Hur ska journalister betalas i framtiden?

Ohlininstitutet ordnade nyligen ännu en debatt om dagstidningens död.

En fundering: Belöningsstrukturen inom journalistiken ändrar form och blir mer som Rosen's Economics of Superstars (Eller i Frank's tappning: The winner take all society.) Några få på toppen tjänar mycket bra på sitt skrivande, säljer enorma volymer och kan ta höga föreläsningsarvoden. Lite fler kan nätt och jämt gå runt på sitt skrivande, men de flesta finansierar sitt skrivande på egen hand i hopp om att slå igenom.

Fundering 2: Någon borde damma av Coase (1946) (pdf) och fundera kring implikationer för  intellectual property rights-debatten. Och det hade någon såklart redan gjort (ehuru med ganska vaga slutsatser vad jag kan se):

Duffy (2004), The Marginal Cost Controversy in Intellectual Property, University of Chicago Law Review, Vol. 71, No. 1, 2004 (SSRN)

På bilden: Tribell, PM, Martin och Mymlan.

Spelteori i film

På Gametheory.net: en lista över filmer där plotten har kraftiga inslag av spelteori. En favorit (förutom Dr Strangelove såklart) är The hunt for red october, vari (bland annat) illustreras betydelsen av credible commitment:

Captain Ramius informs his officers that he has sent a letter to the Soviet command, announcing his plan to defect. An example of burning bridges, bad Russian accents aside.

Beklagligt är naturligtvis att filmen om John Nash är den som får Nash-jämvikten helt om bakfoten...

Ger mobilen sämre minne? Om naturvetare, halvblinda råttor och snabba avhandlingar

 I augusti i år publicerades i Läkartidningen en artikel av Carl-Henrik Nordström, som ger en svidande kritik av diverse omständigheter kring Henrietta Nittbys avhandling "Effects of mobile ­phone radiation upon the mammalian brain" (länk). Avhandlingen gav rubriker som

Mobilens strålning försämrar minnet [sydsvenskan]

så det finns goda skäl att ta både avhandlingen och kritiken på allvar. Det uppmärksammade resultatet kommer av en studie på råttor [citat ur Nordströms artikel]:

experimentgrupperna utsattes en gång per vecka under 55 veckor för en 2 timmar lång exponering för en högre respektive en lägre dos mikrovågsstrålning. [...] kontrollgruppen blev inte exponerade [...] Minnesförmågan bedömdes utifrån hur länge och på vilket sätt djuren betraktade två typer av föremål [klotsar] placerade i olika geometriska formationer.

Nordströms tyngsta invändningar:

1. Det är välkänt att råttor av den här typen får kraftigt nedsatt syn vid 12 månaders ålder. Råttorna i försöket var minst 18 månader. "Även för en lekman torde det stå klart att det är meningslöst att försöka utvärdera den visuella minnesförmågan hos synskadade eller i det närmaste blinda råttor."
2. "Den i arbetet presenterade signifikanta nedsättningen av minnesförmågan efter mikrovågsexponering erhölls genom att man bortsåg från resultaten i den ena kontrollgruppen. Dessa kontrolldjur hade vid testningen den klart sämsta minnesförmågan."
3. Disputationen avbröts i förtid, dvs innan alla frågor fått ställas.

Punkt ett har lett till en vetenskaplig dispyt som kan avnjutas i tidskriften Bioelectromagnetics. Dispyten mynnar ut i följande festliga citat från Nittby et al:

Nowhere in our paper do we state that we were testing visual memory! [Bioelectromagnetics 29:219-232, 2008].

Försvaret är att alla råttor hade lika dålig syn, och minnet som testades var inte nödvändigtvis visuellt. Råttor kan alltså komma ihåg (och glömma bort) klotsar på basis av något annat, deras doft kanske? Detta utvecklas inte närmare.

Det som talar för att Nordströms invänding har åtminstone viss substans, är de formuleringar som finns i faktarutan till Sydsvenskans artikel, som bygger på en intervju med Nittby:

Råttornas korttidsminne testas med olika klossar.
Klossar de har sett förut blandas med andra klossar.  [min kursivering]
När råttorna intresserar sig för de första klossarna tolkas det som om de minns dessa.

En kontroll med journalisten Marianne Hedenbro bekräftar att Sydsvenskan har som praxis att låta forskaren läsa och godkänna dylika texter innan publicering. Så nog har resultaten åtminstone tidigare presenterats som vore det ett test av visuellt minne hos råttor.

Intressant är dock att Nordström i sin vetenskapliga artikel inte tar upp den försvunna kontrollgruppen, som enligt hans artikel i Läkartidningen hade sämst minne av alla. Intressant är också att experimenten genomfördes av två laboratorieassistenter och en kinesisk gästforskare innan Nittby antogs som doktorand.

The bottom line: Det är nog fortfarande inte bevisat att mobilstrålning försämrar minnet. Inte ens hos råttor.

Powerpoints från helgens CUF-kurs

Talade i lördags för ett (imponerande stort) antal CUF-ungdomar. Som utlovat, finns powerpoint-presentationen nu tillgänglig här. (Som filnamnet avslöjar hölls en liknande föreläsning på Stora Livförsäkringsdagen förra året. Och ärligt talat inte bara där...)

Om bokdigitalisering och författares drivkrafter

DNs huvudledare idag om Googles bokdigitalisering är inget vidare. Läs Nicklas Lundblad istället. Hans poänger, fritt tolkade av mig: 

1. När google tillgängliggör böcker som redan är public domain, skapas knappast någon konflikt.

2. För böcker där upphovsrättskonflikter kan finnas, är Googles avtal i många avseenden bättre än exempelvis Bonniers eboksavtal.

3. Om författare drivs främst av viljan att bli läst snarare än av viljan att tjäna pengar, så torde Googles projekt snarast öka skrivandet. Men DN skriver:

Google påminner om en bonde som med stor skicklighet och energi tar in årets skörd men struntar i att skaffa utsäde till nästa år.

Som om incitamenten för bokskrivande försvinner, när böckerna kan läsas av många. 

Men hur ska författare försörja sig? Pja, uppenbarligen är google beredd att betala en liten slant. Men även om så inte vore fallet, är situationen inte helt olik vilken strukturförändring som helst:

Ny teknik gör att utbudet av texter ökar och priset faller. Men när något blir billigare och mer tillgängligt, leder det till försörjningsproblem endast för den extremt fantasilösa.

Om själva texten faller i pris, kommer folk nämligen att vilja lägga mer pengar på något annat: Layout, föreläsningar, informationssållning eller något ditåt. (Eller inte alls ditåt, jag är inte framtidskonsult).

En sak är säker: Strategin att på olika sätt motverka de teknologiskt drivna förändringarna, så att utbudet begränsas och prisfallet undviks, kanske möjliggör för några få att försörja sig på det gamla sättet aningen längre. Men det är ingen vinnarstrategi i längden.

Miljöpartiet inte så dumt ändå?

Säga vad man vill om mp, men det är absolut inte alla deras medlemmar som gillar s+v+mp-samarbetet. Bland mp-stockholms provvalskandidater till riksdagen hittade jag exempelvis den här snubben:

Sanna Rayman om FRA-lagen

Ur ledarbloggen:

Om Alliansen undrar varför de förlorar unga liberalers röster till Miljöpartiet kan de ­säkert hitta svaret i någon av de kablar som nu ska övervakas

Tre citat om/av Ostrom

"Jag tror att det ämnet, mer än något annat, lär dig att analysera och förstå samhällsfenomen"

Ostrom om nationalekonomi, intervjuad av Joakim Nilsson i Axess

"Unless development aid properly addresses the incentives of underlying collective-action problems, it will likely be ineffective or, worse, even counterproductive."

Ostrom m fl i en biståndsutvärderingsrapport åt Sida, citat framgrävt av Fredrik Segerfeldt.

"jag känner på mig att hon aldrig kommer att få priset"

Robert Östling på Ekonomistas i kommentarsfältet här. [Förlåt Robert, kunde inte låta bli ;-)]

Update on 13 okt 2009, kl 11:52 by bergh

...och så slutklämmen i den krönika om ekonomipriset jag nyss skickade till LNB (snart i en lokaltidning långt bort ifrån dig :-)

Ostrom är formellt sett statsvetare, men använder ekonomiska teorier och metoder. Hon ogillar akademiskt revirtänkande och menar att empiriska fallstudier och teoretiska modeller kompletterar varandra.

I de avgörande framtidsfrågorna har vi inte tid att träta om akademiska etiketter. Den student som väljer mellan statsvetenskap och nationalekonomi bör ta lärdom av årets ekonomipris: Läs båda!

Därför vill economic man inte fråga om vägen

Den neoklassiska ekonomins antagande om en egoistiskt rationell individ har kritiserats av bland andra Amartya Sen. Ofta är kritiken både rolig och berättigad - men inte alltid. På wikipedia läser vi exempelvis följande:

 
The absurdity of public-choice theory [referensen till just public choice är lite tveksam, detta är Sens kritik mot all neoklassisk teori] is captured by Nobel Prize-winning economist Amartya Sen in the following little scenario:

"Can you direct me to the railway station ?" asks the stranger. "Certainly," says the local, pointing in the opposite direction, towards the post office , "and would you post this letter for me on your way?" "Certainly," says the stranger, resolving to open it to see if it contains anything worth stealing.

Lustigt - men inkorrekt, vilket inses med backwards induction. Eftersom local vet att stranger kommer att öppna brevet, är det irrationellt att lämna över det. Och eftersom stranger vet att local inte har något skäl att hjälpa till med vägbeskrivningen, kommer han inte ens att fråga.

Prediktionen från neoklassisk teori i exemplet är således inte att folk ljuger och stjäl, utan att folk letar på egen hand utan att fråga om vägen.

Inte helt olikt hur folk faktiskt beter sig.

Att läsa av Ostrom

Trevligt ekonomipris i år, inte bara för att jag varit inne på Ostrom tidigare, utan för att Ostrom var tidigt ute med experiment kring samarbete och self-governance.

Mitt lästips:

Ostrom, Elinor, James Walker, and Roy Gardner. 1992. "Convenants with and without a Sword - Self-Governance is Possible." American Political Science Review 86:404-417.

Guldläge för besvikna fotbollsfans!

Efter gårdagens drabbning är det ett bra läge för mången besviken fotbollssvensk att släppa fotbollsintresset och börja följa tennis istället. För ändamålet har jag sammanställt tre inlägg på temat 'därför är tennis roligare än fotboll':

• del 1, (sportslighet)
• del 2 (poängräkning)
• del 3 (måste ses)

Notera att mina exempel i del 1 och del 3 motbevisas ganska rejält i kommentarstråden, men det visar bara att man aldrig ska utsätta en vattentät teori för empiriska test (OBS skämt).

Jag har dock fått fler argument sedan dess: Igår lärde jag mig exempelvis att den danska publiken buar när Zlatan har bollen. Orsak: Zlatan är duktig. Verkar moget. Ej heller brukar en förlorad tennismatch resultera i en orgie av bortförklaringar (likt dessa).

Nåväl, dagen till ära har jag skannat in (nåja, plåtat med mobilen) min enda publicering på temat (vad har Expressen för impact factor?)

Artikeln skrevs i början av juni, och nog har den som följt Robin Söderling sedan dess haft roligare än den som envisats med svenska fotbollslandslaget?

Ännu inte övertygad? Läs då Björn Ranelids drapa till fotbollens ära, publicerad i Expressen samma dag som artikeln ovan.

Har TCO visat att LAS inte orsakar ungdomsarbetslöshet?

Nu påstår TCO att LAS inte orsakar ungdomsarbetslöshet eftersom "bara en av 40 ungdomar har förlorat jobbet på grund av turordningsreglerna." (ur Debattartikel i Aftonbladet)

Orsak: TCO har i AKU-data har hittat att 2,5 procent av arbetslösa 15-24 åringar blivit arbetslösa pga "personal- eller driftsinskränkningar".

Invändning: LAS kan skapa ungdomsarbetslöshet genom andra kanaler. Ytterligare 13 procent hade tidigare ett tidsbegränsat arbete och LAS kan (för alla åldrar) bidra till att dylika inte förlängs.

Vidare kan LAS (i kombination med höga ingångslöner för ungdomar) gör arbetsgivare ovilliga att anställa ungdomar, så att dessa i stor utsträckning går direkt ut i arbetslöshet (vilket också är vad TCOs rapport visar: 55 procent av arbetslösa ungdomar är nyinträdda på arbetsmarknaden).

I TCO-utredarnas blogginlägg talas dock bara om turordningsreglerna och i rapporten heter det att

97,5 procent av de arbetslösa ungdomarna har aldrig befunnit sig i en situation där turordningsreglerna ens teoretiskt kan ha påverkat deras arbetslöshet.

Endast med en väldigt mekanism (juridisk?) syn på teori är detta korrekt: Om turordningsreglerna påverkar efterfrågan på arbetskraft, kan detta mycket väl påverka ungdomars möjligheter att få jobb. Och då befinner sig alla ungdomar i en situation där reglerna teoretiskt kan ha effekt.

Ett litet sidospår: Intressant är att citatet fortfarande rör endast om turordningsreglerna, Utredningens rubrik talar om "LAS turordningsregler", medan Aftonbladets rubrik talar om LAS (som ju är betydligt mer än bara turordningsreglerna).

En generell kommentar: Turordningsreglerna har funnits i ungefär 30 år nu. I den mån de faktiskt ställer till det för både arbetstagare och arbetsgivare, borde det ha utvecklats sätt att kringgå dem.

Mot turordningsreglernas kritiker invänds ofta att reglerna i praktiken inte spelar så stor roll: Det mesta löses genom att arbetsgivaren förhandlar med facket (vilket förklarar att en utvärdering likt TCOs inte hittar någon stor effekt).

Men om turordningsreglerna i praktiken inte reglerar turordningar, måste man fråga sig vad poängen är.

En gissning: Lagen innebär alltjämt en maktförskjutning från arbetsgivare till fack. Men arbetsgivaren har dock ett svar: De facto-tvånget att förhandla fram turordningsundantag med facket är en ökad arbetskraftskostnad för arbetsgivaren, och arbetsgivaren kan väntas svara med minskad efterfrågan på arbetskraft på marginalen.

Och - för att följa resonemanget hela vägen - vilka är det på marginalen som inte blir anställda? Det bör vara de grupper där vinsten med en anställning endast marginellt uppvägde kostnaderna: Folk som pga oerfarenhet, språkproblem eller mindre ohälsa har minskad produktivitet är förlorarna på de så kallade trygghetslagarna.

En hel del empiri bekräftar detta teoretiska resonemang, se exempelvis längst ned i detta inlägg på ekonomistas.