Att kommentera när tillfälle ges...

Om jag inte hade jobbat så mycket just nu, hade jag kommenterat följande i större detalj, men några korta funderingar vill jag få ur mig:

1. S-ekonomernas procenträkning på DN-debatt.

S-ekonomernas användande av RUT i politiskt syfte figurerade senast i valrörelsen förra året. Kontentan var då att regeringen hävdade att alla - inklusive höginkomsttagare - tjänar på regeringens politik. Oppositionen hävdade att alla - utom höginkomsttagare - skulle tjäna på oppositionens politik.

2. Tim Jacksons tillväxtkritik och hans skiftesföreläsning på Malmö högskola.

Finns det något nytt i Tim Jacksons tillväxtkritik jämfört exempelvis med debatten för mindre än ett år sedan, när tyckare samlades i Stockholm under rubriken "Tillväxt - nej tack"?

Jag samlade mig då till ett svulstigt inlägg i OBS i P1, och inneboken på den tiden hette "Exit. Wohlstand ohne Wachstum" av Meinhard Miegel (Mer här). Tim Jacksons bok heter ju nästan samma sak: "Välfärd utan tillväxt". Finns det inga gränser för hur mycket tillväxtkritiska böcker vi behöver? ;-)

Mitt intryck av tillväxtkritiker att de vid närmare granskning egentligen inte är så extrema som de först verkar. De är inte alls emot all tillväxt, utan främst sådan de själva inte gillar. Jackson verkar exempelvis inte gilla lövblåsare, kan man ana av slutet på hans skiftesföreläsning. Jag har viss sympati för just den hållningen.

Det vore för övrigt intressant att jämföra dagens tillväxtkritik med vad som av många anses vara den första boken som populariserade tillväxtkritiken: The limits to growth från 1972. 

3. Uppdrag granskning om mikrokrediter.

Här har jag inget tidigare inlägg att hänvisa till, men läste med intresse David Roodmans kritik av Milford Batemans bok "Why Doesn’t Microfinance Work? The Destructive Rise of Local Neoliberalism". En rejäl sågning, får man säga:

The book makes dramatic conspiracy claims, yet is loose in its reasoning; careless in its use of evidence; and heavy in its use of passive voice and weighty abstractions such as “neoliberalism” that obscure for the reader (and perhaps the writer) who is accused of doing what.

Intressant i Svenskan om schweiziska bankkonton

Ur svenska dagbladet nyligen:

... en illojal datatekniker i Liechtenstein sålde uppgifter om vem som hade utländska konton [i Schweiz] till myndigheterna i Tyskland, USA och Storbritannien. Spåren ledde vidare till den största banken i Schweiz, UBS, som stämdes av det amerikanska skatteväsendet, IRS. Banken gick till sist med på att lämna över information om nästan 5 000 amerikanska konton. Analysföretaget My Private Banking ser detta som slutet för skatteparadisen i hela världen

I artikeln finns också en lista över diktatorerna som roffat åt sig mest pengar, enligt Transparency international. Mubaraks förmögenhet är högt omtvistad.

Ekonomisk debatt och Ekonomistas

Idag låg årets första nummer av Ekonomisk Debatt i mitt fack.

Nytt för i år är att vi sytt ihop ett samarbete mellan bloggarna på ekonomistas.se och tidskriften Ekonomisk debatt. Samarbetet  gör det möjligt att kommentera och debattera artiklarna direkt på nätet här. En artikel i varje nummer föräras ett särskilt inlägg, och här kan man läsa kring svenska samhällsvetares politiska ståndpunkter.

Någon kan säkert finna det anmärkningsvärt att mitt första nummer som redaktör innehåller mängder av författare från Lund, Ratio och IFN, men det är faktiskt en slump, dessa artiklar var redan antagna när jag kom in i bilden (tro det eller ej...)

Jag har dock satt lite prägel på tidskriften som kommer att märkas i senare nummer, exempelvis när vi får veta vad en kulturskribent (Jenny Maria Nilsson) som inte är ekonom tycker om Nationalekonomi för nyfikna av Gunnar Örn, och Nationalekonomins grunder av Björn Elsässer.

För övrigt anser jag att neo-liberalismen bör förstöras...

Förr irriterade jag mig på folk som slentrianmässigt skyller allt dåligt som händer på neo-liberalismen. Nu har jag bytt attityd, och börjat samla på dessa uttalanden likt sällsynta ädelstenar.

Jag har blivit ganska vass på att hitta dem. Ett säkert tecken är att Bo Malmberg är en av författarna. Här är en riktig pärla:

The idea of voucher-based independent school choice is commonly ascribed to Milton Friedman (1955). Friedman’s argument was that vouchers would decrease the role of government and expand the opportunities for free enterprise. He also believed that the introduction of competition would lead to improved school results. As we have seen in the Swedish case, this has not happened. As school choice has increased, differences between schools have increased but overall results have gone down. As has proved to be the case with other neo-liberal ideas, school choice—when tested—has not been able to deliver the results promised by theoretical speculation.

Denna höjdare är slutklämmen i "School Choice and Increasing Performance Difference: A Counterfactual Approach".

Vad de faktiskt gör i pappret? Det förklaras fullt begripligt i slutet av abstract:

Using a counterfactual approach, we compare the students’ variation in grades between observed schools of graduation and hypothetical schools of graduation, the latter being constructed by assigning students to their close to home school. The multilevel results indicate that school choice seem to increase between-school variation of grades

Resultatet känns både rimligt och väntat - men det är ju inte riktigt lika långtgående som papprets sista stycke...

Vilka länder överdriver sin BNP-statistik?

Det första som slog mig när jag via Niclas hittade pappret med den heltuffa titeln "MEASURING ECONOMIC GROWTH FROM OUTER SPACE" var att man skulle kunna använda deras ljusdata för att avgöra vilka länder som skarvar lite med sina BNP-siffror för att få ekonomin att se bättre ut.

Och mycket riktigt, författarna antyder en sådan poäng lite subtilt

In Myanmar, the WDI data say that GDP grew at an annual rate of 10.0% while the lights data imply an annual growth rate of 3.2% ... the economy in Myanmar was largely autarkic and non-market, with a governing regime that would not be averse to exaggerating GDP growth

Mer upplyftande, i fattiga demokratier finns tecken på att tillväxten varit högre än vad officiella BNP-siffror visar: 

in Burundi, the WDI data imply an annual average growth of GDP of -0.71% per year while the satellite data imply growth of 2.86% per year

Någon systematisk analys av vilka länder som under/överdriver sina BNP-siffror görs dock inte i pappret. Så fram med lödkolven!

Med hjälp av tabell 6 i deras papper, plottade jag skillnad mellan officiell och ljusskattad årlig tillväxt 1993-2005 mot Economic freedom index för år 2000.

Det gav följande skatterplot, där Burma (eller Myanmar) är outliern nere till vänster:

Bortsett från Burma, tycks alltså länder med högre ekonomisk frihet vara aningen mer benägna att överdriva BNP, men sambandet är inte särskilt starkt.

Nåväl, min ursprungliga tanke var att kolla om mindre demokratiska länder är mer benägna  att överdriva BNP-siffror (med hjälp av polity IV-data), men bland min excel-filer hittade jag Economic freedom index först.

Nåväl, den som vill testa andra korrelationer får gärna bygga på i detta google kalkylblad, som innehåller både officiell och ljusskattad tillväxt för att antal låginkomstländer.

Ett uppsatstips så gott som något!

Goda råd är dyra...

...men den här analysen av priset på sojabönor är gratis:

Priset på sojaböner [sic] har ännu inte nått de nivåerna [sic] som gör att det är lönsammare att använda arealen till att odla soja än vete, majs eller bomull. Därför tycks det som om priset har mycket goda möjligheter att stiga ännu mer.

placera.nu & avanza (tack till erik j för denna godbit)

Albouy vs Acemoglu, Robinson & Johnson – Slutresultat?

En glädjande nyhet: På David Alboyes hemsida står nu hans kommentar på

Acemoglu, D., Johnson, S., and Robinson, J. (2001). The colonial origins of comparative development. American Economic Review, 91, 1369-1401.

som forthcoming i American Economic Review.

Det är tufft, eftersom det innebär att en okänd doktorand (disputerade 2007) som hittade tokigheter i det som då var det kanske hetaste pappret inom litteraturen om institutions and growth, inte kan bollas bort hur som helst.

Abstract är fortfarande ord och inga visor:

In a seminal contribution, Acemoglu, Johnson, and Robinson (2001) argue property-rights institutions powerfully affect national income, using estimated mortality rates of early European settlers to instrument capital expropriation risk. However 36 of the 64 countries in their sample are assigned mortality rates from other countries, typically based on mistaken or conflicting evidence.  Also, incomparable mortality rates from populations of laborers, bishops, and soldiers - often on campaign - are combined in a manner favoring their hypothesis.

I själva pappret finns än mer förödande formuleringar (samma som när jag först uppmärksammade pappret – för två år sedan.):

Six assignments [of settler mortality rates to countries] are based  upon AJR’s misunderstanding of former names of countries in Africa.  Another sixteen assignments are based on a questionable use of bishop mortality data in Latin America from Gutierrez (1986), which are based on 19 deaths.

Där rök ett elegant papper, och en bergsäker ekonomipriskandidat.

Gini i städer runt om i världen

Figurerar idag i ett City-reportage om ojämlikhet. Flera har undrat vilken FN-rapport jag hänvisar till. Det är den här, som diskuterar ojämlikhet i städer.

Bl a finns där följande diagram:

City frågade mig nämligen om en Ginikoefficient för Stockholm på 0,4 för disponibel inkomst är mycket eller lite internationellt sett.

Notera att staplarna bygger på Gini för både inkomst och konsumtion, och konsumtionsgini är normalt sett lägre än inkomstgini. Stockholms värde är således knappast inte alarmerande högt.

Hur stor är liten betygsinflation?

Konkurrensverkets pressmeddelande rörande Jonas Vlachos rapport om betygsinflation är en smula ambivalent:

[Rubriken:] “Konkurrens mellan skolor ledde inte till betygsinflation”

[Ur ingressen:] “Däremot förefaller ökad konkurrens mellan skolor ha lett till viss betygsinflation.”

Längre ned:

Resultaten av [Vlachos] hans forskning visar att den förstärkta konkurrensen mellan skolor, såväl friskolor som kommunala skolor, i viss mån har bidragit till betygsinflationen under de senaste 10 - 15 åren. I jämförelse med den allmänna betygsinflationen är dock den inflation som orsakas av ökad konkurrensen av måttlig betydelse

Något säger mig att ord har vägts på guldvåg, men pressmeddelandet som helhet är svårtolkat. Men vad står det i rapporten, som författaren själv står för? Det visar sig att storleken på effekten diskuteras föredömligt i slutsatserna:

Effekten av konkurrens på betygsinflationen är enligt den analys som genomförts liten; en expansion av friskolesektorn på tio procentenheter skulle enligt skattningarna ha lett till en höjning av genomsnittsbetygen på mellan ett och två meritvärdespoäng på grundskolan. Då det maximala meritvärdet uppgår till 320 och medel ligger kring 206 kan denna effekt närmast förefalla trivial.

Även resten av slutsatserna är intressanta, och rapporten som helhet verkar väl värd att läsa.

Jodå, revolutionen sänds på TV

... men vinklingen varierar. Den här funderingen var underhållande och en smula träffande:

The BBC interview Polly Toynbee, who asks "where are the women's voices?". Meanwhile sky is reporting from the airport where the main story is: not as you might imagine, the imminent freedom of 80m Egyptians from a dictatorial police state, but the ordeal of some white people with horrible accents, whose holidays have been ruined and are now (Oh. My. God. It's AWFUL) sleeping in the airport as they try to get home. Disgusted by the warped priorities on display, I turned back to Al Jazeera, where I saw hundreds of men & women, on the street chanting slogans. True, the women are not chucking rocks at the police in any great numbers, but they're there.

(The revolution will not be televised är f ö en sång.)

Vad är ett demokratisk underskott?

Har länge klurat lite på termen "demokratiskt underskott", som vissa institutioner sägs ha. Är det en väl vald metafor?

Johan K S funderar bättre än jag kring frågan:

Osökt tänker man på ekonomiska, finansiella termer: En institution som har ett underskott på demokrati eller legitimitet har levt över sina tillgångar, den har förbrukat mer medborgerligt förtroende än den har inkasserat. Men vad ska institutionen i så fall göra åt problemet? Hushålla med knappa resurser, reducera sina utgifter eller öka sina intäkter? Eller spendera sig ur krisen? Skulle institutioner kunna ha ett demokratiöverskott, som de kan spara för framtiden eller investera? Här börjar metaforen te sig långsökt.

Två applådjämvikter vid förtryck

Niclas har hittat en kul artikel av Timor Kuran om varför revolutioner ter sig plötsliga. Ur abstract:

A privately hated regime may enjoy widespread public support because of people’s reluctance to take the lead in publicizing their opposition. The regime may, therefore, seem unshakeable, even if its support would crumble at the most minor shock. A suitable shock would put in motion a bandwagon process that exposes a panoply of social conflicts, until then largely hidden.

Det får mig att tänka i termer av applåder och Schellings bok Micro motives and macro behavior: När en diktator har talat, ställs varje åhörare inför att val: hur ska jag applådera?

Den ena extremen är att ingen vill vara den första som slutar applådera, eftersom det kan tolkas som missnöje med regimen.  Detta kan förklara varför applåderna för mindre sympatiska typer ofta varar så länge. Stalin sägs till och med ha haft en buzzer som ser till att alla slutar applådera vid samma tillfälle (filmbevis?)

Andra extremen är att ingen vill vara den första att börja applådera, eftersom det kan tolkas som stöd för regimen. Precis detta inträffade när Nicolae Ceauşescu skulle lugna massorna i Rumänien 1989 (wiki-länk), men istället blev avsatt (och senare avrättad).

Individuell rationalitet och snarlika preferenser i båda fallen – men väldigt olika makroutfall.