Debatten om brain drain ändrar äntligen karaktär

P1 konflikt i morse handlade om immigration och att invandrare från fattiga länder skickar hem pengar, så kallade remittances. Detta med anledning av en rapport av Dilip Ratha (världsbanken, sammanfattning och länk här) som uppskattat det sammanlagda värdet av remittances till mer än det dubbla totala ulandsbiståndet.

Ekonomhistorikern Lars Magnusson i Uppsala kommenterade i studion och menade att de positiva effekterna nog inte är lika stora för EU:s nya medlemsländer. Oklart om han hade någon källa för detta eller bara var allmänt skeptisk.

(Mer om remittances och brain drain: veckogammal bloggkommentar, två år gammal axessartikel, dålig DN-debatt)

Är medelsvensken fattigare än de fattigaste amerikanerna?

Med jämna mellanrum dyker det upp jämförelser av real köpkraft i Sverige och USA. Exempelvis påstår von-Mises institutet att

average income in Sweden is less than average income for black Americans, which comprise the lowest-income socioeconomic group in this country.

Förmodligen är detta korrekt. Men ett genomsnitt säger inget om hur fördelningen ser ut. Därför är jag mycket förtjust i följande diagram [hämtat från denna rapport av Peter Gottschalk]

 

Det visar köpkraft för hushåll i Sverige och USA, från de 5 procent fattigaste, till de 5 procent rikaste. Medianhushållet i USA är normaliserat till 100. Medianhushållet i Sverige har 82 procent av denna köpkraft.

Tillhör man den fattigaste femtedelen, är köpkraften högre i Sverige. Dock är skillnaden till fattigas fördel i Sverige ganska liten jämfört USAs överläge för medel- och höginkomsttagare. Kanske speglar den svenska kurvan också att en jämn fördelning här givits ett egenvärde?

Hursomhelst:  Att bara jämföra genomsnitt och median blir lite enahanda, precis som det är tokigt att bara fokusera på huruvida fördelningen är jämlik eller ej.

Fotnot: Siffrorna är minst 15 år gamla, och hr Gottschalk har inte uppdaterat jämförelsen. Således bjuder jag på följande uppsatstips för hugade studenter: Uppdatera jämförelsen med data från 2000 från Luxembourg Income Study. Räkna med Atkinson-index ut hur Rawlsiansk man måste vara för att föredra Sverige. Krydda med en diskussion om hur mycket av nivåskillnaden mellan kurvorna som beror på att amerikaner jobbar fler timmar, och i vilken utsträckning detta speglar olika consumption-leisure preferenser.

Vilka lärdomar drar vi av Tjernobyl-olyckan?

Det har varit mycket rapportering kring Tjernobyl-olyckan som inträffade för ganska exakt 20 år sedan. "En katastrof som borde ha fått världen att vända om från sin tilltro till kärnkraftens möjligheter" enligt Läntidningen Östersund.

I nyhetsrapporteringen talas om kärnkraftsolyckan och kärnkraftens risker, som om reaktorn stod och puttrade som vanligt, för att en dag plötsligt löpa amok och explodera.

Så var det inte. Olyckan orsakades av ett experiment: Man skulle stänga av reaktorn för att se om vattenpumparna kunde drivas av den energi som alstrades när turbinen snurrade av bara farten. Experimentet krävde att samtliga säkerhets- och backup-system stängdes av. På grund av tidspress gavs order om att påskynda proceduren. Folk lydde, trots att experimentet var regelvidrigt.

[Ursprunglig källa är faktiskt mina fysiklektioner på gymnasiet, nu verifierade med detta utdrag ur boken Nuclear Renewal av Richard Rhodes]

Visst kan man fortfarande dra slutsatsen att kärnkraften är alltför riskabel som energikälla. Men Tjernobyl-olyckan skulle knappast ha inträffat utan en mycket speciell arbetsplatskultur som tillät och möjliggjorde experiment av ovan beskrivet slag.

Den fräscha debatten om Internets effekt på dagstidningar

Andres Lokko inledde ett underhållande samtal om bloggar och dagstidningar på publicistklubben med att konstatera att han är skiträdd för Internet: Där skriver folk bra texter om samma saker som han - utan att ta betalt.

Av övriga - Gabriel Byström (GP), Martin Jönsson, (SvD), Pontus Schultz (attention), Jonas Thente (DN-kultur), och Karin Olsson (fd Lundagård, numera Resumé) - var det bara Jonas som lät en smula defensiv.

Debatten om Internets effekt på dagstidningarna är gammal. Men det är nog först nu nätet är så spritt att något möjligen kommer att märkas. Tidningars distributionsmonopol på texter har luckrats upp. Som alltid när konkurrensen ökar, är det bättre att fokusera sina komparativa fördelar, än att låtsas som om inget hänt.

Vilka är då papperstidningens komparativa fördelar?

• Den är lätt att ta med och batteriet tar inte slut.
  
• Den är så billig att det inte gör något om man spiller kaffe på den.
  
• Den kan vara vilsam för ögat att läsa, proffsigt layoutad kan den t o m ge en estetisk upplevelse.
• Den innehåller ett begränsat urval av information, behagligt när nätets storlek och uppdateringsfrekvens skapar informationsstress.
  

Till nackdelarna hör dock att papperstidningen aldrig uppdateras, fördröjningen (när texten når läsaren är den minst 8 timmar), och att den är usel som debattforum.

Framgångsrika papperstidningar kommer att utnyttja nätet mer än idag. Mervärde skapas genom att sålla, värdera och paketera: Utvalda bloggkommentarer från experter och eldsjälar blir intressantare läsning än en text producerad av någon fast anställd på 1 timme innan deadline.

Min gissning är att det snart blir vanligt med bloggcitat i pressklippsspalterna, där tidningarna vanligen citerar varandra - en logisk följd av att tidningskrönikan numera stundom är en bloggkrönika.

Nästa steg är förmodligen att kultur- och nöjesredaktioner upptäcker att man kan publicera recensioner från pålitliga bloggare utan annan betalning än den tydligt angivna källhänvisningen.

Därefter finns det risk för konflikt: Antingen kommer bloggaren i fråga att stämma tidningen om de inte betalar arvode enligt gängse normer för frilansare.

Alternativt kommer ett strejkhot från journalistfacket i protest mot konkurrensen från folk som skriver utan betalning.

Hursomhelst: Egenskapen att kunna förstå och värdera det hen läser på nätet, blir knappast mindre viktig hos journalister i framtiden - ett understatement föranlett av NMI:s avslöjande om Svenskan-journalisten som inte hajade att The Onion är en satirtidning.

Floridas "kreativa klass" sågas av Glaeser och Wetterberg

Världen har fått en ny rockstjärneakademiker: Richard Florida, vars bok The rise of the creative class tydligen säljer riktigt bra. Tesen: Att tillväxt drivs av en kreativ klass av bohemer, konstnärer och folk som är toleranta mot homosexuella. Städer som vill växa bör locka till sig denna klass genom lagom mysig stadsarkitektur.

Akademiker som blir rika på att skriva böcker för icke-akademiker, väcker lätt avund hos kollegorna. Samtidigt gäller det att inte vara missunnsam. Förmodligen är det därför som Harvardekonomen Edward L. Glaeser är riktigt vänlig på två inledande A4sidor i sin recension:

[A]cademics—unlike sports heroes, movies stars and politicians—aren’t usually famous enough to be able to sell thousands of books unless the book is a good read.  Florida’s book is no exception.  The prose is vivid and  clear.  The pace of the book is excellent.  There are plenty of fun anecdotes.

Sedan avtäcker Glaeser sin kanon: Han har kört regressioner. Floridas förklaringar - inklusive 'the gay index' och 'the bohemian index' - blir insignifikanta när andelen högutbildade inkluderas. Det är således högre utbildning som förklarar varför vissa städer växer. Sedan råkar det vara så att högutbildade är bohemiska, gayvänliga osv.

Efter denna salva blir Glaeser åter synnerligen vänlig, och kallar sin invändning för "small quibble".

Gunnar Wetterbergs recension i Annex (jupp, Axess kommer numera med en recensionsbilaga, inte helt olik New York Review of Books. Texterna ligger dock ej på nätet) är desto hårdare:

[Florida] har konstruerat några index av dubiöst värde, räknar procentandelar på opinionsundersökningar med skevt urval och stödjer sig på aldrig redovisade "fokusgrupper" [...] Kanske beror genomslaget på att Florida säger vad vi vill höra. Många som köper boken blir nog smickrade av sin nya klasstillhörighet.

Således klarar man sig nog utan att läsa denna bok. Framför allt bör den inte ges i present till stadsplanerare och kommunpolitiker. Minns hur det gick när Putnam påstods visa att hotet mot demokratin kom från folk som bowlar ensamma.

Är Sverige hux flux jättebra på Integration?

Reaktionerna ( i DN och på bloggar) på Andreas Carlgrens DN-artikel (i vilken det påstås att Sverige internationellt sett är bra på att ge invandrare jobb) har varit lite grann av slaget "jaja, med statistik kan man bevisa vad som helst"  (se exempelvis Erik J. Rudvall)

Det är synd. Statistik från statliga verk är i regel sann. En helt annan sak är om den är relevant. I det här fallet kunde man ana oråd direkt: I artikeln syftar invandrare på utlandsfödda, och de flesta utlandsfödda i Sverige är från Europa. Mer än var fjärde utlandsfödd kommer från ett nordiskt grannland (Källa: Arbetslivsfakta 2003:2). Finländare får lätt jobb i Sverige. Men beror det på att vi är bra på integration?

I samma arbetslivsfakta som ovan, redovisas ekonomiskt bistånd till människor med olika födelseland (se bild). Det tycks onekligen vara så att Sveriges höga sysselsättning bland "utlandsfödda" drivs av att det går bra för människor från Norden och övriga Europa (ex-yugoslavien undantaget).

Det är dock fortfarande möjligt att sådana snedvridningar är ännu värre även i andra länder. För att få ett hum om hur olika länder lyckas med integrationen, är det bättre att jämföra exempelvis hur det går för icke-européer jämfört med födda inom landet i olika länder.

I den här broschyren hittar jag statistik från Eurostat som gör det lätt att räkna ut hur många gånger högre arbetslösheten är bland människor födda utanför EU i olika EU-länder. Siffran 1 för Grekland säger alltså att arbetslösheten i Grekland för dem födda utanför EU är samma som arbetslösheten för alla i Grekland.

Greece	1.00
Italy	1.16
Spain	1.35
Portugal	1.90
Germany	2.07
UK	2.22
Austria	2.30
France	2.91
Finland	3.03
Denmark	3.14
Netherlands	3.88
Sweden	4.31
Luxembourg	5.19
Belgium	5.29

Således: I Sverige är arbetslösheten bland icke-EUfödda 4.3 gånger högre än i Sverige som helhet. Jämförelsevis är det en dålig siffra: Bara Luxemburg (...) och Belgien är sämre. NB: Eftersom Norge inte är med i EU, är jämförelsen snedvriden - till Sveriges fördel.

Tänkbara hakar: Data är från 2000, och man bör jämföra fler länder än bara EU-länder. Men om någon tror att Sverige kommer bättre ut med nyare data och fler länder, är det fritt fram att räkna.

Slutligen: Bland de kommentarer jag sett på Integrationsverkets rapport, är det bara Mauricio Rojas som tar upp att verket "blandar in 400.000 invandrade norrmän, danskar och finländare." Heder åt honom - han behöver pluspoängen...

Update on 20 apr 2006, kl 23:47 by bergh

Se också kommentarer av Sakine, Dennis, och Wolodarski.

Tjänstebeskattningsdebatten (tidigare: pigdebatten)

Debatten om skatteavdrag för hushållsnära tjänster puttrar på, nu senast i SVT24 med bl a Jonas Morian (s) och Tina Acketoft (fp).

Grundfrågan är - som jag ser det - varför det måste vara så dyrt för människor att anställa varandra. Historiskt är detta förmodligen en effekt av två numera förlegade institutioner: industrisamhället och systemet med hemmafruar. Ett skattesystem där det är mångdubbelt dyrare när en människa anställer en människa jämfört med om ett företag anställer en människa, är inte längre ändamålsenligt. Jonas är en av få debattörer som försöker föra denna debatt. Fler socialdemokrater borde lyssna på honom.

Väntad löfteschock i augusti. Väljarna rasar?

Bevistade idag moderaternas lunchseminarium med kommentarer på regeringens vårbudget (DN-artikel). Det fanns inte mycket att kommentera, även om det går att göra sig lustig över inkubatorverksamhet för svenska uppfinnare.

Sveriges offentliga finanser är synnerligen konjunkturkänsliga. Går det bara lite bättre för svenska företag än vad man räknat med i prognoserna, trillar det in skattepengar. Just nu har det tydligen kommit in lite mer skattekronor från företagsvinster än beräknat.

Ändå fanns det inget uppenbart, jättedyrt valfläsk i budgeten. Men som Anders Borg påpekade, det ska ju komma ett valmanifest från socialdemokraterna i augusti också:

Då kan s peka på pressad arbetslöshet, hög tillväxt och större skatteintäkter än beräknat.

Sannolikt kommer de fortfarande att ligga efter i väljaropinionen.

Lägg ihop dessa två, och allt tyder på att vi får se en löfteschock av sällan skådat slag.

Dennis Töllborg slutar i protest sänkta krav och politisk styrning

Jag har länge varit imponerad av Dennis Töllborg, en orädd och kunnig juridikprofessor i Göteborg, som ständigt försvarat rättsstaten, se exempelvis denna artikel i Stockholms Fria om bland annat åsiktsregistreringen av kommunister i Sverige.

Men nu slutar han, i protest mot sänka krav och politisk styrning vid svenska universitet. Heder åt denna whistleblower. Ur artikeln i GöteborgsPosten: 

- "Follow the money" är det som gäller. Kraven på både studenter och dem som disputerar blir allt lägre. Och allt beror på ett statligt system där bidragen är helt knutna till hur många som godkänns.

- Enda sättet att stå emot statens styrning är att vi bygger upp en så hög kvalitet, att man inte kan vara utan oss. Men i stället sysslar vi med att bygga varumärken och ta fram pins.

- Alla mina doktorer har sedan blivit professorer. Men nu heter det ofta "bråka inte nu" när man tycker att en avhandling inte håller måttet.

(ett tidigare inlägg om sänkta krav vid svenska universitet finns här) 

Thomas Idergard och herr Ur

Thomas Idergard skrev en antifeministisk drapa i Expressen och fattade inte att förslaget om att komplettera fröken ur med herr Ur var ett aprilskämt. Eller så gjorde han det - om det är något PR-konsulten Idergard borde kunna är det hur man får spinn på taffliga debattartiklar.

Nåväl,  kloka kommentarer av Erik på måsvägen.

Platt skatt är progressiv. Proportionell skatt är det inte.

På siten www.plattskatt.nu drivs kampanj för att Sverige ska få platt skatt. Men Skattebetalarnas förening, som står bakom kampanjen,  har inte lyckats så bra med argumentationen.

För det första påstås att "Den som tjänar 20 000 kr per månad betalar 6 400 kr i skatt eller 32 procent". Lustigt att just skattebetalarna glömmer den osynliga delen av arbetsskattekilen, nämligen arbetsgivaravgifterna...

För det andra väljer de att argumentera mot ett progressivt skattesystem (exempelvis utropar de triumferande att SACO och TCO stödjer progressiva skatter). Men en platt skatt är också progressiv! Inget förslag jag sett saknar grundavdrag, den som tjänar väldigt lite slippåer betala skatt. Följden blir att marginalskatten hoppar från 0 till den platta skattens nivå, samt att den genomsnittliga skattesatsen stiger med inkomsten. Progressivitet kan definieras antingen som att marginalskattesats eller genomsnittskattesats stiger med inkomsten.

NB: Med platt skatt kommer dock inte marginalskatten att stiga kontinuerligt. Men det gör den inte med dagens system heller.

För det tredje: Det påpekas helt korrekt att Statsskatten endast svarar för 36 miljarder kr. Den del som något politiskt geni döpte till "värnskatten" ger bara 3,5 miljarder kr.

Det bästa vore nog att sätta dessa belopp i relation till viktigare intäktskällor (som just kommunalskatt, arbetsgivaravgifterna och momsen ger var och en flera hundra miljarder), och säga att det är en politisk fråga om finansieringen ska vara andra skattehöjningar eller sänkta utgifter. Nu väljer de istället att i FAQn självsäkert påstå att förslaget finansieras av ökad arbetsvilja och effektiviseringar.

Hur skulle en bättre strategi se ut? Om jag vore kampanjstrateg hos skattebetalarna, skulle jag anställa en duktig politisk lobbyist och bränna allt krut på ett enda förslag: Att med bibehållet skattetryck synliggöra hela skattekilen. Debatten om hur höga skatterna bör vara underlättas avsevärt om folk vet hur höga de är.

Platt skatt -> större stat?

I senaste Ekonomisk Debatt skriver Tino Sanandaji om platt skatt (ej på nätet). Han ogillar förslaget eftersom politiska mekanismer kan leda till att ett effektivare skattesystem möjliggör större offentlig sektor.

Förutom att Tinos artikel tar bygger på värderingen att större stat är något negativt, tycker jag det ligger mycket i hans analys. För att höga skatter ska få stöd av majoriteten i val efter val, krävs förmodligen att skatteuttaget är någorlunda effektivt. I USA förekommer argument på högerkanten mot effektivare sätt att ta ut skatt, eftersom detta skulle kunna leda högre genomsnittliga skatter. Skattesystemets snedvridningar blir således ett skydd mot att staten växer sig allför stor, givet dessa värderingar.

 Värt att notera är också, precis som Tino påpekar, att Sverige idag nästan har platt skatt: Kommunalskatten är så gott som proportionell, och arbetsgivaravgifterna lika så. I jämförelse med intäkterna från dessa skatter, är den statliga inkomstskatten en ganska marginell intäktskälla.

Kanske är det partier som värnar den stora staten, som borde vara mest förtjusta i den platta skatten!