About SAMOT.

Jag är nog inte den enda idag som undrar vad det är för forskning vars slutsatser i debattartikelform låter som om de var skrivna av kommunalt aktiva vänsterpartister:

Ansvariga politiker måste våga gå emot en stor opinion av allmänhet, representanter för fordonsindustrin och motorjournalister genom att avsevärt höja skatterna för privatbilismen, ta klar ställning till vad som ska vara privatbilens roll i ett långsiktigt hållbart samhälle samt konsekvent arbeta för en förbättrad kollektivtrafik.

Forskningen kommer från SAMOT, som tycks vara någon form av Vinnova-skapelse. Texten som kommer när man klickar about är fascinerande:

Three related main themes constitute the basis for this research profile. Public transport is primarily regarded as being something that is perceived. Here, the perception of the passenger forms the natural departure point, but the employees' perceptions of the service operation, and their own work, are also worth noting and studying in more detail. The next question is twofold; What is it, in actual fact, that is perceived;

What is public transport's "product" or customer offering? We are of the opinion that this offering is, to all intents and purposes, synonymous with the way in which the operations of the public transport companies are organised.

Finally, we would also like to highlight the underlying frameworks and rules of play governing the sector and its players. This is where the foundations are laid for the customer offerings produced, and thus also for the public transport that the passenger finally experiences.

Använder regeringen svepskäl om jobbskatteavdraget?

Är det rätt att förutsätta att det uppskjutna jobbskatteavdraget orsakats av regeringens rädsla att förslaget skulle fällas av riksdagen – trots att det officiella skälet är omsorg om statsfinanserna i en oväntat svag internationell konjunktur?

Genomgången nedan visar åtminstone att de officiella argumenten har varierat på ett sätt som väcker vissa misstankar.

Före valet 2006: Löftet var att sänka skatten med  1000 kronor kronor i månaden. Motiven var dels ideologiska, dels att arbetsmarknaden skulle fungera bättre.

Efter finanskrisen 2008: Jobbskatteavdragen framställdes nu som stimulerande åtgärder, motiverade av den vikande konjunkturen (pm från finansdepartementet, 2009)

En förstärkning av jobbskatteavdraget är därför särskilt viktig i nuvarande konjunkturläge genom att det ökar hushållens inkomster. Detta stimulerar konsumtionen och därmed dämpas sysselsättningsfallet. [min fetning]]

Så till valmanifestet 2010: Nu är det åter strukturella effekter som betonas:

Ytterligare sänkta inkomstskatter inom ramen för jobbskatteavdraget och den statliga
inkomstskatten är effektiva åtgärder för att öka arbetsutbudet. När det lönar sig att
arbeta vill fler arbeta och därmed stiger arbetsutbudet och sysselsättningen, vilket
ökar svensk ekonomis möjligheter att växa långsiktigt

Men även ideologiska argument fanns:

Sänkta inkomstskatter … ökar också människors makt över den egna vardagen

I Augusti 2011 låter det dock åter annorlunda:

Med hänsyn till behovet av säkerhetsmarginaler skjuts jobbskatteavdraget, höjd brytpunkt för statlig skatt och sänkt skatt för pensionärer fram och kommer att genomföras senare under mandatperioden

I svenskan gör Reinfeldt ett intressant uttalande:

vi vill mer när det gäller jobben, men bara om det finns ett utrymme … Vi bedömer nu att det finns nu först i senare delen av mandatperioden, kanske först i budgeten för 2014.

Nu är alltså premissen att det måste finnas ett ekonomiskt utrymme som kan användas för skattesänkningar som skapar jobb. Men detta hindrade alltså inte regeringen från att genomföra jobbskatteavdrag när budgeten var underbalanserad under förra mandatperioden. Regeringens synen på jobbskatteavdragets interaktion med konjunkturen tycks alltså ha ändrats kraftigt, av något skäl.

Således: Utan att säga något om vilka argument som är bra eller dåliga, finns det en variation över tiden som antyder att de officiella skälen inte är hela sanningen om jobbskatteavdragen.

Bruno Frey, Titanic och Svante Körner

För ett bra tag sedan skrev jag om ett nytt papper av Bruno Frey m fl., rörande vilka som överlevde Titanic-katastrofen. Anders Gustafsson påpekade i kommentarsfältet att ämnet inte var helt purfärskt och att frågan behandlades i någon av Svante Körners statistikböcker.

Denna observation passar väl in i det mönster som numera kallas Bruno Frey affären: Frey anklagas för självplagiat eftersom nästan identiska papper dykt upp i flera tidskrifter. Och dessutom:

… Frey, Torgler and Savage [were] by no means have … the first economists who econometrically address the survival probabilities of the people sailing in the Titanic. At least five older publications with a very similar research outline and similar results exist. They have all been published before the first working papers of Frey, Torgler and Savage came out and most of them are rather easy to find using the query “Titanic” or “Titanic survivor” on databases like Repec, EconBiz and Google Scholar.

En av många effekter av affären är att Frey – som stundom nämns i ekonomiprissammanhang, som ett av de namn som skulle kunna belönas om lyckoforskningen får pris – portats från två vetenskapliga tidskrifter: Journal of Economic perspectives (tung) och JEBO (ganska tung) – vilket bl a framgår i denna långa bloggpost.

Nu vill jag inte okritiskt hoppa på drevet. Självklart är det ok att publicera snarlika papper och även analysera samma datamaterial i flera olika artiklar. Ett försvar längs dessa linjer drivs också av Benno Torgler på länken ovan.

Det som talar emot författarna är dock att de inte refererar till sina andra papper, genom en formulering typ ‘i ett relaterat papper gör vi den här varianten’. Om artiklarna är anständigt skilda från varandra, varför inte lägga in referenser?

Vidare: Visst kan man missa att samma fråga redan analyserats i en annan vetenskaplig disciplin, i synnerhet om det var för länge sedan. Å andra sidan: Den som gör en google scholar sökning på “titanic survival” får som första träff en studie av Hall (1986) i Social Science and Medicine (pdf).

Då är det svårt att säga om litteraturöversikten är extremt slarvig eller medvetet selektiv.

Då återstår bara frågan om Svante Körner även var före Hall. Statistisk slutledning kom redan 1985, men jag vet inte om Titanic exemplet fanns med…

Olle Wästberg om fördelarna med tråkig, pragmatisk konsensuspolitik

Ekonomen tidigare känd som Nonicoclosasos bloggar inte längre. Men stora delar av funktionaliteten finns kvar: Niclas spanar fortfarande efter intressanta artiklar, ofta vetenskapliga alster i politiskt intressanta frågor. Numera finns dock Niclas på twitter – som @nonicoc. Nyss tipsades jag om följande:

Olle Wästberg beskriver på newsmill idag fördelarna med den tråkiga, svenska pragmatiska konsensuspolitiken.

Sverige 1992 hade en minoritetsregering. …Ny demokrati ville gärna samarbeta med regeringen i den ekonomiska krisen. Åtskilliga i kretsen kring statsminister Carl Bildt - dock inte han själv - ville ha en sådan lösning. Så blev det inte. I stället kom den borgerliga regeringen och socialdemokraterna överens i tre viktiga krisuppgörelser hösten 1992. … Kronan föll, men skadeverkningarna blev långt mindre bl a tack vare den politiska sammanhållningen.

Som Niclas påpekar, finns det visst vetenskapligt stöd för tanken svensk politik är särskilt konsensusinriktad. Vad det beror på är svårt att säga, men utredningsväsendet spelar förmodligen en stor roll.

Mer om detta kan man läsa i två vetenskapliga artiklar:

Anton, T.J. (1969). Policy-Making and Political Culture in Sweden. Scandinavian Political Studies, 4, 88-102.

Bergh, A., and Erlingsson, G.Ó. (2009). Liberalization without Retrenchment: Understanding the Consensus on Swedish Welfare State Reforms. Scandinavian Political Studies, 32, 71-94.

Det är naturligtvis inte självklart att konsensuspolitik alltid är bättre, och stundom har ju Sverige onekligen lidit en del av att det rått konsensus kring tokigheter...

Är USAs arbetslöshet Kinas fel? Funderingar kring Barry Eichengreen, Kinas valutapolitik och billiga TV-apparater

Ang Eichengreens nya bok: Det borde inte går att motstå en flygplatsbok med undertiteln “The Rise and  Fall of the Dollar and the Future of the International Monetary System” – men för den tidspressade finns en Econtalk podcast jag lyssnat till med intresse, två gånger faktiskt.

Jag tycker att intervjuaren (Chicago-ekonomen och Café Hayek-bloggaren Russell Roberts) ger motfrågor och resonemang som i vissa fall är bättre än Eichengreens svar.

Exempel: 24 minuter in i intervjun. Roberts ifrågasätter varför det skulle vara ett problem att Kinas agerande (högt sparande, låga löner och billig valuta) låter amerikaner konsumera billiga importerade varor. Vissa menar att detta är ett otyg eftersom det skapar deflation i USA, men Roberts påpekar (i mina ögon helt korrekt) att effekten är en relativprisförändring – inte deflation:

När “made-in-China-varor” blir billigare, borde andra varor bli dyrare, och inget deflationsproblem finns. Roberts frågar Eichengreen “What am I missing?”, och får svaret:

You’re missing the importance of aggregate demand.

E. menar att det förvisso är bra för amerikanska konsumenter att platt-TV-apparater blir billigare pga Kinas agerande, men sedan kommer det igen:

…but, as the argument goes – and I think it has some merit – we also have a problem of aggregate demand, ie demand for american goods, in order to get employment growing. … China is diverting demand towards its own exports, leaving less work for americans.

Omedelbart efter detta påpekar E. dock att detta bara gäller på kort sikt, att amerikaner borde utbilda sig, spara och investera. Han avslutar resonemanget lite halvt insinuerande:

I’m not blaming american unemployment on China – but their policies don’t help.

Som jag ser det är det två omständigheter nämns förvånansvärt sällan i denna diskussion:

1. Kinas agerande har frigjort resurser i USA. Högt sparande och billiga varor har gjort det möjligt för amerikaner att leva över sina tillgångar (E. använder faktiskt just den formuleringen). Nyckelfrågan är varför dessa resurser blev konsumtion snarare än investeringar (lämpligen i sektorer där USA har en komparativ fördel även med Kinas nya agerande).

2. Kinas strategi bygger på ett mycket säreget politiskt system med betydande inslag av förtryck, som under lång tid gjort att landet haft nästan oändligt mycket billig arbetskraft. Det är förbluffande att så många analyserar makroekonomin utan att beakta den politiska sidan. Om Kina demokratiseras och konkurrerande fackföreningar tillåts, lär lönerna stiga snabbt.

Var ska då de billiga TV-apparaterna tillverkas?

Är Greklands problem att de inte kan devalvera?

Kajsa Ekis Ekman på DN-kultur:

Man kan jämföra valutor med klädesplagg. Varje land har tidigare haft det klädesplagg som passat det. Länderna har kunnat sy in och lägga ut det efter behov. … Grekland är fast i kostymen [euron] och får inte ta av sig den. Då går den sönder – och detta får inte hända, eftersom de andra euroländerna också har den på sig. Hellre väljer man att skära i bäraren.

Jag hittade denna suggestiva formulering via Fredrik Segerfeldt, som avreagerat sig här.

Bitvis pekar artikeln på reala problem:

Grekland har i årtionden styrts av två ”dynastier” – konservativa Nea Dimokratia och socialdemokratiska Pasok, med varsin familj i spetsen. Båda regeringarna har tagit stora lån, men få vet vart pengarna har tagit vägen. Mycket har försvunnit i korruption och tvivelaktiga upphandlingar.

Ganska lite talar väl för att dessa problem löses av en devalvering. I EUs verktygslåda finns dock knappast heller något mirakelmedel mot korruption och vanstyre.

Frågan är snarare i vilken institutionell kontext real förändring är mest sannolik.

Internet: Bra eller dåligt för demokratin?

När det händer något tragiskt, jagas det syndabockar. Just nu ligger internet, bloggar och dataspel risigt till. Så här skrev exempelvis Thomas Hylland Erikson, professor i socialantropologi, i Svenska Dagbladet nyligen, med anledning av händelserna i Norge:

Rubrik: Internet filtrerar fram hat.
… Med god hjälp från internet (och ”World of warcraft”) gick han [gärningsmannen] allt djupare in i en parallellvärld där gråzonerna är borta, alla frågor har enkla svar, och bara ett fåtal problemställningar kräver uppmärksamhet.

Tesen kan uttryckas som att internet gör det lättare för människor att undvika motargument och nyheter som inte passar in i den givna världsbilden: En “ideologisk tunnel-existens” (Bo Rothsteins uttryck).

Stämmer det? Nog gick det att läsa selektivt och hoppa över artiklar från meningsmotståndare även i gammelmedia? Men visst, vill man uteslutande få nyheter från något extremt ideologiskt perspektiv och inget annat, är det lättare nu än förr.

Internet gör det dock också lättare att argumentera emot. Naturligtvis är det mycket jobbigare att ta debatten i kommentarstrådarna där främlingsfientliga hänger – men kanske gör det också mer nytta än att bära en ‘jag gillar olika’-knapp?

Slutligen: Internet innebär kraftigt sänkta kostnader för informationsspridning. Det betyder att mäktiga aktörers distributionsmonopol luckras upp. Kina kan exempelvis inte låtsas som ingenting när tågen spårar ur och 40 personer dör (DN-artikel).

Om man lägger ihop dessa effekter och andra, är det mest troliga att internet är bra eller dåligt för demokratin?

Standardiserade koefficienter.

Semestern är slut. Här är en bra liten not om standardiserade koefficienter. Men varför redovisar folk standardavvikelsen för dummyvariabler?

Att få en stadsdel att blomstra

Jag har länge förundrats över att det är relativt lite kommers i västra hamnen i Malmö. Efterfrågan finns. Men var är utbudet? En solig dag är glasskön till Bar Italia bisarrt lång. Även på Vespa säljs det lyxglass, liksom på ett nyöppnat ställe vid Scaniaplatsen. Lyxig glass är dyr glass. Detsamma gäller kaffe och läsk. Så varför dyker det inte upp fler och billigare alternativ?

Intressant nog har kommunen tagit på sig rollen att motverka konkurrens som skulle kunna öka utbudet och pressa priserna, allt enligt en informativ artikel i Kvällsposten (som jag fann via vhamnen.com)

Vi har sagt nej till allt för att de [ambulerande glass försäljare] inte ska "plocka godbitar­na" från de som har lokaler med höga avgifter, säger Bo Andersson, enhetschef på gatukontoret Malmö.

“Nej till allt”, alltså. Men vad skulle hända om ambulerande glassförsäljning tilläts i västra hamnen (förutom att ett antal ungdomar skulle få sommarjobb)? Visst är det tänkbart att alla som köar till Bar Italia hellre skulle köpa pinnglass för en tia – men i så fall beror detta rimligen på att de föredrar pinnglass framför lyxglass för dubbla priset. Bar Italia skulle då tvingas ersätta lyxglassen med något som bär sig bättre.

Mer troligt är att vissa föredrar billig pinnglass, medan andra föredrar dyr lyxglass, och att båda grupper skulle vinna på ökat utbud och minskade glassköer.

Så tänks det alltså inte på Gatukontoret i Malmö. Istället har den noterade avsaknaden av kommers i västra hamnen nu fått sin förklaring:

Runt 50 kaffevagnar, pölsemän och läskförsäljare har fått nobben de tio år som området har funnits.

Nåväl, det är väl aldrig försent att ändra sig: Allt kommunen behöver göra är ju att låta de som tror sig ha funnit en marknadsnisch testa om verksamheten går runt. Men Bo Andersson tänker inte så heller:

Det vore ju inte juste heller mot dem som fått nej tidigare om vi skulle säga ja till någon nu plötsligt, säger Bo Andersson.

Vita män allt mer sällsynta på billboardlistorna

Här en intressant artikel om hur populärmusiken förändrats:

Another change that’s swept through the charts since 1980 is the steady disappearance of white men. In 1980, more than half the artists at No. 1 were white men; in 2010, the only white guy in the top spot was Eminem. Today’s pop world is female, African-American, and Latino, dance-pop and hip-hop and R&B. The audiences it’s usually associated with are female, African-American, Latin, gay, and young.

Snittålder för artisterna på förstaplats 1980 var 34 år. 2010 var den 26 år.

Om tigertillväxt och procenträkning

Om en tillgång faller 10 procent, och sedan ökar med 10 procent, vad är den då värd?

Svaret är 99 procent av sitt ursprungsvärde. För att nå hela sitt ursprungsvärde måste den öka mer än 10 procent.

Denna lilla räkneövning är nyttig nu när rapporter om den svenska tigertillväxten duggar tätt, även i ansedda utländska publikationer som Washington Post:

Eftersom Sveriges BNP föll kraftigt under krisen, är det lätt att följa detta med “rekordtillväxt” – det räcker att aktivera överkapaciteten (typ sätta igång de maskiner som stängdes av när efterfrågan föll), så ökar BNP mer procentuellt än vad den föll (när maskinerna stängdes av, typ).

Det är således inte klokt att dra några större växlar på att Sverige just nu växer med 5,5% och USA bara med 2,9 (se diagrammet ovan). Den stora frågan är om tillväxten fortsätter imponera även nästa år.

Vi kallar det "betyg management"– skolkonkurrens i praktiken

Debatten om effekterna av konkurrens mellan skolor är intressant. Hur mycket ligger det i påståendet att skolorna konkurrerar med att ge höga betyg snarare än faktiska kunskaper?

Ett besök på Kunskapsskolans hemsida är inte direkt lugnande. Några citat:

Gedigna kunskaper och höga betyg är viktiga för att eleverna ska ha så många  valmöjligheter som möjligt, både inför gymnasievalet och inför framtida högskolestudier. Därför är ett av våra övergripande mål att ha högst betyg i kommunen [på förstasidan]

Man styr alltså mot målet att ha högst betyg i de områden där man finns. Klickar man på länken “Betygsresultat” – i sig en informativ benämning – finner man:

Men att betygen är höga räcker inte, det måste också vara god kvalitet i betygssättningen. Därför arbetar Kunskapsskolan systematiskt för att hela tiden förbättra betygskvaliteten. Vi kallar det "betyg management" och begreppet innefattar hela processen kring betygssättning. Att skolan sätter upp mål med kvalitet (tydliga, utmanande och rimliga) i verksamhetsplanen, att måluppfyllelsen värderas i betygsprognoserna och åtgärder vidtas om mål inte ser ut att nås, att betygsresultaten ligger i linje med prognoserna samt att resultaten på de nationella proven blir en bekräftelse på den kännedom man har om elevernas kunskapsnivåer och att avvikelsen mellan betyg och nationella provresultat blir liten.

Här står faktiskt inte ett ord om att betyg ska motsvara faktiska kunskaper. Mot bakgrund av debatten om betygsinflation, hade jag väntat mig att finna några lugnande formuleringar om förmedlande av faktiska kunskaper, kanske t o m statistik på vad man faktiskt lär sig.

Kanske letar jag dåligt. Det är dock lätt att hitta en graf över betygsutvecklingen:

OBS: Det kan mycket väl vara så att Kunskapsskolan ger kunskaper som förbättrats precis som betygskurvan anger. Men den som är lite oroad över betygsinflation lär inte bli lugnare av 10 minuters surfande på Kunskapsskolans hemsida, snarare motsatsen.

Slutligen är följande värt att notera:

Kunskapsskolan har en mycket stabil ekonomi och visar för sjätte året i följd positivt ekonomiskt resultat [från förstasidan]