Universitetsavgifter, social snedrekrytering och hur många som läser vidare

Skulle införandet av terminsavgifter vid svenska högskolor leda till att färre läser vidare och ökad social snedrekrytering?

Intuitivt verkar svaret vara ett solklart ja. Men efter en del egen forskning i ämnet (här och här, men notera att båda artiklar uppdaterats ganska rejält och nu är under submission) lutar jag faktiskt åt att svaret är 'nej' eller 'möjligen marginellt'.

Istället är det nog i grundskolan som social snedrekrytering till högre utbildning bäst motverkas.

Genom Anders Borglin (!) uppmärksammades jag nyss på att Nicholas Barr verkar göra samma analys i The Guardian:

Access does not fail at 18 because of tuition fees. Access fails when someone leaves school at 16 for reasons that started much earlier.

Lite empiri som visar att det faktiskt inte finns något uppenbart samband mellan avgiftsnivå och hur många som läser vidare:

(källa: wp ovan. Där finns också multivariat cross-section. och en IV-skattning som är riktigt skakig, jag vet).

Table 1 Tuition and enrolment in different countries [1]

Tution level	Countries	Average enrolment
Free	Finland , Belgium, Sweden	67%
"Free" [2]	Germany , France, Ireland	49%
Low tuition	Italy , the Netherlands, Austria	54%
Medium tuition	Australia , New Zealand, United Kingdom, Canada	63%
High tuition	Japan , United States	61%

---

[1] Source: Usher and Cervenan (2005) for tuition levels, WDI (2003) for enrolment rates.

[2] According to Usher and Cervenan, these countries are formally free but in practice substantial costs separate them from the true no-tuition countries.

Antal akademiker i Sverige som bloggar:

29?!

Kul med pensioner, del 2

Ger det nya pensionssystemet bättre eller sämre pensioner än det gamla? På denna punkt, lärde mig Ole Settegren igår något jag inte tänkt på tidigare:

Slentrianmässigt påstås ofta att det nya pensionssystemet ger sämre pensioner än det gamla. Jag brukar påpeka att vad folk i regel åsyftar är något annat, nämligen att det nya systemet ger sämre pensioner än vad det gamla utlovade.

Även det gamla systemet gav för övrigt sämre pensioner än vad det lovade, eftersom politiska beslut stundom grep in och sänkte pensionerna.

Men: Vad Ole påpekade, var att det gamla systemets pensioner var prisindexerade.

Med bibehållen prisindexering och den låga inflation vi haft länge nu, skulle pensionärerna sannolikt blivit mycket arga: Deras nivå skulle då släpat efter de yrkesarbetandes ganska rejält.

Den nya indexeringen bygger på inkomsttillväxt, och har inneburit att de inkomstgrundade pensionerna ökat med 11,1 procent sedan 2002 medan den allmänna prisökningen har varit 7,6 procent - se vidare här.

De som tror det nya systemet ger dem sämre pension än de skulle fått utan förändringar, har alltså haft fel.

Å andra sidan, kan man fortsätta den kontrafaktiska analysen ett steg till:

Om indexeringen inte hade ändrats, är det troligt att pensionärerna skulle börjat lobba för ännu ett politiskt ingrepp, för att deras nivå inte skulle behöva släpa efter. Och med tanke på hur årets valrörelse bedrevs, skulle de sannolikt lyckats...

Kul med pensioner, del 1

Gårdagen tillbringades på helfestliga socialförsäkringsforskningens dag. Där vevade jag några käpphästar om hur man (inte) bör mäta pensionssystemets omfördelande effekt. Till exempel påstås i

Smeeding, Timothy M and Susanna Sandström. 2005. "Poverty and income maintenance in old age: a cross-national view of low income older women." Luxembourg Income Study Working Paper Series Working Paper No. 398.

att fattigdomen i Sverige minskas med över 70 procentenheter som en effekt av skatter och socialförsäkringar: Från 82 till 8 procent - se tabell intill.

 

En kanske troligare tolkning är att den "totala systemeffekten" även inkluderar en del beteendeförändringar. Till exempel kan det ju tänkas att avtalspensionerna skulle vara snäppet mer omfattande än 10 procent, om det inte funnes ett skattefinansierat pensionssystem. Vad jag kan se, problematiseras detta sätt att kvantifiera en "anti-poverty effect" inte alls i pappret.

Blir matematiken mindre viktig inom nationalekonomin?

En intressant spaning på EconLog:

Ten years ago, ultra-mathematical theorists were the kings of the economics profession. Now they seem to be nigh irrelevant. Clever and relatively open-minded empiricists rule the roost.

En tänkbar förklaring som nämns, är att exempelvis American Economic Review blivit aningen mindre matematisk-teoretisk på senare tid.

Frågan är bara om vi sett något av denna trend i Sverige?

Hur användbar är neoklassisk teori inom nationalekonomin?

I förra veckan höll jag (för andra gången) en föreläsning om metod på akursen i NEK i Lund. Den här gången blev jag i efterhand lite fundersam kring om neoklassisk teori fick lite för mycket kritik - vilket inte var avsikten.

Den teori som lärs ut på akursen förutsätter att transaktionskostnaderna är noll och att det finns tydliga äganderätter. Men den fungerar naturligtvis bra även när antagandena är nästan uppfyllda, exempelvis när transaktionskostnaderna är låga.

Vad jag INTE hann säga på denna två timmarsföreläsning, är att de verktyg som ingår i amikron, är synnerligen användbara när det gäller att förstå hur institutioner uppstår. Tre exempel:

• En rättstat är en monopolist. Den har monopol på legitimt våldsutövande. Stordriftsfördelar och en rad liknande faktorer bestämmer hur väl stater av olika storlekar fungerar.
• Konkurrens mellan stater är viktigt: Finns det ingen exit-option för medborgarna, är risken större att staten beter sig illa. 
• Spelteori - i synnerhet upprepade spel - är ännu en nyckel till att förstå staters uppkomst. Det som i sin enklaste version ser ut som ett olösbart socialt dilemma, rymmer nycklar till att förstå rättstat, äganderätt och tillit när spelen upprepas, i synnerhet om de upprepas i någon form av social struktur.

Jag har således svårt för dem som viftar bort det neo-klassiska paradigmet som ointressanta teoretiska tankeövningar. Tvärtom: den institutionella och experimentella ekonomi som nu blir allt mer populär, är en fullt logisk följd av den neoklassiska analysen.

Calmfors hos Lejonen

Lars Calmfors har i en SIEPS-rapport utrett hur EU:s stabilitetspakt funkar, sedan Frankrike och Tyskland bröt mot den genom att ha för stora underskott. Den funkar inte så bra längre: Trovärdigheten har tagit stryk. (Nähä!?)

Lång rapport här, kortare sammanfattning av debatten här. Calmfors föreslår att finanspolitiken i framtiden styrs upp av ett ekonomiskt expertråd, och idag ska han förklara för statsvetarna i Uppsala varför detta behövs och varför en sådan lösning inte behöver vara odemokratisk.

Det brukar bli roligt när ekonomer klampar in på statsvetarnas revir (idémässigt och geografiskt).

Update on 24 okt 2006, kl 11:23 by bergh

Seminariet var intressant, och Calmfors idéer togs ganska väl emot, kanske mest välvilligt av Shirin, som dessutom bidrog med intressanta kommentarer kring hur Sverige (till slut) fick en oberoende riksrevision.

I princip kan Calmfors förslag tolkas som en 'commitment-device' för regeringar som vill binda sig i förväg till en viss finanspolitik. Invändningar som restes var inte särskilt chockerande:

• demokrati har ett proceduriellt egenvärde som kan göra det värt att offra viss effektivitet
• varför just finanspolitik?Varför inte ett expertråd inom miljöpolitik eller socialpolitik?
  

En annan tanke är att Sveriges nya budgetprocess och nominella utgiftstak redan idag ligger ganska nära Calmfors förslag.

Mer spinn - och en hemlighet - om välfärdsstater och ekonomisk frihet

Mitt papper om välfärdsstater och ekonomisk frihet får bra spinn för tillfället: Johan R hittade ett omnämnande på Scientific Americans blog med anledning av en intressant artikel av Jeffrey Sachs.

Det är dags att avslöja en liten detalj: När jag och den gode Karlsson försökte styrka teorin med lite ekonometriska körningar, gick det så där. Vissa blev snygga, de flesta blev obegripliga. Vi enades om att det var mätfel. Eller att tidsserien var för kort - institutionella reformer tar tid för att verka.

Lärdom: Testa aldrig en bra teori mot data :-)

Borg på nationalekonomiska föreningen

Idag kommenterades Borgs budget på Nationalekonomiska föreningen, av Nils Lundgren och Mats Persson. Det var inga hårda kritiska ord.

Nils Lundgrens synpunkter - som jag tolkar dem:

• Budgeten ökar sannolikt både utbudet och efterfrågan på arbete - men hur är det med matchningen på arbetsmarknaden?  Rehabilitering har fått dåligt rykte för att det funkat dåligt på 90-talet - men man borde satsa mer på detta.
• Varför vågar inte politiker räkna med dynamiska effekter längre? Det kan vara rent skadligt att krona för krona finansiera reformer som syftar till ökad sysselsättning. Detta sätt att räkna tyder på att man förutsätter att politiken inte ska fungera!
  
• Det är klokt att arbeta med differentierade skattesatser: Ganska få bygger en platt TV i garaget för att den blivit dyr på grund av höga skatter. Men garaget i sig kan mindre händiga få för sig att smälla upp på egen hand. Ett ramsey-resonemang alltså.
  
• Bra att rensa upp i den svenska statsförvaltningen. Regeringen borde vara lika hård i att motverka eu-byråkrati!
• Försvaret kostar alltjämt 40 Gkr - ändå har vi idag i praktiken inget försvar alls av svenskt territorium och stora problem att få fram några hundra mannar till internationella operationer. Här borde finnas enorma besparingsmöjligheter! (ett resonemang som brukar framföras mycket skojigare av professor Ståhl.)
  

Mats Perssons kommentarer:

• Fastighetsskatten - hur angeläget är det att avskaffa den egentligen? [Borgs svar var att en stabil skattebas också måste vara legitim, annars är den inte stabil]
  
• Sjukpenningenförsäkringen: Ska frånvaro betalas av arbetsgivaren eller av skatte medel? Synd att medfinansieringen (arbetsgivarnas 15% av långa sjukfall) avskaffas utan utvärdering.
• Public Service: varför betalar inte regeringsmedlemmar sin avgift? Det finns ju positiva externa effekter av denna verksamhet!
• Muséer: Synd att avskaffa avgiftsfriheten, ty när kidsen söker skydd för regn går de inte in om det kostar 70 pix. Och det finns ju tydliga positiva externa effekter av dessa också. [Borg ifrågasatte de positiva externa effekterna, men menade att public service behövs för att driva en metadiskussion om demokratin, som inte skulle tillhandahållas av marknaden]
  

Blundell i Uppsala

Ett tips och en påminnelse till mig själv: 21-23 november lär Richard Blundell diskutera EITC och liknande i Uppsala.

7 funderingar kring statsvetarmötet i Karlstad

Bevistade nyss Statvetenskapliga förbundets årsmöte i Karlstad. Funderingar:

1. Statsvetarnas namn på sina subdiscipliner är näst intill obegripliga. Skriver man om välfärdsstaten i Sverige är detta uppenbarligen 'komparativ politik'. Inte 'politisk organisation' och absolut inte 'politisk teori'.

För att förstå varför jag tycker detta är förvirrande, testa att dela in nationalekonomi i 'komparativ ekonomi', 'ekonomisk organisation' samt 'ekonomisk teori'. Inte glasklart direkt. Påminner om den här klassiska uppdelningen av djur.

2. Statvetarna håller sina subdiscipliner rejält separerade. Papper och program fanns inte tillgängliga på nätet. Inte ens när man kom till konferensen kunde man få reda på vilka papper som diskuterades i gruppen för politisk teori. Det som fanns var namnet på författarna, inte på deras papper.

3. På plussidan: Svenska statsvetare diskuterar faktiskt den aktuella politiska debatten. En plenariesession om tsunamin-hanteringen var ok, och paneldebatten om valet 2006 var riktigt intressant: Drude Dahlerup berättade om den danska varianten på Reinfeldts domedagsmaskin: De borgerliga i danmark lovade att inga nedskärningar skulle göras om de inte stöds av socialdemokraterna.

5. En viss statsvetarprofessor proklamerade självsäkert att ministerskandalerna var en medveten strategi från Reinfeldts sida för att visa journalisterna vem som bestämmer, och att ingen minister skulle avgå. Den analysen höll i cirka 18 timmar. (en kompis gjorde en betydligt bättre analys på basis av vilken minister som sett ut att sova dåligt de senaste dagarna).

6. Med några enstaka undantag var de tyngsta svenska statsvetarna (typ Rothstein och Sören Holmberg) inte där.

7. Svenska nationalekonomer har ingen liknande grej. Det är nog synd, trots allt.

Phelps: Varför får han priset?

Årets ekonomipristagare är alltså Edmund S Phelps, framför allt för hans fomella analyser rörande insikten att man inte varaktigt kan skapa sysselsättning genom att låta inflationen skena iväg. Ur motiveringen:

Indeed, it implied that there was no long-run tradeoff between inflation and unemployment, as there could be no permanent discrepancy between actual and expected inflation.

Är det verkligen Phelps som ka ha priset för detta? Vad hände med Lucas och Friedman, tänkte jag. Men Lucas kom några år senare och använde rationella förväntningar där Phelps använde adaptiva. Rörande Friedman (som fick priset redan 1976) förklarar de sig så här:

Unlike Phelps, Friedman did not embed his discussion of inflation and unemployment in a formal model.

Dessutom går idéerna längre tillbaks än så:

As recognized by Phelps (1968a), the idea that perfectly anticipated inflation has no real effects on the economy had appeared in earlier studies, such as Lerner (1949). However, this literature had not integrated this hypothesis within explicit models of unemployment and wage dynamics.

Således: Phelps är en av dem som ska tackas för den makroekonomiska stabiliteten med låg inflation:

The theoretical underpinnings for the policy of inflation targeting, which many central banks have adopted since the early 1990s, are to a large extent derived from the framework developed in Phelps’s 1967 paper.

Så varför faller inte arbetslösheten när både inflation och inflationsförväntningar stabiliserats på låg nivå? Den senare Phelps har funderat på den frågan också - vilket också nämns i motiveringen:

Efficiency wages (som Phelps kallde incentive wages): Företag finner det lönsamt att betala folk löner över jämviktslönen eftersom det lockar fram lojalitet och produktivitet hos de anställda

Hysteresis: Hög arbetslöshet tenderar bita sig fast när färdigheter blir mindre aktuella och folk deppar ihop ("an increase in unemployment may turn out to be (partially) irreversible, as a result of workers’ loss of skill and morale.")

Mest förvånande för mig var att Phelps (och Arrow) tydligen är standardreferenser när det gäller statistisk diskriminering:

When individual productivity is measured with error, it may be worthwhile [for employers] to use group data – information on average productivities in the group to which an individual belongs – so as to improve predictions about an individual worker’s productivity. A consequence of such behavior is that individuals with the same characteristics may be treated differently.

På det hela taget ett pris som få ekonomer torde bli arga eller särskilt exalterade över. Jag skulle gissa att Phelps stått på listan ett bra tag i syfte att dammas av när de behövde lite andrum efter kärnvapenkapprustning (Schelling) och globaliseringsdebatt (Stiglitz).

i? Andra bloggar om: ekonomipriset, Phelps, arbetslöshet, inflation, nationalekonomi