konkurrens och monopol i bloggosfären

Vilken marknadsform råder i bloggosfären? Inträdesbarriärerna är låga och priset för blogginlägg som är perfekta substitut pressas till marginalkostnaden som är så gott som noll.

Men det är nog rimligare att se varje bloggare som monopolist på sig själv. I linje med detta börjar nu Linda Skugge ta betalt för sin blogg. 69 kronor kostar det att få se bilder på hur hennes mage växer. Linda får färre läsare, men mer pengar.

Ett annat sätt an använda sin monopolmakt är att ta bort kommentarer man inte gillar från sin blogg. Tydligen har Ali Esbati pysslat med detta i så stor utsträckning att hans kritiker tröttnat på att bli cencurerade - och därför finns numera bloggen svara Ali.

Slutligen har bloggen som påminner om min - Politik och ekonomi - startat igen. Här skrivs initierat om ett forskningspapper som studerade de politiska opinionseffekterna av FOX news, och hur en icke-effekt blev en effekt under någon revidering (eller var det korrigeringen för heteroskedasticitet som gjorde det? se vidare marginal revolution)

Sambandet mellan skattetryck, offentliga utgifter och tillväxt

Det dräller av ekonometriska studier av sambandet mellan skattetryck eller utgiftskvot, och BNPs nivå eller tillväxttakt. Den samlade effekten är förvirring: Vissa hävdar att sambandet finns och är negativt, andra att det inte finns. Av någon anledning sammanfaller resultaten ofta med vad som ideologiskt kan förväntas av olika forskare.

Forskningsfältet illustrerar som jag ser det hur fel det blir när empirisk forskning överger teorianknytningen. Skattetryck är ingen policyvariabel som politiker bestämmer om. Politiker sätter skattesatser. Skatteintäkter och BNP bestäms sedan av människors agerande.

Antag exempelvis att ett visst år blir oväntat bra, pga någon extern världspolitisk faktor. När fler än väntat får oväntat höga löner, ökar skattetrycket - mer ju större progressiviteten är. I statistiken syns året som ett år med högt skattetryck och hög tillväxt - men det betyder inte att det ena orsakat det andra.

Omvänt gäller att om arbetslösheten blir högre än väntat, kommer utgifter för akassa automatiskt att öka. Höga offentliga utgifter ser då ut att vara korrelerade med låg tillväxt, utan att orsakssamband råder.

Självfallet finns ett samband mellan skatter och beteende, och mellan beteende och tillväxt. Således finns även ett samband mellan skatter och tillväxt. Men skattetrycket (dvs skatternas andel av BNP)  beror både på skattesatser och på beteende. Även om det skulle finnas ett samband, saknas intressanta policyimplikationer: Effekten av ett visst skattetryck beror på hur skatterna tas ut och vad de används till.

Således: Det som borde studeras är effekten av de regler som politiker direkt beslutar om, exempelvis skattesatser, skattekilar och ersättningsnivåer. På denna mikronivå kan man hitta tydliga beteendeeffekter, som i sin tur har makroekonomiska konsekvenser.

Argument av det här slaget, är alltså olämpliga att hänga upp sin argumentation på, alldeles oavsett var man står ideologiskt.

Den fräscha debatten om Internets effekt på dagstidningar

Andres Lokko inledde ett underhållande samtal om bloggar och dagstidningar på publicistklubben med att konstatera att han är skiträdd för Internet: Där skriver folk bra texter om samma saker som han - utan att ta betalt.

Av övriga - Gabriel Byström (GP), Martin Jönsson, (SvD), Pontus Schultz (attention), Jonas Thente (DN-kultur), och Karin Olsson (fd Lundagård, numera Resumé) - var det bara Jonas som lät en smula defensiv.

Debatten om Internets effekt på dagstidningarna är gammal. Men det är nog först nu nätet är så spritt att något möjligen kommer att märkas. Tidningars distributionsmonopol på texter har luckrats upp. Som alltid när konkurrensen ökar, är det bättre att fokusera sina komparativa fördelar, än att låtsas som om inget hänt.

Vilka är då papperstidningens komparativa fördelar?

• Den är lätt att ta med och batteriet tar inte slut.
  
• Den är så billig att det inte gör något om man spiller kaffe på den.
  
• Den kan vara vilsam för ögat att läsa, proffsigt layoutad kan den t o m ge en estetisk upplevelse.
• Den innehåller ett begränsat urval av information, behagligt när nätets storlek och uppdateringsfrekvens skapar informationsstress.
  

Till nackdelarna hör dock att papperstidningen aldrig uppdateras, fördröjningen (när texten når läsaren är den minst 8 timmar), och att den är usel som debattforum.

Framgångsrika papperstidningar kommer att utnyttja nätet mer än idag. Mervärde skapas genom att sålla, värdera och paketera: Utvalda bloggkommentarer från experter och eldsjälar blir intressantare läsning än en text producerad av någon fast anställd på 1 timme innan deadline.

Min gissning är att det snart blir vanligt med bloggcitat i pressklippsspalterna, där tidningarna vanligen citerar varandra - en logisk följd av att tidningskrönikan numera stundom är en bloggkrönika.

Nästa steg är förmodligen att kultur- och nöjesredaktioner upptäcker att man kan publicera recensioner från pålitliga bloggare utan annan betalning än den tydligt angivna källhänvisningen.

Därefter finns det risk för konflikt: Antingen kommer bloggaren i fråga att stämma tidningen om de inte betalar arvode enligt gängse normer för frilansare.

Alternativt kommer ett strejkhot från journalistfacket i protest mot konkurrensen från folk som skriver utan betalning.

Hursomhelst: Egenskapen att kunna förstå och värdera det hen läser på nätet, blir knappast mindre viktig hos journalister i framtiden - ett understatement föranlett av NMI:s avslöjande om Svenskan-journalisten som inte hajade att The Onion är en satirtidning.

Floridas "kreativa klass" sågas av Glaeser och Wetterberg

Världen har fått en ny rockstjärneakademiker: Richard Florida, vars bok The rise of the creative class tydligen säljer riktigt bra. Tesen: Att tillväxt drivs av en kreativ klass av bohemer, konstnärer och folk som är toleranta mot homosexuella. Städer som vill växa bör locka till sig denna klass genom lagom mysig stadsarkitektur.

Akademiker som blir rika på att skriva böcker för icke-akademiker, väcker lätt avund hos kollegorna. Samtidigt gäller det att inte vara missunnsam. Förmodligen är det därför som Harvardekonomen Edward L. Glaeser är riktigt vänlig på två inledande A4sidor i sin recension:

[A]cademics—unlike sports heroes, movies stars and politicians—aren’t usually famous enough to be able to sell thousands of books unless the book is a good read.  Florida’s book is no exception.  The prose is vivid and  clear.  The pace of the book is excellent.  There are plenty of fun anecdotes.

Sedan avtäcker Glaeser sin kanon: Han har kört regressioner. Floridas förklaringar - inklusive 'the gay index' och 'the bohemian index' - blir insignifikanta när andelen högutbildade inkluderas. Det är således högre utbildning som förklarar varför vissa städer växer. Sedan råkar det vara så att högutbildade är bohemiska, gayvänliga osv.

Efter denna salva blir Glaeser åter synnerligen vänlig, och kallar sin invändning för "small quibble".

Gunnar Wetterbergs recension i Annex (jupp, Axess kommer numera med en recensionsbilaga, inte helt olik New York Review of Books. Texterna ligger dock ej på nätet) är desto hårdare:

[Florida] har konstruerat några index av dubiöst värde, räknar procentandelar på opinionsundersökningar med skevt urval och stödjer sig på aldrig redovisade "fokusgrupper" [...] Kanske beror genomslaget på att Florida säger vad vi vill höra. Många som köper boken blir nog smickrade av sin nya klasstillhörighet.

Således klarar man sig nog utan att läsa denna bok. Framför allt bör den inte ges i present till stadsplanerare och kommunpolitiker. Minns hur det gick när Putnam påstods visa att hotet mot demokratin kom från folk som bowlar ensamma.

Är Sverige hux flux jättebra på Integration?

Reaktionerna ( i DN och på bloggar) på Andreas Carlgrens DN-artikel (i vilken det påstås att Sverige internationellt sett är bra på att ge invandrare jobb) har varit lite grann av slaget "jaja, med statistik kan man bevisa vad som helst"  (se exempelvis Erik J. Rudvall)

Det är synd. Statistik från statliga verk är i regel sann. En helt annan sak är om den är relevant. I det här fallet kunde man ana oråd direkt: I artikeln syftar invandrare på utlandsfödda, och de flesta utlandsfödda i Sverige är från Europa. Mer än var fjärde utlandsfödd kommer från ett nordiskt grannland (Källa: Arbetslivsfakta 2003:2). Finländare får lätt jobb i Sverige. Men beror det på att vi är bra på integration?

I samma arbetslivsfakta som ovan, redovisas ekonomiskt bistånd till människor med olika födelseland (se bild). Det tycks onekligen vara så att Sveriges höga sysselsättning bland "utlandsfödda" drivs av att det går bra för människor från Norden och övriga Europa (ex-yugoslavien undantaget).

Det är dock fortfarande möjligt att sådana snedvridningar är ännu värre även i andra länder. För att få ett hum om hur olika länder lyckas med integrationen, är det bättre att jämföra exempelvis hur det går för icke-européer jämfört med födda inom landet i olika länder.

I den här broschyren hittar jag statistik från Eurostat som gör det lätt att räkna ut hur många gånger högre arbetslösheten är bland människor födda utanför EU i olika EU-länder. Siffran 1 för Grekland säger alltså att arbetslösheten i Grekland för dem födda utanför EU är samma som arbetslösheten för alla i Grekland.

Greece	1.00
Italy	1.16
Spain	1.35
Portugal	1.90
Germany	2.07
UK	2.22
Austria	2.30
France	2.91
Finland	3.03
Denmark	3.14
Netherlands	3.88
Sweden	4.31
Luxembourg	5.19
Belgium	5.29

Således: I Sverige är arbetslösheten bland icke-EUfödda 4.3 gånger högre än i Sverige som helhet. Jämförelsevis är det en dålig siffra: Bara Luxemburg (...) och Belgien är sämre. NB: Eftersom Norge inte är med i EU, är jämförelsen snedvriden - till Sveriges fördel.

Tänkbara hakar: Data är från 2000, och man bör jämföra fler länder än bara EU-länder. Men om någon tror att Sverige kommer bättre ut med nyare data och fler länder, är det fritt fram att räkna.

Slutligen: Bland de kommentarer jag sett på Integrationsverkets rapport, är det bara Mauricio Rojas som tar upp att verket "blandar in 400.000 invandrade norrmän, danskar och finländare." Heder åt honom - han behöver pluspoängen...

Update on 20 apr 2006, kl 23:47 by bergh

Se också kommentarer av Sakine, Dennis, och Wolodarski.

Att förklara välfärdsstaternas överlevnad

Ett nytt papper blev klart i en första version idag - kommentarer välkomna! (abstract och nedladdning på SSRN)

Pappret ligger inom ett litet och nytt forskningsfält, där målet är att hitta fiffiga svar på frågan varför de stora välfärdsstaterna inte gått under pga globalisering, 90-talskris och jättehöga skatter.

Bilden avslöjar vilken min hypotes är: De skandinaviska välfärdsstaterna har sedan 70-talet förbättrat sina institutioner mycket mer än andra länder, i synnerhet när det gäller rättväsende och äganderätter. Och det är just dessa faktorer som empiriskt visat sig fundamentala för ekonomisk tillväxt.

(Kurvorna visar skattetryck och komponent 2 i Economic Freedom Index för stora, mellanstora och små välfärdsstater 1970-2000. Översättning till Esping-Andersens välfärdsstatsetiketter sker på egen risk)

Tjänstebeskattningsdebatten (tidigare: pigdebatten)

Debatten om skatteavdrag för hushållsnära tjänster puttrar på, nu senast i SVT24 med bl a Jonas Morian (s) och Tina Acketoft (fp).

Grundfrågan är - som jag ser det - varför det måste vara så dyrt för människor att anställa varandra. Historiskt är detta förmodligen en effekt av två numera förlegade institutioner: industrisamhället och systemet med hemmafruar. Ett skattesystem där det är mångdubbelt dyrare när en människa anställer en människa jämfört med om ett företag anställer en människa, är inte längre ändamålsenligt. Jonas är en av få debattörer som försöker föra denna debatt. Fler socialdemokrater borde lyssna på honom.

Väntad löfteschock i augusti. Väljarna rasar?

Bevistade idag moderaternas lunchseminarium med kommentarer på regeringens vårbudget (DN-artikel). Det fanns inte mycket att kommentera, även om det går att göra sig lustig över inkubatorverksamhet för svenska uppfinnare.

Sveriges offentliga finanser är synnerligen konjunkturkänsliga. Går det bara lite bättre för svenska företag än vad man räknat med i prognoserna, trillar det in skattepengar. Just nu har det tydligen kommit in lite mer skattekronor från företagsvinster än beräknat.

Ändå fanns det inget uppenbart, jättedyrt valfläsk i budgeten. Men som Anders Borg påpekade, det ska ju komma ett valmanifest från socialdemokraterna i augusti också:

Då kan s peka på pressad arbetslöshet, hög tillväxt och större skatteintäkter än beräknat.

Sannolikt kommer de fortfarande att ligga efter i väljaropinionen.

Lägg ihop dessa två, och allt tyder på att vi får se en löfteschock av sällan skådat slag.

Greg mankiw undervisar och bloggar

När Greg Mankiw (ansvarig för ett antal läroböcker i nationalekonomi) sattes att undervisa de första poängen nationalekonomi vid Harvard, startade han en blogg: "Random Observations for Students of Economics". Där hamnar funderingar kring sådant som tagits upp på föreläsningen, lästips, svar på studentfrågor via mail som många har nytta av - och så vidare.

Någon kanske tycker det är underligt att detta inte sker på ett intranät, så att detta kommunikationsforum blir förbehållet den exklusiva skaran Harvard-studenter. I själva verket är det sannolikt just fenomen som Mankiws villighet att dela med sig via en vanlig blogspot-sida, som bidrar till att göra Harvard till ett bra lärosäte med gott rykte. Rekommenderas.

Dennis Töllborg slutar i protest sänkta krav och politisk styrning

Jag har länge varit imponerad av Dennis Töllborg, en orädd och kunnig juridikprofessor i Göteborg, som ständigt försvarat rättsstaten, se exempelvis denna artikel i Stockholms Fria om bland annat åsiktsregistreringen av kommunister i Sverige.

Men nu slutar han, i protest mot sänka krav och politisk styrning vid svenska universitet. Heder åt denna whistleblower. Ur artikeln i GöteborgsPosten: 

- "Follow the money" är det som gäller. Kraven på både studenter och dem som disputerar blir allt lägre. Och allt beror på ett statligt system där bidragen är helt knutna till hur många som godkänns.

- Enda sättet att stå emot statens styrning är att vi bygger upp en så hög kvalitet, att man inte kan vara utan oss. Men i stället sysslar vi med att bygga varumärken och ta fram pins.

- Alla mina doktorer har sedan blivit professorer. Men nu heter det ofta "bråka inte nu" när man tycker att en avhandling inte håller måttet.

(ett tidigare inlägg om sänkta krav vid svenska universitet finns här) 

Thomas Idergard och herr Ur

Thomas Idergard skrev en antifeministisk drapa i Expressen och fattade inte att förslaget om att komplettera fröken ur med herr Ur var ett aprilskämt. Eller så gjorde han det - om det är något PR-konsulten Idergard borde kunna är det hur man får spinn på taffliga debattartiklar.

Nåväl,  kloka kommentarer av Erik på måsvägen.

Platt skatt är progressiv. Proportionell skatt är det inte.

På siten www.plattskatt.nu drivs kampanj för att Sverige ska få platt skatt. Men Skattebetalarnas förening, som står bakom kampanjen,  har inte lyckats så bra med argumentationen.

För det första påstås att "Den som tjänar 20 000 kr per månad betalar 6 400 kr i skatt eller 32 procent". Lustigt att just skattebetalarna glömmer den osynliga delen av arbetsskattekilen, nämligen arbetsgivaravgifterna...

För det andra väljer de att argumentera mot ett progressivt skattesystem (exempelvis utropar de triumferande att SACO och TCO stödjer progressiva skatter). Men en platt skatt är också progressiv! Inget förslag jag sett saknar grundavdrag, den som tjänar väldigt lite slippåer betala skatt. Följden blir att marginalskatten hoppar från 0 till den platta skattens nivå, samt att den genomsnittliga skattesatsen stiger med inkomsten. Progressivitet kan definieras antingen som att marginalskattesats eller genomsnittskattesats stiger med inkomsten.

NB: Med platt skatt kommer dock inte marginalskatten att stiga kontinuerligt. Men det gör den inte med dagens system heller.

För det tredje: Det påpekas helt korrekt att Statsskatten endast svarar för 36 miljarder kr. Den del som något politiskt geni döpte till "värnskatten" ger bara 3,5 miljarder kr.

Det bästa vore nog att sätta dessa belopp i relation till viktigare intäktskällor (som just kommunalskatt, arbetsgivaravgifterna och momsen ger var och en flera hundra miljarder), och säga att det är en politisk fråga om finansieringen ska vara andra skattehöjningar eller sänkta utgifter. Nu väljer de istället att i FAQn självsäkert påstå att förslaget finansieras av ökad arbetsvilja och effektiviseringar.

Hur skulle en bättre strategi se ut? Om jag vore kampanjstrateg hos skattebetalarna, skulle jag anställa en duktig politisk lobbyist och bränna allt krut på ett enda förslag: Att med bibehållet skattetryck synliggöra hela skattekilen. Debatten om hur höga skatterna bör vara underlättas avsevärt om folk vet hur höga de är.