Wennemo om socialdemokratins akademikerkomplex

I Fokus finns en av få riktigt intressanta artiklar om socialdemokratin, som faktiskt diskuterar politik, och inte bara person.

Irene Wennemo uttalar sig så här:

Socialdemokratin har akademikerkomplex. Jag blir så trött på allt snack om social rörlighet, för det man menar då är ju klassresor uppåt, aldrig neråt. Hon sammanfattar problemen på ett sätt som vi ska känna igen hos vilken wonk vi än talar med hösten 2010. Felet är att man talar om förnyelse utan att tala om vilka problem det är som politiken ska lösa. Och det vågar man inte tala om eftersom man är fast i falangerna ifrån 90-talet

Kortavgifter

Från 1 augusti  skulle det bli slut på kortavgifter, och det blev det i flera fall. Men att vägra ta kort helt och hållet, går fortfarande bra. Regleringen som skulle gynna konsumenterna har alltså gjort det ännu svårare att betala med kort.

Raynair har dock inte fogat sig i förbudet. Vad ska man göra, ge dem näringsförbud?

Se även VLT.

LUs rektors CV nagelfars

Sydsvenskan har trummat på rejält (exempelvis här och här) kring Lunds universitets rektor Per Eriksson, som bl a sägs ha överdrivit sitt doktorandhandledande och blivit befordringsprofessor trots skral vetenskaplig produktion.

Roade mig med att läsa den officiella motelden, här och här, liksom en intervju i Sydsvenskan. Vad jag kan se påstås inte att Sydsvenskan har fel i sak, försvaret tycks snarare vara att det inte var så farligt. Jämför exempelvis följande, ur Sydsvenskan,

Per Eriksson har inte stått som huvudförfattare till någon vetenskaplig artikel sedan disputationen 1981. Behöver man alltså inte det för att bli professor på LTH?

– Det varierar ju väldigt mycket från område till område vad som krävs. Det avgörande är den totala vetenskapliga skickligheten, den vägs samman, säger Stig Stenström

med följande kommentar från LTHs rektor Anders Axelsson:

Frågan om vem som anges som huvudförfattare eller förste författare diskuteras av lärarförslagsnämnderna och man är medveten om att det råder olika kulturer för hur författarskapet redovisas. Ofta sätts doktorandens namn först medan handledaren är sistanamn. De sakkunniga är medvetna om den praxis som råder inom respektive vetenskapsområde.

Fascinerande hur ett antal meningar i följd ger intrycket av att Sydsvenskan får svar på tal, men så är det ju inte. Skälet till att doktorandens namn ofta sätts först, är att doktoranden ofta gör merparten av jobbet.

Svaret på den ursprungliga frågan är alltså att man inte behöver vara huvudförfattare till någon vetenskaplig artikel för att bli professor vid LTH - eller rektor på LU. Detta kan inte rimligen förvåna någon.

Nåväl, självklart kan man vara en bra rektor utan att vara en vetenskapligt välmeriterad forskare. Varför väljer universitetet inte denna försvarslinje?

Slutligen: Av någon anledning blir jag mer upprörd över att LTHs rektorsblogg saknar permalänkar, än över att LUs rektor skarvat i sin meritförteckning.

Det gäller att ha rimliga förväntningar på sin omvärld...

Var stimulanserna nödvändiga för att häva krisen?

De senaste två utgåvorna av The Cato Journal innehåller en rad intressanta artiklar om centralbanker, makropolitik och finanskrisen.

Ur The Rule of Law or the Rule of Central Bankers? av Lawrence H. White

when Neel Kashkari, the Treasury’s chief bailout administrator under Secretary Hank

Paulson, was asked by a reporter how the Treasury would spend the $700 billion in bailout money that Congress had provided (essentially without instructions), Kashkari replied that nothing was ruled out. To quote a news account: “ ‘We are looking at everything,’ he said. ‘We are trying to figure out what will provide the most benefit to the financial system’

Länk till nyhetsartikeln.

Intressant nog tycks det vara en näst intill apart åsikt att vi skulle ha kommit ur finanskrisen även utan dessa enorma stimulanser, och att Riksbanken inte är rätt institution för att få fart på ekonomin - något jag fick erfara nyligen när Ekonomiklubben i Axess TV (för vilken gång i ordningen?) diskuterande centralbankerna och dess styrräntor.

Önskemål på Ekonomisk Debatt

Nyligen ställde jag frågan i diverse fora vad man vill se mer av i Ekonomisk Debatt. En rad käpphästar travade genast in:

• Breda frågor som intresserar icke forskande ekonomer - ex vad är kostnaden av konjunkturcykler
• Vilka metoder som finns för att komma ur ett empiriskt paradigm, alltså vad som kan göras för att prognosticera framtida beteenden
• Bistånd. Ny institutionell ekonomi. Ett temanummer på vilka verktyg vi har för att stimulera utveckling i fattiga länder*
• Fler och mer österrikare
• En frågekolumn där icke-ekonomer ställer kluriga frågor till ekonomer
• Privata välfärdsmarknader, invandring och löner/jobb, effekter av skattereformer
• Mer folkbildande insatser
• Recension av McCloskeys nya bok
• Mer av och om Bo Rothstein*
• Många långa artiklar från lekmän som anser sig revolutionera nationalekonomin
• Optimal skuldsättningsgrad för stater

---

* Gissa vem som föreslog detta... (jag kommer naturligtvis att bevara upphovsmännens anonymitet)

För fler idéer och önskemål är det fritt fram i kommentarsfältet!

Ekonomisk Debatt

Här kommer ett litet tillkännagivande:

Jag har tillfrågats om - och tackat ja till - att bli redaktör för Ekonomisk Debatt. Det betyder att jag under 2011 delar detta uppdrag tillsammans med min före detta makrolärare Klas Fregert, och att någon annan sannolikt delar uppdraget med mig under 2012.

Alla som umgåtts med tanken på att skriva något till denna tidskrift uppmanas härmed höra av sig. Det gäller även idéer om vilka böcker som borde recenseras.

En idé jag har är att låta folk recensera böcker om snarlika ämnen i klump i en lite längre recension. Detta skedde exempelvis i nummer 4-2010, då Klas Eklund skrev om ett antal böcker om finanskrisen.

Vilka andra ämnen/böcker skulle lämpa sig att skriva om på detta sätt?

Hushållens skuldsättning och ränteutgifter

Många oroar sig över hushållens ökade skuldsättning. Men trots att skuldsättningen ökat kraftigt, är ränteutgifterna som andel av hushållens disponibla inkomst den lägsta på mycket länge:

Skuld på vänsteraxeln, ränteutgifter op högeraxeln, båda i procent av disponibel inkomst. Data från SCB.

Om det inte råkar vara så att det är hushåll med lägst marginaler som har högst skuld, är det svårt att se situationen som ohållbar, hushållen verkar ha marginaler nog för högre räntor. Ur Veckans Affärer i somras:

Riksbanken håller dock fast vid sin tidigare bedömning om att de hushåll som har störst skulder också är de som har störst tillgångar. Bedömningen är att lägre bostadspriser sannolikt inte medför några större kreditförluster i banksystemet som helhet

(En annan femma är att det är svårt att finna skäl till varför räntorna i Sverige skulle stiga särskilt mycket framöver).

DN, däremot, varnar för bubblor.

Hur styr Riksbanken räntan?

På Riksbankens hemsida finns en mycket intressant artikel om hur det går till när Riksbanken ska styra räntan: Räntestyrning i penningpolitiken – hur går det till? av Kerstin Mitlid och Magnus Vesterlund.

 Här står bland annat följande att läsa:

Eftersom det blivit svårare att definiera vad som ska betecknas som pengar har det också blivit svårare att avgöra vad som är alternativkostnaden för att placera en del av sina finansiella tillgångar i pengar. Kunskapen om de mekanismer som gör att penningpolitiken kan påverka inflationen – den så kallade transmissionsmekanismen – är begränsad. Tydligt är dock att den är betydligt mer komplicerad än i den enkla modellen där räntans roll som alternativkostnad för pengar utgjorde den enda kanal genom vilken räntan fick effekt på inflationen. Om just denna kanal spelar någon viktig roll i dag är tveksamt.

Här säger de två saker nästan rakt ut: Dels, att Riksbanken vet inte exakt vad pengar är, och dels att Riksbanken inte vet hur penningpolitiken påverkar inflationen.

Värt att hålla i tankarna i dagar som dessa, när beslut och besked om styrräntor följs som vore helt avgörande för den ekonomiska aktiviteten.

Om centralbankers traditionella roll

I finanskrisens spår dyker det upp artiklar om centralbanker i flera tidskrifter, däribland Cato journal, JEL och Independent review.

Något som irriterar mig en del just nu är att mainstream-synen på centralbanker och pengar - vad jag kan begripa - är antingen obegriplig, fel i sak eller snudd på irrelevant.

Så här skriver exempelvis Alan S Blinder i mars-numret av JEL:

My approach starts with a simple and, I think, uncontroversial premise: that monetary policy proper, by which I mean the manipulation of interest rates and bank reserves to steer aggregate demand in the desired direction, should be conducted by an independent central bank (s. 124)

I mina ögon är detta inte alls okontroversiellt. Centralbanker styr endast en ränta direkt (den allra kortaste nattlåneräntan), och det var länge sedan den av centralbanken satta räntan var enda alternativkostnaden för att hålla kontanter, vilket är det sätt på vilket aggregate demand skulle kunna 'styras' av centralbanken.

Sedan går Blinder över till att beskriva "The four traditional roles of a central bank", vilka påstås vara

1. Conducting monetary policy
2. Preserving financial stability
3. Supervising and regulating banks
4. Safeguarding payment and settlement systems

Som beskrivning av vad centralbanker traditionellt sett gjort är detta inte mitt i prick. Till att börja med uppstod många centralbanker för att finansiera staters krigföring (omskrivet här): När ingen annan ville köpa statspapper startades särskilda banker för ändamålet. Även när ändamålet var annat än krigföring borde naturligtvis inflationsskatten finnas med på en lista över centralbankers viktigaste roller traditionellt sett.

En annan roll som centralbanker haft har varit att skapa sysselsättningsökningar till priset av ökad inflation. När det visade sig att det som bestod på lång sikt var den högre inflationstakten, och inte sysselsättningsökningen, övergavs detta till förmån för fristående centralbanker med prisstabilitetsmål.

Tanken var att med fristående centralbanker minska skadeverkningarna av politiskt betingade beteenden. Gott så. Men numera förväntas centralbankerna kunna bota lågkonjunkturer, och många väntar spänt på besluten om styrräntorna, som om dessa skulle kunna ta länder ur finanskrisen.

När blev det så, och vilka exempel finns på att det kan fungera?

Mainstream-makron verkar ta för givet att det fungerar, medan kritiker menar att centralbankers agerande i värsta fall skapar eller förvärrar kriser. De har åtminstone gott om fall i historien att peka på.

Anders Åslund om den nya skandinaviska modellen

Här är en intressant artikel av Anders Åslund om bl a Sverige. Tesen är den numera allt vanligare: Att välfärdsstaten reformerats och anpassats så att samhällssystemet som helhet relativt välfungerande.

The old social welfare state model was utterly statist, allowing social transfers to rise unimpeded as they were financed with ever higher taxes. The new Scandinavian model is a modern social welfare society.

Mycket beror enligt Åslund på svenskars syn på staten:

The Swedes believe that the state should be competent, transparent, humane, and efficient

Bildt tillskrivs en intressant poäng i följande stycke:

Arguably, the Scandinavian countries are better managed and wealthier than ever. So is the new Scandinavian model something to boast about? I asked Swedish Foreign Minister Carl Bildt. He responded emphatically: No! “Last time Sweden was perceived as a model led to a complacency we could not afford. We have to continue reforming our society in an ever more competitive world. If we accept it as a model, we shall only lean back, doing too little to improve it.”

En liten korrigering av artikeln är dock på sin plats. Anders skriver om "cutting public revenues from 71 percent of GDP in 1993 to 52 percent in 2008—that is, by almost one-fifth of GDP". Det rör sig inte om intäkter, utan om utgifter. Dessa steg automatiskt till enorma nivåer pga arbetslösheten 1993. Och de föll automatiskt under återhämtningen därefter. Det krävdes således inga drastiska nedskärnningsbeslut för att åstadkomma denna minskning.

Därmed skulle man också kunna invända mot följande stycke:

After their experiences with “Keynesian” demand management in the 1970s and 1990s, Scandinavians no longer believe in it. Their lesson is that sound fiscal balances are preferable and safer, while growth is brought about through supply measures: deregulation, privatization, and investment in human capital. 

Jag skulle snarare beskriva detta som att Keynesianismen institutionaliserats genom de automatiska stabilisatorer som socialförsäkringarna utgör. Men automatiken ger en regelstyrning och förutsägbarhet som förmodligen är överlägsen aktiv, diskretionär stabiliseringspolitik.

Något att fundera på

Att skriva avhandling i Sverige i början av 2000-talet är på många sätt ett nyliberalt projekt

Andra meningen i förordet av Ulrika Janssons avhandling "Den paradoxalt nödvändiga kvinnan : Könsdiskurser i Svenskt Näringsliv - ett nyliberalt drama"

Kan det vara Johan Norberg som gjort en Alan Sokal?

Ingen global värdekonvergens?

Gjorde en sökning på McDonaldization. Fann 103 vetenskapliga publikationer. Ur abstract till en av dessa: 

It is frequently asserted that the ongoing process that is commonly referred to as globalization should bring about wide-spread changes in values. Furthermore, it is hypothesized that the unparalleled increases in the flow of capital, goods, services and information coupled with the revolutionary developments in information and communication technologies should result in a convergence of values.

Sedan kommer lite om att tesen testas med world value survey. Resultat:

The conclusion is that cultural value change has been rather limited during this period at least for this sample of countries. Among the dimensions studied, marriage, family and gender relations seem to be the area of most significant change. On the other hand, we have found almost no evidence for even a slow convergence of values.

Källa: Esmer, Y. (2006). "Globalization, "McDonaldization" and Values: Quo Vadis?" Comparative Sociology 5(2-3): 183-203.

Kanske har Beautiful south fel trots allt?