Veckan som gick/kommer

Igår hölls ett möte med SNS förtroenderåd. Det resulterade i en handlingsplan och ett antal fina formuleringar och mål (läs själv):

SNS roll som förmedlare av policynära forskning och brobyggare i debatten är viktigare än någonsin. Nu fortsätter SNS sin verksamhet med obruten kraft”, säger förtroenderådets ordförande Sten Westerberg i en kommentar.

Den som är nyfiken på vilka som sak ersätta Anders Vredin och Laura Hartman får alltså vänta ett tag.

I övrigt: Ekonomiklubb med Lars Calmfors. Möte med det roliga korruptionsforskningsgänget, där Gissur Erlingsson nyligen skrev i Sydsvenskan och påpekade att rapportering om skandaler och affärer påverkar människors uppfattning om vad som är acceptabelt. Det tål att tänkas på, inte minst med tanke på rapporteringen kring Håkan Juholt.

Förra veckan

Seminariepresentationen i Växjö var trevlig. Förstod att det inte är helt lätt att slå ihop universitet.

Att vara med i P3s morgonpasset var omtumlande. Vad ska man säga när någon utbrister “Men allt handlar ju bara om pengar nuförtiden”?

Någon som ändrat sig om den gemensamma valutan?

Raguram Rajan och risken för dollarinflation

Mina försök att begripa makroekonomi och finanskrisen har långt ifrån upphört. Har exempelvis läst de artiklar Pontus tipsade om i denna tråd. Detta blir dock inget uttömmande inlägg, snarare ännu en fundering kring kvantitativa lättnader och dollarkursen efter att ha läst en del av och om Raguram Rajan (bl a denna artikel i Time):

Från Bloomberg i februari i år:

The Fed’s Nov. 3 [2010] announcement that it would buy $600 billion of bonds through June sparked some of the bitterest political criticism in three decades. Republican lawmakers and officials in China, Germany and Brazil said the so-called quantitative easing may weaken the dollar and ignite inflation.

Förespråkare för kvantitativa lättnader kan nu i efterhand säga att de kunde genomföras utan någon kraftig dollar-försvagning, och utan att skapa inflation.

Samtidigt hävdar många att billig export från (bland annat) Kina håller nere prisökningarna i västvärlden, och kanske till och med skapar deflation (källa, podcast m eichengreen). Inte heller detta tycks inträffa.

Men vänta nu: Om FEDs penningpolitik skapar inflationstendenser, och Kinas exportpolitik skapar deflationstendenser, motverkar ju effekterna varandra, så att det blir varken inflation eller deflation, varken ras eller värdestegring för dollarn, dvs ungefär vad vi observerar.

Kruxet är bara att om båda idéerna är tokiga, skulle vi observera ungefär detsamma.

Rajan menar vidare att lättnaderna sannolikt inte hade någon stimulerande effekt:

The decision to embark on another round of quantitative easing was “questionable” because the Fed’s benchmark rate was already near zero and companies were able to borrow at “very low rates,” said Rajan. Consumers were also holding back because “their balance sheets were in disarray,” not because interest rates were too high, he said.

Om stimulansmotivet inte håller, vad förklarar den förda penningpolitiken i USA?

Spuriösa samband – ett tredje roligt exempel någon?

Om jag någonsin skulle ge ut en poppig bok om samhällsvetenskap, är ett kapitel som skensamband självklart ett måste.

Två bra exempel har dykt upp på sistone:

1. När DN rapporterade att “TV-tittande kan orsaka för tidig död” på basis av forskning som inte helt korrigerat för stillasittande och diet. (Gör gärna en möjligen god gärning genom att “lyfta upp” artikeln på Newsmill om detta).

2. Studien som visar på ett samband mellan folater, som finns i frukt och grönt, och höga skolresultat, gav rubriker som ‘Här är maten som gör dig smart’ – trots att den uppenbara förklaringen att social bakgrund förklarar både matvanor och studieresultat (som Jonas Vlachos påpekar i Ystad Allehanda)

Men det sägs ju att det krävs tre bra exempel för att retoriskt driva hem en poäng. Så vad ska bli det tredje? Tips tages tacksamt emot!

Om korruption i Sverige

Claes Sandgrens artikel på DN-debatt, med budskapet att korruptionen förmodligen inte ökat i Sverige, har fått svar av kvartetten Gissur Erlingsson, Jonas Linde, Bo Rothstein och Henrik Ekengren Oscarsson:

Vi menar att Sandgrens snävt juridiska förståelse av korruptionsbegreppet omöjliggör att nå ökad insikt om den specifika svenska korruptionsproblematiken

Detta håller jag helt med om. Sandgrens hänvisar bl a till Transparency Internationals index, men det faktum att Sverige ligger högt och stabilt där är knappast något säkert bevis: 2005 var Island det minst korrupta landet i världen, med 9,7 poäng på deras 10-gradiga skala. Att räkna domar är inte heller någon säker metod för att avgöra hur korruptionen utvecklats över tid.

Men det finns inte heller några säkra bevis på att korruptionen ökar i Sverige: Ökade rapportering om kommunala skandaler kan bero på ökad granskning eller ändrade toleranströsklar.

Således: Vi vet att Sverige är långt ifrån problemfritt, men vi har ingen aning om utvecklingen över tid.

Veckan som gick/kommer #5

Veckan som gick

“Höstens fight” blev en småtrevlig tillställning, dock alldeles för välbesökt för att rymmas i Samvetarkårens lokaler, så vi förpassades till skenet av Edens lysrör. Lärde mig att studentfördelningen numera är jämn mellan nationalekonomi och statsvetenskap som huvudämne inom pol kand-programmet. Tror att många som var där skulle uppskatta denna text från vänsterekonomerna på SU.

Ekonomisk Debatts huvudartikel var Lars Calmfors och Georg Marthins förslag till reformerad arbetslöshetsförsäkring (kommenterad av Martin Flodén på Ekonomistas). De vill göra försäkringen obligatorisk, avskaffa de differentierade avgifterna (som inte fungerar som tänkt), och koppla grundbelopp och takbelopp till löneutvecklingen.

Veckan som kommer

Ekonomipriset gick till makro-ekonomer, vilket får anses vågat med tanke på hur mycket kritik dessa får ta just nu. Daniel Ankarloo kräver att priset läggs ned. Inte helt oväntat.

Spelar in morgonpasset i P3 på onsdag morgon. Vinnare och förlorare på finanskrisen är ämnet, vilket inte alls är en dum fråga. Kanske återkommer om detta.

Presenterar ett papper om Sverige för ekonomer i Växjö på torsdag.

Grekland, Lehman brothers och den ungefärliga institutionella ekvivalensen

Denna sommar har det varit vanligt att dra paralleller mellan Europas problem med Grekland just nu, och USAs problem med Lehman brothers 2008 (googling). Så här resonerar NY-times:

… though banks and other investors have done much to pare their Greek holdings in the last year, if they are forced to take a loss, and the ratings agencies declare Greece in default, investors would start selling in a panic. And they would not sell just the bonds of countries struggling with debt — Portugal, Ireland, Spain and Italy. In a hasty retreat into cash, traders would unload more liquid assets as well, everything from high-grade corporate bonds to American and emerging market equities — as occurred in 2008 after Lehman failed

Jag tycker likheterna är bredare än så, och att jämförelsen är relevant för den diskussion som de senaste åren nästan alltid bubblat upp mellan skål och vägg bland tyckare och förståssigpåare: Är finanskrisen mestadels ett marknadsmisslyckande eller ett politiskt misslyckande?

Som den velpotta jag är, lutar jag åt att frågan är mindre intressant, alternativt att svaret är ungefär 50-50. Ur ett tre år gammalt inlägg:

Själv lutar jag alltmer åt en idé om ungefärlig institutionell ekvivalens: Både politiker och kapitalister är människor, och människor är som folk är: Egoistiska ibland, gör fel ibland, men ofta både fiffiga och välmenande

I fallen Grekland och Lehman finns ganska mycket som anekdotiskt styrker detta. Grekland började få problem redan 1980, de fick flera råd och tips från OECD om angelägna reformer, men styrdes inte upp av någon annan, och styrde inte upp sig själv heller. Varför? Sannolikt på grund av faktorer som kortsiktighet, viss girighet eller lathet, oklar ansvarsfördelning, möjligheten för den som fattar mindre lyckade beslut att skicka kostnaderna vidare till någon annan.

Faktorer som också passar bra som förklaring till vad som hänt i flera finansiella marknadsinstitutioner som agerat problematiskt.

Afrographique

För Afrika-intresserade: En tumblr-blogg med diverse illustrerad statistik – exempelvis om höger/vänstertrafik:

Veckan som gick/kommer #4: OBS, Lupef, Ekonomiklubb…

Veckan som gick:

OBS som spelades in förra veckan sändes idag. Joakim Bröms inleder, kritiserar transitivitetsantagandet och citerar Edward Fullbrook, som tydligen kallat dagen akurser i nationalekonomi för “maskinålderns motsvarighet till astrologi”. Mitt inlägg här. Det kommer mycket mer under hösten på temat.

För folk som gillar att diskutera nationalekonomins brister, rationalitetsantagandet och liknande, rekommenderar jag det här inlägget av Stephen Williamson om John Quiggins bok Zombie economics, samt Quiggins svar här. Mycket av debatten har jag kommenterat i min ED-artikel från 2005.

Det bästa i kritiken är som jag ser det alltjämt följande: Modeller med tunn rationalitet är tautologiska, modeller med tjock rationalitet är ofta empiriskt fel eller åtminstone otillräckliga. Men alternativet är att sluta söka efter mönster i mänskligt handlande, och jag ser inte vart det skulle ta samhällsvetenskapen. Quiggins bok har åtminstone ett rätt kul omslag:

Vidare: SNS-historien fortsatte såklart. VDn Anders Vredin avgick, och 17 oktober  är det viktigt möte, innan dess vet vi nog inget om efterträdare. Olof P skrev i Expressen på ett sätt som antyder att SNS kanske kan repa sig trots allt:

Fram till den aktuella krisen var mina erfaren­heter av SNS enbart goda. Jag fick arbeta under full akademisk frihet. Jag mötte aldrig något försök att styra forskningen i den ena eller andra riktningen.

Veckan som kommer:

Diskuterar valet mellan statsvetenskap och nationalekonomi i Lund tisdag kväll.

Nr 6 av Ekonomisk debatt ute 6 oktober.

Säsongspremiär av Ekonomiklubben 6 oktober kl 2130, samma laguppställning som tidigare säsonger.

Oppositionen släpper sina budgetalternativ. Törs man gissa att skillnaderna i svensk politik kommer att vara mindre än någonsin?

Hans Lind kommenterar Niclas Berggren

Niclas Berggrens ledare i Ekonomisk debatt, “Dags för beteendepolitisk ekonomi?” kommenteras på Ekonomistas av KTH-professorn Hans Lind här.

Lind berör flera intressanta frågor, bland annat hur ekonomer ska till politikers irrationalitet: “Även om ett förslag är bra på pappret kan politikerna genomföra förslaget på ett sådant sätt att det slutliga resultatet blir sämre än om inget gjorts.” Bör ekonomer därför avstå från policyrekommendationer (dryftat tidigare här)?

Förutom att ämnet är intressant, är det trevligt att möjligheten att diskutera artiklarna i Ekonomisk debatt online börjar användas.

Pinker, Eisner och den allt säkrare världen

Steve Pinker har kommit ut med en ny bok: The Better Angels of Our Nature, här omskriven i the Guardian. (tipstack till Niclas!)

Budskapet: Världen blir allt fredligare. En central källa för påståendet tycks vara Manuel Eisners forskning. Eisner har bl a beräknat risken att bli mördad i flera europeiska länder, på basis av gamla källor som i sin tur bygger på data från enskilda städer i dessa länder. Eisner menar dock att trenden är entydig. Jag har dristat mig till att göra ett stapeldiagram av hans tabell:

Källa: Eisner, M. (2003). Long-Term Historical Trends in Violent Crime. Crime and Justice, 30, 83-142

Den skeptiske fnyser sannolikt åt dessa data. I ett senare papper gör dock Eisner det kluriga att enbart kika på konungamord. Här är data betydligt säkrare även långt tillbaka i tiden, och trenden tycks vara den samma: Kungar löpte betydligt mindre risk att bli mördade förr (vilket naturligtvis inte säger något om risken för mord i allmänhet).

Eisner, M. (2011). Killing Kings: Patterns of Regicide in Europe, AD 600-1800. The British Journal of Criminology, 51, 556-577.

Pinker tar i rejält när han lanserar boken i Wall Street Journal (‘We believe our world is riddled with terror and war, but we may be living in the most peaceable era in human existence’). Den som tycker 1900-talet var våldsamt får svar på tal (ur Guardian-recensionen):

Pinker argues that the violence of the 20th century is best understood as a series of random spasms rather than part of a trend. The two world wars were essentially freak events, driven by contingency and in some cases lunacy: a bit like the killings on Utøya magnified a millionfold. They do not reflect the default condition of mankind. The evidence for this is the third part of Pinker's case: look at what has happened since 1945, as the world has become immeasurably more peaceful on almost every count.

Höjt bostadsbidrag ger färre jobb, enligt regeringens beräkningar.

Eftersom regeringen är mån om marginaleffekter och tröskeleffekter – att det ska löna sig att helt eller delvis går från bidrag/socialförsäkringsersättning till eget arbete  – var det förvånande att se förslaget höjt bostadsbidrag i budgeten.

Bostadsbidraget är ett av få inslag i den svenska välfärdsstaten som är inkomstprövat, och skapar ökade marginaleffekter när bidraget trappas av mot ökade arbetsinkomster. Detta utreddes grundligt i SOU 2001:24 Ur fattigdomsfällan, ur vilken följande figur är hämtad:

Som synes ökar bostadsbidragets avtrappning marginaleffekten med 20 procent enheter i ett brett inkomstintervall (för en ensamstående med ett barn och en given hyra). De totala är marginaleffekterna är annorlunda nu, i synnerhet pga jobbskatteavdraget, men bostadsbidragets avtrappning är kvar. På sid 62 i budgeten hittar vi en formulering som helt korrekt påpekar att bostadsbidraget är problematiskt:

Detta problem [höga marginaleffekter] är särskilt stort för många som lever i ekonomisk utsatthet, eftersom marginaleffekterna av försörjningsstöd, etableringsersättning och bostadsbidrag är mycket höga (se diagram 1.10)

Längre fram finns ett resonemang om att bostadsbidraget åtminstone är bättre än socialbidraget i detta avseende. Regeringens beräkningar säger ändå att det höjda bostadsbidraget har en kostnad som kommer av att drivkrafterna till arbete försämras:

Tabell 1.14 är intressant på många sätt. Det är lätt att göra sig lustig över hur regeringen kommit fram till att sänkt tjänstemoms ger 6 000 fler årsarbetskrafter och 4 000 fler sysselsatta, men detta är också ett sätt att ta size-matters-debatten på allvar: Vi vill inte bara veta tecknet på en viss effekt, vi vill veta om effekten är stor eller liten.

Det lustiga med bostadsbidragshöjningen är att regeringen vet att tecknet är fel, dvs att åtgärden minskar sysselsättningen. Ändå genomförs den. Kanske är detta första gången regeringens politik strukturellt sett verkar riktning mot minskad sysselsättning?