Om det gamla och det nya folkpartiet (maa SVT-dokumentären)

SVT:s dokumentär (dokument inifrån) om folkpartiets omsvängning kan ses här. Trots att det knappast saknas kommentarer från bittra före detta folkpartister i den svenska bloggosfären, kommer här några enstaka funderingar:

1. Ofta när jag ser mediabilden av något jag själv har god insyn i, slår det mig att mediabilden är helt uppåt väggarna fel. Så var det inte med fp-dokumentären, som gav intryck av att vara oerhört väl researchad. Möjligen kunde nämnts att Johan Jakobsson efter Bengt Westerbergs avgång var mycket aktiv för att få Anne Wibble vald till ny partiledare - för att sedan plötsligt dyka upp som Maria Leissners högra hand. Men det är ju mest ett litet kuriosum.

2. Det är naturligtvis inget scoop att hitta dokument som avslöjar att fp hade målet att bli största borgerliga parti, och det krävs inte att man letar i Riksarkivet, ackompanjerad av kusliga stråkar, för att belägga detta.

3. Många i fp tycker nog att populismen har varit värd sitt pris, partiet gick ju trots allt från under 5 till 13 procent. Men av historien har vi lärt oss att det är fullt möjligt att vara ett antipopulistiskt liberalt parti, och ändå få tvåsiffriga valresultat:

1988 gick fp till val på budgetåtstramningar, sänkt skatt för de rika, fick s som huvudmotståndare och bjöd miljöpartiet på gratisuppmärksamhet genom att Westerberg som enda partiledare tog (och förlorade) en TV-debatt mot Åsa Domeji.

Trots dessa strategiska vansinnesbeslut landade fp på 12,2 procent. Några månader efter valet föreslog socialdemokraterna sänkt skatt för de rika, och drog tillbaka flera expansiva vallöften.

Strategin för det gamla folkpartiet gav således hyfsat många väljare, hyfsat politiskt inflytande (trots att partiet hamnade i opposition) och väldigt stolta partimedlemmar (efter valet 1988 kom den klassiska bildekalen "skyll inte på mig - jag röstade på folkpartiet").

Återstår att se vad det nya folkpartiet kan mönstra.

Andra bloggar om: folkpartiet, populism

Hur motverkar man stendammslungor i Kina?

Idag fortsatte P1s Kalibers serie om hur Kina exporterar stenar som slipats utan skyddutrustning, med den sannolika effekten att arbetarna får dammlunga (silikos) och dör (inte så ombloggat, förutom att Mattias på höjden nämner det som en av den globala ekonomins konsekvenser.)

Två frågor har hittills ägnats ganska lite utrymme i programmet: Vem bär skulden, och vad bör man göra?

Kina saknar inte arbetarskyddslagstiftning: Det finns lagar om övertid och krav på minst en ledig dag i veckan. Hur kommer det sig att detta prioriterats framför lagar om skydd så att dödliga sjukdomar undviks? Två uppenbara skäl är att Kina saknar fria fackföreningar och fri media.

Detta leder således till frågan: Bör man idka handel med diktaturer? I programmet berättades om en smyckestillverkare som nu skulle sluta köpa sten från Kina. Det kanske dövar ett enskilt samvete, men för att en handelsbojkott ska fungera måste den lösa ett koordinationsproblem som innefattar hela världen. Det är mer sannolikt att handel och omvärldskontakter påskyndar Kinas demokratisering.

Här skulle analysen kunna ta slut - men omvärldskontakter påskyndar demokratisering betydligt mer då omvärlden använder sitt inflytande. Det gäller företag som idkar handel, lika väl som vid politiska besök och akademiska sammanhang (antalet kinesiska post-docs runt om i världen har mångdubblats de senaste åren).

Det är således inte den globala ekonomin som är boven, men handel allena är heller icke lösningen. När det gäller handel med diktaturer, ter sig idén om företagens sociala ansvar ganska rimlig: Om man inte markerar missnöje med diktaturen, legitimerar man den.

Jobbgaranti - vad är poängen?

Har nyss gått igenom den borgerliga alliansens ekonomiska motion, (finns på deras hemsida). Där finns en del vettigt. Men jag är en smula skeptisk till förslaget om jobbgaranti.

Idén verkar vara att om folk inte får jobb, ska det offentliga garantera att de har något att göra. Så här beskrivs det: 

”Syftet med garantin är att med hjälp av individuellt utformade åtgärder så snabbt som möjligt hjälpa deltagarna in på den reguljära arbetsmarknaden. [...] Tyngdpunkten i jobbgarantin är att förbereda deltagarna för arbetslivet genom olika jobbsökande aktiviteter. Korta kompletterande utbildningar kan ingå liksom praktik och vissa samhällsnyttiga arbetsinsatser. Aktiviteterna ska ordnas av en mångfald auktoriserade anordnare. [...]

Alla som deltar i jobbgarantin får en ersättning som uppgår till högst 65 procent av den
förlorade arbetsförtjänsten, dock lägst grundbelopp och högst takersättningen. Den som inte vill delta förlorar rätten till ersättning.”

Detta föranledde mig att skicka följande fråga till alliansen:

Hej, efter att ha läst er ekonomiska motion, har jag två frågor om jobbgarantin.
1. Vad är den stora skillnaden på jobbgarantin och det system vi har idag?
2. Ska den som säger nej till aktiviteterna i jobbgarantin ha rätt till socialbidrag?

Fortsättning följer. 

Anders Borg påminner om Bengt Westerberg (menat som komplimang)

Bevistade idag moderaternas budgetseminarium, och slogs av att det finns en rad likheter mellan Anders Borg idag och Bengt Westerberg för 15 år sedan. Utan att hämmas av ideologiska dogmer/övertygelse plöjs utredningar och forskningsrapporter, som sedan blir till politiska krav.

Några exempel:

• Båda gick från att vara väldigt marknadsliberala till att bli tämligen välfärdsstatsvänliga (1992 sågade exempelvis Borg den generella välfärdspolitiken i den här klassikern).

• Båda blev plötsligt feminister (se tidigare inlägg om Borgs feminism).

• Båda retade upp sitt partis högerfalang och andra genom båda ovanstående omsvängningar (här frågas exempelvis retoriskt om Borg blivit postmodernist).

• Båda hade dock bra argument baserade på fakta snarare än på ideologi.

• Båda kan göra politiska utspel utan att ta någon vidare taktisk hänsyn. Bengt var nog snäppet bättre (värre?) på den punkten, men en anonym källa uppmärksammade mig på följande: Moderaterna håller fast vid att sänka ersättningsnivåerna generellt. Borg menar att detta ökar arbetsutbudet, vilket empiriskt är helt korrekt. Men är det bra politik att låta alla som faktiskt är sjuka ta smällen för att försäkringen överutnyttjas? Hittills har Reinfeldt inte klarat av den frågan i TV, men det kommer kanske...

Gårdagens seminarium var inget undantag. Borg pratade om entreprenörskap, entusiasmerande och saklig på samma gång. Analysen byggde på forskningsreferenser och OECDs standardiserade arbetslöshetsmått (vilket är  betydligt mer seriöst än moderaternas hemmasnickrade mått på den "breda arbetslösheten").

Förmodligen vore det dåligt om alla i politiken blir som Borg. Men just nu känns det som ett mycket avlägset problem.

Läsvärt av Tore Ellingsen i Ekonomisk Debatt

Ekonomisk Debatt har verkligen blivit en riktigt intressant tidskrift. Bäst hittills i senaste numret är en kort och briljant text av Tore Ellingsen, som skriver att han aldrig dragits åt partipolitiken. Det märks, han skriver verkligen som en politisk oskuld.

Ellingsen tar upp tre exempel på att politikerna inte vill lyssna på sakkunskapen, och tar tar mig friheten att citera friskt, eftersom jag inte kunde sagt det bättre själv:

Om flyktingars arbetslöshet, skriver han så här: 

Som arbetslös kan man i vissa fall långsamt förvärva de kunskaper som arbetsmarknaden kräver, men denna utbildning kan bara i undantagsfall mäta sig med den introduktionskurs till det svenska samhället som ett vanligt jobb innebär.

Ellingsen föreslog att sänkt arbetsgivaravgift för flyktingar borde övervägas för att ge dem en chans på arbetsmarknaden. "Det märkligaste var att ingen verkade ta förslaget på allvar" skriver han förvånat.

Om ESO:s nedläggning skriver han

Jag har svårt att tolka beslutet på annat sätt än att socialdemokraterna, med miljöpartiets goda minne, gjorde sig av med en grupp plågsamma sanningssägare - vars rapporter avslöjade allt från socialförsäkringarnas effeklter till det samhällsekonomiska slöseriet i väg- och järnvägssatsningarna 

Han är också mycket förbryllad över arvsskattens minst sagt plötsliga avskaffande:

Än så länge har jag inte talat med någon socialdemokrat som helhjärtat försvarar borttagandet av arvsskatten. De flesta tycks, liksom nästan alla nationalekonomer, mena att det vore bättre att ta bort förmögenhetsskatten - som är ett mycket större hinder för investeringar [...]

Här menar Ellingsen att avkaffandet var en gåva till Svenskt Näringsliv, som sedan får sig följande släng av sleven:

Med vilken trovärdighet kan arbetsgivarorganisationen Svemnskt Näringsliv uppmana arbetstagarna att visa flexibilitet inför de omstruktureringar som kommer i globaliseringens kölvatten när arbetsgivarna är mest intresserade av att behålla makt och förmögenhet inom familjen?

Myten om de svenska progressiva skatterna

Har Sverige bara höga skatter eller är de också väldigt progressiva i betydelsen att rika betalar mycket större andel i skatt? Efter den här diskussionen om platt skatt och progressivitet blev jag nyfiken på exakt vad data säger.

I OECDs taxing wages 2000 finns total arbetsbeskattning vid olika nivåer i förhållande till snittlönen för en arbetare i tillverkningsindustrin (APW på oecd-språk). Jag valde att räkna ur hur mycket högre skattebelastningen är vid 167% av APW jämfört med 67% av APW.

Resultat: Av 29 länder, hade Sverige 2000 de femte minst progressiva skatterna i OECD. [Hade jag valt apw100 över 67, hade Sverige hamnat på 4e plats. apw167 över 100 hade gett en tiondeplats.]

 

Detta är helfestligt: På högerkantan finns bilden av Sverige som ett skattehelvete med grym progressivitet, vänstern (den partiorganiserade) vill nog gärna att folk ska tro att progressiviteten är hög. Men verkligheten lämnade den politiska debatten bakom sig för mer än 15 år sedan.

Möjligen kan båda sidor glädjas åt att data för 2005 indikerar att Sverige halkat upp i progressivitetsligan, dock alltjämt hör till de länder som har lägst progressivitet.

9 rapporter om den svenska modellen

Igår handlade P1 morgon om den svenska modellen, och hur Sverige gått från att vara förebild för välfärdspolitik till att vara förebild för besparingar och nedskärningar. Reportaget var väl knappast mitt i prick i alla delar, men vältajmat såtillvida att en hel del i "den svenska modellen" har förändrats de senaste 20 åren.

Vilket påminner mig om att jag skriver en bok om exakt detta, delvis på basis av följande rapporter:

• Nordfors, Miriam (2006). "Vad är den svenska modellen?" The Swedish model, rapport 1.
  
• Josefsson, Dennis (2006). "Reformerna som förändrade Sverige." The Swedish model, rapport 2.
  
• Hansson, Åsa (2006). "Svensk skattepolitik: Från Pomperipossa via århundradets skattereform till värnskattens utdragna avskaffande." The Swedish model, rapport 3.
  
• Helmbring, Kajsa (2006). "Insider - outsider fenomen och det nya utanförskapet." The Swedish model, rapport 4.
  
• Nordin, Martin (2006). "Arbetsmarknadspolitiska undanträngningseffekter." The Swedish model, rapport 5.
  
• Wengström, Erik (2006). "Det svenska företagsklimatet - Himmel eller helvete?" The Swedish model, rapport 6.
  
• Rendahl, Pontus (2006). "Globaliseringen och det ökade förändringstrycket - Vad säger forskningen?" The Swedish model, rapport 7.
  
• Jordahl, Henrik (2006). "Avregleringar, entreprenadupphandlingar, kundvalsmodeller och vouchersystem." The Swedish model, rapport 8.
  
• Santesson Wilson, Peter (2006). "Lättare sagt än gjort? En översikt av politiska svårigheter vid välfärdsstatsreformer." The Swedish model, rapport 9.

 Stort tack till författarna! Samtliga rapporter kan laddas ned här.

Statsvetenskap eller nationalekonomi? Spelar det någon roll?

Eftersom det generellt sett råder höga murar mellan olika samhällsvetenskaper i Sverige, vill jag lyfta fram två trevliga undantag från detta (som Gissur uppmärksammat mig på). Denna vår disputerar två Uppsala-statvetare på avhandlingar som är minst lika mycket nationalekonomi:

Karl-Oskar Lindgren disputerade nyligen på avhandlingen "Roads from unemployment" och hade då ingen mindre än Lars Calmfors som opponent.

Kåre Vernby disputerar snart på sin avhandling "Essays in comparative political economy" (japp, en sammanläggningsavhandling) med Torsten Persson som opponent.

Något säger mig att det kommer att ta ett tag innan en nationalekonom disputerar med en statsvetare som opponent... 

Debatten om brain drain ändrar äntligen karaktär

P1 konflikt i morse handlade om immigration och att invandrare från fattiga länder skickar hem pengar, så kallade remittances. Detta med anledning av en rapport av Dilip Ratha (världsbanken, sammanfattning och länk här) som uppskattat det sammanlagda värdet av remittances till mer än det dubbla totala ulandsbiståndet.

Ekonomhistorikern Lars Magnusson i Uppsala kommenterade i studion och menade att de positiva effekterna nog inte är lika stora för EU:s nya medlemsländer. Oklart om han hade någon källa för detta eller bara var allmänt skeptisk.

(Mer om remittances och brain drain: veckogammal bloggkommentar, två år gammal axessartikel, dålig DN-debatt)

Erlanderbrigaderna polariserar sin bloggrulle inför valet

"Vi och dom" tycks vara ledstjärnan när Erlanderbrigaderna städar i länklistan. Just nu är jag enda länken i kategorin "de och deras polare". Ska bli spännande att se den kategorin fyllas på...

Är medelsvensken fattigare än de fattigaste amerikanerna?

Med jämna mellanrum dyker det upp jämförelser av real köpkraft i Sverige och USA. Exempelvis påstår von-Mises institutet att

average income in Sweden is less than average income for black Americans, which comprise the lowest-income socioeconomic group in this country.

Förmodligen är detta korrekt. Men ett genomsnitt säger inget om hur fördelningen ser ut. Därför är jag mycket förtjust i följande diagram [hämtat från denna rapport av Peter Gottschalk]

 

Det visar köpkraft för hushåll i Sverige och USA, från de 5 procent fattigaste, till de 5 procent rikaste. Medianhushållet i USA är normaliserat till 100. Medianhushållet i Sverige har 82 procent av denna köpkraft.

Tillhör man den fattigaste femtedelen, är köpkraften högre i Sverige. Dock är skillnaden till fattigas fördel i Sverige ganska liten jämfört USAs överläge för medel- och höginkomsttagare. Kanske speglar den svenska kurvan också att en jämn fördelning här givits ett egenvärde?

Hursomhelst:  Att bara jämföra genomsnitt och median blir lite enahanda, precis som det är tokigt att bara fokusera på huruvida fördelningen är jämlik eller ej.

Fotnot: Siffrorna är minst 15 år gamla, och hr Gottschalk har inte uppdaterat jämförelsen. Således bjuder jag på följande uppsatstips för hugade studenter: Uppdatera jämförelsen med data från 2000 från Luxembourg Income Study. Räkna med Atkinson-index ut hur Rawlsiansk man måste vara för att föredra Sverige. Krydda med en diskussion om hur mycket av nivåskillnaden mellan kurvorna som beror på att amerikaner jobbar fler timmar, och i vilken utsträckning detta speglar olika consumption-leisure preferenser.

Vilka lärdomar drar vi av Tjernobyl-olyckan?

Det har varit mycket rapportering kring Tjernobyl-olyckan som inträffade för ganska exakt 20 år sedan. "En katastrof som borde ha fått världen att vända om från sin tilltro till kärnkraftens möjligheter" enligt Läntidningen Östersund.

I nyhetsrapporteringen talas om kärnkraftsolyckan och kärnkraftens risker, som om reaktorn stod och puttrade som vanligt, för att en dag plötsligt löpa amok och explodera.

Så var det inte. Olyckan orsakades av ett experiment: Man skulle stänga av reaktorn för att se om vattenpumparna kunde drivas av den energi som alstrades när turbinen snurrade av bara farten. Experimentet krävde att samtliga säkerhets- och backup-system stängdes av. På grund av tidspress gavs order om att påskynda proceduren. Folk lydde, trots att experimentet var regelvidrigt.

[Ursprunglig källa är faktiskt mina fysiklektioner på gymnasiet, nu verifierade med detta utdrag ur boken Nuclear Renewal av Richard Rhodes]

Visst kan man fortfarande dra slutsatsen att kärnkraften är alltför riskabel som energikälla. Men Tjernobyl-olyckan skulle knappast ha inträffat utan en mycket speciell arbetsplatskultur som tillät och möjliggjorde experiment av ovan beskrivet slag.