Leder globalisering till institutionell förändring?

Jag har inga data på rubricerad fråga, men när senaste versionen av KOF-institutets globaliseringsindex slog det mig att en intressant datapunkt håller på att bestämmas i detta nu: Libyen var ett av de länder där globaliseringen ökade mest från 2007 till 2008.

Glaeser tar upp kampen

Som noterats tidigare har Richard Floridas teorier om den kreativa klassen tidigare fått kritik av Harvard-ekonomen Ed Glaeser. Men det är ju inte helt lätt för en akademiker att surmulet kritisera en flygplatsbok som säljer som smör med hjälp av regressioner med ytterligare kontroll variabler: Man uppfattas en smula som en avundsjuk glädjedödare.

Så Glaeser bestämde sig uppenbarligen för att skriva sin egen flygplatsbok:

Richard Florida nämns endast en gång, på sid 260.

Glaeser skriver att vissa - Florida exempelvis - menar att städer växer om man bygger så att hippa 28-åringar trivs där. Glaesers invändning är att då kanske inte äldre trivs där, och det finns fler äldre än yngre. Det känns som en ganska tunn invändnig, mycket mer simplistisk än hans pm från 2004.

Blir Glaesers nya bok en framgång? Tveksamt. Undertiteln "How Our Greatest Invention Makes Us Richer, Smarter, Greener, Healthier, and Happier" känns alledeles för optimistisk för det...

Fördelningseffekter av konsumtionsskatter: Sverige 1948

Av någon anledning har jag missat Ragnar Bentzels utredning från 1952 om inkomstfördelningen i Sverige. Som tur är finns den inskannad här (OBS: stor pdf-fil).

Här kommer ett litet smakprov för den som vill konstatera att Sverige i vissa aspekter är sig ganska likt: även 1948 var konsumtionsskatterna sannolikt regressiva.

Globala trender i skatteprogressivitet

På public choice-konferens i San Antonio, en session med bl a Denvil Duncan. Han har nyss lagt 2 år på att kartlägga skattesystem över hela världen, med fokus på hur progressiva de är.

I korthet: Inkomstskatternas struktur har blivit mindre progressiv sedan 1980. Detta tycks leda till högre inkomstojämlikhet på årsbasis, men effekten på konsumtionsojämlikhet är mindre, möjligen noll.

“Global Reform of Personal Income Taxation, 1981-2005: Evidence from 189 Countries.” (with Klara Sabirianova Peter and Steven Buttrick), National Tax Journal, 2010, 63(3)

In this paper we use a panel of 189 countries to describe the salient trends that have emerged in national personal income tax systems spanning the twenty five year period from 1981 to 2005. … our analysis shows a significant transition from complex, graduated tax schedules that featured multiple tax brackets and stair stepped tax rates to simpler, flatter tax schedules distinguished by fewer tax brackets and lower rates.

Relaterat nummer av Review of Economic Dynamics, med bl a en artikel av David Domeij och Martin Flodén om den svenska utvecklingen:

We document a clear increase in Swedish earnings inequality in the early 1990s, and that much of this increase was generated by movements in and out of the labor market. Inequality in disposable income and earnings net of taxes and transfers also increased, but much less than the increased inequality in pre-government earnings. These different developments are most likely explained by the generous Swedish welfare system. Consistent with these observations, we see no clear trend in consumption inequality

Konferensanteckningar, test

Mer ur hermele

MEr ur Heremeles bok: Han granskar managementkonsulternas förenklade bild av bonde-, industri- och informationssamhälle. Känns tabellen nedan igen?

Notera att vi snart förväntas ersätta fossila bränslen med hjärnan som energikälla. 

Debatten om jämlikhetsanden bubblar på…

För en tid sedan skrev Elin Grelsson i Dagens ETC att vänstern bör sluta krama jämlikhetsanden. Bland argumenten:

Den yviga ideologipenseln lämnar inget utrymme för kritiskt tänkande och väl underbyggd argumentation. Istället slänger man in ett resonemang om stadsjeepar som statussymbol och en teckning på en fet direktör som försöker betala sig in i himlen.

Jag är benägen att hålla med, Jämlikhetsanden är inte skriven på ett sätt som signalerar en öppen vetenskaplig attityd. I jämförelse kan nämnas att jag sedan en tid tillbaka läst Marmots bok Statussyndromet, och den är en ren fröjd att läsa jämfört med Jämlikhetsanden.

Jag håller inte med i alla delar, och en del av Marmots spektakulära påståenden tycks vara fel (att vinna en Oscar ger dig exempelvis inte 4 års längre liv – det resultatet var ett metodfel). Men Marmots bok är skriven på ett sätt som signalerar kunskap och intellektuell hederlighet.

Nåväl, Elin Grelsson fick nyligen svar av en viss Åsa Hidmark (som vid en googling visar sig vara känd från kommentarsfältet) som skriver:

Det är … numera omöjligt att hitta forskare inom fältet som ifrågasätter den forskning som ligger bakom slutsatserna i Jämlikhetsanden.

I mina ögon är detta ett aningen överdrivet påstående. För inte länge sedan, skrev tre forskare inom fältet i tidskriften Arena, med ett budskap inte helt olikt Elin Grelssons. Den finns inte på hemsidan, så jag har skannat in den – och svaret:

Vill man ha tyngre grejor, rekommenderar jag den här översikten av Andrew Leigh (Harvard-disputerad forskare och aktiv politiker i Australian labor party) , Christopher Jencks (Professor och forskare i Social Policy vid Harvard) och Timothy Smeeding (Distinguished Professor of Public Affairs and Economics at the University of Wisconsin-Madison, tillika mannen bakom Luxembourg income studies, verksam vid Institute for Research on Poverty vid Boston College).*

Deras introduction avslutas så här:

To preview our conclusions, we argue that although there are plausible reasons for anticipating a relationship  between inequality and health  (in either direction), the empirical evidence for such a relationship in rich countries is weak. A few high-quality studies find that inequality is negatively correlated with population health, but the preponderance of evidence suggests that the relationship between income inequality and health is either non-existent or too fragile to show up in a robustly estimated panel specification. The best cross-national studies now uniformly fail to find a statistically reliable relationship between economic inequality and longevity.  Comparisons of American states yield more equivocal evidence

---

* Jag brukar inte vara så noga med att presentera forskare med titel och affiliering på detta sätt, men efter den här diskussionen (41:20 – 45:00) med kulturskribenten Ulrika Kärnborg har jag förstått att det för delar av vänstern är mycket viktigt att man har tunga titlar och fina publiceringar när man ska diskutera frågor som dessa. Jag skulle också bli förvånad om någon av de sex forskarna citerade ovan någonsin har jobbat för tobaksindustrin.

Ökar klyftorna? Lönar sig arbete allt bättre?

Idag kom nya siffror från SCB som visar att alla får det bättre över tiden, men att vissa får större förbättringar än andra. Detaljerade data här. Gör man uppdelningen mellan förvärvsarbetade och icke-förvärvsarbetade, ser det ut så här:

[Reala inkomster, justerade för hushållssammansättning.]

Det är alltså sant att arbete lönar sig allt bättre jämfört med att inte arbeta, men detta kan ju också uttryckas som att klyftorna ökar.

Inom gruppen icke förvärvsarbetande är det framför allt studenter som drar ner snittet. Gruppen "Arbetslösa, sjuka, pensionärer" har sedan 2006 ökat sin disponibla inkomst från 161 000 till 166 000.

Vad kostar framtiden av Kenneth Hermele

Denna bok, som gavs ut av Ordfront 2002, är inte alls dum. Baksidestexten konstaterar att debatten om globalisering, tillväxt och miljö snarare liknar råskäll mellan döva än konstruktiva dialoger. På ena sida finns de som hävdar att allt blir bättre, på andra sidan de aom hävdar att allt går åt helvete.

Humanekologen Kenneth Hermele vill nyansera debatten och lyckas ofta riktigt bra. Ett exempel: frågan om huruvida de globala klyftorna i levnadsstandard ökat eller ej.

Hermele visar siffror för BNP per capita, både med och utan köpkraftskorrigering. Rikaste femtedelen av jordens befolkning hade 1965 femton gånger högre köpkraft än den fattigaste femtedelen. 1998 var samma faktor 13, vilket alltså är en minskning, om än ganska liten.

Heremele påpekar vidare att även med köpkraftskorrigering har de absoluta skillnaderna ökat, från 7 800 PPP-dollar 1965 till 13500 PPP-dollar 1998. Detta är förvisso korrekt - men nog är relativa skillnader ett rimligare mått på klyftor?

Antag exempelvis att två länder har köpkraft 10 resp 2 (enhet och valuta oväsentlig), och att samma länder vid ett senare tillfälle har köpkraft 100 resp 90. Den absoluta skillnaden har förvisso ökat från 8 till 10, men det är knappast rimligt att säga att klyftan mellan länderna ökat: Det rikaste landet hade först fem gånger högre inkomst, men i det senare skedet är det bara runt 10 procent som skiljer länderna åt.

Nåväl, det finns mer som kan skrivas om denna bok, så det kan  hända att jag återkommer...

Pensionsprognosmissen

Min upprördhet över den felaktiga pensionsprognosen verkade inte delas av särskilt många - men stabila ledarbloggen på Södermanlands Nyheter plockade upp tråden. Dessutom ser det ut som om även Aftonbladet reagerat idag.

Skattereformen jag filat på...

I senaste Fokus beskrivs jag som något av en kuf som sitter på tåget och "filar på" skattereformer. Utan att kommentera detta  närmare, känner jag att det är läge att presentera en skattereform jag filat lite på.

I DS2010:37 beskrivs hur inkomstskattesystemet såg ut före och efter jobbskatteavdragen:

Som framgår har jobbskatteavdragen sänkt inkomstskatten ganska mycket, och skattesystemet har blivit mer progressivt i den bemärkelsen att marginalskattesatsen numera entydigt stiger med bruttoinkomsten (så var det inte förr pga den så kallade LO-puckeln).

Med hjälp av en kalibrerad mikrosimuleringsmodell räknar utredningen på en rad tänkbara reformer av brytpun kter och nivåer, vilket framgår av följande figur:

Tumregeln här är att ju längre ned i inkomstskalan en skattesänkning görs, desto dyrare blir det: Framför allt för att många påverkas, dels för att man skapar inkomsteffekter som tenderar minska arbetsutbudet. Däremot tenderar sådana skattesänkningar att vara politiskt populärare.

Vad kan nu göras för att skapa ett effektivare skatteuttag?

Efter alla jobbskatteavdrag är dags att fundera på den statliga inkomstskatten: Hoppet i marginalskatt från 32 till 52 procent är stort. Det gör att många med högre utbildning får räkna bort drygt hälften av alla inkomstökningar på marginalen. Eftersom arbetsgivaravgifter tillkommer för den som betalar är det ganska kraftiga incitament att exempelvis skatteplanera genom att "sätta sig på bolag" eller starta en liten firma "vid sidan om".

Radikal lösning: Avskaffa hela den statliga inkomstskatten. Kompensera med enhetlig moms (dvs höjd konsumtionsskatt på exempelvis mat).

Mer realistisk lösning: Sänk den statliga inkomstskatten fem procentenheter, men behåll den så kallade värnskatten (vid 8 i figuren). Högsta marginalskatt blir då 52, steget efter kommunalskatt blir 47.

Min framfilade variant: Sänk skiktgränsen för statlig inkomstskatt, samtidigt som uttaget sänks rejält. På så sätt motverkas både inkomsteffekten och eventuellt problematiska fördelningseffekter. Medelklassen kan då sägas finansiera sin egen skattesänkning, som dessutom blir statsfinansiellt neutral.

En smidigare väg att uppnå ungefär samma sak är att låta skiktgränsen (6) vara nominellt oförändrad, så att real tillväxt gör att allt fler betalar statlig inkomstskatt.

En skiss på reformerna är inritad med en blå kurva i figuren. 

Pensionsprognosen är överdrivet pessimistisk

De oreanga kuverten med pensionsprognoser har ånyo skickats ut. Såg siffran ovanligt låg ut? Var lugn, du får med största sannolikhet mycket mer än så!

Jag har tidigare klagat på att ett av de scenario som användes i prognosen var nolltillväxt alla år fram till pensionstillfället, vilket inte särskilt realistiskt.

I årets prognos fanns emellertid inga tillväxtscenarier alls, och pensionen såg i mitt fall misstänkt låg ut. Jag anade oråd, ringde pensionsmyndigheten – och mycket riktigt:

I årets prognos redovisas bara nollprocentsscenariot, och dessutom utan att det tydligt framgår att detta antagande gjorts.

Jag frågar om bakgrunden till detta beslut och får svaret:

Det har förvirrat ganska många.

Om så är fallet, kanske pensionsmyndigheten kan bemöda sig om att förklara för de förvirrade att högre tillväxt möjliggör högre pensioner. Men istället väljer de att göra prognosen på basis av det mycket orealistiska scenariot att tillväxten plötsligt stannar av och blir noll!

När jag påpekar det tokiga i detta, får jag det häpnadsväckande svaret att man för personer över 60 år antagit en tillväxt på 1,6 procent årligen. Detta är naturligtvis ännu tokigare, ty sannolikheten för nolltillväxt från prognostillfälle fram till pensioneringstillfälle är ju större för den som är över 60.

Enkelt uttryckt: Om Sverige hamnar i ny kris kan det mycket väl tänkas att den som är 60 inte får någon ytterligare tillväxt på sin pensionsbehållning innan det är dags att gå i pension. Men ju längre tid man har kvar till pensionen, desto mindre realistiskt är antagandet om nolltillväxt.

Jag kan se två uppenbara konsekvenser av pensionsmyndighetens beslut som verkligen borde diskuteras:

1. Människor skräms av den låga siffran, surnar till över att välfärdsstaten inte levererar och börjar med privat pensionssparande. De privata affärsbankerna torde vara mycket tacksamma över pensionsmyndighetens bisarrt pessimistiska prognos.

2. Poängen med det nya pensionssystemet förfelas: Tidigare framgick det tydligt av varje prognos att pensionens storlek beror på den ekonomiska utvecklingen. Nu ser det istället ut som om Sverige övergått till ett system som utlovar folk en viss – och mycket låg – nivå på pensionen.