Veckan som gick/kommer #3: Nationell konferens mm.

Hektisk vecka, den som gick.

1. Budgeten

Det mesta ur statsbudgeten hade läckt i förväg. Lite lustigt var att budgeten kom samma dag som SCB släppte nationalräkenskaper för andra kvartalet. Trots all internationell oro, tuffar svensk ekonomi på bra: Tillväxt 4.9%, investeringar ökar, export ökar, hushållens konsumtion ökar med 3.2% – men deras disponibla inkomster ökade 3.9% (realt), och den totala sparkvoten för hushållen är nu 15%. Antalet sysselsatta upp, antalet arbetade timmar likaså.

Hade det varit valår, eller om regeringen haft majoritet i riksdagen, eller om han bara hade känt för det, hade Anders Borg med fog kunnat teckna en mycket positiv bild av läget.

Anmärkningsvärt är dock att regeringen väljer att höja bostadsbidragen, eftersom dessa är inkomstprövade och en höjning därmed försämrar drivkrafterna till arbete, och rimmar dåligt med arbetslinjen (i den ny-moderata tolkningen låga marginal-/tröskeleffekter). Jag undrar varför man inte valde att höja flerbarnstillägget, som ju inte skapar ökade marginaleffekter?

2. Nationell konferens i nationalekonomi

Den andra nationella konferensen i nationalekonomi var en angenäm upplevelse. Slående är hur hög klass det är på mycket av forskningen, snittet var klart bättre än många internationella konferenser jag varit på, och många av papprena som presenterades höll utan tvekan topp-5-klass. Andreas Madestams papper om den kausala effekten på politiska preferernser av att vara med i 4-juli-firandet i USA, illustrerar väl vad som anses bäst just nu: Forskningsfrågan är formandet av preferenser, identifikationen är ett naturligt experiment med smart källa till exogen variation (regn eller solsken på 4 juli?), datasetet enormt i sin täckning både geografiskt och tidsmässigt. Resultatet:

one Fourth of July without rain before age 18 raises the likelihood of identifying as a Republican by 2 percent and voting for the Republican candidate by 4 percent.

Om konferensen som helhet: Mer välbesökt än förra årets konferens i Lund och minst lika välorganiserad. Nästa års konferens blir tydligen i Stockholm .

3. SNS

Vad ska man säga? Olof P går, Laura lämnar, Anders V ber om ursäkt, nästa års demokratiråd med Bo Rothstein i spetsen hoppar av – och idag ytterligare uppläxningar på DN-debatt från bland andra Lars Calmfors.

Förhoppningsvis kan SNS på något sätt räddas, dels så att projektet Laura ledde inte behöver rinna ut i sanden, dels för att SNS länge fyllt en viktig roll som länk mellan forskningen och samhällsdebatten.

Veckan som kommer:

Spelar in ett OBS-inlägg på måndag, med anledning av den ständigt pågående debatten om den neoklassiska nationalekonomin och nybildade world economics association.

Att finansiera forskning

Bakgrund: SNS-rapport orsakar debatt med överord, Olof Petersson lämnar SNS i protest mot att SNS-ledningen agerat “på ett sätt som strider mot den akademiska friheten”, Laura Hartman som ledde projektet slutar på SNS (här intervjuad i Dagens Arena).

Det lär bli svårt för SNS att undvika bilden att av att ha kompromissat med den akademiska friheten när finansiärerna markerade missnöje med rubrikerna kring rapporten. Det är olyckligt av flera skäl:

1. Rapporten var betydligt mer nyanserad än rubrikerna. De häftiga reaktionerna signalerade snarare att SNS råkat trampa på en öm tå (läsvärd kommentar på det temat i dagens arena)

2. SNS lär tappa i trovärdighet, vilket i värsta fall går ut över all SNS-utgivning. SNS rykte har varit hyfsat både bland forskare och debattörer, bland annat för att förlagets utgivning stundom retat upp folk både till vänster (ex: konjunkturrådsrapporterna på 1990-talet) och till höger (ex: översättningen av Peter H Linderts Growing public). Nu blir svårt för den som tar över efter Laura att visa att hon/han inte är styrd, och allt hen gör lär tolkas i ljuset av vad som skett. Som Ulf Bjereld skriver: “SNS har nu en tuff resa att göra för att återskapa sitt förtroende”.

3. Forskningen och sakfrågan kommer i skymundan. Få förordar att Sverige går tillbaka till 1980 vad gäller organisering av den offentliga sektorn. SNS-rapporten var en utmärkt utgångspunkt för en diskussion om de svaga punkterna i dagens system och hur dessa kan åtgärdas.

Tumultet aktualiserar naturligtvis frågan om näringslivets forskningsfinansiering. Kanske är det bara naturligt om finansiärer ogärna finansierar vad som går emot deras intressen? Jag tycker faktiskt inte det. Den finansiär som betingar finansieringen på resultaten, minskar trovärdigheten även i de resultat som finansiären gillar. Om finansiären bara tillåter resultat A, kommer ingen att bli särskilt förvånad när resultat A dyker upp. Vad finansiären får för sina pengar, är forskare som ägnar sig åt en viss fråga, ett visst område eller ett ämne – inte ett visst resultat.

Historien om Assar och sockerbolaget

I jubileumsboken för Industrins utredningsinstitut (IUI, nuvarande IFN) 1939-2009 (hela boken kan laddas ned här) finns flera exempel på att näringslivsfinansierad forskning kan fungera även när resultaten inte gillas av finansiärerna. Det kanske bästa exemplet är när Assar Lindbeck kom fram till att det vore effektivare om Sverige importerade och lagrade socker istället för att subventionera inhemsk sockerodling. Samtidigt satt sockerbolagets chef satt i IUI:s styrelse:

Den här gången var det bönderna som blev arga. … min hustru var vänlig nog att ta samtalen och föra långa diskussioner med landets upprörda bönder. Det var särskilt en person som blev upprörd … nämligen Svenska Sockerfabriks AB:s (Sockerbolaget) chef Sven Hammarskiöld, som vid denna tid satt i IUI:s styrelse. Odd och jag hade visat att det var billigare att importera och lagra socker än att subventionera inhemsk betodling, där gränsskyddet var fl  era hundra, eller till och med tusen, procent.

En optimal beredskapspolitik skulle därmed leda till att hela sockerproduktionen i landet skulle slås ut. Det var därför Hammarskiöld blev så upprörd och ville stoppa boken. Historien berättar att IUI:s mångårige ordförande Marcus Wallenberg gjorde klart att styrelsen inte hade någon som helst rätt att intervenera på det sättet. Vad jag förstår ledde detta till att Hammarskiöld lämnade IUI:s styrelse i protest. Wallenbergs lakoniska kommentar till det hela lär ha varit: ”Hammarskiöld platsar inte i gänget.” (s 247-8)

Assar finns f ö fortfarande kvar på IFN.

Intressant om SNS och forskningen

SNS är en viktig institution i svensk samhällsvetenskaplig forskning. Den nära kopplingen till näringslivet borde göra det extra angeläget att säkerställa att den forskning man bedriver inte kan misstänkas för dold politisk eller ideologisk styrning. Trovärdigheten borde kräva att företrädare för SNS tar sitt ansvar som forskningsledare på mycket stort allvar. Gränsen mellan kvalitetsgranskning och otillbörlig styrning må vara svår att precisera i förväg, men det kan bli besvärande tydligt när man trampar över den.

Slutord i artikeln “Otillbörlig styrning – Turerna kring ett uppdrag för SNS” av statsvetaren Daniel Naurin i Politologen, Våren 2001. (via Patrik Öhberg).

Artikeln är högintressant läsning trots att den är 10 år gammal.

Hur stort är trendbrottet i mäns och kvinnors tidsanvändning?

Bilden nedan sammanfattar SCBs tidsanvändningsstudie 1990, 2000 och 2010. Skalan visar timmar per dag som läggs på olika aktiviteter.

Notera först trendbrotten: Kvinnors förvärvsarbete har ökat (medan det faktiskt minskade en smula under 1990-talet). Mäns förvärvsarbete fortsätter minska. För hemarbete, är det tvärtom: Kvinnors hemarbete fortsätter minska, männens har ökat en smula.

Nu säger någon att det är små förändringar, någon annan undrar säkert om statistisk signifikans. Jag säger tvärtom: Diagrammet visar genomsnitt för gruppen 20-84 år, vilket torde underskatta hur mycket beteendet ändrats bland yngre (och därmed kommande befolkningar).

Jag har dock inte lyckats hitta rätt länk för att ladda ned åldersnedbrutna siffror. Det kan väl inte vara så att SCB döljer dessa data? Den som är på hugget har således möjlighet att visa att jag har fel.

Tips inför nationella konferensen

Har tagit mig igenom programmet för nationella konferensen och noterat en del av det som verkar extra intressant:

Anna Larsson: Autocracies and development in a global economy: a tale of two elite (WP)

Heléne Lundqvist: Is it worth it? On the returns to holding political office

Karin Edmark: Science of success: the causal effects of high school math and science on labor market outcomes

Henrik Jordahl: Outsourcing public services: ownership, competition, quality and contracting (Särskilt intressant med kommentarer av Eva Mörck, en av SNS-författarna!)

Ulf von Lilienfeld-Toa: How did the US housing slump begin? Role of the 2005 bankruptcy reform

Jesper Roine: On the role of capital gains in Swedish income inequality

Johanna Rickne: Female representation but male rule? Gender quotas and the political glass ceiling. Kommentar: Vet från tidigare presentationer att detta är både intressant och datamässigt gediget!

Pelle Ahlerup: Are natural disasters good for economic growth?

Paneldiskussionen på lördagen verkar bli en bra fortsättning på SNS-seminariet: Privat drift av offentligfinansierad verksamhet - möjligheter och svårigheter. Jonas Vlachos (Stockholms universitet) / Mikael Sandström (Statsrådsberedningen)/ Thomas
Östros (Sveriges Riksdag) / Johan Stennek (Göteborgs universitet)

Lördagsmorgonen bjuder en panel om brottlighet där alla papper ser vrålintressanta ut, exempelvis Susan Niknami: Alcohol availability and crime: lessons from liberalized weekend sales restrictions

Veckan som gick, veckan som kommer

Veckan som gick

SNS-seminariet förra veckan blev onekligen en snackis. Man kan fundera på varför exempelvis Urban Bäckström tar i kraftigt och kallar rapporten “bedrövlig”. Hans Bergström talar om en ”förtroendekris för SNS i förhållande till näringslivet i Sverige.” Hårda ord. Men ingen jag talat med, som faktiskt läst rapporten, tycker den är “bedrövlig.” ‘Helt ok’ är ett vanligare omdöme, ‘som SNS-böcker brukar vara’.

Den som faktiskt läser rapporten hittar få argument för att rulla tillbaka valfrihetsreformerna. Däremot tränas läsaren att tänka kritiskt kring exempelvis om fristående alternativs lägre kostnader och högre brukarnöjdhet kan bero på selektion i vilka som utnyttjar valfriheten och/eller på sänkta ambitioner i svårkontrakterbara kvalitetsdimensioner. Nyttigt inte minst för borgerliga politiker.

SNS-rapporten lär vi återkomma till, metadebatten likaså. Jag har hursomhelst hittat en utmärkt bokanmälare för rapporten i Ekonomisk debatt.

Nyss nämnda tidskrift kom ut i veckan, med en någorlunda vältajmad artikel om effekterna av sänkt moms på frisörer och restauranger i Finland. Små priseffekter, ännu mindre sysselsättningseffekter var slutsatsen. Dessutom gav min ledare om bostadsmarknaden helt otippat visst mediaeko (di-mobil, dagensps), trots att förslaget var ganska försiktigt.

Riksbanken väger numera orden på guldvåg: “Inbromsningen i svensk ekonomi beräknas nu bli mer uttalad än tidigare beräknat” var motivet för att lämna räntan oförändrad. Tillväxtprognosen ser numera ut så här:

Off topic måste f ö noteras att Federer förlorade mot Djokovic efter att ha haft två matchbollar i egen serve.

Veckan som kommer

är det nationell konferens i nationalekonomi i Uppsala. Statsvetarna har haft dylika konferenser länge, men för NEK är detta andra gången det händer (premiären var förra året i Lund). Huvudtalare är Lars E O Svensson. Parallella sessioner skapar en del krockar, men det finns många intressanta presentationer, som listas i ett eget inlägg.

Dessutom blir det intressant att notera om regeringen läcker något nytt från budgeten, eller om det är sänkt restaurangmoms som blir huvudnumret…

Om SNS-rapporten och den nu pågående debatten kring denna

Efter att ha bevistat gårdagens SNS-seminarium och snabbläst boken, har jag några randanmärkningar, dels på innehållet men framför allt på reaktionerna på boken. Innehållet först:

1. Rubriken på DN-debatt stämmer inte. Den är ett snarare ett slående exempel på hur ‘absence of evidence’ feltolkas som ‘evidence of absence’. Man behöver dock inte läsa mer än hela ingressen för att inse detta: Avslutningen “Vi kan inte hitta några vetenskapliga belägg för att de högt ställda förhoppningarna har infriats” är något annat än rubriken “Privatiseringar i välfärden har inte ökat effektiviteten”.

2. Effekten av konkurrens kan inte utvärderas genom att jämföra fristående enheter med offentliga. Om konkurrens fungerar, påverkar den både privata och offentligt drivna alternativ. Författarna skriver också detta – men boken är ändå försedd med massor av diagram och figurer som jämför fristående enheter med offentliga, vilket ger ett lite ambivalent intryck.

Nåväl: En felaktig rubrik på DN-debatt, och forskare som fullt begripligt försöker kompensera bristen på kontrollerade experiment med deskriptiv statistik – det är väl inget att gå i taket över? Jo, tydligen. Reaktionerna är många, orden är yviga. Storstad-Marika har en rad exempel och länkar. Noterade själv att Svenskt Näringsliv skriver så här:

– Vi instämmer i att det behövs mer studier av kvaliteten i vård och omsorg. Men att som Laura Hartman dra slutsatsen att ”det inte räcker med ideologisk trosvisshet som beslutsunderlag” känns konstigt. Särskilt som den nationella patientenkäten som besvaras av 100 000 svenskar visar att av de 20 vårdcentraler som får högst sammanlagt betyg är 17 privat drivna.

Hur snällt jag än läser detta, kan mening två tolkas som att SN lutar åt att det räcker med ideologisk trosvisshet som beslutsunderlag. Mening tre inleds som vore den ett argument för mening två, men är bara ett lösryckt påstående som på inget sätt motsägs i SNS-boken. Även på seminariet förklarades ju explicit varför kundvalsenkäter är svåra att använda som bevis för konkurrensens kvalitetseffekter.

Även andra reagerar underligt: Gunnar Hökmark skriver att “SNS tror på monopoltiden”, Jonny Munkhammar ställer förment retoriska frågor (‘Varför skulle då både brukare och medarbetare vara nöjdare på privata enheter? Och varför kan inte det tas som belägg för en kvalitetsökning?’), frågor som alltså besvaras både i rapporten och på seminariet. Politiker som på detta sätt avvisar vad forskare säger om kunskapsläget, får naturligtvis svårare att vid andra tillfällen trovärdigt stödja sig på forskningen.

På det hela taget tycks det vara mycket ryggmärgsreaktioner, och inte så mycket intellektuell diskussion.

SNS själva har dock redan lagt ut en rättelse rörande påståendet att friskolor kan välja sina elever: De kan de inte. Däremot kan de använda kötid som kriterium för vilka elever de tar emot.

Se även Ekonomistas: Ömtåliga tår trampade på.

Policyförslag nr 5: Tillåt friare andrahandsuthyrning av bostadsrätter, beskatta vinsten och låt föreningen ta ut en avgift

I våras tvingade (nåja…) libereko mig att fundera kring hur bostadsmarknaden kan reformeras. Det har nu blivit en ledare i Ekonomisk debatt nr 5. Min utgångspunkt, efter att ha konsulterat Assar Lindbeck om varför det senaste allvarligt menade försöket att avskaffa hyresregleringen på 1960-talet misslyckades:

Knepet är alltså att hitta effektivitetshöjande åtgärder som ingen vinner så mycket på att det sticker i ögonen på andra

Förslaget: Att göra det lättare för bostadsrättsägare att hyra ut i andra hand till marknadshyra, schablonbeskatta vinsten och tillåta att bostadsrättsföreningen tar ut en avgift för merkostnad vid andrahandsboende. Avslutar ledaren så här:

På det hela taget skulle reformen ha åtminstone fyra vinnare: Bostadsrättsföreningen,
lägenhetsägaren, staten och − naturligtvis − den som får hyra. Genom att vinsten på detta sätt späs ut på fyra olika parter kan det undvikas att någon enskild part gynnas oproportionerligt av reformen. … Den långsiktiga politiska dynamiken är som alltid svår att förutse, men det kan inte uteslutas att oron för marknadshyror generellt sett minskar efter några år med en välfungerande marknad för andrahandsuthyrningar. En fungerande bostadsmarknad i Sverige behöver inte vara en politisk utopi

Som jag nämner i ledaren är Hans Lindh inne på liknande tankar.

Veckan som gick, veckan som kommer

Senaste veckan

Ekonomhistorikern Astrid Kander skrev en smula kritiskt på ekonomistas om Martin Anderssons och Christer Gunnarssons bok Hållbarhetsmyten: Varför tillväxten inte är problemet. Kander är sympatiskt inställd till deras grundbudskap, men menar att de ändå gör det lite väl lätt för sig. Recensionen är därmed ett sällsynt nyanserat bidrag i den bisarra debatten om tillväxt är bra eller inte.

Mina försök att begripa mig på pengar fortsätter. I ljuset av den senare tidens händelser är det intressant att läsa George Selgins bok från 1988: The Theory of Free Banking. Den finns numera att ladda ned i alla möjliga trevliga format här.

Har också läst de första 100 sidorna i Matt Ridleys the rational optimist, ännu en i raden av böcker med budskapet att allt blir bättre hela tiden. Inte så dum alls, framför allt är notapparaten detaljerad. En hel del i början kommer från Niall Fergusons The Ascent of Money, som nog också borde stå på läslistan.

I övrigt bjöd veckan på ett Pufendorf-seminarium om finanskrisens effekter, där Robert Barro var det tyngsta namnet, och enligt min mening också stod för de mest övertygande argumenten. Hans budskap sammanfattas väl i följande kommentar (fritt ur mitt minne):

- You’re suggesting that economist are bad for growth. That may well be true, but that’s because most economists are keynesians.

För egen den samlade jag lite tyckarpoäng genom att tala både på filosoficirkeln i Lund och vara med i filosofiska rummet i P1. I det senare deltog även en festlig Lundafilosof: Cathrine Felix. Temat: Effektivitet.

Kommande vecka

På onsdag, SNS-seminarium om konkurrensens konsekvenser, med bland andra Jonas Vlachos. Bakgrunden är en ny antologi om privatisering inom svensk välfärd. Samma dag publiceras dessutom nästa reporäntebeslut.

Reformera försörjningsstödet – del 1.

Jag har inte slutat ge policyförslag, det kom bara en sommar i vägen. En sommar så opolitisk att jag inte ens var i Almedalen. Men nu: Policyförslag nummer 4 – om försörjningsstödet (socialbidraget, i dagligt tal). (Och här är metadebatten om policyrekommendationer)

Dagens konstruktion av försörjningsstödet är förknippad med flera problem, men flera av dessa beror på vilka normativa utgångspunkter man har. Tre förändringar borde dock de flesta kunna gå med på:

1. Sänk nivån en smula, och minska samtidigt stödets avtrappning mot den egna inkomsten.

Denna förändring skulle göra det lönsamt för människor med socialbidrag att bidra till sin egen försörjning, även med mindre arbetsinsatser och tillfälliga jobb. Förra vintern fick exempelvis många med försörjningsproblem tillfälle att tjäna lite pengar genom att skotta snö. Månaden efter detta ska socialbidraget minskas med lika mycket som arbetet genererade – en marginaleffekt på 100 procent alltså.

Ett argument mot att minska avtrappningen är att bidraget kan bli dyrare, men det kan lösas genom att sänka den lägsta nivån något och på så sätt hålla reformen budgetneutral (för den som så önskar).

2. Höj andelen av stödet som individen får använda efter eget huvud och minska andelen som är öronmärkt till olika konsumtionsutgifter.

Idag består stödet av ett delbelopp som fritt får användas, och ett antal godkända utgifter (hyra, dagstidning, hemförsäkring m m). Om paternalismen som sådan inte är viktig att behålla, skulle stödet kunna göras effektivare genom att minska konsumtionsstyrningen. Det handlar inte bara om att kunna spara administrativa kostnader, utan om att individen sannolikt har ett informationsövertag om var pengarna gör störst nytta, och således gärna skulle föredra att kunna allokera pengarna friare. Även här kan man tänka sig att totala summan minskar en smula, samtidigt som konsumtionsstyrningen minskar.

3. Bidraget bör indexeras.

Indexering skapar förutsägbarhet för både individer och politiker – och gör det svårare för politiker att smygspara genom att hålla nivåer nominellt låsta. Generellt sett borde mer indexeras i Sverige – men det är värt ett eget inlägg!

Filosoficirkeln denna höst

Talade på filosoficirkeln igår. Slides och video torde komma upp här. Under resten av hösten bjuds en hel del föredrag som ser lovande ut:

• 13 september: Henrik Berggren, Individen, gemenskap och oberoende
• 27 september: Nils Gustafsson, Viral politik. Politisk mobilisering i sociala medier.
• 22 november: Lena Halldenius “Among unequals there can be no society.” Moral och politik i Mary Wollstonecrafts filosofi
• 13 december: Mats Benner Universiteten – autonoma eller politisk styrda?

 ...och många fler. Palaestra, kl 19.30 är det som gäller.

 

Ska en journalist förstå att tvärsnittsstudie betyder risk för skensamband?

Lång och intressant artikel i Ystad Allehanda (!) om huruvida viss kost ger bättre studieresultat:

– I pressmeddelandet som vi har godkänt står det att det är en tvärsnittstudie. Av det framgår det att vi inte har tittat på ett orsakssamband.

Borde ni ha varit tydligare med det i pressmeddelandet och gentemot media?

– Nej, den kunskapen måste ingå i en vanlig journalistisk högskoleutbildning.

Jfr gärna med diskussionen 'blir man sjuk av att titta på TV?'