Lunchdiskussion om och med fairtrade och rainforest alliance

Trogna läsare av denna blogg inser nog hur mycket jag ser fram emot denna diskussion på torsdag lunch i Stockholm:

Anders Åkerman, fil. dr i nationalekonomi och forskare vid Stockholms Universitet diskuterar med Helena Johansson, fil.dr i nationalekonomi och föreståndare för Institutet för Livsmedelsekonomisk analys, som skrivit rapporten Vad uppnås med rättvisemärkning?, Helena Markstedt, generalsekreterare för Fairtrade samt Marcus Schaefer, pressansvarig vid Rainforest Alliance.

Dyk upp! Är geografin ett hinder, kommer Ohlininstitutet och den nya tekniken förhoppningsvis att göra det möjligt att ta del av diskussionen ändå i listan över tidigare arrangemang.

Därför misslyckades avgiftsdifferentieringen i akassan

Som en uppföljning till förra inlägget om minimilöner kan noteras att de differentierade akasseavgifterna var tänkta att ge facket incitament till återhållsamma lönekrav i branscher med hög arbetslöshet.

I en uppsats av Lundasociologen Anders Kjellberg visas att åtminstone första steget tycks ha fungerat: Avgiften har höjts mer där arbetslösheten är hög.

 

Men om något, tycks löneökningarna vara högre där arbetslösheten (och avgiften) är hög. Hotell och restaurang fick högst ökning 2010. Varför gör facket på detta vis?

Svaret, enligt Anders, är bland annat LOs lönesamordning:

Inom LO-samordningen bestämdes under hösten 2006 att prioritera avtalsområden där lönerna var låga, vilket främst gynnade kvinnodominerade avtalsområden som detaljhandeln och hotell- och restaurangbranschen. Resultatet blev att de centralt avtalade lönehöjningarna i de nämnda branscherna blev större än inom industrin. (sid 18)

Dessutom konstaterar Anders att

[m]ånga löntagare väger nämligen kostnaden för fackmedlemskapet mot den upplevda nyttan av det. Därmed ökar trycket på de fackliga organisationerna att uppvisa resultat när kostnaden för medlemskapet stiger, det vill säga motsatsen till regeringens syfte med de differentierade a-kasseavgifterna. (sid 25)

Således: Reformen som skulle ge facket drivkrafter att ta ansvar för arbetslösheten, tyck snarast ha förstärkt insider-outsider-prägeln på den svenska arbetsmarknaden.

Inte helt lätt att få incitamenten rätt.

Se även Niclas.

Binder minimilönerna i kollektivavtalen?

I Konjunkturinstitutets lönebildningsrapport finns ett kul kapitel om minimilöner. För det första tycks nivåerna i olika avtal ha utvecklats väldigt olika - diagrammet nedan visar miniminivån som procent av medianlönen:

Teknikavtalets avvikelse nedåt kan enligt KI förmodligen förklaras med ökad låglönekonkurrens från andra länder. Bland hotellanställda (svårare att outsourca till Indien) är situationen anmärkningsvärd: minimilönen är över 90 procent av medianlönen.

För att få ett hum om huruvida minimilönen binder (i betydelsen ligger högre än jämviktslönen på en fri marknad skulle gjort), visar KI lönefördelningskurvor. Om väldigt många ligger precis vid på minimilönen, är det troligt att den binder.

Som framgår nedan (till vänster) finns vissa tecken på att minimilönen runt 18 000 i teknikavtalet har viss effekt, men de allra flesta tjänar betydligt mer än så.

För Hotellanställda ser fördelningen väldigt annorlunda ut, med kraftiga spikar på eller precis över minimilönen. Det är således troligt att fördelningen skulle sett väldigt annorlunda ut med fri lönesättning.

Professor gick för långt: citerade vetenskapsrådet

Ur Sydsvenskan:

I en tiosidig inlaga, ställd till bland annat rektor Per Eriksson, målar Ulfur Arnason upp en bild av en jävig institutionsledning som gynnar sina egna subspecialiteter inom ämnet på andra nischers bekostnad. [...]

Bland annat citerar en rapport från Vetenskapsrådet från 2003, där internationella experter i mycket kritiska ordalag beskriver Susanne Widells forskning som ”lite av det ena och lite av det andra, och inget av det med några större utsikter till framgång”.

Och just detta citat är att gå för långt, enligt fakultetsledningen.
– Utlåtandet från Vetenskapsrådet återges utan sakliga skäl på ett fullständigt onödigt sätt, säger Torbjörn von Schantz.

Nåväl, som tur är finns yttrandefrihetens ständige försvarare Lennart Lundquist, som nu fått ytterligare en anekdot kring hur illa det kan gå för visselblåsare. Seminarium om detta på måndag (tipstack till Henrik)!

Ur budgetpropositionen

Det finns vissa grupper som har en relativt svag förankring på arbetsmarknaden och för vilka arbetsmarknaden fortfarande inte fungerar tillfredsställande. Unga, utrikes födda, personer med funktionsnedsättning som medför nedsatt arbetsförmåga, personer med högst förgymnasial utbildning och äldre är grupper som har en betydligt sämre arbetsmarknadssituation än befolkningen i arbetsför ålder som helhet. 

Ur prop 2010/11:1, sid 42.

Annorlunda uttryckt: Endast för vuxna, friska, högutbildade svenskfödda fungerar arbetsmarknaden tillfredsställande.

Om det teoretiska resultatet i Diamond (1971) och dess empiriska relevans

Gjorde ett försök att kolla upp en del av vad Diamond, Mortensen och Pissarides gjort. Den första artikel som nämns i den vetenskapliga motiveringen är följande:

Diamond, P. A. (1971) "A Model of Price Adjustment," Journal of Economic Theory, pp. 158-68.

Artikeln är av den typen som teoretiskt undersöker hur mycket olika neoklassiska standard-resultat ändras när en mindre marknadsimperfektion införs i modellen. I det här fallet införs en sökkostnad, och det visas att Bertrand-konkurrens (konkurrens i prisdimensionen utan kapacitetsbegränsningar vid homoogen produkt) då leder till monopolpris, och inte till marginalkostnadspris.

Man kan ana att det är något orealistiskt med modellen, eftersom resultatet är oberoende av hur stor sökkostnaden är: Sålänge den är positiv, blir priset det höga monopolpriset, snarare än det låga konkurrenspriset.

Nåväl, 38 år senare dyker det upp ett working paper av Charles Holt och Douglas Davis som testar resultaten experimentellt. De konstaterar att Diamonds modell saknar dynamik:

[...] the argument pertains to a single period, but a buyer who does not switch away in response to a price increase may not come back in the next period. 

Holt och Davis kör ett enkelt marknadsexperiment både med och utan sökkostnad. Resultatet visas i en figur:

Som synes, stämmer Bertrand-modellen hyfsat när priserna anslås (posted prices, 25 är konkurrenspriset där P=MC). När köparna måste betala för att få reda på priserna (search prices) stiger priset, men inte till monopolpriset. Dessutom är spridningen mellan olika experimentsessioner betydligt större, vilket förmodligen ska tolkas som att försökspersonerna inte riktigt vet vad som är bäst att göra när det finns en sökkostnad.

Ur wp:

The six dots over the "Posted Prices" label show that prices in this treatment fell to near-competitive levels, as would be expected in a Bertrand market with a homogenous product and large excess capacity.  In contrast, the six dots over the "Search Prices" label are more or less uniformly distributed in the range between the two dashed lines that show the competitive and monopoly prices. The costly nature of price information in this treatment has a clear effect on price levels. But the predicted monopoly price outcome is not observed in this treatment, despite the fact that the shopping cost is relatively large (half of the 30 cent difference between the competitive and monopoly prices).

Om demografiska förändringar och välfärdsstatens framtid

Som framgått av inlägg om Borg-kommissionen och om sociologen Lars Tornstams analys, (samt i DN) tror jag inte att välfärdsstaten riskerar kollapsa på grund av demografiska förändringar. Det betyder dock inte att frågan är trivial, eller att inga åtgärder borde vidtas.

Med enkel SCB-statistik (och fråga inte mig hur de lyckas prognosticera befolkningen hundra år framåt) kan alla se att andelen vuxna (25-64 år) i befolkningen spås minska framöver. Detta brukar vara utgångspunkten för diverse dystra bilder av framtiden.

Men eftersom vi lever allt längre, kommer bilden av vad det är att vara i vuxen ålder att ändras. Hur mycket lättar det demografiska trycket på välfärdsstaten under rimliga antaganden om ökande sysselsättningsgraden bland 65-74-åringar?

För att få ett grovt hum om detta, kollade jag AKU-data:

Sysselsättningskvoten i detta åldersintervall har alltså ökat från 10 till 13 procent de senaste fem åren. Vad händer om vi gör en försiktig linjär framskrivning av den trenden?

Räknas bara andelen 25-64-åringar i befolkningen fås den blåa kurvan nedan. Räknar vi dessutom in en ökande andel av 65-74-åringarna, får vi den röda kurvan.

Antagandet är att andelen 65-74åringar som arbetar ökar med en halv procentenhet om året. Det innebär att om hundra år arbetar 60 procent av 65-74-åringarna. Det är inte orimligt, och fullt tillräckligt för att hålla kvoten runt 50 procent.

Notera dock att den ökade sysselsättningen bland 65-74-åringar inte förhindrar att kvoten dippar under 2020- och 2030-talet, då 40-talisterna är 80+.

Det är således ingen vild gissning att mer pengar till äldreomsorgen kommer att vara ett populärt krav i 2022-års valrörelse.

Se även ekonomistas, i synnerhet Andreas Bergströms inlägg i diskussionstråden.

Landgrabbing, aid and McDonalds - The future of Africa?

Min föreläsning för UPF i Lund, med den suggestiva rubriken ovan, kan beskådas på nätet: Del 1 och del 2.

Vem ska få äran att bygga 2000-talets folkhem?

Den socialdemokratiska eftervalsdebatten har rivstartat. Bäst hittills tycks vara Björn Fries i Expressen, som frågar:

Var finns kraften till att skapa 2000-talets folkhem, en modell byggd på gemensam solidarisk grund med utrymme för både mångfald och individuella lösningar?

"Det är just vad M försöker göra" påpekar Johan Ingerö. Det har han naturligtvis rätt i. Men det lustiga är följande: Det också precis vad socialdemokraterna gjort, åtminstone från 80-talet och fram till dess att Göran Persson tappade styrfart. Men på den tiden s banade vägen för friskolor och konkurrens på järnvägarna, vågade de inte riktigt stå för politiken, som då uppfattades som ganska kontroversiell.

Möjligheten till mångfald och individuella lösningar inom den offentligt finansierade välfärden har ökat kraftigt genom valfrihetsreformer som skolpeng, pensionsreform, vårdval med mer. Sådana reformer är troliga förklaringar till att stödet för välfärdsstaten och dess höga skatter är fortsatt högt även i den övre medelklassen. [pop-version, vetenskaplig artikel] Det är således inte alls underligt att socialdemokraterna varit med och genomfört dylika reformer.

[se också Klitgaard, 2007. "Why are they doing it? Social democracy and market-oriented welfare state reforms." West European Politics 30:172 - 194.]

Under 80- och 90-talet klarade sig socialdemokraterna relativt bra trots - eller kanske på grund av - att deras retorik låg snäppet till vänster om den politik de faktiskt förde.

Men nu, när en generell välfärdsstat med utrymme för mångfald och individuella lösningar verkar vara ett budskap som går hem hos breda folklager, är det de nya moderaterna som skördar ökat väljarstöd på det budskapet. Lite snöpligt för socialdemokratin, kan man tycka.

Så vad kommer s att göra nu? inte lätt att säga. Någon?

Om Mugabes landreformer

Från OneWorld South Asia, en artikel om Mugabes landreformer, där de vita jordägarna fick flytta på sig, bland annat för att de ansågs ha orättmätigt lagt beslag på den bästa marken. Men reformen fick inte väntat resultat:

Handing over lands of 4000 white farmers to black natives under President Mugabe's land reform programme has resulted in a deteriorating farming scene in the country ...

As we look out over thousands of untended citrus trees he explains that all they produce now are shrivelled, bitter lemons. "As a country we are losing millions of dollars, and as ordinary Zimbabweans we can no longer afford to send our children to school."

Men det finns de som försvarar reformen:

... we are satisfied that the programme of land reform has succeeded ... It might not be 100%, but now the land is with the people of Zimbabwe [...] Had they agreed to share nicely, none of these troubles would have happened ...

Mer här.

På Center for Global Development finns bilder av marken från Google Earth, före och efter landreformen:

 

Gränsen mellan det privatägda och det allmänna landet syns tydligt - så tydligt att det knappast kan förklaras av skillnader i nederbörd eller jordkvalitet. Gränsen som syns är den mellan jordbruk som drivs i vinstintresse och allmänningens tragedi. Och efter reformen, har allt land blivit mindre grönskande.

Craig J. Richardson skriver:

Instead of improving both, the move towards equality has had ironic results: commercial farming sector now increasingly resembles the communal lands. The once irrigated commercial land is brown and scorched, and the reservoirs have dried up due to a lack of parts. [...]

The underlying wealth of the commercial farmland derived from the protection of private property, an institutional centerpiece that has now been abandoned [...] 

Since the post-2000 land reforms, commercial agricultural production has dropped up to 75 percent, as individuals have lost initiative to work, collateral no longer exists, and banks have collapsed.

För den som vill läsa mer: Richardson, Craig (2006), "Land Reform in Zimbabwe" in De Soto, Hernando and Francis Chevenal, Swiss Human Rights Book, Vol.1: Realizing Property Rights, Berne: Rueffer and Rub, pp. 74-84.

Läsvärt, sevärt, hörvärt

Filosofigruppen Sherpa: om föräldraförsäkringen.

SVT Play: Kineserna kommer.

Slashat: Ett podradioprogram om teknik och datorer.

Wal-Mart till Afrika - köper Massmart

Har tidigare skrivit om Afrikafonder, som bl a har Massmart, ett antal varuhuskedjor som påminner om Wal-Mart, fast i Afrika.

Nu meddelas att Wal-Mart köper Massmart och därmed ger sig in i Afrika. Bra för de som har Afrikafonder, och sannolikt bra även för konsumenter i Afrika som efterfrågar massproducerade billiga konsumentprodukter. Och förmodligen även bra för de som får jobb på framtida Wal-Mart.

Men dåligt, åtminstone på kort sikt, för andra inhemska producenter som konkurreras ut av Wal-Mart. Och ännu en motgång för de som trodde/hoppades att Afrika skulle kunna bli rikt utan att få Wal-Mart och McDonalds.

När öppnar IKEA?