Bör ekonomers policyrekommendationer beakta vad som är politiskt möjligt?

I första avsnittet av Ekonomiklubben, dryftades regeringens skattesänkarstrategi. Hans T:son Söderström drev att det är hög tid att avskaffa värnskatten. Regeringen är dock mer förtjust i att sina jobbskatteavdrag och att flytta upp brytpunkten för den statliga inkomstskatten.

Politiskt sett finns en intressant skillnad mellan dessa strategier: Värnskatten är politiskt kontroversiell och skulle sannolikt återinföras vid ett eventuellt regimskifte. Jobbskatteavdragen har den egenheten att socialdemokraterna i efterhand accepterat samtliga.

Givet att ekonomer ger policyrekommendationer (i sig en intressant fråga), bör dylika politiska överväganden vägas in?

Hans T:son Söderström menade att jag och Villy Bergström lät som partisekreterare när vi gav oss in i politiska resonemang. Point taken. Men samtidigt är det accepterat bland ekonomer att en skatteförändring får större effekt om den uppfattas som permanent.

Det faktum att den totala skattekilen i normala inkomstlägen genom jobbskatteavdraget sänkts kraftigt och att sänkningen av allt att döma kommer att vara immun mot framtida regimskiften kan göra att jobbskatteavdraget på lång sikt får betydligt större effekter än de ganska små effekter vi sett hittills.

Jämför detta med vad som skulle hänt om regeringen utan att göra upp med något rödgrönt parti avskaffat den så kallade värnskatten och kanske även sänkt hela den statliga inkomstskatten.

Tentativ slutsats: Beaktas effekten på människors förväntningar om framtida politik, kan även en strikt ekonomisk analys tala för att jobbskatteavdraget var ganska vettig skattesänkarstrategi.

Följdfråga: Är detta resonemang relevant också för diskussionen om investeringar vs avbetalningar på statsskulden?

Om den statliga inkomstskatten

Regeringen fortsätter strategin att höja skiktgränsen för betalande av statlig inkomstskatt, snarare än att sänka den statliga inkomstskatten. Det skapar naturligtvis vissa positiva effekter och gör att regeringen slipper den fördelningspolitiska debatten som lär uppstå om man sänker den statliga inkomstskatten rakt av (för att inte tala om vilket halabaloo det skulle bli om man bara sänkte den allra högsta marginalskatten, den så kallade värnskatten).

Samhällsekonomiskt sett finns dock två tydliga nackdelar med nuvarande strategi:

1. Många inkomsttagare får en kraftig inkomsteffekt (de blir rikare båda pga höjd skiktgräns och jobbskatteavdragen), men har fortfarande hög marginalskatt. Om något ökar då efterfrågan på fritid, och således motverkas syftet att öka sysselsättningen.

(För de höginkomsttagare som gynnas, är det dock kanske trevlig politik: De får råd att åka på semester, och eftersom arbete på marginalen inte lönar sig behöver man inte ha så dåligt samvete på semestern)

2. De snedvridningar av den svenska ekonomin som orsakas av hög marginalskatt kvarstår.

I Sverige betyder detta att det är en dålig idé att ta ut lön med askatt över en viss gräns, vilket skapar inlåsningseffekter, incitament att starta bolag vid sidan om anställningen och att köpa in så mycket som möjligt till bolaget.

Ingen vinner på denna typ av skatteplanering. Gini-koefficienten för arbetsinkomst ser naturligtvis lägre ut, men de som skatteplanerar har ju köpt in resor, dator och annat fiffigt till sitt bolag eller sin firma - så den reala konsumtionsojämlikheten finns där ändå.

3. Slutligen finns problemet att locka hit utländska experter för vilka svenska marginalskatter inte bara är ett samhällsekonomiskt problem.

Det är omöjligt att säga hur stort detta problem är, men det faktum att till och med Lars Ohly i ett anfall av klarsyn uppmärksammade detta i förra årets valrörelse, tyder på att det inte bara är ett teoretiskt problem.

(Och på sedvanligt svenskt manér finns en patch av högskattestaten som mildrar problemet: Den så kallade expertskatten).

Nåväl: Vad kommer att hända framöver? En hint ges möjligen i vårbudgeten, där följande figur hittas:

Av fotnot 67 i budgeten framgår att skiktgränsen flyttas upp med prisutveckling plus två procent, så att man undviker att tillväxt trycker fler inkomsttagare över gränsen. Men detta säger naturligtvis ingen om skattesatsen som kommer att gälla för den statliga inkomstskatten i framtiden...

Om regeringen fortsätter med ett jobbskatteavdrag om året…

Grafen bygger på en linjär framskrivning av jobbskatteavdragets reala effekt på basis av helt autentiska data från budgetens inkomstspecifikation (prop 2010/11:1, bilaga 1).

Detta inlägg tillägnas brunchrapporten i P3, Aftonbladets ledarsida (om regeringen får hållas kommer Sveriges skattekvot att vara som USAs om mindre än 20 år!) och alla som gillar när akademiker bidrar till att höja nivån på den offentliga debatten.

MOU 1991:2

Har bläddrat lite i Medborgarnas Offentliga Utredningar (MOU), 1991:2. Ur baksidestexten:

I den här boken visas krona för krona hur skattetrycket kan sänkas från 57 till 47 procent av BNP.

Boken innehåller ett kapitel med rubriken “Så kan reformen genomföras på tio år”. Bland de genomförda förslagen återfinns

slopad förmögenhetsskatt,
arvs- och gåvoskatt,
sänkt kapitalbeskattning,
samt (nåja) fastighetsskatt.

Den enda stora grej som inte genomförts är vad jag kan se kraftiga sänkningar av arbetsgivaravgifterna. Det blev inkomstskattesänkningar istället, vilket är ganska logiskt då de förra är mindre synliga för löntagarna och därmed de flesta väljare.

 

[Det är den högra boken som åsyftas i inlägget]

MOU utgjorde f ö grunden till Ny Demokratis ekonomiska politik. Och visst har det hänt saker:

Skattekvot i Sverige (% av BNP)
1989: 56,5 %
2010: 45,8%

Om njuren och livmodern

En intressant fundering här:

Röster höjs dock inte om att vi ska utreda organhandel, ingen utredning bereds. Det är ju helt fel, det känns ryggmärgen, det är bara så  djupt fel. Ett cyniskt utnyttjande. Men gäller det livmödrar är det däremot en helt annan sak. Då intervjuas människor i TV och i radio, om deras livmodersköp, fast man kallar det hellre hyra. Man pratar med glädje om sina nya liv, inte med nya njurar, utan med nya barn.

FHIs roll ställs på sin spets

Som dryftats tidigare, kan statliga informationsmyndigheter förmodligen vara motiverat i vissa fall. Men då ska de förmedla information som är korrekt, inte förstärka existerande felaktiga mentala modeller av hur världen fungerar.

Nu visar det sig att Folkhälsoinstitutet gör just detta:

Män löper större risk att ta skada av alkohol än kvinnor, inte tvärtom, enligt flera experter i Folkhälsoinstitutets remissgrupp. Trots det vill myndigheten inte justera ekommendationerna för riskbruk – på grund av reaktionerna det skulle väcka.

Generaldirektör Sarah Wamala konstaterar att “det vetenskapliga underlaget egentligen inte stöder lägre gränser för kvinnor än för män” men vill inte ändra rekommendationerna pga de reaktioner det skulle väcka.

Jag träffade Sara i somras i Almedalen och tyckte hon verkade mycket vettig. Jag gissar att de kommer att ändra sig.

Ekonomisk Debatt nr 2

…har varit ute några dagar. Se innehållet och diskutera artiklarna hos Ekonomistas!

Om bankräddningar och USAs ökande inkomstskillnader

Hacker och Piersons bok “Winner-take-all Politics” om ökande inkomstojämlikhet i USA är intressant av minst tre skäl:

1. Den belägger övertygande hur extremt koncentrerad den amerikanska tillväxten varit sedan 1980 – inte bara till den rikaste procenten, utan även till den rikaste promillen.

2. Deras huvudförklaring är inte okontrollerade marknadskrafter utan politiska beslut fattade i Washington.

Boken är med andra ord en intressant kombination av att förklara ett klassiskt vänsterproblem – extrema inkomstskillnader – med en klassisk högerförklaring – privilegiesökande intressegruppspolitik.

Ur recensionen i Foreign Affairs:

Hacker and Pierson refreshingly break free from the conceit that skyrocketing inequality is a natural consequence of market forces and argue instead that it is the result of public policies that have concentrated and amplified the effects of the economic transformation and directed its gains exclusively toward the wealthy

…vilket leder till skäl nummer tre:

3. Hacker och Pierson ser det enorma bankstödet från FED de senaste åren som ännu ett exempel som passar in i mönstret och illustrerar den finansiella elitens stora politiska inflytande.

Mot denna bakgrund är det intressant att läsa om FED och Bear Sterns, eller mer nyligen i New York Times (här och här) om hur nya dokument visar FEDs utlåning, inte bara till Amerikanska banker – utan även till utländska institutioner. Ben Bernankes officiella förklaring återges i NYT:

It is not the responsibility of the Federal Reserve — nor would it be appropriate — to protect lenders and investors from the consequences of their financial decisions. But developments in financial markets can have broad economic effects felt by many outside the markets, and the Federal Reserve must take those effects into account when determining policy

Men NYT konstaterar mycket riktigt att:

Protecting global lenders and investors from the effects of their financial decisions was exactly what the Fed decided it had to do. Bankers and investors on the receiving end of this largess have long known the extent to which the Fed rescued them in their time of need. Now, thanks to these Fed documents, the rest of us can see it, too.

Nyanserat om valfrihet

Intervju med filosofen Karin Enflo i DN:

– Valfriheten är betydelsefull för att vi människor ofta är oeniga om vilka värden – exempelvis lycka eller rättvisa, trygghet eller frihet – som är viktigast i ett samhälle. Ett enda alternativ kan sällan vara bäst i enlighet med alla dessa värden.

Till sist ett enkelt valtips:

– Ägna inte för mycket tid åt att leta efter det absolut bästa alternativet. Acceptera ett alternativ som är gott nog. Och när du har valt: Grubbla inte över om du kunde ha gjort ett bättre val.

Sambandet mellan subjektivt välbefinnande och inkomst är log-linjärt. Punkt?

Lyssnade nyss på Justin Wolfers som sammanfattade sin forskning om subjektivt välbefinnande (inklusive lycka) och materiellt välstånd (ffa hushållsinkomst och BNP per capita).

Hans budskap: Den så kallade Easterlin-paradoxen bygger på felaktiga tolkningar av relativt få datapunkter. Budskapet fick genomslag eftersom idén att "tillväxt ökar inte vårt välbefinnande" och den aningen svagare varianten "tillväxt ökar inte välbefinnandet i rika länder" (som är populärt än idag) gick bra hem hos "den gröna europeiska vänstern" (som Wolfers uttryckte sig).

Wolfers menar att sambandet mellan en rad olika mått på subjektivt välbefinannde är slående linjärt när inkomsten logaritmeras - såväl inom som mellan länder, och även inom länder över tiden. En bild illusterar tydligt:

Utveckling över tid inom rika Europeiska länder visas nedan. Belgien är enda undantaget.

Mest slående är hur även smärta, känsla av att ha tråkigt, att inte äta god mat, depression och rädsla är mindre vanligt i rikare länder. Spridningen mellan länder är stor, men sambandet är i samtliga fall linjärt när BNP logaritmerats. Undantag finns dock: oro är aningen vanligare i rika länder.

Frågan som ställts är "Did you experience [feeling] during a lot of the day yesterday" och det som visas är rena korrelationer.

Naturligtvis fick Wolfers frågan om korrelationerna håller även vid korrektion för demografi, ojämlikhet med mera. Hans svar: Ja. Hans förklaring: Skillnaderna i BNP mellan länder är så stora att variation i andra variabler blir väldigt små i jämförelse.

Wolfers sågade vidare idén att ha nationell lycka som mål för politiken, eftersom det skulle ha en del absurda konsekvenser, som att inte föda barn. Folk med barn har nämligen i snitt lägre subjektivt välbefinnande.

Men spelar inte inkomsternas fördelning roll? Jo. I USA har exempelvis det subjektiva välbefinnandet inte ökat över tiden, troligen pga att tillväxten varit så ojämnt fördelad att stora delar av befolkningen inte fått ökade inkomster.

Gissning om Juholt och RUT-avdraget

De flesta torde väl ha uppmärksammat Håkan Juholts syn avdraget för hushålls nära tjänster:

– Jag är övertygad om att Sverige aldrig kan bli ett rikt land om vi skattesubventionerar att vi går ut med hundar, att vi bäddar varandras sängar och att vi klipper varandras hår, säger han i "Bakom kulisserna"

Hm. Bortsett från det retoriskt smarta i att kalla skattesänkningar som genomförts sedan 2006 för subventioner (se tidigare inlägg), undrar jag om detta går hem. De exempel han nämner är ju inte direkt hårresande. Det kan heller inte uteslutas att en och annan väljare noterat att vi numera har billiga prylar i massor samtidigt som det är tämligen dyrt att anställa en annan människa vitt.

Jag har ju tidigare spått att avdraget skulle få vara kvar vid ett eventuellt regimskifte. Nu blev det ju inget sådant förra året, men jag upprepar min spådom inför 2014 – trots att hr Juholt låter så kategorisk ovan. Intervjun gjordes innan han föreslogs som partiledare.

Fundering om böckers tjocklek.

Har läst i Barry schwartz the paradox of Choice.

Hans poäng, att marknadsekonomins valfrihet är behaglig för sk satisficers men inte för maximizers, är bra. Men boken är för tjock, trots att den inte är särskilt tjock.

Vid närmare eftertanke slår det mig att böcker (non-fiction) generellt sett är för tjocka.