sokal

Nyanserad artikel om science wars av Michael Bérubé i tidskriften Demcracy. Först försvarar han Social Text redaktörerna:

Imagine, dear reader, that this essay has been submitted to you, and that you have no reason to think that it is anything but an ordinary journal submission. ... why should anyone consider it strange that a physicist would be saying strange things about the physical world?

Sedan ger han Sokal rätt på en viktig punkt: Vänstern i vid bemärkelse har inte vunnit på den relativistiska kunskapssynen:

But what of Sokal’s chief post-hoax claim that the academic left’s critiques of science were potentially damaging to the left? That one, alas, has held up very well, for it turns out that the critique of scientific “objectivity” and the insistence on the inevitable “partiality” of knowledge can serve the purposes of climate-change deniers and young-Earth creationists quite nicely.

Om lycka och inkomst (igen)

Tim Harford om Easterlin-paradoxen (att ökad rikedom inte gör oss lyckligare) i Financial Times: "While widely accepted ... in popular discussions ... it is contested within the economics profession"

I The Guardian refereras Easterlins senaste artikel på området (ur abstract):

The striking thing about the happiness–income paradox is that over the long-term —usually a period of 10 y or more—happiness does not increase as a country's income rises.

Så vad förklarar de motstridiga påståendena? Vad jag kunnat utläsa, håller sambandet (ungefär log-linjärt) vid jämförelser vid en given tidpunkt (både inom och mellan länder, som visas exempelvis i denna studie omskriven hos Niclas). Även på kort sikt verkar ett samband finnas mellan tillväxt och lyckoökning (se Niclas igen).

Men på lång sikt ökar BNP utan att den subjektiva lyckan följer med. Vi vänjer oss helt enkelt vid att ha det bättre och hittar "ilandsproblem" att oroa oss över.

DN på kvällstidningsnivå

På förstasidan: Ministern verkar galen.

I artikeln: Ministern verkar mindre galen.  

DN har uppenbarligen medvetet ryckt citatet ur sitt sammanhang. Värdigt en kvällstidning.

Borde Solow-modellen kallas Swan-modellen?

Solows tillväxtmodell känner alla som läst nationalekonomi till. Av ett NBER-working paper lärde jag mig nyss att det var nära att modellen tillskrevs en helt annan forskare: Trevor Swan.

Ur abstract:

Trevor Swan independently developed the neoclassical growth model. Swan (1956) was published ten months later than Solow (1956), but included a more complete analysis of technical progress, which Solow treated separately in Solow (1957) ... Swan's reluctance to publish was consistent with his perhaps counterproductive modesty and perfectionism

Sist i pappret finns ett brev från Solow till Swan inskannat:

Lite input till alla självkritiska forskare här och här...

Statsvetenskap av Erik Moberg

Erik Moberg har skrivit en lärobok med titeln Statsvetenskap, och lagt ut den på nätet. Jag fastnade direkt för kapitel 2, Stater under 5000 år. Tänk om min a-kurs sett ut så en gång i tiden, då hade jag kanske inte blivit ekonom.

Gillade särskilt denna bild, som placerar in stater i tid och longitud (!):

Slutet för euron? Knappast.

Dani Rodrik är pessimistisk angående euron.

Is it time to call it quits on the Euro? It pained me to write this as I have never been a Euroskeptic, but I fear the answer for Greece, Ireland, Spain, and Portugal may well be yes. ... It is a very sad story for one of this century’s boldest economic experiments

Jag tror Rodrik - och många andra ekonomer - underskatter den politiska viljan att hålla ihop eurozonen, och hur det just nu jobbas för att hitta lösningar. Jag tror problemen är större i USA än i euroländerna.

Ur krönika i VK:

Jämfört med EU:s intensiva reformarbete är det slående hur USA hanterar sina problem genom att skylla på Kina, låta statsskulden skena, trycka dollar och skjuta upp jobbiga politiska beslut. Inget av detta kommer att betala sig på lång sikt - tvärtom.

Ryktesekonomi

Fredrik S har samlat in 50 000 till sin bok om "om varför Sverige bör ta ned FN från piedestalen". Bland finansiärerna:

Julia Janiec 50 kr

Sture Eskilsson 1 000 kr

Anonym 500 kr

Förslag: Kan någon kolla om de som valt att vara anonyma ger signifikant mer eller mindre? Förmodligen säger detta något om människans eventuella altruism (och möjligen också om Fredriks bokprojekt).

Om ramavtal, upphandlingskonsulter och korruption

Som universitetsanställd med forskningsanlag, behöver man ibland köpa böcker, datorprylar eller beställa resor. Jag brukar då surfa runt och kolla var det är billigast, men så ska det ju inte gå till. Man ska använda de så kallade ramavtalen. Men som den prismedvetne lätt kan verifiera är dessa inte alltid billigast.

Min vän partiforskaren uppmärksammade mig på en ny rapport från Konkurrensverket som sätter fingret på detta problem:

Staten tecknar ramavtal med leverantörer, avtal som andra myndigheter sedan kan avropa. Även ramavtal innebär en korruptionsrisk genom att få ifrågasätter de inköp som görs med stöd av centrala ramavtal

En annan farozon som nämns i rapporten är så kallade upphandlingskonsulter. En upphandlingschef citeras:

Det finns en risk för korruption när man som kommun lämnar ifrån sig kontrollen av upphandlingen. Vi har ju ingen kontroll över dessa konsulter om de skulle vilja göra något felaktigt. Den granskning som vi gör nu är att kontrollera att LOU följs och att de regler, kriterier och poängsystem som de sätter upp är relevanta. Vi har sett fall då det inte har varit det. 

I rapporten redovisas flera citat från åklagare, upphandlare och andra berörda som uttalar sig i allmänna ordalag om sådant de sannolikt varit med om själva. Som exempelvis följande citat:

Allt beror ju på personen eller personerna som håller i upphandlingen. Är de ärliga eller inte? Den upphandlare som är utan samvete kan naturligtvis fixa till det.

Inget i rapporten torde förvåna den som läst (eller skrivit i) den här boken. Men det är naturligtvis utmärkt att Konkurrensverket också sätter fingret på dessa problem.

TT, använd procent!

Vem kan rimligen avgöra om detta är mycket eller lite? 4 biljoner dollar är mycket - men USAs ekonomi är enorm. Det borde vara regel att också ange underskott, besparingar och liknande i procent av bnp också (elle endast)!

Vad bestämmer subjektivt välbefinnande i Sverige?

Här är ett papper att hålla koll på: "Living conditions and life satisfaction in Sweden" av Martin Berlin och Niklas Kaunitz.

Ur Abstract:

Our cross-sectional and panel results suggest that marriage or cohabitation is a strong positive determinant of life satisfaction. The effect of having any children in the household is neutral for couples, whereas there is a sizeable negative eect for single-parents. In accordance with previous literature, we estimate a negative effect of unemployment and a positive effect of self-employment, compared to full-time employment. While we do find a positive association between satisfaction and being in the top of the cross-sectional income distribution, there does not seem to be a general relation with income. Instead, we find that having some economic margins is a much stronger and more robust predictor of life satisfaction.

Work in progress och seminarium i morgon faktiskt (kl 1200, A700 på SU). Men resultaten som återges i abstract verkar både rimliga och intressanta.

I Sokals fotspår...

Det är inte bara postmodernister som blir drivna med. Här är sida som genererar "random computer science research papers".

En sådan artikel blev nyligen antagen till "2009 International Conference on e-Business and Information System Security" (Jodå, en sådan konferens finns).

Abstract är roligt:

DHCP and Internet QoS, while robust in theory, have not until recently been considered compelling. In fact, few hackers worldwide would disagree with the exploration of multicast applications, which embodies the confusing principles of robotics. In order to fulfill this mission, we introduce a scalable tool for evaluating Internet QoS (PlusPug), which we use to prove that digital-to-analog converters and XML are regularly incompatible.

Hur stolligt är det att vara emot kvantitativa lättnader?

Här kommer en fortsättning på detta inlägg och därmed på höstens tema om makroekonomi och penningpolitik.

I avsnitt efter avsnitt av Ekonomiklubben har jag, när kriser och stimulanser kommit upp (dvs ofta!), försökt få gehör för följande grundläggande budskap:

1. Reala problem kan inte lösas genom att finjustera någon centralbanks dagslåneränta.

2. Reala problem kan definitivt inte lösas genom att sätta fart på sedelpressarna (som f ö numera är virtuella snarare än fysiska) med s k kvantitativa lättnader.

3. Det är i själva verket en mycket dålig idé att omedelbart ge mer pengar till personer och institutioner som förlorat stora belopp på dåliga affärer, med tanke på vilka signaler detta sänder inför framtiden.

4. De räddningsåtgärder och stimulanspaket som genomfördes under finanskrisen kan utifrån punkt 1-3 ovan mycket väl ha gjort mer skada än nytta.

Eftersom hävdandet av ovanstående gett mig rykte om att vara en hårdhudad nyliberal, var det med viss glädje jag fann att Ali Esbati gör en mycket snarlik analys, efter att ha läst en intervju med Michael Hudson. Ali skriver exempelvis:

Hudson påpekar samtidigt att detta[FEDs stimulanser] inte är något som kommer att gynna vanligt folk i USA. Tvärtom! I princip ger centralbanken nu nya pengar att leka med till banker och finansinstitut – pengar som omvandlas till spekulativa investeringar utomlands, och till feta löner och bonusar, samtidigt som den inhemska realekonomin är trög och många är arbetslösa.

Liknande kritik finns f ö i denna bitvis festliga amatörfilm. Och i filmen Överdos av Johan Norberg m fl, som kan ses på TV4 play.

Dags att göra en fördelningspolitisk analys av stimulanserna i krisens namn?

Update on 23 nov 2010, kl 10:28 by bergh

Via Riskbloggen hittar jag även en mycket intressant artikel i Prospect Magazine:

A former Bank economist Danny Gabay, of City consultancy Fathom, says: “The Bank has chopped and changed its metrics of what QE is meant to do. Even though M4 growth is close to zero, they now say look at how much worse it would have been, the counterfactual, which is unprovable.”