Min eventuellt dolda politiska agenda

Det verkar som om Pelle Oskarsson, chefredaktör på tidningen Tromb nyligen har googlat sin tidning och funnit bl a min och Eriks kommentar. I likhet med Erik lyckades jag hitta nummer 3-2005 av tidningen , och i likhet med Erik har jag inte köpt fler nummer, jag tyckte den var ytlig och oproblematiserande.

Men: Pelle ställer också ett antal frågor om huruvida Ratio är en ideologisk think-tank, om det ingår i mina arbetsuppgifter att "blogga utifrån något visst ideologiskt tankeperspektiv", hur jag ser på mitt forskningsmässiga oberoende och hur jag drar gränsen mellan vad jag gör för Lunds universitet och Ratio. Det är väl rimliga frågor, så jag gör nu följande klargöranden:

1. Ratio är ett forskningsinstitut, ingen think-tank (jfr Timbro, Agora som är think-tanks, inte forskningsinstitut). Målet är att genom forskning ta fram kunskap om

• Entreprenörskap, marknadsekonomi och tillväxt
• Företagandets villkor - lagar, regler och värderingar
• Hur politisk förändring kommer till stånd.

Det är företag, privatpersoner och forskningssiftelser som betalar Ratios forskning. Därav det långsiktiga målet "att bidra till att förbättra de institutionella villkoren för företag och företagande i Sverige." (ur stadgarna)

2. Varken Ratio eller någon annan betalar mig för att blogga. Dock händer det att jag bloggar på arbetstid, men det händer även att jag går till frisören på arbetstid. När akademiker klagar över låga löner, påminn dem om att de i regel har väldigt fria arbetstider.

3. Av Ratio är jag fn anställd på 50 procent. Utöver detta har jag ett så kallat Post-Doc stipendium från Söderbergska stiftelserna för ett projekt om "the simultaneous evolution of sharing norms and property rights". För tillfället är jag mest i Stockholm, eftersom institutionen i Lund tycker jag är för dyr, för dålig eller för nära inlasning för att låta mig undervisa.

4. Redovisning av intresseorganisationer jag har koppling till: Jag har varit med i Folkpartiet, men gick ur för några år sedan. Jag vill gärna vara med i LUF, men de har - trots att jag bett dem - inte skickat ett inbetalningskort på väldigt länge. Även Svenska Freds har jag varit med i, men sedan länge slutat betala. De skickar dock fortfarande ymnigt med material. Svenska kyrkan har jag också gått ur. Och inte är jag med i facket heller.

5. Ideologi påverkar ju även när man försöker vara objektiv. Så vissa kanske tycker det är viktigt att veta följande: När jag gör politicalcompass.org/  brukar jag hamna mitt emellan Friedman och Gandhi, nu senast faktiskt lite ekonomiskt vänster: Economic Left/Right: -0.88, Social Libertarian/Authoritarian: -5.38

På ungt val blev jag 86% centerpartist och 84% folkpartist.

den vanliga dosen frihandelsoptimism

En av Johan N:s käpphästar - som jag är ganska förtjust i - är att svenska media ständigt hittar en negativ vinkling, exemplvis när det gäller globaliseringens effekter (senast rörde det dock självmordsstatistik). Men dagens reportage om Indien i P1 Pengar ska ha beröm: Reportaget tycks faktiskt föra fram budskapet att en friare ekonomi och låga (inga?) skatter i IT sektorn skapat jobb, tillväxt och minskad fattigdom.

Public service kanske inte är så dumt ändå - eller vad säger Näringslivets mediainstitut ? (öppnar snart, sägs det)

Kul även att Pär Nuder sjunger frihandelns lov tillsammans med Gordon Brown på DN-debatt. Och i den här frågan är det inte bara socialdemokratisk retorik: Sverige och Storbrittanien ligger tvåa och fyra på den senaste versionen (data från 2004) av KOF-index för globalisering:

1. United States 5.41
2. Sweden 4.99
3. Canada 4.95
4. United Kingdom 4.48
5. Luxembourg 4.40
6. Austria 4.36
7. France 4.27
8. Australia 4.27
9. Switzerland 4.22
10. Hong Kong, China 4.18

Onyanserat om Brain Drain på DN-debatt

I en debattartikel i DN skriver Staffan Bergström och Anders Molin om Brain Drain, närmare bestämt problemet (?) att sjukvårdspersonal i fattiga länder rekryteras till USA.

Trots sin längd ger artikeln en ganska ensidig belysning av fenomenet, som förutsätts vara ett stort problem. Men artikeln utelämnar - så när som på en mening mot slutet av artikeln - två viktiga faktorer:

För det första: Utvandrare från fattigare länder skickar hem betydande belopp till vänner och familj. Enligt estimat är dessa överföringar globalt sett betydligt större än det samlade ulandbiståndet. Dessutom är detta pengar som går direkt till hushållen utan mellanhänder. [Gammeltoft, 2002. "Remittances and Other Financial Flows to Developing Countries." International Migration 40:181-210.]*

För det andra: När en filipinsk sjuksköterska kan 20-dubbla sin lön genom att flytta till USA (exempel från DN-artikeln) ökar utbildningspremien kraftigt.  Om dessa incitament gör att fler utbildar sig, kan humankapitalet i utvecklingsländerna öka kraftigt även om många av de färdigutbildade flyttar utomlands. [Stark, Oded. 2005. "The New Economics of the Brain Drain." World Economics 6:137-140.]

Mot bakgrund av vad forskningen faktiskt säger, är det underligt att en professor och en doktor skriver en artikel som får rubriken "Sluta plundra fattiga länder på deras sjukvårdspersonal".

 ---

* Detta omknämns av Bergström & Molin såhär  "Många länder får också ett stort inflöde av pengar från utvandrade medborgare. Ett minimikrav man bör ställa är att rika länder dimensionerar sin utbildning av hälsopersonal för att inte bli beroende av import från fattiga länder."

Government failure: Varför är public choice skolan så kontroversiell?

Existensen av marknadsmisslyckanden är (i de flesta kretsar) oomtvistad och olika typer av marknadsmisslyckanden är en central del i undervisningen på grundnivå i nationalekonomi: Det finns ett antal fenomen som gör det svårt eller omöjligt för marknaden att åstadkomma en effektiv resursfördelning.

Men den skola som säger att det också finns politik- och förvaltningsmisslyckanden, Public Choice-skolan, anses fortfarande apart, kontroversiell och upptar en mycket mindre del av undervisningen på anivå.

En del inom Public Choice-skolan säger ungefär att offentlig förvaltning kan få ett eget liv: När den skapas för att utföra en viss uppgift, börjar de anställda också hitta på argument för den egna organisationens förträfflighet, och informera allmänheten om det fortsatta behovet av organisationen.

Via Johan Karlsson hittar jag Margot Wallströms försvar för att Europaparlamentet betalar journalister för att åka dit och skriva om det:

"It is perfectly normal that a public body wants its citizens to be informed about its activities," [Margots talesman Dowgielewicz]

Intressant försvarslinje: Parlamentet och dess förvaltning kan naturligtvis vara tillgänglig på betydligt billigare sätt än att betala journalister för att åka dit. Och det faktum att beteendet är "normalt" betyder ju inte att det är önskvärt.

Wikipedia (eng.) har anständig info på sökordet government failure. I den svenska versionen verkar inte finnas något.

Statvetarna, egenintresset och DN-debatt: Rothstein vs Lewin del 2

Utväxlingen mellan statsvetarna Bo Rothstein och Leif Lewin på DN-debatt nyligen (se tidigare kommentar) är vid närmare betraktelse underhållande på minst tre plan:

För det första: Leif Lewin tycker att äldre forskare i Sverige diskrimineras när de pensioneras vid 65, och menar att vi därför tappar viktig kompetens. Lewin är själv född 1941 och innehar den Skytteanska professuren, med vilken följer ett flådigt och centralt boende i Uppsala universitets enda tjänstebostad Skytteanum.

För det andra: Bo Rothstein föreslår istället att manliga professorer över 50 förtidspensioneras. Bo Rothstein har själv ett bra tag kvar till pensionen, och är en av de statsvetare som nämns som tänkbara övertagare av den Skytteanska professuren när Lewin väl pensioneras. (Detta skulle även kunna förklara varför Rothstein i andra halvan av sin artikel blir ironisk i sitt krav på att posterna ska tillsättas av "rättkönade" (dvs kvinnliga) efterträdare.)

Denna dispyt har naturligtvis inte har på DN-debatt att göra. Men det finns en tredje faktor som höjer underhållningsvärdet:

De som följt med i den svenska debatten, vet att just Rothstein och Lewin ofta kritiserat ekonomers idé att man kan förklara beteende med hjälp av rationalitet och egenintresse (se exempelvis Tullberg om Lewin i ekonomisk debatt).

Oavsett hur det går med professuren, kanske rational choice nu äntligen får ett uppsving bland svenska statsvetare - det funkar ju hyfsat för att förklara deras beteende.

(Tack till Niclas och Henrik för hjälp med framspånandet av denna betraktelse) 

Helt otippat: Nationalekonomer förklarar det höga elpriset

Det ligger en hel del i Carl Johan Åbergs åsikt på DN-debatt att svenska nationalekonomer tystnat i samhällsdebatten och inte tar sitt ansvar för konkreta samhällsproblem.

Å andra sidan: Samma söndag har DN även en utmärkt artikel av Bengt Kriström och Runar Brännlund (båda nationalekonomer i Umeå) som förklarar att de höga elpriserna inte beror på en misslyckad avreglering, utan på en medveten miljöpolitik:

• I Sverige har elskatterna höjts rejält (första steget i en så kallad "grön skatteväxling". När s och mp gör upp om sänkt skatt på arbete återstår att se).
• Utsläppsrättigheter inom EU gör att den som vill släppa ut koldioxid måste betala rejält för detta - och då blir fossil elproduktion dyr.
• Priset speglar marginalkostnaden, som är den dyrare fossila produktionen eftersom kärnkraften redan är fullt utnyttjad.

Vill vi ha billigare el i Sverige måste vi alltså inte bara återreglera marknaden utan även bygga ut kärnkraften.

Rosthein vs Lewin

Bo Rothstein (vem annars) har på DN-debatt genomskådat vad Leif Lewin menade: (tack Gissur)

Ingenting hindrar pensionerade samhällsvetare och humanister i Sverige från att fortsätta forska, vad Lewin vill bevara är de äldre professorernas maktpositioner att besluta om anslag och tjänster.

Roligast är dock inledningen på artikeln:

Min kollega Leif Lewin vid Uppsala universitet (ni vet, det där malliga lärosätet i Sydnorrland där barns fria fantasier görs till vetenskapliga sanningar) lamenterar på DN Debatt 27/3 över att vi i Sverige pensionerar äldre forskare.

Å andra sidan: själv är jag ju från universitetet som nyss anställde en parapsykolog (<-- väldigt läsvärd artikel). Har Rothstein kollat att GU är oantastligt? 

Omfördelning i USA och Europa

I den här boken (Fighting Poverty in the US and Europe: A World of Difference) av Alesina och Glaeser, försöker författarna förklara varför USA inte har en europeisk välfärdsstat, och redovisar en del intressanta siffror: Synen på varför människor skiljer sig kraftigt åt mellan amerikaner och européer:

                            % who agrees,                  US            EU
the poor are trapped in poverty;         29%   60%
luck determines income;                       30%       54%
the poor are lazy.                                     60%   24%

En annan slutsats är tydligen att skillnaden i inkomströrlighet (en typ av "social mobilitet") inte är särskilt stor mellan USA och EU:

the authors point out that America's poor are just as trapped in poverty as Europe's, whereas the European middle class climb the social ladder as easily as their American counterparts.

Som slutsats återkommer deras idé om rasism: Eftersom fattiga i USA ofta är svarta, och väljare i USA är aningen rasistiska, saknas tillräckligt politiskt stöd för omfördelande institutioner.

För dem som vill slippa läsa och betala för boken: Den verkar bygga väldigt mycket på detta working paper.

Invandring då och nu?

Lars Leijonborg har flera vettiga poänger om invandring och företagande i sin Axessartikel. Ingen jag talat med hittills visste om följande:

Herbert Felix var en jude som undkom Förintelsen och startade tillverkning av grönsakskonserver i Eslöv.

Carlos Zoéga lärde sig kaffehantering i Brasilien, flyttade till Sverige på 1880-talet och öppnade en kaffehandel i Landskrona.

Nutida invandrarhistorier saknar tyvärr ofta det solsken som ryms ovan. I DN kan man läsa om en sociologiavhandling c-uppsats (av Petra Åkesson) om invandrare i Malmö som systematiskt rånar svenskar för att de är frustrerade över sitt utanförskap. Artikel avslutas med följande pratminus från författaren handledaren Malin Åkerström:

- [lösningen är] Arbete till alla. Bidrag och alla dessa kurser ökar bara förbittringen. För mycket välvilja blir till sist ett förtryck.
- Om det krävs en avreglering av arbetsmarknaden för att skapa fler jobb, så måste vi göra det.

Man ska dock vara skeptisk mot pratminus: Det sista här känns som ett typiskt journalistcitat (Malin fick sannolikt en explicit fråga om avreglerad arbetsmarknad och svarade något i stil med 'om det krävs, så...'). Uttalandet om bidrag och alla dessa kurser känns mer genuint.

Update on 26 mar 2006, kl 11:33 by bergh

Sydsvenskan skriver också. Minst lika bra som DN.

Alliansen spricker?

Den borgerliga alliansen ger inget stabilt intryck för närvarande.

I Ekots lördags intervju idag framgår att Maud Olofsson inte har särskilt bra koll på på skatter och ekonomi: Hon påstod att hon har alliansen med sig på att  inom två mandatperioder sänka skattetrycket i Sverige till EU-genomsnittet.

Det skulle betyda från dagens 54% av BNP till 41%, givet att EU-snittet inte förändras. Detta är knappast hela alliansen med på. Knappast centerpartiet heller.

Vid något tillfälle sade Maud att det bara rörde skatter "som företagen betalar". Vid ett annat tillfälle uteslöt hon så gott som helt att den statliga inkomstskatten skulle avskaffas av alliansen, trots att skattebortfallet då bara skulle vara en femtedel av vad en fullständig EU-anpassning av skattetrycket skulle innebära (OBS ungefärlig överslagsräkning, korrigera mig gärna).

Vidare: Fp har gjort upp med s om buggning, centern vill skjuta upp beslutet ett år, och fp kontrar (enligt text-tv) med att brottslingar då får ett års försprång. Retorik på Ny Demokratis nivå.

Samtidigt träter moderaterna och kristdemokraterna om detaljerna kring fastighetsskatten - på debattplats i Svenska Dagbladet. 

Till sist: Jan Björklund har upptäckt att pojkar och flickor mognar i olika takt, och skapar underliga rubriker genom att föreslå att något som redan är tillåtet idag: Könsseparerad undervisning.

Vänster eller högerdominans?

Ny, riktigt läsvärd timbrorapport. Redan i inledningen står det klart att författarna satt fingret på något viktigt: I litteraturen på SFI (svenska för invandrare) beskrivs Sveriges historias på ett väldigt politiserat sätt (gissa hur). Jämför gärna med denna debattartikel i aftonbladet, enligt vilken det borgerliga perspektivet dominerar överallt.  Samma land, så olika världsbild.

Äganderätten - var finns den?

Har nyligen bevistat detta Ratioseminarium om äganderätten i olika länders konstitution, och detta Timbroseminarium om intellektuella äganderätter.

Jurister (på Ratioseminariet var talaren Anders Fogelklou en av många sådana) verkar ofta utgå från naturrätten, tanken att äganderätten finns av sig själv och ska kodifieras i precisa lagtexter.

De flesta länder har så fall ha misslyckats med denna kodifiering: Människor skyddas mot expropriering - utom när det krävs för det allmännas bästa. Dylika gummiformuleringar dyker upp nästan överallt. Inte heller har något land tydligt begränsat statens beskattningsrätt, vilket tydligen ska ses som en inskränkning av äganderätten.

Jag blir allt mer skeptisk mot naturrätten. Visst, staten exproprierar och tar ut skatt, men den straffar också tjuvar och avtalsbrytare. En stat som gör det senare utan att göra det förstnämnda kan förmodligen inte finnas.

Däremot kan de äganderätter staten upprätthåller med sitt våldsmonopol se ut på olika sätt - vilket leder till nästa seminarium.

Nicklas Lundblad visade på Timbroseminariet att intellektuella äganderätter idag är lustigt utformade: Den som kommer på popmusik får sitt verk skyddat under längre tid och i fler länder, än den som kommer på ett läkemedelsrecept. Naturligtvis kommer en sådan skevhet att speglas i samhällets resursallokering, och enligt Nicklas är det inte uppenbart att staten på detta sätt bör stödja Britney Spears.

Således: Äganderätter har inte bara funktionen att minska konflikter om vem som har rätt till existerande fysiska ting, de ska också skapa incitament för människor att producera nya ting och idéer.

Dra resonemanget ännu längre och äganderätten blir den centrala institutionen för att åstadkomma en effektiv resursanvändning i samhället.  Som DeSoto visat kan bristen på privata äganderätter bidra till ihållande fattigdom: När det är oklart vem som äger vad, blir mindre mark odlad och färre brunnar blir borrade.

Men alltför starka privata äganderätter är knappast heller effektivt:  Ska en enskild kolonilottsägare kunna förhindra öresundsbron? Ska Sony hindra mig att lägga över min egen CD på min egen mp3-spelare? Ska staten straffa satiriska verk och så kallad Fan-fiction (varning: pdflänk till mustig 20poängsuppsats) för att de ligger för nära originalverken?

Slutsats: Vilka äganderätter som är önskvärda måste tillåtas bero både på konsekvenserna av olika arrangemang, och på de faktiska möjligheterna att konstruera en statsmakt som upprätthåller just dessa äganderätter. (Så självklart detta låter. Har jag möjligen missat någon fiffighet i den naturrättsliga argumentationen?)