorit: Det kan visas formellt efter bara några enstaka föreläsningar på a-nivå, bekräftas experimentellt av studenterna själva, och politiken i vilket land som helst erbjuder alltid fallstudier och anekdotiska illustrationer)
  

Vidare kan tyckas att insikterna i medianväljarteoremet och condorcet-paradoxen är värda en egen punkt, även om de strikt sett ryms inom Arrows teorem. 

Inom makroekonomi finns många kul teoretiska resultat: permanentinkomst-hypotesen, pengars neutralitet och ekvivalensen mellan ränta och befolkningstillväxt, som dyker upp i vissa modeller. Kruxet är bara att dessa inte klarar sig särskilt bra vid konfrontation med verkligheten.

Amerikanska läroböcker i nationalekonomi

En R. Preston McAfee (vars hemsida signalerar mild galenskap) recencerar Tim Harfords Undercover Economist i senaste J. of Ec. Literature. Han är kritisk, men inte så kritisk som han är till de vanliga Economics-böckerna:

Modern textbooks have ballooned to a thousand pages of inane drivel illustrated with beautiful graphics that wouldn’t look out of place in a modern art.

These texts have replaced analysis with photographs of economists, and are to economic analysis what British tabloids are to news. Introductory textbooks now seem more appropriate for physically beating the students into submission, or perhaps being thrown like a discus at somnambulant tardy students, and it takes a football coach just to lift one.

Compared to these miserable doorstops, The Undercover Economist (AKA Economics Undercovered) offers a more appealing paradigm.

Recensionen i övrigt är nästan lika sluggermässig, men visst har han vissa poänger.

De grundböcker jag kommit rejält i kontakt med är följande:

Perloff: Inte så dum. En av få läroböcker som inte behandlar läsaren som ett barn. 

Krugman & Wells: Väldigt ytlig jämfört med Perloff.

Parkin & King: Påminner som jag minns det ganska rejält om beskrivningen ovan.

För närvarande används alltså Krugman & Wells i Lund, efter ganska många år med Perloff. Skulle gissa att man snart kommer att byta igen. Ser att Uppsala använder Besanko, kan det vara något?

Verksamhet 2007

Sent i december spikades min verksamhetsportfölj för året. Så här ser det ut:

• Söderbergska stiftelserna finansierar mitt filosoferande om äganderätter och fördelningsnormer. Jag bugar och tackar!
• Tillsammans med de helfestliga statsvetarna Gissur och Mats, ska jag forska om korruption i svenska kommuner. Med pengar från vetenskapsrådet, tro det eller ej.
• På Ratio ska jag leda ett nytt projekt om politisk förändring, dvs hur och när effektivitetshöjande reformer kommer till stånd.
• Året inleds dock med en återkomst i föreläsningssalen, närmare bestämt kårhusets aula i Lund, där det blir 6p mikroekonomi med start 22 januari.

Som synes, blir detta en hel del (inte minst när man lägger till allt från 2006 som fortfarande ska sys ihop). Jag kommer därför snart att be om hjälp med den tredje punkten. Återkommer!

Välfärdsstatens universalitet och människors tillit

Ett papper jag följt med fascination sedan första konferenspresentationen för många år sedan, är Rothsteins & Kumlins idé att kontakt med selektiva välfärdssystem (bostadsbidrag, socialtjänst, färdtjänst, förtidspension, handikappomsorg,
arbetsförmedling, andäldreomsorg) minskar medborgarens tillit.

Det första "bevis" för detta jag såg, var att på frågan "I vilken utsträckning anser du att man kan lite på människor i allmänhet?" på en skala från 0-10 svarade de som varit i kontakt med selektiva institutioner lite annorlunda:

Skillnaden mellan 6.7 och 5.7 i genomsnitt är knappast enorm, dessutom kan det ju vara en selektionseffekt: De som kommer i kontakt med socialbidrag kanske har lägre tillit av något annat skäl än socialbidraget.

I den publicerade versionen försöker de korrigera för andra faktorer, och resultatet ser någorlunda robust ut. Kontrollvariablerna går åt väntat håll: Högre inkomst, utbildning och livstillfredställelse samvarierar med hög tillit; vänsterideologi och arbetslöshet samvarierar med lägre tillit.

Intressant är dock att författarna i artikeln nästan ber om ytterligare tester, kanske anar de att om rätt kontrollvariabel tas med kommer deras effekt att bli insignifikant. Ett uppsatstips så gott sopm något!

Källa: Kumlin, Staffan och Bo Rothstein. 2005. "Making and Breaking Social Capital: The Impact of Welfare-State Institutions." Comparative Political Studies 38:339-365.
 

Vem vilseför: Calmfors eller Spånt?

Lars Calmfors artikel om akassan (omskriven här) får kritik i Svenskan idag, av David R. Howell, [Econ prof, som nyligen utkommit med boken "Fighting unemployment - The Limits of Free Market Orthodoxy"], Roland Spånt [fil dr, nationalekonom], samt Roger Mörtvik [samhällspolitisk chef TCO].

Inga mainstream-namn, men låt oss kika på argumenten:

1. "Calmfors vilseför om a-kassan", påstår rubriken. Ordet vilseför återfinns inte i artikeln. Debattredaktörerna förnekar sig inte.

2. Det görs en poäng av att Calmfors stött sig på "en så kallad regressionsanalys av 20 OECD-länder över data från 1982–2003. Effekten gäller alltså för ett tänkt genomsnittsland". De med hyfsade kunskaper om forskning blir knappast chockade av detta. För andra kanske det låter som om Calmfors gjort något helskumt.

3. Därefter kommer deras huvudpoäng: Sverige är inget genomsnittsland, erfarenheter från andra länder gäller inte nödvändigtvis här. Som stöd citeras en studie av Bertil Holmlund:

Professor Bertil Holmlund analyserade i en viktig studie förändringarna av a-kassan som gjordes 2001–2002 och fann inget stöd för en sådan effekt. För män verkar det förvisso finnas en viss fördröjd effekt, för kvinnor blev effekten snarare den omvända, även om det resultatet inte var statistiskt signifikant.

Ingen knockout av Calmfors direkt. Referensen till Holmlunds studie är dessutom ganska vilseledande: Den rör även tidsgränsen för akassan i början av 90-talet, samt den sänkta ersättningsnivån 1996. Den fann väntade beteendeeffekter. Hans tredje fall - det som refereras av författarna - gällde höjningen av ersättningstaket runt 2001, som alltså inte gav omedelbar effekt på beteendet.

4. Slutligen refererar författarna nya insikter inom OECD om att det finns två modeller som funkar hyfsat: den skandinaviska och den anglosaxiska, medan länderna i syd- och centraleuropa dras med de största problemen.

Visst finns det mönstret, men det betyder inte att incitamenten som skapas av akassan är betydelselösa i skandinavien.

Calmfors svar borde kunna bli ganska kort.

i? Andra bloggar om: Calmfors, akassan, bidrag, arbetslöshet, ekonomer

Update on 22 nov 2006, kl 16:00 by bergh

Calmfors artikel uppskattades av många vänsterbloggare pga dess resonerande tonläge - ett exempel. Ska bli intressant att se vilka som låter sig lugnas av Spånt och c:o.

Ekonomer i debatten - en teori om tystnaden

Benny Carlson, ekonomhistoriker från Lund, höll nyss seminarium om ekonomernas roll i debatten för och nu. Budskapet var väl inte så förvånande: Heckscher, Ohlin, Wicksell, Cassel och Myrdal har få motsvarigheter idag. Och de som finns, är i regel inte purunga.

Förklaringar som kom upp var de väntade: det är matematisering och publicering som premieras, forskarutbildningen är krävande, institutionerna uppmuntrar inte debattdeltagande.

En kompletterande förklaring skulle kunna vara rädsla för att ha fel. Nationalekonomi idag är mycket mer utvecklatd och specialiserad än på wicksells tid. Nästan oavsett vad man säger finns det ganska många som kan invända att "det där är inte ALLTID sant", eller "det här resonemanget förutsätter X, Y och Z - och du nämner inte Z!"

Många ekonomer är kanske helt enkelt rädda att en kollega ska säga, "i den här artikeln förenklar du allt lite väl mycket!?"

(denna skeptiska inställning till resonemang som till förenklats för att bli hanterbara, är för övrigt lite ironisk - eftersom nästan all ekonomisk forskning går ut på att förenkla en komplex verklighet så att den blir hanterbar.)

Och visst - I valet mellan en förenklad bild och en fullständig förståelse för ett komplext fenomen, är det senare onekligen att föredra.

Men om alternativet till en förenklad men hyfsat korrekt bild, är groteska och vanligt förekommande missförstånd om sakförhållanden, då kanske även ett förenklat debatt inlägg kan göra nytta.

Exempelvis tror tydligen 41 procent av amerikanska väljare att ulandsbistånd är en av de två största federala budgetposterna (!)

I det fallet skulle även en mycket grov förenkling av vad staten faktiskt lägger pengar på höja debattnivån rejält. (Fler exempel torde inte vara svåra att finna)

i? Andra bloggar om: nationalekonomi, ekonomer, samhällsdebatt, universitet

SOU 2000:86

Någon omtänksam har sett till att SOU 2006:86 hamnade i mitt postfack. Det är Anna Hedborgs socialförsäkringsutredning. Jag tror utredningen är synnerligen viktig: Om man lyckas sy ihop en blocköverskridande enighet kring socialförsäkringsreformer som är lika långtgående som pensionsreformen i att skärpa arbetsincitamenten, tror jag de som väntar på att den svenska välfärdsstaten ska kollapsa under sitt eget skattetryck, får vänta väldigt länge.

En sak jag snabbt kollade upp, var vad man gjorde av den underliga idén (som antytts i en av underlagsrapporterna) att bristande arbetsincitament inte är något problem eftersom svenskar är så arbetssamma ändå - tidigare omskriven här och här:

Inte alltför mycket, visar det sig. Dessutom förstår man att orsakssambandet inte går från höga ersättningar till hög arbetsmoral:

Att mäta och jämföra attityder till arbete i olika länder med olika utformning av sina välfärdssystem är ett nytt forskningsområde. Jämförande attitydforskning är ett komplicerat fält, inte minst därför att frågors innebörd och tolkning blir olika i olika miljöer. I studier som gjorts på nya jämförbara data har visat att inställningen till arbete är mest positiv i de västeuropeiska länder som har de mest utbyggda välfärdssystemen. Det kan vara så, att de nordiska länderna (med mest omfattande välfärd) till skillnad från andra länder har en stark nedärvd arbetsorientering som fortfarande slår igenom i jämförelserna.

Som vetenskaplig referens åberopas också ett papper av Assar Lindbeck med idén att en omfattande välfärdsstat urholkar arbetsmoralen fast med lång eftersläpning.

Nåväl, det kan vara som det vill med detta - det som kostar pengar är ju inte vad folk säger, utan hur de faktiskt beter sig. På den punkten verkar utredningen ha klart för sig - de har till och med letat fram data på bidragsberoende ända från 1970 (jfr den här bilden som börjar 1990):

 

Som synes är det ökande utanförskapet inte något nytt fenomen sedan 90-tals krisen - trenden är mycket äldre än så. Återstår att se vilka slutsatser som dras av detta...

Tullberg om liberalismen och människors värde

Vänstra stranden refererar vad som verkar vara en mycket intressant artikel av Jan Tullberg i Filosofisk Tidskrift: (ej på nätet sedan 2005)

Tullberg menar att likavärdestesen står handfallen inför utvidgandet av värdecirkeln till djur och även växter. Något som i förlängningen ger absurda konsekvenser. En liberal grundsyn betonar istället olikheten i människovärdet, rätten att värdera sig själv och sina egna högre än andra.

Av detta följer (mycket förenklat) att det är friheten att värdera varandra olika som är liberalismens grundvärde. Jämlikhet är endast ett underordnat instrumentellt värde, skriver Tullberg. Han går så långt att han t o m menar att likavärdestesen har antiliberala implikationer.

Ett tips till Stockholms alla filosofi-debattföreningar är ordna ett samtal mellan Tullberg och Ulf Öfverberg, som för några år sedan gav ut skriften Liberalism som Jämlikhet på Bertil Ohlin-institutet.

Mer om IQ än vad vi kanske vill veta...

Via the light horse hittar jag denna artikel (ur British Journal of Health Psychology som inte verkar ingå i vad forskare vid LU unnar sig).

Tänkt så politiskt korrekt den hade varit om kommat varit en punkt i abstractets sista mening:

The data collectively suggest that individuals in wealthier and more egalitarian societies live longer and stay healthier, not because they are wealthier or more egalitarian but because they are more intelligent.

(tidigare inlägg i samma ämne).

Istid eller växthuseffekt: Har klimatforskarna gjort helt om?

I senaste Independent Review skriver Randall G. Holcombe om klimatfrågan, och påpekar att för bara 25 år sedan var det självklart att klimatfrågan syftade på den stundande istiden och hur mänskligheten skulle klara sig. Hans slutsats: 

Had we acted on their [scientists] recommendations back then, we would have implemented policies that today’s scientists view as harmful.

Bland de tokigare exempel som nämns, var att Nixon var nära att bygga en damm som skulle förhindra att arktiskt vatten kylde av stilla havet. Och man diskuterade om kärnkraft kunde användas för att värma världshaven.

Detta lät lite väl bisarrt, är det verkligen representativt för klimatforskningen 1980?

Låt se. Holmcombes referens för dessa förslag är Lowell Pontes bok The Cooling. Den analyseras systematiskt här, och verkar vara rena skämtet, populärvetenskap när den är som sämst.

Förutom att boken saknar en normal referenslista, har den ett förord där forskaren Bryson faktiskt påstår att det finns konstigheter på nästan varje sida i boken:

There are very few pages that, as a scientist, I could accept without questions of accuracy, of precision, or of balance...

Således: Om någon låter påskina att forskarna runt 1980 var lika eniga kring hotet från en stundande nedkylning, som de idag är kring växthuseffekten, skulle jag förhålla mig skeptisk. I synnerhet om de använder The Cooling som exempel på att de har rätt.

i? Andra bloggar om: klimatfrågan, växthuseffekten, global uppvärmning

Nick Bostrom om världen år 2050

Via thelighthorse hittar jag Nick Bostroms hemsida, ett fascinerade exempel på hur forskares hemsidor ser ut när de är som bäst.

Vissa tycker det är imponerande när en akademiker bara har publikationer i topptidskrifter, som när en ekonom bara publicerar i AER och Econometrica. Själv blir jag mer imponerad när det ser ut så här, kombinationen Nature, Philosphical Quarterly och Astrophysics & Space Science går inte av för hackor.

Snubben skriver populärvetenskapligt också - detta fiktiva samtal mellan förståsigpåare år 2050 om de senaste 50 årens viktigaste förändringar var klart underhållande.