Så kom löfteschocken. Vad gör moderaterna nu?

Så kom då den väntade löfteschocken i form av ett s-valmanifest med löfte om gratis tandvård för alla under 24, sänkt maxtaxa i förskolan, fler anställda i äldreomsorgen och på fritidshemmen, samt höjt tak i akassan.

Kanske uppfattar inte socialdemokraterna moderaternas kommitment som trovärdig, men om jag förstod Reinfeldt rätt, ska moderaterna acceptera samtliga dessa reformer utom akassehöjningen (och möjligen maxtaxan). Vi får väl se!

En modell för högproduktiva

Medan de borgerliga gör självmål efter självmål om fastighetsskatten, är det Magnus Henrekson och stressforskaren Aleksander Perski som i DN håller valdebatten kring väsentligheter - att den svenska modellen blivit en modell för friska, högproduktiva insiders:

37 procent av kvinnor i åldern 25-54 år med grundskoleutbildning var år 2004 utan reguljärt arbete [...] I sanningens namn behöver vi också diskutera den selektiva arbetsmarknad som uppstått i Sverige. De som stannar kvar eller kommer tillbaka är svenskfödda, högutbildade män med kortare sjukskrivning. Andra hamnar i förtidspensionering. Tycker man inte att dessa människor behövs i arbetskraften? "Alla ska med" hette det ju.

Reinfeldt riggar domedagsmaskin - förhindrar löfteskarusell?

Då var det dags att damma av Schelling igen. Ungefär så här sade Reinfeldt i lördags:

Allt socialdemokraterna föreslår i ökade anslag till kärnan i välfärdsverksamheten kommer vi att acceptera. Allt som gör det mindre lönsamt att arbeta kommer vi att ta strid mot.

Uttalandet har väckt besvikna reaktioner över moderatledarens populism och slösaktighet - se ex vis Annica Tiger och Johan Norberg. Men detta utspel kan visa sig vara ett genidrag.

Självklart är det en dålig idé att hälla skattepengar över den offentliga sektorn bara för att vinna ett val. Det vet Reinfeldt. Men - och detta är det intressanta - det vet socialdemokraterna också.

I en normal valrörelse brukar socialdemokraternas utgiftsvallöften vara aningen mer generösa: De föreslår en tandvårdsreform eller nåt så att de offentliga utgifterna blir, säg, 1220 miljarder. De borgerliga vill ge intryck av ekonomiskt ansvarstagande, säger nej till reformen och nöjer sig med offentliga utgifter på 1213 miljarder. Typ.

Men s-valarbetarna och LO lyckas nästan alltid dra igång en retorik enligt vilken skillnaden mellan god välfärdsstat och ont två-tredjedelssamhälle med nedrustad välfärd förefaller gå precis där, mellan 1220 och 1213 miljader - varpå de borgerliga får ett litet helvete i valrörelsen.

Nu vill Reinfeldt förhindra att årets valrörelse blir likadan. I god tid före presentationen av socialdemokraternas valmanifest, riggar han upp en domedagsmaskin för de offentliga finanserna. Alla socialdemokraternas vallöften om mer pengar till vård, skola och omsorg kommer han att gå med på.

Ju mer de lovar, desto dyrare blir det för den regering som vinner valet (antingen i skattemedel, eller i svekdebatt när löftena ska brytas).

Givet att Reinfeldts hot är trovärdigt, är det bästa socialdemokraterna nu kan göra att inte ge sig in i en löfteskarusell. Och då måste valrörelsen att handla om något annat än utgiftsökningar.

Återstår så frågan om hotets trovärdighet. En domedagsmaskin är som bekant helt meningslös om ingen vet att man har den - därav att bomben riggades upp mitt i sommartalet.

Är det trovärdigt att den faktiskt kommer att användas? Låt se, en borgerlig statsministerkandidat som av politiska skäl är beredd att ge löften som kan äventyra de offentliga finanserna... det känns väl aningen mer trovärdigt än sagan om ringen, åtminstone.

Intressant? Andra bloggar om: moderaterna, reinfeldt, socialdemokraterna, vallöften, schelling

Det låg pengar på gatan. Jag vet. Jag såg dem.

På 90-talet låg det - bildligt talat - pengar på gatan. Jag tänker på följande tre tillfällen:

1. Mitten på 90-talet. Nokia har precis slutat göra gummistövlar och börjat med mobiltelefoner. Affärsvärlden kallar företaget för möjlig turn-aroundkandidat. Där stack de ut hakan.

2. Mitten på 90-talet. En bostadsrättsetta i Malmö kostar 15000. Det är bostadsbrist i Lund och universitetet växer så det gör ont. Byggsatsen till öresundsbron har precis packats upp. Göran Persson har gett Malmö en högskola. Men jag bor lugnt kvar hos af-bostäder. För 2600 i månaden.

3. September 1992. Valutakaos i hela Europa. Sverige har minoritetsregering stödd av ett parti som leds av en greve och en tivolidirektör. Fast kronkurs är målet. Finland släpper marken. Sverige kontrar med styrränta på 70 procent. Det är lugnt. England släpper Pundet. Samma dag (!), klämmer Bengt Dennis till med 500 procents ränta. Utan ironi talades om trovärdig växelkurs.

Har Sverige hög tillväxt och vems förtjänst är det i såfall?

Konjunkturmässigt är den svenska ekonomin på väg uppåt: 4.8% tillväxt jämfört med första halvåret 2005, enligt SCB (varifrån bilden intill hämtats).

Tillväxt gynnar sittande regeringar. Så vad ska högern ta sig till?

En variant är att börja mäta BNP nominellt (!), i löpande priser - som man försökte förra året. Men den finten klarade Jens Henriksson från finansdepartementet av att genomskåda. Skicklig kille. Enligt Svenska dagbladet blev det till och med lite pinsamt.

En annan strategi står Expressens ledarsida för: tillväxten är regeringen Bildts förtjänst, heter det där.

Ekonomer brukar säga att det tar tio år innan strukturella reformer får brett genomslag i ekonomin. [...] De flesta av de viktigaste reformerna kom till under Bildt-regeringen [...] Intressant nog var det socialdemokratiska partiet inte drivande i en enda av dessa reformer.

Expressens strategi förefaller snäppet rimligare. Fast jag inte vet vilka ekonomer som "brukar säga" att strukturella reformer tar just 10 år för att verka.

Dessutom är Expressens släng mot socialdemokraterna lite väl enkel. Ser man till socialdemokraternas handlande, är det nämligen uppenbart att de har ett finger med i syltburken.

Socialdemokraterna må ha slarvat lite med den demokratiska förankringen och opinionsbildningen, men de fixade ändå kreditavregleringen, skattereformen, lämnade in EU-ansökan och såg till så att de flesta av regeringen Bildts avregleringar och utförsäljningar var färdigutredda när de borgerliga tog över.

Och detta är bara några exempel. Det mesta finns föredömligt dokumenterat i rapporten "Reformerna som förändrade Sverige" som Dennis skrivit på uppdrag av Ratio.

Räkna inte med att denna verklighetsbild kommer att dominera valrörelsen: De borgerliga vill inte bidra till bilden av att det går bra för Sverige. Och socialdemokraterna vill knappast erkänna att orsaken till att det går bra, är att de tvärtemot sin retorik fört en politik som bygger på marknadsekonomi och avregleringar.

Det är synd, för på flera områden skulle Sverige behöva ytterligare några doser av just marknadsekonomi och avregleringar. Men det tar nog ett bra tag innan ord som marknadshyror och jämviktslöner ens förekommer i den politiska debatten...

Andra bloggar om: tillväxt, svensk ekonomi, socialdemokraterna, marknadshyror

Vem vinner på att man inte frågar folk vad de tjänar?

Dan Hylander citeras för lite i samhällsdebatten. Ur Höst i Paradis från plattan Lycklig Måne (1990) rycks därför följande:

En fest på sjätte våningen
med kallprat över drinkarna
där tystheten har blivit estetik
alla vet vad alla har
men ingen nämner summorna
för blygsamhet är alltid tres tres chic

Utan tvekan är det tabu att berätta eller fråga om inkomster. Däremot är det helt accepterat att diskutera inkomstökningar, exempelvis lönepåslag. (Man får passa sig så att man inte anger förändringen både i kronor och procent, för då kan ju nivån härledas - fast skolmatten täcker kanske inte detta längre?)

Vad förklarar denna norm?

Vissa jag frågat menar att det är oviktigt vad folk tjänar, vilket väl förvisso är ganska sant. Men många minst lika oviktiga saker är det ju helt okej - för att inte säga påbjudet - att göra konversation av.

Ovetenskapligt runtfrågande i bekantskapskretsen visar dock att det är ett extra stort normbrott att fråga sina egna arbetskamrater som jobbar med liknande göromål. Däremot kan man komma undan med att fråga folk i helt andra brascher: -Jaha, och vad tjänar "man" som proffessionell optimistjolleseglare då?

Således: Ju mindre nytta man har av att veta - desto mer okej är det att fråga!

Normen gör det lättare för arbetsgivare att behålla omotiverade löneskillnader. En annan effekt är att den ger facket sitt kanske starkaste argument för medlemskap:

-Vi kan hjälpa dig att löneförhandla, för vi - inte du - vet vad andra på din arbetsplats tjänar!

Skapar mer kapitalism alltid större klyftor? Exemplet Kina

1978 var inkomsten i kinesiska städer 2.4 gånger högre än på den kinesiska landsbygden. 1985 hade denna skillnad krympt till 1.7.

Orsak: Under Deng Xiaoping, fick kinesiska bönder rätt att (efter att de betalt arrende och sålt en del av skörden till ett av regeringen fastställt pris) bruka marken för egen del och sälja till marknadspris. Det tog skruv: Jordbruksproduktionen ökade 42 procent mellan 1978 och 84.

Exemplet är från en text av Erich Weede, tänkt att så småningom bli ett kapitel i en bok om institutionell konkurrens. Weede jämför Kina och Indien. Intressant eftersom Indien är en demokrati - men på senare tid har Kina haft bättre ekonomisk utveckling.

Lärdomen är att även demokratier kan toka till det rejält när det gäller ekonomiska incitament, och även diktaturer kan få marknader att fungera anständigt.

I en diktatur kan dock dåliga beslut ställa till massiva problem utan att det rättas till: Ingen fri press, ingen opposition och inga incitament för någon i statsapparaten att berätta för sin överordnade att saker och ting inte står rätt till.

Så när 30 miljoner svalt ihjäl när Mao under det stora språnget avskaffade de privatekonomiska incitamenten att producera mat, var det sannolikt något som inte kunde ha inträffat i Indien.

Humlans flygförmåga och den svenska modellen

Få liknelser stör mig mer än när den svenska ekonomin liknas vid humlan som inte borde kunna flyga - men som flyger ändå. Som exempelvis Göran Persson vid s-kongressen 2000:

Tänk er en humla. Med sin alldeles för tunga kropp och sina alltför späda vingar borde den inte kunna flyga - likafullt gör den det. Varje sommar återvänder den och gör det till synes omöjliga möjligt på sin väg mellan förgätmigej och prästkrage.  Det är så som de s k "analytikerna" ser på den svenska ekonomin. Vi "upphäver tyngdlagen". Vi har höga skatter och en stor offentlig sektor - ändå lyfter Sverige mot nya höjder.

Liknelsen har ekat många gånger sedan dess, även i Visby i somras. 

För tydlighetens skull: Humlan kan flyga och det är inget mysterium.Den rör vingarna så att det bildas ett undertryck som ger lyftkraft - se fin förklaring här.

Missförståndet verkar bero på att humlan, givet vingstorleken, är för tung för att kunna glidflyga: den har för lågt reynolds-tal. Humlan flyger, men inte som en graciös fågel utan mer som en helikopter.  

När det gäller Sverige: Många internationella bedömare och forskare är förvånade över att den svenska ekonomin alls fungerar med storleken på svenska skatter och bidrag. Men det bygger på en ganska ytlig analys, som exempelvis inte beaktar att många av bidragen inkomstrelaterade socialförsäkringar kopplade till arbetsinsatsen.

Och när det gäller exempelvis äganderätter, rättsystem och korrupution i offentlig byråkrati är Sverige i många avseenden en välfungerande marknadsekonomi.

Slutligen är det oklart vad Persson menade med att Sverige lyfter mot nya höjder. Den svenska modellen skapar idag hyfsad genomsnittlig tillväxt till priset av stort utanförskap för exempelvis ungdomar - se Henriks jämförelse av ungdomsarbetslöshet i Sverige och Danmark.

Adverse selection inget problem längre?

Arkitekternas pensionskassa har satt igång ett naturligt experiment som borde följas upp:

Som en av de första försäkringsgivarna har Arkitekternas Pensionskassa övergått till könsneutrala premier. Det innebär att det inte längre är dyrare för kvinnor än för män att spara till sin pension.

Men exempelvis Skandia premidiskriminerar - och förklarar:

Statistiskt sett är återstående livslängd för kvinnor i en given ålder längre än för män. Kvinnor betalar därför mer i premie för en privat ålderspensionsförsäkring än män (sid 13)

Så enligt teorin om adverse selection borde männen nu lämna Arkitekternas pensionskassa. Eller kommer kvällspressens läsare att rasa mot Skandias orättvisa premier?

McCloskey-review i NYT

Jim Holt skriver i NYT om McCloskeys tegelsten The Bourgeois Virtues: Följande citat stämmer väl med det intryck jag fick när hon var här i våras:

There is sophomoric sarcasm: Stephen Weinberg, a Nobel laureate in physics, is mocked for his reasoned stand against religion, and the French philosopher André Comte-Sponville is dismissed with stale jokes about Gauloises and Jerry Lewis. Anecdotes masquerade as data: the evidence against the Marxist thesis that work is alienating under capitalism is the author’s perception that Chicago garbagemen seem to enjoy emptying trash bins. McCloskey is contemptuous of scientists like Steven Pinker for trying to explain the origins of virtue along Darwinian lines; yet her dogmatic counterclaim — “Every human is born in sin, and must seek redemption” — doesn’t greatly advance the argument

Demokraternas 'lösning' på 'problemet' illegala invandrare?

De flesta länder har politiker som kör 'invandrarna tar våra jobb'-argumentationen. I USA är detta faktiskt oftast demokraternas argument. Vad sägs om följande citat ur en artikel i NYT (kräver kostnadsfri registrering):

If we are really serious about turning back the tide of illegal immigration, we should start by raising the minimum wage from $5.15 per hour to something closer to $8. [...] Before we had mass illegal immigration in this country, hotel beds were made, office floors were cleaned, restaurant dishes were washed and crops were picked — by Americans.

[...] If we raise the minimum wage, it’s possible some low-end jobs may be lost; but more Americans would also be willing to work in such jobs, thereby denying them to people who aren’t supposed to be here in the first place.

Författare: Michael S. Dukakis, governor of Massachusetts from 1975 to 1979 and from 1983 to 1991, professor of political science at Northeastern University. Daniel J. B. Mitchell, professor of management and public policy at the University of California at Los Angeles.

(via marginalrevolution)

Florida svarar Glaeser om bohemian index mm

Upptäckte nyss att Richard Florida (The Rise of the Creative class) skrivit ett svar på Glaesers kritik av hans idéer om korrelationen mellan bohemer, gaytolerans och tillväxt.

I korthet låter det ungefär så här (jag har läst in ganska mycket mellan raderna i Floridas svar)

Glaeser: Din bok, som säljer så jämrans bra, med de här snittsiga indexen som ska förklara tillväxt... Jag testade att inkludera ett mått på humankapital i dina data, och då blir dina index insignifikanta!

Florida: Aha, en harvardprofessor refererar till min bok, utmärkt! Indexen, just det, de är högt korrelerade med humankapital. Men hur mycket säljer humankapitalteori jämfört en bok om bohemian-gay-tolerance factors?

Glaeser: mm... men då faller väl en del av policyimplikationerna, man kan ju knappast skapa tillväxt genom att bohemifiera vissa stadsdelar?

Florida: Naturligtvis inte, både mina vänner och mina fiender har helt missförstått policyimplikationerna. Det skapar ett väldigt säljande buzz, men jag lovar: missförstånden stör mig hela vägen till banken!

Glaeser: ...

Florida: Förresten, i min nya bok talar jag om tillväxtens tre T: Tolerans, talang, teknologi. Du vet väl att en teoris framgång avgörs av om de centrala begreppen är tre till antalet och börjar på samma bokstav?

Update on 3 aug 2006, kl 10:47 by bergh

Både Anders och hr Sugarplum i kommentarerna har uppmärksammat mig på att centerpartiet drar ganska rejält på Floridas teser i sin rapport om homo- bi och transsexuella (HBT). Men inte heller centerpartiet har korrigerat för andelen högutbildade (eller något annat heller för den delen).

Artikel i DI här, Rapport här (se ffa avsnitt 4)