Utred hyresregleringens konsekvenser!

Prolog: Dags för första policyrekommendationen. Någon kanske blir besviken: Jag kommer inte att tillämpa NEK-A rakt av och föreslå “inför marknadshyror” eller “tillåt organhandel”. Snarare kommer jag att beakta de lärdomar man får när man systematiskt försöker förstå reformer och politisk förändring (Se Ratios forskningsprojekt i frågan) och föreslå ganska små steg – men som i gengäld skulle vara fullt möjliga att genomföra.

Nog med ursäktande.

Starta en SOU-serie för att utvärdera hyresregleringens konsekvenser.

Hyresergleringen infördes 1942, och existerar numera i form av bruksvärdessystemet. Då var syftet att förhindra kraftiga och inflationsdrivande hyreshöjningar under andra världskriget, idag försvaras den oftast med argument rörande social rörlighet och segregation – men de argumenten har ifrågasatts.

Ungefär där står debatten. Det finns en magisteruppsats i frågan (som även blivit artikel i Ekonomisk Debatt) en partsinlaga från Fastighetsägarna, samt ytterligare några funderingar i Ekonomisk Debatt (Roland Andersson, 2001; Eriksson & Lind, 2005). Detta är knappat tillräckligt, varken för att ge frågan en allsidig belysning eller för att resultaten ska få genomslag i debatten.

Konkret finns ett skäl att tillsätta utredningen nu, med ett smalt och konkret uppdrag: Kochs utredning (SOU 2008:38) innebar att de kommunala bostadsföretagens hyresnormerande roll avskaffas och ska agera “affärsmässigt” (prop som gäller fr o m i år). Om systemet tidigare är viktigt för att motverka segregation finns det skäl att undersöka vad de senaste förändringarna betyder för just segregationen. Eftersom hyresregleringen och segregationen inte är något välutrett område, skulle denna relativt smala utredningsuppgift kunna kompletteras med ett bredare uppdrag.

I ett sådant kan ingå att jämföra hyres- och bostadsrättsmarknaden ur olika sociekonomiska perspektiv, studera hur kösystemet fungerar, göra forskningsöversikter när det gäller hyresregleringar och olika typer av segregation.

Det är inte givet var en sådan utredning kommer att landa: Eriksson och Lind (länk ovan) menar exempelvis att “många föreställningar om hyresregleringens negativa såväl som positiva effekter är överdrivna”, medan Andersson & Söderberg menar att fakta är så entydiga att det är motiverat att i en ledare i Ekonomisk Debatt fråga “Vad tänker Mona Sahlin göra åt den orättvisa hyresregleringen?”

Oavsett vem som har rätt är det uppenbart att hyresregleringen har potentiellt stora samhällsekonomiska konsekvenser, konsekvenser för människors privatekonomi och att den påstås ha det på segregationen i samhället.

Frågor av betydligt mindre vikt har förärats rejäla utredningar, så varför inte denna?

OBS: 54 sidor!

En trevlig artikel om revolutioner

av historikern Walter Laqueur finns här (ur The National Interest).

Lenin, in a lecture in Bern in January 1917, was quite pessimistic about the prospects of the masses rising up, telling his audience that the great event might not even happen in his lifetime. But it did happen just one month later. And by the end of the year, his party, the Bolsheviks, had taken power.
…

the revolution in Munich in 1848 broke out because an umbrella had fallen (or was thrown down) from the top seats of a theater and the public mistook the noise for a gunshot.

Lite lästips om hyresregleringen

Ur Sydsvenskan: I Lund hanteras bostadsbristen med hjälp av inackorderingar:

Vår student har varit hur exemplarisk som helst och har hjälpt till där hemma, säger [Lunds universitets rektor] Per Eriksson

Ur Ekonomisk Debatt: Assar Lindbeck om hur hyresregleringen nästan avskaffades på 1960-talet:

Regeringen [...], framför allt finansminister Sträng, vägrade att komplettera avvecklingen av hyresregleringen med en särskild skatt på den inkomstökning som skulle tillfalla fastighetsägarna. Hans argument var att det då skulle bli svårare för regeringen att skylla hyreshöjningar på fastighetsägarna. Regeringen lade därför
fram ett förslag om en avveckling av hyresregleringen utan kompletterande
beskattning av fastighetsägarnas vinster. Oppositionens ledande företrä-
dare på den tiden, Bertil Ohlin, som under årens lopp varit en utpräglad
kritiker av hyresregleringen, anklagade därför regeringen för fördelningspolitisk oansvarighet när den inte föreslog en sådan skattemässig indragning.
Summan av kardemumman blev att regeringen tog tillbaka sin egen
proposition om en avveckling av hyresregleringen

En magisteruppsats av Cecilia Brogren och Hanna Fridell (handledare var Martin Flodén) som undersöker om hyresregleringen lyckas motverka segregation (citerat ur abstract): (Finns det verkligen ingen annan studie som tagit sig an denna fråga??)

We find that residents in rent controlled apartments in attractive locations typically are born in Sweden by Swedish parents and that they are likely to have a higher income than residents in rent controlled apartments in less attractive locations. … For all measures the controlled rental market shows a higher degree of segregation than the uncontrolled housing cooperatives market (bostadsrättsmarknaden)

Assar Lindbeck (igen), “Hyreskontroll och bostadsmarknad” från 1972. Hela boken som pdf här!

Exempel på kritik från vänster mot ombildningar till bostadsrätter (bloggen Ekonomikommentarer):

Stockholm Stad slumpar ut bostadsrätter … I Stockholm stad har en legaliserad stöld försiggått under snart 20 år, den så kallade ombildningen av allmännyttiga hyreslägenheter till bostadsrätter … Resultatet är att drygt 8 procent av Stockholms invånare har berikat sig på övriga skattebetalares bekostnad … om inte bostadsrätterna skulle privatiseras för halva priset så är det inte säkert att intresset för att ombilda till bostadsrätt skulle vara särskilt stort. Bristen på hyresrätter skulle då kanske inte vara lika skriande som i dag

Jan Jörnmark skriver här om att Sverige har haft hyresreglering tidigare (med snarlika effekter som dagens) och avskaffat den med gott resultat:

Åren runt 1920 var ombildningar av hyreshus till olika former av kooperativt ägande ett vanligt fenomen. Orsaken var att en hyresreglering införts i landet 1917.

En utredning pekade dock på problemet (SOU 1928:16) att hyresregleringen kringgicks genom ombildningar, och efter krislagstiftningens upphävande 1923 blev det
slut på ombildningarna av hyreshus. Jörnmark igen:

Under 1930-talet fungerade den liberaliserade hyresmarknaden på ett mycket effektivt sätt (s 77, ur Berggren & Karlson (2005) Äganderättens konsekvenser och grunder.)

Jörnmark är för övrigt – som alltid – glasklar och läsvärd. Han beskriver också hur HSB, Riksbyggen samt “de så kallade allmännyttiga bostadsföretagen” gynnades av hyresregleringen, hur denna ersattes av bruksvärdesprincipen, det så kallade lidbommeriet, “betalt för att bo”-debatten med mera. På slutet kommer en fundering kring ombildningarna som sedan 1990-talet ånyo tagit fart:

Vid riksdagens bostadshearing hösten 2004 presenterade Hans Lind från KTH statistik som skulle demonstrera att resurssvaga människor trängdes ut från fastigheter som ombildas till bostadsrätter. Lind visade här att 45 procent av alla de som flyttade in i bostadsrätter hade hushållsinkomster på mer än 350 000 kronor, vilket uppenbarligen definierades som en hög inkomst. Man bör i sammanhanget komma ihåg att två
inkomster à 15 000 kronor ger en årsinkomst på 360 000. Man kan dessutom lika gärna läsa statistiken som att majoriteten (55 procent) av de inflyttade hade lägre inkomster än 350 000.

Vidare:

Urbanisering hade länge dåligt rykte pga bl a miljöproblem och sociala problem i världens storstäder. Detta ändras: Se exempelvis World Development Report 2009. Det finns också nya studier som visar att städer ofta är mindre miljöbelastande per capita på grund av tätheten – se inlägg på yimby.se

Slutligen: Se denna skrift av Fredrik Segerfeldt, utgiven av Ohlininstitutet.

Om policyrekommendationer – ett försvarstal, en bakgrund och en start!

Av skäl som skola bliva uppenbara vill jag här bemöta några olika argument mot att nationalekonomer ger policyrekommendationer:

1. Den första invändningen: Vi vet inte vad politiken syftar till

När jag i höstas länkade till Jonas Vlachos inlägg på ekonomistas, “Ett litet valmanifest för nationalekonomer”, och undrade hur ett motsvarande för sociologer och statsvetare skulle se ut, svarade signaturen Johan med att citera Alice i underlandet:

Vi skulle nog omedelbums kunna enas om det absurda i att föreslå policyrekommendationer utan att ha någon idé om vad politiken syftar till.

Alice: Would you tell me, please, which way I ought to go from here?
The Cat: That depends a good deal on where you want to get to
Alice: I don't much care where.
The Cat: Then it doesn't much matter which way you go.
Alice: …so long as I get somewhere.
The Cat: Oh, you're sure to do that, if only you walk long enough.

Jag har grunnat på detta ett tag (inte oavbrutet sedan september dock). Saken är såklart den att ekonomer som ger policyrekommendationer *har* en idé om vad politiken syftar till.

Puritaner tar preferenserna för givna och söker Paretoförbättringar (reformer som saknar förlorare men som åtminstone någon anser sig vinna på), alternativt potentiella Paretoförbättringar (sk Kaldor-Hicks-förbättringar, dvs reformer med både vinnare och förlorare, där dock vinnarna vinner mer än förlorarna, kvantifierat i betalningsvilja (eller nytta för de esoteriskt lagda)).

De mer konkreta fyller preferenserna med innehåll, och konstaterar att det finns gemensamma godheter som de flesta tycks sträva efter, såsom att leva länge, friskt och rikt.

Slutligen kan man – men detta lämnar ekonomer ofta åt andra – lägga fördelningsmässiga restriktioner på policyrekommendationerna, så att reformer som skapar stora klyftor i exempelvis hälsa eller rikedom, anses mindre angelägna.

Min kontring till Johan är således att det vore anmärkningsvärt om statsvetare inte har någon idé om just vad politiken syftar till :-)

2. Den andra invändningen: Forskare (bara) ska vara deskriptiva

En annan hållning är att forskare bör begränsa sig till att göra utsagor om världen, inte att rekommendera policies. Gott så. Men en utsaga av typen ‘reform x kan förväntas leda till något ökad tillväxt, ökad sysselsättning och aningen högre årsinkomstspridning’ är snubblande nära en policyrekommendation. Även frågan om människors preferenser över sysselsättning kontra inkomstspridning är ju en fråga som går att utforska.

Policyrekommendationen kan då formuleras villkorat: ‘Om det inte är väldigt viktigt att minimera årsinkomstspridningen, är reform x sannolikt en bra reform’

Min poäng är alltså att en ‘bra’ reform självfallet är normativt - men människors normativa preferenser går att beskriva positivt.

I Sverige, så väl som i resten av världen, tycks folk vilja leva länge, friskt och rikt. Svenskar tycks dock utmärka sig en smula genom att sätta stort värde på jämlik fördelning. Vi vill ha jobb, full sysselsättning och hög kvalitet i vård, skola och omsorg – men gärna också kort arbetstid, när det gäller arbetsvecka, semesterdagar, utbildningslängd och pensionsålder.

Dessa generaliseringar är naturligtvis just generaliseringar. Deras giltighet och önskvärdhet kan förändras över tiden. Men dessa preferenser spelar stor roll för vilken politik som kan föras i Sverige, vare sig man gillar det eller ej.

3. Den tredje invändningen: Nationalekonomer ska inte beakta vad som är politiskt möjligt

Diskuterad tidigare här.

4. Slutligen, akademiker bör bara kommentera sådant de själva forskat om

Denna invändning är vanlig (och rör, nota bene, kommentarer – inte policyrekommendationer). Den drabbar, i varierande utsträckning, alla akademiker som dristar sig till att deltaga i det offentliga samtalet (senaste exemplet: Jenny Madestam).

I sak är den fel. För vilket universitetsämne som helst gäller att de flesta inte läst det alls. Om undervisningen är någorlunda vettigt upplagd torde även den som bara läst några terminer kunna förklara enkla men viktiga frågor: Vad är försurning? Vad är maktdelning? Vad är hyperinflation?

Forskare blir experter på det område de själva bedriver forskning, men de blir också duktiga på att läsa vetenskapliga texter och tillgodogöra sig deras innehåll. Självklart är detta en god egenskap om policyrekommendationer ska baseras på fakta.

Nåväl, varför kommer denna drapa nu?

Om det till äventyrs inte gått att gissa, är svaret att jag kommer att plita ned en rad policyrekommendationer på bloggen framöver. Förslag värda att diskutera och överväga, och – enligt min amatörmässiga bedömning – förslag som skulle vara fullt möjliga att genomföra och ha önskvärda konsekvenser enligt de kriterier som diskuterats ovan (punkt 1 och 2).

Snart börjar det.

Men låt för all del inte det hindra invändningar mot vad ovan anförts!

Om Norberg, Stiglitz och behovet av bankregleringar

Johan Norberg recenserar Stiglitz bok om finanskrisen, som nu kommit på svenska: “Fritt fall”. Först håller de med varandra en smula:

Många delar [Stiglitz] avsky inför det han kallar ”Det stora amerikanska rånet”, men … lät det ske, i tron att alternativet hade varit en kollaps av banksystemet … Men det fanns ingen anledning att bryta mot kapitalismens traditionella regler, menar Stiglitz. Ett företag eller en bank som inte kan betala sina skulder ska ställas under konkursförvaltning. Aktieägarna ska förlora sina pengar och fordringsägarna blir i stället de nya aktieägarna. … Om tillgångarna inte täcker skulderna bör banken sättas under tvångsförvaltning, där staten går in som ägare eller delägare och uppfyller åtaganden mot insättare och letar efter en ny ägare som kan driva banken vidare.

Norberg gillar dock inte Stiglitz idéer om hur kriser ska förebyggas: Strängare reglering av bankerna, kapitaltäckningskrav, begränsade riskabla affärer, och kanske förbjuda ersättningssystem som stimulerar risker. Norbergs argument:

Även om man efter krisen gärna skulle nicka instämmande röjs här en svår paradox i Stiglitz tänkande. Han visar att politiker, centralbanker och tillsynsmyndigheter var inkompetenta och gjorde allting fel – men menar att det bästa sättet att hindra nya kriser är att ge dem ännu mer makt.

Denna poäng känns lite väl enkel. Nog måste det vara möjligt att lära sig av tidigare misstag och förändra vissa av regelverken? Är det att ge inkompetenta politiker mer makt att höja bankernas kapitaltäckningskrav? Kanske det. Men kanske är det ändå en åtgärd värd att överväga?

Några tankar om Arbetarrörelsens forskarnätverkskonferens i fredags

Fredagen tillbringade jag alltså till stora delar här, vilket var intressant på flera sätt. Några funderingar:

1. Panelsamtal om “Marknadens hegemoni”

Lennart Lundquist: Lät nästan exakt som senast jag hörde honom (sju år sedan?). Dock hade han ett nytt favoritexempel: Ekfors kraft, som fick illustrera vad “ekonomismen” (hans idealtyp/strawman med vilken han kritiserar det ekonomiska tänkandet) leder till (dyrare el, i det här fallet).

Elisabeth Sundin (företagsekonom, Linköping): Berättade intressant om erfarenheterna av äldreomsorgsupphandling i Linköping (det blir i regel inte gulliga lokala små företag som tar över när olika delar av verksamheten privatiseras, det blir storföretag – som dessutom kan vara luriga nog att låtsas vara gulliga lokala småföretag).

Lena Sommestad: talade om klimatpolitik.

Samlat intryck: Inte särskilt upplyftande. Självfallet finns det faktorer som skapar problem vid privatiseringar/entreprenadupphandlingar. Inga större försök gjordes att väga ihop för och nackdelar, staka ut ett förhållningssätt eller identifiera områden där vi behöver veta mer.

Diskussionen sammanfattades bra av en äldre herre som manade till viss eftertänksamhet: Tänk på att kvaliteten i en verksamhet inte automatiskt ökar bara för att den kommunaliseras.

2. Finanssektorn – ekonomins infrastruktur.

Här talade Peter Englund, Lars Magnusson och Stefan de Vylder. I synnerhet den sistnämnda var intressant: Han påpekade att EMU bestod av en rad icke trovärdiga utfästelser, som stabilitetspakten och regeln att inte köpa statspapper i stater som misskött sin ekonomi – men snart är ECB den enda som köper Grekiska statspapper… Han fann det också anmärkningsvärt att borgerliga politiker som Angela Merkel och Anders Borg är mer kritiska mot bankerna än vad socialdemokratiska ledare varit.

Sessionen var högst intressant, också mycket tack vare en utmärkt inledning av Peter Englund.

Efter lunch (då jag smet iväg och spelade tennis…) var det mindre seminarier. Jag noterade att det fördes en bra diskussion om skolvalet och resultatförsämringen i skolan, men inte under premissen att allt var bättre förr och att det fria skolvalet borde avskaffas. Temat var snarlikt förmiddagens plenarie-diskussion, men tonen nu betydligt mer konstruktiv. Bidragande till detta var för övrigt Mikael Damberg, som är mycket duktig. Han skulle mycket väl kunna vara nästa – eller nästnästa – partiledare.

I avslutningspaneln fanns Susan George, som drog lite Viking-, Laval och Rüffertfall och fann det bekymmersamt att EU-domstolen verkar tycka att arbetare utanför EU ska kunna konkurrera med arbetare i EU.  Det blev inte lika protektionistiskt som när Bernard Cassen var i Visby 2001, men tillräckligt för att jag skulle tycka det var lagom att gå.

Skriva uppsats i utvecklingsekonomi i Lund i höst?

I höst håller jag och Therese Nilsson en uppsatsgrupp för alla som vill skriva uppsats om globalisering, sociala normer och institutioner i höst. Mer info här!

Om Borg-kommissionen och Tvärdrags avslöjande

Här finns nu Tvärdrags artikel som säger sig avslöja “hur bred Borg-kommissionen egentligen var och hur det kom sig att vänstertankesmedjan Arena Idé kom med på båten”.

[Bakgrund: Borg-kommissionen skrev jag om här, vilket sannolikt ledde till mitt omnämnande i ovan nämnda artikel.]

Sakfrågan först: Det råder delade meningar om hur stora utmaningar som skapas för välfärdsstaten av demografiska förändringar de närmaste årtiondena. Å ena sidan, argumentet att försörjningsbördan ökar så kraftigt att ett systemskifte är påkallat. Å andra sidan, argumentet att ålderschocken är ett konstruerat påfund för att kunna driva igenom ett opåkallat systemskifte.

För den som vill fördjupa sig i sakfrågan, har ekonomen Martin Karlsson i debatten kritiserat både överdrifterna och underdrifterna, här i en skrift utgiven av Ohlininstitutet, här i en kritik av Daniel Ankarloos bok Marknadsmyter  Välfärdsmyter (vilket resulterade i tämligen laddad polemik, se länkar på Daniels hemsida).

Tvärdragförfattarna Felix Antman Debels och Daniel Suhonen lutar mer åt Ankarloo-linjen, att välfärdsstaten klarar sig fint utan nyliberala reformer, och gillar inte att Arena och Timbro diskuterar finansieringsgap, topping up och prioriteringar inom äldreomsorgen.

Men vad är nyheten i den stort uppslagna Tvärdrags-artikeln? En poäng som görs är att kommissionen inte var så politiskt bred som vissa hävdar. Dess socialdemokrater är så kallade högersossar.

Det är korrekt, men knappast någon nyhet. Ej heller gör det kommissionen mindre intressant, snarare motsatsen: Merparten av den politiska förändring som format dagens Sverige är resultatet av pragmatisk enighet mellan borgare och högersossar. Missnöje med denna mittenkonsensus finns inte bara på vänsterflanken inom socialdemokratin utan också i moderaternas högerflank.

Ett annat avslöjandet är att Timbro/Svenskt Näringsliv betalade det mesta av kommissionen. Det kan nog stämma. Näringslivet kan knappast klandras för detta. Däremot är det underligt och beklagligt att LO – som knappast har ont om pengar – är så snåla med att finansiera tankesmedjor och forskningsinstitut som kan vara motvikter.

Historiskt exempel: 1985 - 2006 fanns FIEF, en facklig motsvarighet till IUI (nuvarande IFN). Nog var det dumt att lägga ned detta? (DN-artikel om nedläggningsbeslutet).

Så till min huvudpoäng: Det mest slående med Tvärdrags-artikeln är hur omedvetna artikelförfattarna tycks vara om de kraftiga förändringar som välfärdsstaten redan genomgått. De skriver att Borg-kommissionen…

öppnar också för att kommunerna ska tillhandahålla ett basutbud med möjlighet att privat ”toppa upp” välfärden med tilläggstjänster. Klassamhället på ett servicehus nära dig. (s. 9)

Det låter här som om klassamhället är något som kommer om topping up införs. De menar såklart att det förstärks om topping up införs. Kruxet är bara att topping up redan förekommer. Kommunerna har sedan tidigt 1990-tal lagt ut äldreomsorg på privata företag, som naturligtvis också kan erbjuda andra tjänster. Lite längre fram i samma nummer av Tvärdrag säger forskaren Marta Szebehely

Redan i dag är det fullt möjligt att köpa tilläggstjänster till den offentligt finansierade hemtjänsten och utnyttja skattesubventionen för hushållsnära tjänster för detta. (s. 23)

När människor hamnar på ett äldreboende kommer de att vilja använda en del av sina besparingar till att göra livet behagligt. Alla vill ha bra omsorg, någon vill ha portvin till efterrätten, någon vill ha massage och någon vill leva asketiskt för att kunna ge barnbarnen ett arv. Att säga nej till en diskussion om vad av detta som ska betalas hur (skatt, avgift eller ur den gamles egen ficka) är knappast konstruktivt.

Det är också ett faktum att gamla på grund av både tillfälligheter och medvetna val har olika mycket besparingar, och det lär bli svårt att hindra människor från att använda dessa, alldeles oavsett om det anses önskvärt eller ej.

En snäll tolkning av artikeln är att författarna menar att det är värt att höja skatterna för att kunna erbjuda en hög nivå på det som ingår i det offentligt finansierade paketet. Kanske kommer det i valet 2022 att vara en vinnarfråga att göra momsen enhetlig för att kunna ge mer pengar till äldreomsorgen?

Borg-kritik och Borg-beröm

Lustigt: I Svenska Dagbladet citeras jag på ett sätt som får mig att framstå som kritiker av Anders Borg på ett sätt som gör flera s-bloggare glada, men i SSUs tidning Tvärdrag kallas jag "köpeliberal" och nämns i lång artikel som har drag av konspirationsteori och menar att Timbro lurat delar av Socialdemokratin att överdriva äldrechocken.

Jag kanske kommenterar dessa debatter en smula senare, men först ska det göras reseräkningar...

Varför minskar det dödliga våldet?

I en ny rapport från BRÅ visas denna intressanta kurva:

De senaste 20 åren är alltså trenden fallande (notera att det är antal, inte andel), vilket i rapporten beskrivs som ett trendbrott. Det är intressant eftersom detta skett parallellt med en rad trender som många menar borde ge ökat våld: Ökade inkomstklyftor, nyliberal besparingspolitik, integrationsproblem, utländska spelbolag och nya införselregler för alkohol - med mera. Rapporten visar också att försöken till dödligt våld ökat, eller åtminstone inte minskat.

Så varför minskar det dödliga våldet? Det är svårt att veta med säkerhet, men två faktorer nämns som troliga i rapporten:

1. Färre föräldrar dödar sina barn. Hälften av minskningen avser fall där offret är under 15. “I stor utsträckning är det nämligen fall där mödrar dräpt sina nyfödda eller små barn som blivit färre över en längre tid” (s. 47)

2. Förändrade mönster i alkoholkonsumtionen. Total konsumtion har gått upp, men det är öl och vin som ökat, medan starksprit minskat. Då dör färre i bråk.

Däremot konstateras att förklaringen inte är så enkel som bättre akutsjukvård, däremot tycks det vara så att fler hinner få vård, så en rent logistisk effekt är trolig. (Kanske kan man hävda att urbaniseringen är en förklaring? Minskningen är störst i storstadsområden, enligt rapporten)

Funderingar kring dollarn

Förra veckans nyhet att USA riskerar sänkt kreditbetyg för första gången på 70 år har medfört att guldpriset stiger ytterligare. Entusiaster hoppas nu att företag som gräver upp guld (ex.vis. Avino) ska gynnas.

Själv påmindes jag om vad Richard Rahn skrev i the Cato-journal förra året (länk till fulltext-pdf) om möjligheterna att skapa en valuta med stabilt värde. Han inleder med att referera till Hayek:

As Hayek and many other authors have noted over the decades, inflation, deflation, and wide swings in relative exchange rates cause huge problems for business people, investors, policymakers […] The result of the risks and uncertainties of holding or contracting any government-issued money has reduced productive investment, productivity growth, and job creation—making us all unnecessarily poorer.

Intressantast är vad Rahn skrev om dollarn under rubriken “Why the dollar is likely to fall in value”

The U.S. dollar has been the primary global reserve currency, but its share of total foreign exchange is eroding. [...] major dollar holders, including the Chinese and the Japanese, are becoming increasingly nervous and have indicated they are seeking to reduce the percentage of their reserves held in U.S. dollars ...

USA har enkelt uttryckt att välja mellan två strategier. Ett alternativ är att rätta mun efter matsäck: Sänka konsumtionen och betala av skulder till utlandet. Men eftersom det är jobbigt att spara och höja skatter, är det ingen vild gissning att det skapas fler dollar istället. Detta underlättas av att dollarn är världsvaluta. Resultatet torde bli fortsatt dollarfall:

The only way inflation can be avoided is through a very large increase in the U.S. savings rate, with the government taking almost all of the savings to service the ever-growing debt. Under this scenario, little, if any, economic growth will take place because of the absence of private capital formation. With almost no growth and a continuing increase in working age population, either real wages will have to fall or unemployment will continue to increase. ...

The more likely scenario is that as the global recovery takes hold and high growth rates return to much of Asia and elsewhere, commodity prices will rise more rapidly, and the dollar will continue to fall. (p. 528)

Den festliga trenden att spara i guldtackor hemma i bokhyllan kan alltså ses som en misstänksamhet mot statligt skapade pengar, kanske i synnerhet mot dollarn.

På Bloomberg.com hittar vi den suggestiva rubriken “China Favors Euro Over Dollar as Bernanke Alters Path”. Det leder till en intressant fråga: Vad ska Kina göra med alla sina dollar? Köper de också guld? Hur mycket hamnar i Afrika?

Kinas aktivitet i Afrika är utan tvekan hög (testa denna googling), men det är svårt att veta hur mycket dollar som hamnar där på grund av detta. (Om den här uppgiften stämmer – 32 G$ – är det bara 1% av Kinas totala dollarreserver)

Det är f ö inte bara Cato-tokar (och jag) som funderar över frågorna ovan. Så här skrev Ken Rogoff 2009:

A dollar crisis is not around the corner, but it is certainly a huge risk over the next five to 10 years. China does not want to be left holding a $4 trillion bag when it happens.

Jag tror det finns ytterligare en faktor som talar mot dollarn, i synnerhet jämfört med Euron. I EU finns en politisk broms som förhindrar så kallad finansiering via sedelpressarna: De länder som skött sin ekonomi vill ogärna ta hela smällen för att rädda de länder som inte gjort det. Således utsätts EU-länder på obestånd för betydande politiska påtryckningar, press att genomföra reformer och villkorade lån som följs upp. USA:s dollarskapande tycks mer lättvindigt.

Slutligen: Förvånansvärt många länder i Afrika har peggat sin valuta mot Euron – inte mot dollarn!

Nåväl, det blev ett lång inlägg. Som alltid ser jag fram emot att i kommentarsfältet få höra varför jag har fel och dollarn är en bergsäker investering!

Outsourcing till Asien inte lika god affär längre?

I Wired för några nummer sedan finns en intressant artikel om trenden att amerikanska företag lägger produktion i asiatiska låginkomstländer såsom Kina. Teoretiskt ska ju detta på lång sikt pressa upp lönerna i låglöneländerna så att arbetarna där får det bättre. Men hur lång är den långa sikten?

Enligt artikeln, inte så lång som man skulle kunna tro. En McKinsey-rapport refereras:

In 2008, three McKinsey consultants analyzed the production of midrange servers, taking into account everything from shipping to quality to exchange rates. They concluded that fabricating such devices in China made sense in 2003, when the required labor was 60 percent cheaper there than in the US. At that time, they estimated, the per-unit savings ran about $64. But this advantage, McKinsey concluded, had vanished by 2008: “After factoring in the higher labor and freight costs, we find that the former offshore savings have turned negative—a burden of an extra $16.”

dessutom visas följande statistik över genomsnittliga timlöner i den Kinesiska tillverkningsindustrin:

Lönerna i dollar skulle stiga ännu mer om den Kinesiska valutan tilläts stiga i värde. Dessutom tycks “världens fabrik” ha ett kapacitetstak:

… countless US firms have received long-awaited shipments only to discover that the products are too flawed to sell. This problem is due largely to China’s success: Factories are so overbooked that they have no choice but to favor their biggest clients. The smaller customers can end up facing long delays or hastily assembled products (or both).

Vi får också veta att Sleek Audios flaggsskeppsprodukt, hörlurarna SA6, tidigare gjordes för hand i Kina men numera görs i USA – av robotar.

Wired har också snappat upp vad man tror om framtiden i Asien:

It’s also a safe bet that Asia will fight to win back those smaller companies. It will likely do this not by lowering prices but by ironing out the procedural kinks that have made offshoring an increasingly dicey proposition. Factories in the Chinese interior will try to prove their reliability, aided by government programs designed to improve the nation’s infrastructure. Quality-control regimes will be revamped to decrease the number of lemons that slip onto container ships

Artikeln väcker ett antal frågor:

• Kommer skeptiska samhällsdebattörer att sucka över hur amerikaners jobb först stjäls av dåligt betalda Kineser och nu av robotar?
• Hur pålitliga är data över timlöner i Kina? Har inte Kina ett nästan oändligt utbud av billig arbetskraft på landsbygden? (här är en intressant rapport från US labor stats, tabell 4 verkar vara källan för Wireds färgglada grafik) .
• Kan robotar hjälpa till även inom tjänstesektorn? Kommer de att vara klara och betatestade innan 40-talisterna blir 80-plus?