Ännu mer om finanskrisen

Jag börjar äntligen landa i mitt projekt att begripa finanskrisen och hanterandet av densamma. En slutsats är att frågan om krisen var marknadens fel eller politikernas är felställd. Krisen var inte en fråga om marknad vs politik eller höger vs vänster. En mer relevant konfliktdimension är en finansiell och politisk elit vs alla andra.

Ska försöka skriva något mera samlat, men länkar här ytterligare två pusselbitar:

1. En artikel om en psykologisk studie som

finds that people are strongly motivated to perceive the socioeconomic system they live under as fair and just, and links this pro-status-quo impulse with a reluctance to protest against the Wall Street bailout.

2. En Econtalk-diskussion med Simon Johnson om slutsatserna i boken 13 bankers. Jag delar Johnsons analys, men har inte funderat klart på hans slutsats:

Johnson argues for capping the size of banks in order to reduce the danger of systemic risk and the too-big-to-fail excuse for bailing out banks.

Uppdatering: Via Niclas kommentar hittar jag följande bild från Mario Rizzo, som tycks göra en snarlik analys:

En lustig effekt av sänkt bokmoms

Vilken momssats ska fraktkostnaden beläggas med när man beställer både böcker och cd från ett postorderföretag?

Svaret:

Frakten ska ha samma momssats som varorna. Om det rör sig om en blandad försändelse, t.ex. böcker (6% moms) och musik-cd (25% moms), ska fraktmomsen viktas på "skäligt sätt". Hur denna viktning ska ske framgår inte av lagtext eller förarbeten.

Det är alltså en bedömningssak. Man kan tänka sig att vikta efter varuvärde eller vikt eller på något helt annat sätt.

Reaktioner på skatteförslaget

Trots att den publicerades dagen före julafton, har DN-artikeln om skattereform gett vissa avtryck. Aningen oväntat är centerpressen positiva – en ledare i skånskan, Norra Skåne och Laholms Tidning:

I all sin enkelhet tycker jag att det är ett briljant förslag. Det blir billigare att anställa, tjänstesektorn får extra skjuts och vi dämpar lite vår överdrivna prylkonsumtion. Dessutom tror jag faktiskt lite dyrare mat vore utmärkt, med tanke på att alltfler människor bokstavligen håller på att äta ihjäl sig.

Även Eskilstuna-kuriren är positiv, och begrep syftet med siffrorna:

De 30 procenten och de 70 miljarderna ska tas för vad de är – en sorts exempel för att visa kapaciteten i en sådan skatteomläggning. Den politiska verkligheten är som bekant något annat. Där finns opinioner, fördelningseffekter, partikäpphästar, historiska låsningar.

Bland bloggarna märks min forne Lundakollega Mattias Lundbäck, som föreslår att momsintäkterna används till en sänkning av kapitalskatten till 15 procent och en motsvarande nedtrappning av ränteavdragen (apropå historiska låsningar ;-)

Ett antal nyhetssajter (Avanza, DI) kablade ut följande miniversion:

Medan mängder av "prylar" blivit billigare har det blivit dyrare att anställa människor. Andreas Bergh, nationalekonomi i Lund, föreslår därför i en debattartikel en skatteväxling med höjd moms och sänkt inkomstskatt. En momssats på 30 procent skulle ge 70 miljarder kronor i högre skatteintäkter om året. (DN)

Lite längre på DI-mobil.

Förslaget har även kommenterats av folk på vänsterkanten. Petter Larsson skriver:

Jag har försökt lyfta detta då och då med olika vänsterpolitiker, som för det mesta håller med, men som ändå säger att de inte har någon långsiktig plan för hur man ska hantera det skattemässigt.

Enda kritiska inlägget jag hittat är från Marknadsliberalen, som avslutar:

Effekten på arbetslösheten kan till och med bli negativ av Berghs reform om man som Bergh föreslår sänker skatten för höginkomsttagare och kompenserar det för låginkomsttagare med höjda bidrag då det försvagar incitamenten att komma i arbete.

Denna poäng – liksom det mesta i inlägget – är bara korrekt under vissa förutsättningar. Jag var noga med att nämna barnbidrag och flerbarnstillägg som exempel på höjda bidrag just för att dessa inte är inkomstprövade och inte skapar ökade marginaleffekter vid övergång till arbete.

Det finns säkert anledning att återkomma till kritiken mot förslaget, inte minst efter att jag senare i vår brett ut frågan i en bok som Peter Santesson donar med.

Update on 6 jan 2012, kl 10:06 by bergh

Fredrik W nämner förslaget i en debattartikel om skatter. 

Mats Lundberg har startat en tråd i forumet.

Prisutvecklingen sedan 1995

Som bakgrund till dagens förslag på DN-debatt: ett diagram över prisutvecklingen sedan 1995. Notera att mycket stigit mindre än KPI, och att allt utom sjukvård blivit billigare relativt hushållens disponibla inkomster.

Källa: SCB (vars index dock börjar 1980) och här för disponibla inkomster.

Slussen, äganderätten med mera.

Detta är komik på så många plan.

Kan bara inte låta bli att tänka att rubriken “Dagen då Wiehe upptäckte äganderätten” någon annanstans skulle kunna vara “Dagen då svenskans ledarsida upptäckte att äganderätten inte är absolut”. Grinig som jag är.

Räknas slussen-sången som fan fiction?

Den suboptimala skattefinansierade jakten på miljardinvesteringar och folk som vill leva det goda livet

Om någon skulle ha missat det: ESS är en enorm forskningsanläggning som byggs i Lund, huvudsakligen med skattemedel EU-medel.

I Sydsvenskan kunde man för en tid sedan läsa följande:

En grupp offentliga aktörer under namnet Tita (se faktaruta) har gått samman för att se till att så mycket av miljardinvesteringarna som möjligt stannar i Skåne och Blekinge.

Faktarutan om Tita:

Tita är en förkortning och står för ”tillväxten, innovationsstrukturen, tillgängligheten och attraktiviteten i Skåne-Blekinge”. TITA medfinansieras av alla kommuner i Skåne, Region Skåne, Region Blekinge, Invest in Skåne, Länsstyrelsen i Skåne, ESS, Malmö högskola, Lunds universitet, Kristianstad högskola, SLU Alnarp, Blekinge Tekniska Högskola samt Europeiska regionala utvecklingsfonden

Detta reser en rad frågor. Med tanke på att anläggningen byggs i Skåne, har inte skånska företag goda chanser att få uppdrag utan offentliga aktörers hjälp? Är det alls offentliga aktörers roll att styra investeringar geografiskt? Borde inte pris och kvalitet vara helt avgörande för miljardinvesteringarna?

Min gissning är att det finns andra regioner i Europa som på liknande sätt vill att deras företag ska få del av miljardinvesteringarna. Om alla regioner är lika bra, kommer de olika insatserna att ta ut varandra och investeringarna hamnar där de ändå skulle hamnat. Om någon region är bättre, väljs leverantörer som inte skulle valts utifrån strikta pris- och kvalitetskriterier. I de första fallet är det enbart resursslöseri, i det andra fallet blir ESS dessutom sämre än eljest pga geografisk-politiska hänsyn.

Det krävs ingen enorm tankeinsats för att inse det samhällsekonomiskt tveksamma i dylika satsningar. Vilket leder till ännu en fråga: Varför finns Lunds universitet med i denna dubiösa organisation?

Detta är för övrigt inte första gången offentliga instanser tar på sig en diskutabel roll. Är det exempelvis Region Skånes uppgift att få människor att vilja bo i Skåne? I Dagens Industri för lite sedan fanns en i mina ögon ovanligt Skåneinriktad bilaga – till jag insåg att hela bilagan var en annons för Region Skåne.

Som argument för Skåne framhålls Klas Eklunds val att flytta dit. Han valde nämligen “det goda livet.”

Personligen tycker jag det är ett utmärkt val av Klas, som bland annat inneburit att han kunnat ge mycket uppskattade gästföreläsningar för mina studenter i mikroekonomi.

Det problematiska illustreras dock när jag letar efter bilagan på nätet, och misslyckas. Region Skåne är nämligen inte enda region som försöker sälja in det goda livet. Det finns i Stockholm också. Och i västra Götaland. Och – surprise – i nästan alla kommuner.

Visst, ingen stor fara med lite fraser på hemsidan. Men en bilaga i Dagens Industri?

Om Sargents sju punkter

Det sägs att få resultat inom nationalekonomin är intressanta, faktiskt korrekta och inte helt uppenbara. Så för skojs skull, låt oss applicera dessa tre kriterier på Sargents sju lärdomar.

1. Many things that are desirable are not feasible.

Korrekt, inte helt ointressant – men nästan trivialt. Brukar stå på sid 3 i läroböckerna, och även där torde det inte chockera särskilt många.

2. There are tradeoffs between equality and efficiency.

Korrekt, inte helt ointressant men nästan uppenbart, ty det är ett mycket svagt påstående. Jag var inte själv där, men jag fick denna punkt återberättad för mig som att Sargent sade att det alltid finns sådana avvägningar. Det är en intressantare utsaga, men knappast korrekt.

3. Other people have more information about their abilities, their efforts, and their preferences than you do.

Vem syftar “you” på? Bokstavligt tolkat fortfarande korrekt, men nästan trivialt.

4. Everyone responds to incentives, including people you want to help. That is why social safety nets don’t always work as intended.

Mer substans i nr 4 än i nr 3, av det skälet att 4 drar ut en konsekvens. En snäll tolkning är att detta syftar på samaritens dilemma, som kanske inte platsar på samhällsvetenskapens topp-10-lista över coola lärdomar, men man kan inte hävda att den är helt trivial och uppenbar heller.

5. When a government spends, its citizens eventually pay, either today or tomorrow, either through explicit taxes or implicit ones like inflation and defaults on debts.

Denna gillar jag, eftersom det är lätt (för vissa) att glömma att offentliga utgifter måste betalas, och att även inflation är en skatt. Däremot kan ju kostnaden hamna på kommande generationer, och inte nu levande medborgare (som ju framgår av punkt 7.) (Punkten betyder inte att det saknas vinnare på offentliga utgifter, om någon vill få det dit här…)

6. Most people want other people to pay for public goods and government transfers (especially transfers to themselves).

Som deskriptiv utsaga är jag inte säker på att detta är korrekt. Många vill ju faktiskt bidra genom att tillhandahålla kollektiva varor. Om ‘most’ ska tolkas som en majoritet kanske det stämmer, men det är inte uppenbart. Och syftar want på stated eller revealed preferences?

7. It is feasible for one generation to shift costs to subsequent ones. National government debts and the U.S. social security system do that (but not the social security system of Singapore).

Korrekt, men trivialt.

På det hela taget tror jag inte Sargent tänkte särskilt länge på dessa sju punkter. Man får bättre lärdomar från mainstreamekonomin genom att läsa Steven Landsburg eller kanske Tim Harford.

Ur senaste AER

Acemoglu vidhåller att institutioner kan främja tillväxt, även när de påtvingas från ovan, och stödjer sig på franska revolutionen (Länk):

the view that “designed” and externally imposed institutions are unlikely to foster economic progress would suggest that the French Revolution should have significant negative effects … on the contrary, evidence from a variety of different empirical strategies shows that they had positive effects

Dessutom: Ett ultimatum-spel med high stakes – upp till en knapp årslön i Indien. Med väntat (?) resultat (Länk):

among responders we find a considerable effect of stakes: while at low stakes we observe rejections in the range of the extant literature, in the highest stakes condition we observe only a single rejection out of 24 responders.

Numret finns här – fulltext kostar.

Veckan som gick och kommer

Förra veckan:

Nytt nummer av Ekonomisk debatt – det sista med Klas Fregert som redaktör. Nästa år är det jag och Niclas Berggren som agerar redaktörer. Första artikeln i nummer 8 är “Det svenska korruptionsproblemet” av Gissur Erlingsson och Jonas Linde. Det kommenteras av Eva Mörck, och Gissur med flera svarar på ekonomistas.se

Veckan som kommer:

Imorgon, seminarium på socialdepartementet, med presentation av ny rapport om pensionärernas levnadsförhållanden.

På onsdag, makthavaröl om Anne-Marie Pålssons bok, knapptryckarkompaniet.

Easterly om karusellpumpar, lyxkaffe och bistånd.

På Southern Economics Association för några veckor sedan, talade Bill Easterly, författare till The White Man’s Burden, under på rubriken “Does Development Economics Cause Economic Development?”.

Easterly inledde med att beskriva två idéer tänkta att hjälpa fattiga länder:

1. Karusellen som också är en vattenpump. När barnen leker på karusellen, pumpas vatten upp från marken och lagras för senare behov.

2. Lyxkaffe från Rwanda. Istället för att exportera billigt kaffe utan särskilda varumärken (med mycket små vinstmarginaler), skulle Rwanda ge sig in på marknaden för finkaffe med varumärken (med enorma mark-ups).

Easterly frågade publiken (ekonomer) vilken idé de trodde mest på. Nästan alla trodde mest på karusellpumpen, som onekligen kan låta som en mycket smart idé.

I själva verket har karusellpumparna visat sig vara en dålig idé: Barnen tycker inte om att leka på dem – förutom när det kommer dit fotografer (bilder). När fotograferna gått hem, slutar barnen leka. Byns kvinnor får då knuffa runt en karusell för att få vatten.

Som pump betraktad, är karusellen dålig, dyr och svår att reparera. Projektet har fått mängder av kritik: Exempel här, här, samt en artikel i the Guardian.

Problemet är enligt Easterly inte bara att pumparna floppade. Ett större problem är att det tog tio år innan problemen blev allmänt kända. Prestige var viktigare än faktiska effekter. Pumparna fick Världsbankens “Development Marketplace award” år 2000. Laura Bush invigde pumpar i Zambia under pompa och ståt. Youtube-sidan finns kvar, och den siktar ganska högt:

Find out in 30 seconds why the unique PlayPump Water System provides a fun and sustainable solution to the global water crisis in Africa

Kaffet då?

Enligt Easterly funkar det riktigt bra. Och mycket riktigt: 200 kronor kilot på prisjakt.nu. Intressant nog kom idén att exportera finkaffe efter en analys utförd av Enhanced Integrated Framework, som beskriver sig så här:

The EIF is a multi-donor programme, which supports LDCs to be more active players in the global trading system by helping them tackle supply-side constraints to trade

Jämfört med karusellpumparna var alltså kaffeidén mycket billigare och mycket bättre. Men båda idéerna kom alltså ur biståndsprojekt. Vad lär vi oss av detta?

Dollar, euro, bitcoin eller guld?

Ett inlägg i våras, “Funderingar kring dollarn”, innehåller en hel del kul. Signaturen Noa uppmärksammade mig på Bitcoin, den digitala valutan som genom en algoritm skapar en förutsägbar penningmängdsökning, och därmed skulle kunna vara stabilare i än euro, dollar och guld.

I Wireds decemberutgåva kan nu läsas om Bitcoins uppgång och (förmodade) fall:

Not only did bitcoin’s public ledger seem to protect against fraud, but the predetermined release of the digital currency kept the bitcoin money supply growing at a predictable rate, immune to printing-press-happy central bankers and Weimar Republic-style hyperinflation.

Så långt allt väl. Men var ska man lagra en virtuell valuta? USB-stickor och hårddiskar går ju sönder och tappas bort. Återstår då molnet, något som inte var utan problem:

By summer, the oldest wallet service, MyBitcoin, stopped responding to emails. It had always been fishy—registered in the West Indies and run by someone named Tom Williams, who never posted in the forums. But after a month of unbroken silence, Wagner, the New York City bitcoin evangelist, finally stated what many had already been thinking: Whoever was running MyBitcoin had apparently gone AWOL with everyone’s money.

Jag har svårt att se hur denna den digitala ålderns guldmyntfot kan slå igenom i stor skala.

Åter till de existerande valutorna: Andreas Cervenka skriver i SvD om euron och dollarn. Jag tycker mig skönja en del av de tankegångar jag hade i våras:

Enligt EU:s fördrag får ECB inte låna ut pengar till länder. En självklarhet för några år sedan. När tyskarna påpekar det idag betraktas det som en pervers form av paragrafrytteri. … I USA har det redan gått betydligt längre. Där har Federal Reserve länge varit den amerikanska statens viktigaste finansiär och äger betydligt mer statspapper än Kina. … under finanskrisens första fas bidrog [Federal Reserve] med totalt 16 000 miljarder dollar i olika former av korta nödlån och andra krediter till banker och företag över hela världen.

Min tanke i våras var att inom EU är reformtrycket större, och benägenheten att ta till sedelpressen mindre än i USA. Min prognos att euron skulle stärkas mot dollarn har dock knappast uppfyllts. Nu talar ganska mycket för att EU-eliten hittar på ett sätt att skapa euro i mycket rask takt.

Kanske har Lawrence H. White rätt: Titeln på hans papper i senaste Cato-journal är

A Gold Standard with Free Banking Would Have Restrained the Boom and Bust

Second life, bitcoin och entropia - vad hände?

Det finns ett antal trender på Internet som det inte surrats så mycket kring på sistone. Vad hände egentligen med de virtuella världarna second life och project entropia? Och den virtuella valutan bitcoin som skulle vara något slags blandning av guldmyntfot och mpesa, men som fick problem efter en hackerattack?

Google trends ger nedslående besked:

Google Trends: second life, bitcoin, entropia

Entropia tycks aldrig ha lyft. Second life och bitcoin har snarlika mönster, den senare i minimal skala. Intressant nog tycks valutan sökas mest på i Portugal, Italien och Brasilien...