Nick Bostrom om världen år 2050

Via thelighthorse hittar jag Nick Bostroms hemsida, ett fascinerade exempel på hur forskares hemsidor ser ut när de är som bäst.

Vissa tycker det är imponerande när en akademiker bara har publikationer i topptidskrifter, som när en ekonom bara publicerar i AER och Econometrica. Själv blir jag mer imponerad när det ser ut så här, kombinationen Nature, Philosphical Quarterly och Astrophysics & Space Science går inte av för hackor.

Snubben skriver populärvetenskapligt också - detta fiktiva samtal mellan förståsigpåare år 2050 om de senaste 50 årens viktigaste förändringar var klart underhållande.

Många lästips inför novemberlovet

1. Den är sluggermässig, bitvis under bältet och gör misstaget att hänvisa till "den stenhårda globala konkurrensen" - men Expressens ledare om Joachim Vogel och SCB är ändå rolig. Dennis kompletterar.

2. Mikael har skrivit mycket bra den senaste tiden, bland annat om nollvisionen. Om målet verkligen är noll döda i trafiken, varför sätter man inte hastighetsgränsen till 30 km/h överallt?

3. Dessutom diskuterar Mikael upp Freakonomics-Levitts ifrågasatta resultat om att aborter minskar brottsligheten, och uppmärksammar att Freakonomics nu har en studyguide. Låt oss hoppas att Tim Harford hänger på, hans bok är nämligen bättre.

4. I senaste (?) Folkvett, skriver Fredrik Stjernberg om granskningen av Eva Lundgrens forskning, och tar vid ungefär där jag slutade för ett bra tag sedan.

5. Petra Östergren om feministers kluvna syn på prostituerade i Arena. Bland det bästa jag läst på mycket länge.

6. Gudmundson har sammanställt det mesta av socialdemokraternas eftervalsdebatt. Själv tänker jag fördjupa mig i denna när den kommit förbi de mest basala härskarteknikerna (missat detta?). Om det någonsin händer.

7. Och så ett farväl till henrik - en av de första bloggar jag kom i kontakt med.

Universitetsavgifter, social snedrekrytering och hur många som läser vidare

Skulle införandet av terminsavgifter vid svenska högskolor leda till att färre läser vidare och ökad social snedrekrytering?

Intuitivt verkar svaret vara ett solklart ja. Men efter en del egen forskning i ämnet (här och här, men notera att båda artiklar uppdaterats ganska rejält och nu är under submission) lutar jag faktiskt åt att svaret är 'nej' eller 'möjligen marginellt'.

Istället är det nog i grundskolan som social snedrekrytering till högre utbildning bäst motverkas.

Genom Anders Borglin (!) uppmärksammades jag nyss på att Nicholas Barr verkar göra samma analys i The Guardian:

Access does not fail at 18 because of tuition fees. Access fails when someone leaves school at 16 for reasons that started much earlier.

Lite empiri som visar att det faktiskt inte finns något uppenbart samband mellan avgiftsnivå och hur många som läser vidare:

(källa: wp ovan. Där finns också multivariat cross-section. och en IV-skattning som är riktigt skakig, jag vet).

Table 1 Tuition and enrolment in different countries [1]

Tution level	Countries	Average enrolment
Free	Finland , Belgium, Sweden	67%
"Free" [2]	Germany , France, Ireland	49%
Low tuition	Italy , the Netherlands, Austria	54%
Medium tuition	Australia , New Zealand, United Kingdom, Canada	63%
High tuition	Japan , United States	61%

---

[1] Source: Usher and Cervenan (2005) for tuition levels, WDI (2003) for enrolment rates.

[2] According to Usher and Cervenan, these countries are formally free but in practice substantial costs separate them from the true no-tuition countries.

Borgerlig strukturomvandling

Fredrik Segerfeldt tycker att framtidens borgerlighet ska bestå av ett stort borgerligt samlingsparti och ett litet, renlärigt nyliberalt parti.

Fundering: Ett stort, pragmatiskt parti på 45% gissningsvis, och ett litet parti på 4-5 procent som uttolkar renlärighet ur en ytterlighetsideologi, har inte Sverige varit där förut? (Därmed inte sagt att jag ogillar idén, tvärtom faktiskt!)

Arenavänsterns seminarier imponerar

Ingen kan påstå att Sveriges intellektuella vänster (nä, jag tänker inte på Ordfront) saknar självkritik eller väjer för svåra frågor:

Nästa vecka ordnar de gedigna Arenamänniskorna ett seminarium, om välfärdstat, invandring och medborgarskap. Personligen tror jag en hyfsat stor välfärdsstat går att kombinera med öppna gränser, men det kräver en del förändringar som delar inom vänstern nog helst vill slippa.

Och snart kanske Isobel rapporterar från dagens seminarium om varför vänstern är rädd för horor. (<- jo, de formulerar sig så. självkritik var ordet.)

(För skojs skulle jämförde jag Arenas kalendarium med Timbros. Ett tidstecken så gott som något. Och då syftar jag inte bara på att alla Timbros evenemang redan inträffat. Kritisk självrannsakan ger helt enkelt lite intressantare seminarier.)

i? Andra bloggar om: Arena, Timbro, idédebatt

S startade angreppen på arbetsrätten?

En av mina favorithypoteser just nu, är att regeringen Bildt (1991-94) kunde genomföra snabba, handlingskraftiga liberaliseringar tack vare ett gediget förarbete i utredningar tillsatta av tidigare socialdemokratiska regeringar.

Det är inget snack om att denna tes stämmer när det gäller de flesta sektorsavregleringar (tåg, flyg, taxi, el mm). Mer förvånande är att den även tycks stämma när det gäller arbetsrätten, i varje fall om man får tro Kurt Jonesjö, som skriver så här:

I februari 1991 presenterade ensamutredaren och förre förbundsordföranden Lars Erik Nicklasson utredningen Spelreglerna på arbetsmarknaden (SOU 1991:13). Utredningen innehåller flera viktiga inskränkningar i fackföreningarnas förhandlings- och konflikträtt.

Alla Nicklassons förslag återfinns mer eller mindre tydligt i direktiven (Dir 1990:26). Den var ett rent beställningsarbete från den socialdemokratiska regeringen.

Utredningen har remissbehandlats. De fackliga organisationerna var överlag starkt kritiska. SAF var mer positiv.

Utredningen innebär att den socialdemokratiska regeringen har erbjudit den borgerliga regeringen ett dukat bord när det gäller att beröva de anställda viktiga fackliga rättigheter.

Sedan blev det förvisso inte mycket mer än två undantag från turordningsreglerna, som i sin tur snabbt avskaffades igen.

Det är också fullt begripligt att båda blocken inför sina egna talar tyst om att regeringen Bildt faktiskt kom till ett dukat bord: inte ekonomiskt, men väl när det gäller liberaliserande ekonomiska reformer. 

LNB-krönika om ekonomipriset till Phelps

I bland annat Trelleborgs Allehanda. Saknar dock Metros snygga illustration till Phelps teorier.

Amerikanska ekonomer om Sverige

Paul Krugmans idealsamhälle är Sverige sommaren 1980. Det är lite förvånande. Har han någon som helst koll på hur reglerat och slutet Sverige var vid denna tidpunkt? Tror han på fullt allvar att marginalskatter för höginkomsttagare på närmare 90 procent är en bra idé ur något perspektiv över huvudtaget?

Själv längtar jag inte tillbaka till 1980. Däremot tror jag att Sverige sommaren 2010 kommer att vara ett helt okej land. 

En annan intressant diskussion pågår på marginalrevolution, där Tyler Cowen gjort observationen att välfärdsstaten kan sägas ha en frihetsskapande effekt genom att skapa goda förutsättningar för individuell autonomi, och att Sverige är helt ok (Uppsala bored me in less than a day, Malmo was OK). Det påminner starkt om Bo Rothsteins idéer i Vad bör staten göra?

Tyler's inlägg upprör många, naturligtvis. Missa inte den gode Tellers inlägg i kommentarstråden:

This must be the dumbest economic piece I have ever read on Marginal Revolution [...] This is why I am not reading Margial Revolution . This was once an economics blog. But at some point they got overconfident, lazy or just tired of economic analysis.

Antal akademiker i Sverige som bloggar:

29?!

Kul med pensioner, del 2

Ger det nya pensionssystemet bättre eller sämre pensioner än det gamla? På denna punkt, lärde mig Ole Settegren igår något jag inte tänkt på tidigare:

Slentrianmässigt påstås ofta att det nya pensionssystemet ger sämre pensioner än det gamla. Jag brukar påpeka att vad folk i regel åsyftar är något annat, nämligen att det nya systemet ger sämre pensioner än vad det gamla utlovade.

Även det gamla systemet gav för övrigt sämre pensioner än vad det lovade, eftersom politiska beslut stundom grep in och sänkte pensionerna.

Men: Vad Ole påpekade, var att det gamla systemets pensioner var prisindexerade.

Med bibehållen prisindexering och den låga inflation vi haft länge nu, skulle pensionärerna sannolikt blivit mycket arga: Deras nivå skulle då släpat efter de yrkesarbetandes ganska rejält.

Den nya indexeringen bygger på inkomsttillväxt, och har inneburit att de inkomstgrundade pensionerna ökat med 11,1 procent sedan 2002 medan den allmänna prisökningen har varit 7,6 procent - se vidare här.

De som tror det nya systemet ger dem sämre pension än de skulle fått utan förändringar, har alltså haft fel.

Å andra sidan, kan man fortsätta den kontrafaktiska analysen ett steg till:

Om indexeringen inte hade ändrats, är det troligt att pensionärerna skulle börjat lobba för ännu ett politiskt ingrepp, för att deras nivå inte skulle behöva släpa efter. Och med tanke på hur årets valrörelse bedrevs, skulle de sannolikt lyckats...

Kul med pensioner, del 1

Gårdagen tillbringades på helfestliga socialförsäkringsforskningens dag. Där vevade jag några käpphästar om hur man (inte) bör mäta pensionssystemets omfördelande effekt. Till exempel påstås i

Smeeding, Timothy M and Susanna Sandström. 2005. "Poverty and income maintenance in old age: a cross-national view of low income older women." Luxembourg Income Study Working Paper Series Working Paper No. 398.

att fattigdomen i Sverige minskas med över 70 procentenheter som en effekt av skatter och socialförsäkringar: Från 82 till 8 procent - se tabell intill.

 

En kanske troligare tolkning är att den "totala systemeffekten" även inkluderar en del beteendeförändringar. Till exempel kan det ju tänkas att avtalspensionerna skulle vara snäppet mer omfattande än 10 procent, om det inte funnes ett skattefinansierat pensionssystem. Vad jag kan se, problematiseras detta sätt att kvantifiera en "anti-poverty effect" inte alls i pappret.

Blir matematiken mindre viktig inom nationalekonomin?

En intressant spaning på EconLog:

Ten years ago, ultra-mathematical theorists were the kings of the economics profession. Now they seem to be nigh irrelevant. Clever and relatively open-minded empiricists rule the roost.

En tänkbar förklaring som nämns, är att exempelvis American Economic Review blivit aningen mindre matematisk-teoretisk på senare tid.

Frågan är bara om vi sett något av denna trend i Sverige?